NAHAWA DOUMBIA - Fasching, Stockholm, 13 feb.

nahawa

En av Malis stora sångdivor på återbesök. Det var en betydligt beskedligare konsert än den 2017 på Fasching, då Doumbia hade sitt ordinarie band och repertoar. Denna Europaturné ägnades åt att lansera och fira att två (om inte fler) av hennes tidigaste LPn nyligen återutgivits. Till försäljning på Fasching fanns hennes första album från 1981, ”La Grande Cantatrice Malienne – Découverte 81 á Dakar” (1981), och ”La Grande Cantatrice Malienne Vol.3” (1982).

Som sagt, inte den glödheta spelning som för 2½ år sedan. I stället akustiska låtar från ovannämnda album – och sensationellt nog ackompanjerad av musiker från nämnda skivor, N´Gou Bagayoko (f ö Nahawas exmake) på gitarr och percussion och Drissa Sidibe på n´goni (jägarharpan). Båda körade också. Konserten varade bara en timme. För mig hade det gärna fått fortsätta en stund till, även om kompet inte var mycket att skriva hem om. Jägarharpan (8-strängad tror jag den var) som soloinstrument drar inte ner några applådåskor. Gitarren glimtade till ibland, men Bagayoko spelade lika ofta percussion. Musiken är i långa stycken monoton, men rytmen bryts upp till och från av ackompanjatörerna. Genom detta skär Doumbias fantastiska röst som som en svetslåga. Hon pratade glatt, gärna och länge mellan flera låtar också, men på franska, så det var inte många ord jag förstod. Vilka låtar som framfördes och vad de handlade om har jag inte en susning.

nahawa
**************************************
CD-recension av ”La Grande Cantatrice Malienne Vol.1” (Awesome Tapes From Africa ATFA035) 34 min. (Identisk med LP-utgåvan)

Nahawa Doumbia kommer från Wassoulou, vilken provins flertalet av Malis fantastiska sångerskor kommer från (tänk Oumou Sangaré och Rokia Traoré). Doumbia fick sitt genombrott 1981, 20 år gammal, när hon vann en tävling arrangerad av Radio France International i klassen ”Traditionell sång” och fick göra denna skiva. På den kompas hon enbart av sin blivande make, som spinner en väv av minimialistiska gitarrslingor utan att någonsin vara i vägen för Doumbias kraftfulla hojtande sång. Snacka om shouter. Det är fascinerande att höra Doumbia när hon bara är 20 år. Didadi kallas musikstilen. Den har inte mycket gemensamt med arabiskklingande ”desert blues” à la Ali Farka Touré. Vad ska jag säga mer om skivan… Som en skiva av Marie Bergman – fast mycket annorlunda – ja väldigt, skulle jag nog säga.

Text: Straight outta Löfgren

Foto: Hans Ekestang

Skriv ut