SONNY BURGESS
We Wanna Boogie
Jasmine Records JASCD 1150 (77 min)
Gitarristen Sonny Burgess har på sistone fått något av en revival, fyra-fem år efter sitt frånfälle. Bear Familys Rocks-samling med honom som kom förra året täckte in hela hans karriär från 1956 till det sista han gav ut 2004 (se rec under ”Kort & gott”, nr 209).
Jasmine Records har valt att koncentrera sig på det han spelade in på Sun Records åren 1956-1959. Sammanlagt är 32 låtar samlade och det är ett ”the best of-urval”. Han spelade in en stor mängd låtar på Sun, men det mesta blev tyvärr outgivet. Allt som allt så släpptes fem singlar fram till 1959 och en efter att han 1960 lämnat Sun. Sam Phillips ansåg Burgess alltför rå och opolerad och bedömde att hans kommersiella potential låg långt efter exempelvis Roy Orbison, Johnny Cash, Carl Perkins och Roy Orbison. Det är möjligt att han hade rätt med 1950-talets sound som facit. Idag är dock detta svårt att förstå, det här är rena uppfriskande dynamiten.
Det är ett driv hos Burgess och kompbandet Pacers som är svårt att motstå. Hans gitarrlir rymmer allt från rent gitarrmangel i bästa punkrockabillystil till rå och oborstad bluesgitarr. För mig framstår han som rockabillyns motsvarighet till Elmore James. Burgess hade en gitarr som likt Elmore James aldrig fick det att låta smäktande och sirligt, utan när han gick loss på strängarna landade det alltid rått och ouppfostrat. Det gäller också i stor utsträckning hans vokala insatser, även om han försöker låta lite vän i de fåtal ballader som finns med.
Helt klart lyckades inte Sam Phillips tämja Burgess och locka in honom i någon av sina anpassade hitlåtsfällor. När jag hör detta idag är jag glad för det, även om jag förstår att Burgess måste han varit frustrerad att gång efter gång bli refuserad av Phillips. Vem vet, han hade kanske hellre klättrat på listor än att få det konstnärliga erkännandet jag nu ger honom?
Hur som helst, en sjuhelsikes skön ohämmad resa är lyssningen på den här samlingen.
Comments powered by CComment