1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Johnny Rawls

Photo Photo by Lars-Erik Örthlund
EN SOUL- OCH BLUESMAN
I Jefferson 116 hade Charley Nilsson en intervju med Johnny Rawls i Memphis då Charley gjorde en rundresa i USA. Johnny kom ihåg tillfället och även Charleys resa. Johnnys bakgrund finns i den intervjun och jag använder delar av den för en uppfriskning:
Johnny Rawls föddes i Purvis, strax söder om Hattiesburg, Mississippi, den 10 september 1951. Genom radio och skivor kom Johnny tidigt i kontakt med soulartister som Sam Cooke och Jackie Wilson. Johnnys morfar, den blinde gitarristen John Paul Newson, brukade spela på familjeträffar och i olika lokala sammanhang tillsammans med en äldre kusin till Johnny. När Johnny var tolv år dog hans morfar och Johnny ärvde hans gitarr. Enligt vad Johnny säger nedan började han som professionell gitarrist först i 25-årsåldern. Innan spelade han saxofon och keyboard. Efter några år i skolorkestern kom Johnny Rawls att spela i det band som Carl Gates, skolorkesterns ledare, hade. I slutet av 1960-talet startade Rawls sitt första egna band ihop med några kompisar från high school-tiden. Det var det enda bandet i trakten och de fick därför ofta jobb som kompband åt de turnerande artister som spelade på klubbarna i området. Omkring 1970 jobbade Johnny åter ihop med sin gamle skolorkesterledare Carl Gates, med regelbundna jobb som uppbackning åt Z.Z. Hill och O.V. Wright.
1972 flyttade Johnny Rawls till Milwaukee, Wisconsin, som sedan dess varit hans hemstad. Efter att under några år ha turnerat med sitt eget band, The Earthbound Band, erbjöds han i mitten av 70-talet att sätta ihop ett kompband åt O.V. Wright. Han jobbade som Wrights orkesterledare fram till dennes död i november 1980. Efter O.V. Wrights död slog sig Johnny Rawls ihop med gitarristen L.C. Luckett. Under deras ledning levde Wrights band vidare i 13 år som The O.V. Wright Band, med jobb som förband åt bland andra B.B. King, Little Milton och Bobby Bland, och som kompband åt artister som Little Johnny Taylor och Latimore. I mitten av 80-talet jobbade man också ett par år med Lynn White.
Numera (2004) har Johnny en egen spalt i Living Blues där han kommenterar livet som blues- och soulartist och han har även blivit nominerad flera gånger för W.C. Handy Awards.
Måndagen den 11 oktober 2004 dök Johnny Rawls mycket oväntat och oannonserat upp på Stampen med Hooter's Blues från Norge. Jag hade gjort upp med Hooter om en intervju med Johnny och satt och väntade på Stampen när dörren plötsligt öppnades. En väl påbyltad herre kommer in med en stor förstärkare i handen. Det var Johnny. Innan jag hann reagera försvann han ut för att om en stund komma in igen med gitarrfodral och andra pinaler. Då ges första frågan med automatik:
Hur kommer det sig att du, en hyllad artist med egen spalt i Living Blues och med ett antal skivor bakom dig, bär in utrustningen själv här?
Jag är ingen primadonna. Jag är inte för fin för att bära min egen utrustning eller att göra allt som bandet gör. Dessutom är det bra motion. Annars blir man för lat.
Du är ändå en känd artist?
Det är OK, det är OK. Kanske andra välkända artister skulle ta efter mig.
Du var igång redan under soulens guldera som bandledare för O.V. Wright och andra; vad anser du om dagens southern soulscen?
Det finns inte så många kvar längre…Otis Clay. Jag bär traditionen vidare att sprida soulen bland publiken. Många känner inte till soulmusik, men när de väl hör musiken, älskar de den. Och förstår vad de missat tidigare.
Vad anser du om musiken som är på radion idag med de oanständiga låtarna?
Med sådana som Marvin Sease…det är bra för den speciella marknaden och det håller traditionen levande. Det kallas "the chitlin soul". Där finns vidare Willie Clayton och många nya artister - "the chitlin soul and blues artists".
Är det fråga om en pånyttfödelse för soulmusiken med alla dessa nya artister?
Det är en revival av soulmusik på "the chitlin circuit". Musiken når ut allt längre, men den kommer inte utanför "the chitlin circuit". Den borde nå utanför och bli världsomspännande. Visst är det en revival med många nya artister som min vän Theodis Ealey. Han har en hit på "the chitlin circuit" med en bra skiva (Stand Up In It). Vi måste få mer världsomspännande attraktion, få mer människor att höra musiken.
Du spelar in för ett engelskt bolag (JSP)…
Nej, jag har nu mitt eget bolag, Deep South Records. Skivorna finns bara i Staterna. Jag har en websida där du kan beställa dem, men det går också via Amazon. Jag annonserar också i Living Blues och andra magasin. Jag försöker hitta en distributör i Europa för att få ut dem här.
När du spelade in för JSP, siktade du då på den vita marknaden
Ja.
När Jefferson skrev om dig i slutet av 90-talet, uppträdde du för en vit publik. Hur är det idag?
Det beror på var jag är, men det är i huvudsak för en vit publik. Men det beror på i vilken stad man är, man kan ha en blandad publik. Som regel är det 65-70% vita och 30 % svarta i publiken.
När Lee Shot Williams var här i maj, berättade han att kasinon längs Mississippi är mycket populära och de tagit över chitlin soulen från klubbarna?
Det är sant. De flesta besöker kasinon för att spela, inte för att lyssna på musik. Men de har blues på dem. Jag gillar inte att spela på kasinon just för att folk är där för att spela och inte för att lyssna på musik. Jag håller mig borta från dem.
På vilka ställen uppträder du?
Klubbar, festivaler, restauranger, privata fester… för det mesta nog på klubbar, men jag försöker göra så många festivaler som möjligt. Nu när jag är här, har jag turnerat på klubbar över hela Europa.
Försöker du ta dig in på chitlin soul-marknaden och på radiomarknaden?
Nej. Jag försöker inte undvika den, men jag försöker inte heller ta mig in på den. Jag har redan varit där. Jag försöker nå en bredare publik, en publik som lyssnar. Publiken på "the chitlin circuit" tar fasta på rytmen och orden, de bryr sig inte så mycket om artisten. De bryr sig om låten. När låten dött ut, bryr de sig inte om artisten. De väntar på nästa bra låt och den artisten. På en bredare marknad bryr man sig om artisten och hans musik. Man håller fast vid artisten under många år. På "the chitlin circuit" är du bara så stor som din senaste skiva.
Så var det för den store O.V. Wright. Hade han inte en hit, drog han ingen publik. När han hade en hit var ställena packade. Så dog skivan ut och publiken försvann. Det är otrogna fans.
Är det inte samma sak idag?
Jo, det är samma sak idag. Publiken kommer när skivan är populär, sedan försvinner den och väntar på nästa hit.
På den bredare marknaden gillar folk dig för din musik, inte speciellt för din hit. Du kan bygga upp en publik med din musik. De kommer för att de gillar dig och de låtar du skrivit. Jag vill ha en publik med bredare attraktion. Jag överger inte "the chitlin circuit", jag spelar fortsättningsvis där. Jag har efter denna turné några spelningar i Texas och Milwaukee. Men det är en begränsad marknad. De som uppträder där får ingen uppmärksamhet alls från magasin som nu när du intervjuar mig. De enda som känner till dem är de som sitter på deras shower eller lyssnar på radio. Ingen skriver om dem och det finns inga bilder ute på dem.
På så sätt är det ju som på den gamla tiden?
Du har rätt, det är som på den gamla goda tiden.
The Chitlin eller Chitlin' Circuit är en informell räcka med nattklubbar och teatrar huvudsakligen i amerikanska södern, vilka presenterar afroamerikanska artister för en afroamerikansk publik. Uttrycket härstammar från segregationen mellan 1920 och 1960 då svarta inte fick besöka etablissemang för vita, utan bara ställen för svarta. Chitlin kommer från det engelskans chitterlings, alltså grisinälvor som friterade ofta serverades på dessa ställen. Chitlin är en bestående del i söderns kök, men med diskutabelt rykte som slavmat bland en del svarta, eftersom det endast var fötter, öron och inälvor av grisen som slavarna en gång fick efter ägarens slakt.

The Chitlin Circuit har haft dålig klang eftersom showerna inte ansetts som direkt högklassiga jämfört med vita ställen. Betänkas bör dock att det var på The Chitlin Circuit som alla svarta äss uppträdde innan segregationen förbjöds och avtog.
(källa: diverse hemsidor)
Har publiken på "the chitlin soul circuit" förändrats på något sätt från det du uppträdde med O.V Wright och till idag?

Det är samma typ av publik

Varför kallar svarta chitlin soul för blues?

Det är en fråga om den livsstil de har. Det är en fråga om tradition. Samt om musikens rytm.

Det är alltså därför de kallar soulblues för endast blues.

Det är helt rätt. Det en fråga om tradition. Chitlin-publiken gillar bara denna typ av musik och artister som Marvin Sease. Nya artister du aldrig hört talas om kommer fram varje månad, varje halvår i södern. De blir ganska berömda i sydstater som Alabama, Georgia, Mississippi, Louisiana och Tennessee. Men längre än så når de inte.

Känner du till Sheba Potts-Wright som är på Ecko Records?

Nej, men John Ward [som äger Ecko] gör ett bra jobb med chitlin-soundet. Jag gillar Ecko. Men den marknaden är mer inriktad på trummaskiner och syntar. Jag däremot tycker om riktiga instrument, riktiga trummor och riktigt blås. Jag gillar inte att allt görs på synt.

Vad tycker du om sexbudskapet i låtarna?

Det är mycket markant. Det har blivit allt mer oanständigt ända sedan Clarence Carter gav ut Strokin' för en 15 eller 16 år sedan. Man gör pengar på de oanständiga låtarna, men det är inte min grej. Alla tycker om olika saker. Jag är inget emot något som fungerar för dig. Jag gav ut en låt som heter Lucy Gets Juicy, det är det mest oanständiga jag gett ut. Det beror på publiken vad som fungerar för dig. Fungerar det, gör det!

Photo by Lars-Erik Örthlund Gör du samma låtar i Europa som hemma?

Ja, jag gör samma låtar. Jag har gjort så många olika cd:n… när jag spelar in gör jag inte bara soul på hela cd:n. Jag skriver några bra blueslåtar och några bra bluesfunklåtar, som blandas med min soul. Ikväll skall du få höra några låtar jag skrivit, som Country Boy, We Got To Be Careful och några andra traditionella blueslåtar [stilmässigt]. På min allra första cd finns It Feels So Good To Be Back Home. Det är en traditionell blues. Jag har nog spelat in sex eller sju traditionella blueslåtar. Jag är både blues och soul. Jag har något för alla.

Är det svårt för de europeiska kompbanden att spela dina låtar?

Nej, nej. De spelar bra, det är inga problem. Jag kan göra låtarna som jag vill. Trummisen nu är riktigt bra.

Du har spelat in din dotter Destiny…

Hon har en cd som skall komma ut snart. Hon klarar sig bra. Vi gör festivaler tillsammans. Jag är riktigt stolt över henne. Hon har blivit en riktigt bra sångerska och underhållare. Hon har en liten dotter.

Vilka andra artister har du på ditt bolag?

Jag spelar inte in så många. Hittar du ingen som vill turnera, utan bara sälja skivor är det inte värt besväret. Det fungerar inte att spela in någon som sedan åker hem och tror att något skall hända av sig själv. Jag har förlorat mycket pengar på att spela in några artister som sedan inte turnerat, vilket inneburit att skivorna stannat på hyllan.

Du producerar även… Lonnie Shields var här tidigare i höst.

Jag har producerat honom och många andra som Johnnie Marshall, Percy Strother, Deitra Farr och Phil Guy. Jag skall fortsätta producera och ge ut skivor så länge jag kan.

Jag har några skivor jag spelat och som kommer ut nästa år. Jag har några ute nu som går ganska bra. Man måste åka runt för att sälja skivorna.

Hur länge skall du stanna i Europa nu?

Jag skall stanna till den 15 november. Jag kommer över två gånger per år och stannar två månader varje gång. När jag kommer hem skall jag turnera över hela landet.

Var bor du här under så lång period?

Jag bor i Norge, men inte på något speciellt ställe. Vi spelar än här och än där. Hemma bor jag i Milwaukee.

Hur hittade du till Riga?

Det var en vän till mig som bokar för dem och han bokade mig. Min dotter Destiny har även varit där. Det är en bra grej de har där, en bra klubb och mycket skoj. Zigis är en bra kille. Det var synd att du missade min show då.

Skall du inte komma till USA?

Jag skulle vara mycket intresserad av att bekanta mig med southern soul/chitlin soul- scenen. Det är inte så många här som vet något om den eller bryr sig.

Du skulle gilla den. Det är något som folk borde få upp ögonen för. Det är en sann konstform, verkligen en sann konstform. Du känner till Tyrone Davis? Han är på sjukhus just nu och kämpar för sitt liv. Han är en av mina idoler. Du skall komma till en chitlin show, du skulle gilla publikreaktionerna.

Har du hört talas om The Migthy Clouds Of Joy, The Blind Boys och andra gospelgrupper? Det är "the chitlin gospel". Det är samma publik som går på gospel-showerna och blues-showerna. Gospelartisterna uppträder i kyrkor, auditorier och skolor. Det är en stor scen. Du skulle gilla den. Vissa av artisterna uppträder på båda scenerna.

Hur stora är klubbarna på "the chitlin' circuit"?

Det är alla typer av storlekar. En genomsnittlig storlek är 300 till 500 personer, men de största tar 800 till 1000 personer. De betalar bra. Fast det finns arrangörer som smiter iväg med pengarna, ha,ha, Om man har en hit klarar man sig bra. Men är du död, är du död.

Har du varit en professionell musiker hela ditt liv?

Ja, hela mitt liv. Jag började med att spela saxofon och piano. Gitarr tog jag upp för 20 år sedan, egentligen 25. Innan spelade jag keyboard och sax för olika artister.

Jag ser att du skall börja spela snart. Tack för att du tog dig tid att prata med mig.



text Anders Lillsunde, foto Lars-Erik Örthlund / Jefferson 143


This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.


Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut