Ur Jeffersons gömmor 10 / Tiny Powell

Tiny Powell

 

My Time After Awhile 

 

I Jefferson nr 65 rapporterade jag att gospel- och bluessångaren "Tiny" Powell avlidit den 5 februari 1984. Jag hade då inte en mera utförlig artikel klar, men nu har åren gått och det är definitivt hög tid att ge en lite mera ingående presentation av Tiny Powell!

 

Vance "Tiny" Powell hade ett blandat förflutet inom musiken. Som gospelsångare sjöng han i flera av de mest kända kvartetterna och hade bl a en stor skivframgång med sången Our Father, inspelad under hans tid i The Original Five Blind Boys of Mississippi. På 1960-talet kom han att få  åtminstone lokala  framgångar som bluesartist, framför allt genom originalversionen av My time after awhile, en låt som senare spelades in av flera kända artister. Då jag 1980 träffade honom i hans hem i Oakland verkade han nöjd med att emellanåt instruera gospelgrupper, samt göra enstaka framträdanden på bluesfestivaler och likande. Han var stolt över sitt välskötta hem och glad att kunna ägna sin tid åt hustru, barn och barnbarn. Lugnt och tålmodigt lysnade Powell på mina frågor och berättade stillsamt men engagerat om sitt liv.  

 

- Jag kommer från början från Warren i Arkansas, där jag föddes för 58 år sedan. När jag var en sex, sju år gammal kom jag till St Louis, Missouri. Där gick jag i skolan och där började jag också sjunga. Min far var predikant i en baptistkyrka i St Louis. När jag var i tonåren hade jag min egen grupp. Vi kallade oss The Evening Melody Boys. Sedan kom The Friendly Brothers upp från Dallas och ville att jag skulle sjunga med dem. Jag var omkring nitton år gammal när jag började sjunga i Friendly Brothers. Vi var bl a i Chicago och medverkade i en konsert där Flying Clouds och Soul Stirrers också framträdde. Flying Cloud skrev senare och ville ha med mig i sin grupp och jag var med dem också ett tag. Dessa gospelkvartetter sjöng oackompanjerat, a capella, vilket var den populäraste formen av gospel på den tiden. Jag tycker bäst om enkel, rak a capella. Trummor och sådant dränker melodin och harmonierna!

 

1945 flyttade Powell till Kalifornien, där han efter ett tag bildade gruppen Skylarks.

 

- Jag hade med mig ett annorlunda sätt att sjunga, en egen stil, när jag kom till Kalifornien. Sättet att sjunga på, mina arrangemang, min stil kom att påverka andra här i Kalifornien. 

Jag försörjde familjen på att sjunga. För jag bestämde mina villkor själv! När olika grupper kom och ville ha mig med, så lät jag dom veta på förhand hur mycket jag behövde ha för att överleva  - och så mycket fick jag!

 

Under större delen av 1950-talet sjöng Powell med Paramount Singers, en grupp från San Francisco Bay-området, dock med avbrott för turnéer med Five Blind Boys of Mississippi.

Jag turnerade en hel del med Archie Brownlee och Five Blind Boys. Vi gjorde också en del inspelningar, Our Father, He's my rock och I'll be in the wilderness.     '

 

Peacock gav genom åren ut åtskilliga inspelningar med The Original Five Blind Boys of Mississippi (eller The Jackson Harmoneers som de kallade sig i början av karriären). Powell medverkar på 14 spår från ca 1951/52 och svarar bl a för den intensiva, utdragna försången i början av He's my rock (fö åter-utgiven på Folklyric 9046, rec i J 77). En av inspelningarna Powell gjorde tillsammans med Five Blind Boys, Our Father, blev en verklig storsäljare inom gospelskivbranschen. Efter turnerandet med Five Blind Boys återvände Powell till Paramount Singers. Han kom att göra ett kortare återinhopp hos Five Blind Boys efter att Archie Brownlee (gruppens mest framträdande profil och en av de allra främsta quartet-försångarna) avlidit 1960.

 

- Turnélivet var roligt. Men jobbigt! Man kom in sist i programmet, sedan skulle man byta kläder och köra 15-20 mil till nästa engagemang. När man väl kom dit hade man inte lång tid att vila på. Det blev till att stiga upp och framträda i radion. Och det är tidigt på morgonen! Visst tyckte jag om det. Men det var tröttande. Mycket tröttande.

 

- Det var enormt viktigt för karriären att ha skivor ute på marknaden. Om man inte har något material ute, framför sig, är det ingen idé att ge sig ut! Det är helt nödvändigt. Vi sålde mycket skivor när vi var ute och sjöng. Och bilder på gruppen. Vi hade allt sådant. För vi var helt enkelt tvungna till det! För det fanns så många grupper och det var sådan konkurrens, att för att överleva. Så tack vare bilder och skivor fick vi den extra inkomst vi så väl behövde. Och så här gör gospelgrupperna än idag. Man fick en garanterad summa och därutöver hade man procent på intäkterna över en viss nivå. Men man hade ju bilen att hålla igång, man hade kläder att hålla rena. Dessutom hotellräkningar att betala och allt sådant.

 

- Vi sjöng i kyrkor, på skolor och i konsertlokaler. Överallt! Fast mest i baptist- och metodistkyrkor. När vi sjöng på skolor sjöng vi ungefär samma program som i kyrkan, bibliska sånger och gospels, och vi sjöng när lektionerna var slut för dagen. Men ibland underhöll vi också på lektionstimmarna.

 

- Det har funnits många bra och betydelsefulla gospelartister. Robert Harris, han i Soul Stirrers, var något extra — förfärligt bra! Silas Steel som var med i Blue Jays var också mycket bra, liksom Claude Jeter (Swan Silvertones). och — jag vill ju inte direkt plocka blommor åt mig själv, men jag var inte så dålig själv heller!

 

- Min älsklingsform av gospel är kvartetter. För när man hör tenoren sjunga, och barytonstämman, bassångaren, leadsångaren — då hör man dem alla olika, var för sig. Och så smälter de samman och blir harmoni! När man får ihop en grupp som verkligen vet vad de gör och verkligen kan sjunga, då har man någonting! Men utan en bra försångare har man ingenting. Dessutom kan en bra försångare kompensera för en annan i gruppen som inte är så bra.

 

I början av 1960-talet tröttnade Vance Powell på det kringflackande livet som gospelkvartettsångare. Han kom att framträda som bluesartist och även göra en del bluesinspelningar. För Oaklandproducenten Bob Geddins sjöng han 1964 in Take me with you och My time after awhile (Wax 101). Gitarrist och arrangör var Johnny Heartsman.

 

- Här ska du få höra. Den stals från mig! När jag först gjort låten for den iväg, uppåt, som en skrämd kanin! Men skivbolaget Chess hade en representant i området som kom och letade efter mig. Han fick aldrig tag i mig, så jag fick inte förrän senare reda på att han sökt mig, och att skivbolaget Wax inte ville släppa mig till Chess. Så den här killen åkte tillbaka till Chicago och lät Buddy Guy spela in låten istället. Samma låt på samma sätt. Samma musik, arrangemang, Allt. Sedan när Bob Geddins åkte till Los Angeles med sin skiva, sa skiv-pratarna: "Ja, men vi har redan en skiva här med den låten. Men vi kan väl göra så att vi spelar båda på radion och låter lyssnarna ringa in och rösta på vilken av dem de tycker bäst om!" Och jag vann, men de på Chess tog massor av sin version av skivan till skivaffärerna, ställde dem på golvet och sa: "Sälj så mycket ni kan och det ni inte kan sälja, skicka tillbaka det!" Så detta slog ju undan benen direkt på mig. Bob Geddins hade copyright på låten. Åtminstone hade han en del i den om jag känner honom rätt! Och det var ju han som skrev låten. Så var det med det!

 

På Buddy Guys 45:a (Chess 1899) anges "Geddins & Bager" som textförfattare och kompositör. My time after awhile kom att spelas in av flera andra artister, varav den mest spridda versionen torde vara John Mayalls (med Eric Clapton) på LP:n Bluesbreakers, 1965.

 

- Jag gjorde även ett slags julsång, It's Christmas time, baby, men den kom ingenstans. Jag tror att vad som egentligen hände var att skivpratarna gjorde "tummen ner" för Bob. Vilka nya plattor han än kom med så spelades de inte. Bob hade hotat KDIA (dåvarande KWBR). Hotat att stämma deras DJ:s, chefer och andra. Sådant sprider sig snabbt. Sedan dess fick Bob Geddins svårt att få någonting spelat på radiostationerna, och det började i och med detta.

Så värst mycket mer blev det inte av Tiny Powells skivkarriär som bluesartist. I mitten av 60-talet spelades I done made it over och Get my hat and get my coat in för det lilla bolaget Ocampo och med Eddie Foster som arrangör och orkesterledare (Ocampo 101).

 

- Numera framträder jag bara vid särskilda tillfällen. Hela mitt liv har varit ett enda resande och jag är trött på att fara omkring. Jag älskar att sjunga, men jag sjunger inte för ingenting! Jag kom snart på att om man sjunger på klubbarna häromkring så får man inte den inkomst man borde ha. Och jag sjunger hårt. Det är ett hårt arbete för mig, ett jobb! Så jag sa till mig själv: "Varför håller jag på med att skrika och ropa och slita ut mig för småsmulor?" Därför har jag på senare tid bara gjort framträdanden   vid   vissa speciella arrangemang. Så arrangerade t ex NAACP en bluesfestival för 2-3 år sedan och lite senare ringde de och ville ha mig till en annan grej i Sacramento. Så jag var med där också.

 

- Jag har familj. Mina barn och barnbarn behöver mig här. Visst — jag har inget direkt emot att resa. Men det ska vara värt besväret! Men jag har fortsatt att jobba med gospelgrupper. Liksom min vän Paul Foster (Soul Stirrers-medlem under större delen av 50-talet) har jag instruerat en del grupper häromkring. Här finns en massa talang i kyrkorna. Jag har haft hand om många fina röster. Men de hade ingen behärskning, ingen kontroll. Och det är något som man måste lära dom.

 

Även om Powell inte längre satsade så hårt på musiken, hade han fortfarande framtidsplaner, sångmaterial och idéer till inspelningsprojekt.

 

J- ag har planer på att försöka göra en del inspelningar. Men göra dom som jag vill ha det och sedan bjuda ut inspelningarna till de bolag som är intresserade. På så sätt kommer jag inte att vara bunden av något kontrakt. Jag har skrivit en del sånger som har väldigt starka, fina texter. Och jag är väldigt noga med texter! Man har väldigt svårt att förstå vad en del av sångerna nuförtiden handlar om. Men de här låtarna, I live on the corner of Lonely Street och Within my heart I hold a fadeless memory, dom är bra! Dom är lite åt gospelhållet båda två.

 

Jag jobbar numera på flygplatsen här i Oakland och det går bra. Jag vet inte när jag kommer att pensionera mig. Det får bli när jag känner mig färdig för det. Jag jobbar så länge jag vill!

 

Fotnot: Förutom de nämnda skivorna kan noteras, att Our Father finns återutgiven på Peacock-LP:n The Original Five Blind Boys of Mississippi (Peacock PLP 139).

 

Slutligen ett tack till Lee Hildebrand for all hjälp under vår Bay Area-vistelse.

 

Charley Nilsson / Jefferson 83