FELICE BROTHERS - Bryggarsalen, Stockholm den 12 februari 2020

felice brothers

Jag upptäckte Felice Brothers den så kallade ”bakvägen”. Svensk musikpress hade väl inte ägnat dem en rad runt 2008-2009, men på några av de samlingsplattor som vid den tiden följde med musiktidningarna ”Uncut” och ”Mojo” fanns de representerade, med låtar jag kom att gilla.

Det gjorde mig nyfiken och deras ”Tonight At The Arizona” från 2007 och självbetitlade ”The Felice Brothers” från året efter blev de första plattorna jag införskaffade. Jag föll direkt för deras rotbetonade stil. Associationer till en av mina favoritgrupper, The Band, var oundvikligt. Det blev inte sämre av att de visade sig vara uppvuxna i närheten av klassisk ”The Basement Tapes- och Music From Big Pink-trakt” i Woodstock. Det hela har i alla fall vandrat vidare till att deras utgivningar kontinuerligt införskaffats. De har hållit stilen, även om 2011 års lite avvikande ”Celebration, Florida” tog ett tag att vänja sig vid.

Denna kväll avslutar de sin 45-dagarsturné på Bryggarsalen i Stockholm. Tre bröder Felice har blivit två, då Simone satsar solo (tre bra soloplattor hittills, speciellt debuten). Ian och James är de som är kvar, uppbackade av basist och trummis.

Bröderna sjunger ungefär hälften av låtarna var. James (kallas Jimmy av Ian då han kör dragspelsolot på ”This hammer” på Arizona-plattan) de lite lugnare med tydlig vokal artikulation. Ian tar de lite mer tuffare låtarna, inte alls med lika tydligt uttal, utan det är nästan så att han desperat spottar fram textraderna. Min medföljare, som inte lyssnat in sig på plattorna, hade svårt att uppfatta texterna då Ian skötte det vokala. James växlar mellan keyboard och dragspel, till ungefär lika delar. I de låtar han trakterar dragspelet märks deras folk- och rotrockiga drag som tydligast. Det är också då de är som bäst.

Trots stundtals lite slamrigt ljud och småslarvig gitarr från Ian blir det på det hela taget en bra turnéavslutning de bjuder på. Favoriter som ”Wonderful life”, ”Frankie´s gun”, ”Rockefeller´s druglaw blues”, ”Jack at the asylum”, ”Plunder” görs bra. Likaså funkar de nyare låtarna som ”The kid”, ”Special announcment och ”Nail It on the first try” bra.

Deras senaste platta ”Undress” har en tonvikt på bra politiska texter, men de har också tagit ett litet steg närmare rockbandidentiteten. Inte som ett i mängden dock, utan fortfarande med sin särart bevarad. Men längre in i rocksfären vill jag inte ha dem. Det är det folk-/rotbetonade soundet som i första hand är deras kvalitet. Keep it simple boys!

Skriv ut