DIVERSE ARTISTER - Southern Bred, Louisiana & New Orleans – Jumpin´ From Six To Six / You Better Believe It / Mardi Gras In New Orleans

southern bred 68

southernbred69

southern bred 70

DIVERSE ARTISTER
Southern Bred, Louisiana & New Orleans – Jumpin´ From Six To Six
Southern Bred, Louisiana & New Orleans – You Better Believe It
Southern Bred, Louisiana & New Orleans – Mardi Gras In New Orleans
Koko Mojo KMCD 68 (65 min), KMCD 69 (67 min) och KMCD 70 (64 min)

Koko Mojo presenterar här ytterligare tre volymer i serien Southern Bred, som härmed uppgår till 20 volymer, varav sex har underrubriken Louisiana & New Orleans. Denna underrubrik avslutas med dessa plattor. I nämnd ordning är detta vol 18, 19 och 20. Dessa tre CD innehåller vardera 28 spår. Låtarna är inspelade mellan 1947 och 1963, i eller med artister baserade i eller runt omkring New Orleans eller i de södra delarna av Louisiana.

Innehållet är naturligtvis inte homogent så det är inte så enkelt att karaktärisera musiken och därigenom täcka de olika stilarna. Men man skulle kunna benämna musiken som r&b i mycket vid mening med inslag av tidig pop/novelty. Men det ingår även låtar som skulle kunna gå under benämningen rock´n` roll och en zydeco med Clifton Chenier. Däremot finns det ingen lantlig blues, utan fokus ligger främst på r&b och boogie woogie, emellanåt med tydliga New Orleans rytmer. Men åtskilliga av låtarna saknar trots underrubriken på serien tydliga musikaliska referenser till Louisiana eller New Orleans.

Många av låtarnas har varit återutgivna tidigare, men då på numera ganska svåråtkomliga plattor. Några av de mer intressanta låtarna har bl.a. varit utgivna på Bernholms olika bolag. En del låtar har nog inte alls funnits tillgängliga på LP/CD tidigare. Det har nog inte funnits en marknad för dem. Jag har dock inte kollat upp detta. Hur som helst är nog nästan samtliga låtar, som ursprungligen gavs ut på bolag som som t.ex. Imperial, Ric, Mercury, Liberty, Specialty, Zynn, Goldband, Excello och Jin, nya för den som inte är riktig storsamlare.

Det går inte att gå igenom allt, men innehållsförteckning finns på Koko-Mojos hemsida. Varje skiva innehåller dock en del fina godbitar, men i ärlighetens namn är det också många låtar som man kan nöja sig med att bara lyssna på en gång. Det finns skäl till att musiken på dessa tre plattor i många fall inte är så lätt att få tag på. Jag tycker att behållningen i första hand ligger i kompet. Många av artisterna backas nämligen upp av rutinerade studiomusiker.

De godbitar som finns på vol 18 är bl.a. Roy Brown ”Ain´t No Rockin´ No More”, Tommy Ridgley “Boogie Woogie Mama”, Plas Johnson “Blue Jean Shuffle”, som är enkel i sin struktur men oerhört effektiv och en riktig pärla, och Johnny Copeland “Rock And Roll Lilly”. Jimmy Wilson “Jumpin´ From Six to Six” sätter sig fast i huvudet som en landsplåga, men om det beror på att den är bra eller för att den har en sådan melodi som lätt fastnar vet jag inte. Vol 19 innehåller höjdarna ”Ain´t That Just Like a Women” med Fats Domino och Lonesome Sundowns ”Learn To Treat Me Better”. Textmässigt skulle väl en och annan reagera på dem om de hade varit nyskrivna. Den avslutande vol 20 har flera trevliga spår, varav Little Richards kompgrupp The Upsetters ger oss en explosionsartad instrumental i form av ”The Strip”, vilket ös! Allen Toussaint bidrar med en annan godbit, ”Pelican Parade”, medan Fats Domino gör en inte alls så tokig cover på Longhairs ”Mardi Grass In New Orleans”. Båda dessa två senare har verkligen New Orleans-stuk över sig.

Jag är lite kluven inför dessa utgåvor från KoKo-Mojo. De är inte upplagda kronologiskt, eller inriktade på en särskild artist eller bolag och inte heller tematiskt upplagda, även om underrubrikerna ofta vill ge sken av detta. Det bör man ha i åtanke. Det är i stället sammanställningar av oftast dansanta låtar. Detta är ganska naturligt eftersom de sätts samman av en diskjockey. Skivorna är därför bra att ha i bilen eller på en fest, men för samlaren fyller de inte riktigt det behov en sådan i regel har. Men hur som helst är det överlag bra musik och i de fall man inte faller för varje låt så är det oftast fråga om en låt man tidigare inte hört och det har ju också ett värde. Det är i vart fall imponerande att Little Victor och hans kompisar producerar så många plattor med musik för flertalet av Jeffersons läsare. Jag undrar bara om det utgår någon royalty till artisterna.

Skriv ut