”Shit, man!”. Tommy ”Big T” Moberg kollar tre veckor framåt i sin kalender och ser att en onsdagskväll är tom. Panik! Vad göra? Gå på bio? ”Nej för tusan, jag startar ett band!”

En av Malis stora sångdivor på återbesök. Det var en betydligt beskedligare konsert än den 2017 på Fasching, då Doumbia hade sitt ordinarie band och repertoar. Denna Europaturné ägnades åt att lansera och fira att två (om inte fler) av hennes tidigaste LPn nyligen återutgivits. Till försäljning på Fasching fanns hennes första album från 1981, ”La Grande Cantatrice Malienne – Découverte 81 á Dakar” (1981), och ”La Grande Cantatrice Malienne Vol.3” (1982). Jag inhandlade det första. (”Recension” nedan.)

Blues för framtiden? Nej, men en skärva i mosaiken när afrikanska, cubanska och afro-amerikanska musikstilar smälter samman. Gilmore har jag tidigare bara sett i Riksteaterns projekt Tanblues (se rec. nr 199). Han är en renommerad amerikansk trumslagare som bott i Europa ett antal år. Jag ska definitivt se honom igen, ju förr ju bättre. Tack till Little Gunnar (intervju i nr 195) som bokar spännande musik till sina blå tisdagar. Han lägger sin själ i att få en bra ljudbild också. Han blir liksom ett extra instrument fullt upptagen bakom bardisken med att skjuta reglarna fram och tillbaks på Stampens lilla PA.

Jag upptäckte Felice Brothers den så kallade ”bakvägen”. Svensk musikpress hade väl inte ägnat dem en rad runt 2008-2009, men på några av de samlingsplattor som vid den tiden följde med musiktidningarna ”Uncut” och ”Mojo” fanns de representerade, med låtar jag kom att gilla.

Tre musiker som vanligtvis inte spelar tillsammans, en från Malmö (Pontus Snibb) och två från Stockholm (Eric Hansson och Tove) improviserade sig genom tre fullmatade timmar (inkl pauser). Pontus kan konsten att underhålla och har man infunnit sig i god tid och fått ett bord nära musikerna är det nästan som att sitta hemma i vardagsrummet, nästan i knä på musikerna. Det blir en intim stämning.

Under tre set hann de med många låtar. Från Robert Johnson över Creedence, Bill Withers (”Ain´t no sunshine”) och Jimmy Reed till ”Strange brew” (Clapton). Pontus och Eric delade frikostigt med sig till Tove. Med sin djupa röst och lediga approach blandar hon eget som ”Set me free” och covers som ”Voodoo woman” med både allvar och humor, till ett sound som jag tror hon är rätt ensam om i Sverige. En ung man, Edvin Öström, visade prov på blixtrande gitarrspel också i en instrumental duett med Pontus. Med två så drivna gitarrister som Pontus Snibb och Eric Hansson som växelspelar och triggar varandra, kan det ibland bli lite väl många toner på raken, men någon större fara var det inte. Trevligt ställe, trevlig musik.

Straight outta Löfgren

PS Läs om Pontus Snibb, Tove Gustavsson och Eric Hansson i Jefferson nr 187, 200 resp. 202.

NILS LANDGREN FUNK UNIT
Fasching, Stockholm, 18 dec.

Personalen på Fasching är snäll, de har ackrediterat två pers från Jefferson. Nils Landgren hälsar publiken välkommen med ett ”We gonna have a house party!”. Hur recenserar man ett party? Inte, naturligtvis. Man bara skriver om det.

THE FORTUNATE FEW - S/S MARIEHOLM, 9 NOV 2019
Gruppen från Stockholm är relativt ny och man annonserar modern och partyvänlig Chicagoblues: P-O Sjöström och Ola Insulander sång, gitarr, Patrik Norrman bas samt Tommy Medner trummor.

My spy boy tell your spy boy
Sittin´ by the bayou
My spy boy told your spy boy
”I´m gonna set your tail on fiyo”

Nere i Scalas källarpub eldas det också, bildlikt talat, när etablissemanget goes New Orleans. The Beeters lirar traditionsenligt i mellandagarna tre.