Pretty Things, The #150

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

The Pretty Things

Image

 

Legendariskt kultband eller punkens föregångare?

The Pretty Things, ett av de stora brittiska R&B-banden från 60-talet bokades till Skånevik Bluesfestivals tioårsjubileum. Duon som startade bandet, Dick Taylor och Phil May, ställde upp för en akustisk utomhuskonsert på festivalsektionen The House of the Blues, tillsammans med den senaste fasta medlemmen Mark Holland. I ett entusiastiskt nervigt tempo bjöd de på en kavalkad av sina tidiga klassiker.  Publiken överraskades av de suggestiva Bo Diddley-rytmerna och den lunkande Jimmy Reed-grooven. På Vestlandet i Norge är brittisk R&B enbart Peter Green, varken mer eller mindre. Brittisk blues är Eric Clapton, punkt slut. Men här fick vestlänningarna uppleva och upptäcka att det finns mer från det glada 60-talet. När publiken förstod de äldre männens status, bildades en lång kö för autografskrivning, som tog nästan lika lång tid som halva föreställningen. The Pretty Things kommer från samma konstskolemiljö som medlemmarna i The Rolling Stones. Dick Taylor kunde bli ordinarie basist i The Stones och skörda samma framgångar som Bill Wyman. Men han ville hellre spela sologitarr, så han startade sitt eget band, med Phil May som vokalist. Taylor ser ut som en pensionerad advokat, medan Phil May har sin långhåriga image intakt. Bandet gick på sin tid igenom många förändringar, från R&B till psykedelisk rock, 70-talsrock, o.s.v. Medlemmarna kom och gick, formatet ändrades hit och dit, från fem til åtta man. Originalmedlemmarna spriddes geografiskt till Turkiet, Frankrike, Australien, Nya Zeeland och övriga Storbritannien. Några försvann i obskyritet efter experimenten med olika slags droger. Tidigare i år återförenades det som fanns tillgängligt av urbandet. Återföreningen gick av stapeln på en utsåld konsert i The Royal Festival Hall i London, med Dave Gilmour som gästartist. Det markerade definitivt The Pretty Things status som kultbandlegender. Efter att Yours Truly fick bjuda på en ölrunda och de fick se ett nummer av Jefferson, samtyckte de till en intervju. Phil May avvägde noga det rätta tillfället och trion ställde upp på en ganska kaotisk intervju, som här återges av det som blev möjligt att tyda.

KP - Phil May, med din karisma kunde man tro att det var du startade bandet.
PM - Nej, det var Dickie som spelade blues på konstskolan med Keith Richards. Men när han lämnade The Stones kom han till mig och ville forma ett annat band. Det är väl lite tvivelaktigt om vem som frågade vem. Jag var inte helt inställd på att bli med i något band, jag ville hellre bli målare. Det var nog mera Dick som danade bandet. Visserligen målade jag på sparlåga, men poängen är att jag trodde bandet skulle hålla på i ett par år bara. Sedan skulle jag återgå till måleriet igen. Visserligen kände jag att vi hade något på gång, men trodde inte att det skulle bli så seriöst. På Sidcup Art School spelade vi populär musik som andra ungdomar gillade. Jag trodde inte att det någonsin skulle bli riktigt  professionellt. Hade jag anat att det kunde bli det, så hade jag kanske tänkt mig noga för igen.

Som sagt, musik var inte det jag helst ville syssla med. Jag blev aldrig övertygad om att vi skulle få någon betydelse alls. När vi började spela var det ingen som var intresserad av det vi gjorde, undantaget konsteleverna. Det var en mycket liten marknad. DT - Det hela byggdes upp när vi en gång började på konstskolorna. Det samma gällde för The Rolling Stones. Jag var ju en del av The Stones, med Keith, Mick (Jagger)och Brian (Jones). Vi brukade jamma hemma i mina föräldrars hus i Dartford, Kent. Vi kallade oss för ”Little Boy Blue and The Blue Boys”, vilket senare ändrades till The Rolling Stones. Sedan började vi hälsa på hos Brian Jones, som hade ett annat band igång. De grabbarna stack en efter en, kanske mest för att de inte stod ut med Keith. Mick ville inte gå med i Brians band om inte Keith fick vara med. Då Keith blev relegerad från skolan började de spela professionellt. Men ingen av oss kunde drömma om berömmelse och rikedom, inte ens Jagger. Den absolut enda orsaken till att vi alla höll på, var för kärleken till musiken. Vi trodde aldrig vi skulle bli berömda, det bara byggdes upp i konstkolemiljöen. Plötsligt blev vi väldigt upptagna med vår musik.

PM - Vi märkte aldrig hur upptagna vi blev, plötsligt började vi få flera spelningar. Från två gig per vecka, till åtta–nio–tio stycken i veckan. Tre gig på en dag, YEAH!

DT – Det hela utvecklades när vi engagerades av vår första manager som hette Brad Morrison. Han gick på samma konstskola som den jag hade gått över till. Vi blev vänner och han blev senare manager och publisher för Pink Floyd, T-Rex och många andra band. Han började som programsekreterare på den skolan och bokade oss och andra band till skoldanserna. Gradvis blev vi det mest bokade bandet, även till alla andra konstskolor i hela Londonområdet. Sedan kom en kille som hette Jimmy Duncan och fann oss. Han var ganska full vid det tillfället, så vi trodde att han var en skojare. Men han sa att vi borde gå till något skivbolag, för han påstod sig vara en headhunter (chefsrekryterare). Så han lyckades koppla oss till Phonogrametiketten Fontana, som var en gren av Phillips. Vi fick ett skivkontrakt och då kom det verkligen igång.

KP - Var Rosalyn det allra  första inspelningsprojektet?
DT - Vi gjorde ett par demon och konstigt nog var det Jimmy Duncan som skrev Rosalyn. Men hans orginalversion lät som en skotsk dansvisa, han var ju skotte. När han kom med sin demo till Regent Sound Studio blev vi fundersamma på vad vi skulle kunna göra med låten. Vi måste ju försöka spela den på ett sätt som passade oss. Den gjordes om till en låt med Bo Diddley-rytm och översattes till vår stil. Låten förvandlades till en R&B, för vi hade alltid spelat R&B, från allra första början. Det var det enda vi ville göra, för vi älskade den musiken. Även när vi började få betalt för det fortsatte vi älska R&B. Det var inte så noga om folk diggade våra låtar, eller det vi skulle spela in, det struntade vi i. Vi höll oss till det vi ville spela. Det blev faktiskt mer och mer populärt, till vår stora förvåning. PM - Vi fick några tejper från olika folk på konstskolan, plus att Keith, Dick och jag skrev några egna. Vi fick ihop ungefär 30 låtar på en bandspelare. Det blev ungefär tre album för priset av ett. Då hade vi redan hört Bo Diddley på radio, undrade vem han var och tyckte han var strålande. Efter det var det Diddley som gällde, med den speciella rytmen. Det krävdes en trumslagare, så vi började försöka att strukturera bandet. Någon som även behärskade Chuck Berry, Jimmy Reed, you name them.

Vi kände en kille som hade ett trumset, men han kunde inte spela på det. Det var som punkbanden, även om grabbarna inte kunde spela särskilt bra, hade de en slags nybörjarenergi, som lyser igenom när man älskar att spela. Så småningom blev vi tvungna att hitta någon som verkligen kunde spela trummor. Det lades till en annan dimension och in kom flera personer som hette Viv. Från början bestod bandet av Dick, mig själv, John Stax, Brian Pendleton, plus en kille från konstskolan som slog på trummor. Sedan fick vi två andra trumslagare innan vi fann Viv. Vi gick alltså igenom tre–fyra trummisar i veckan, innan vi äntligen fick Viv Prince. En av de andra var Viv Andrews, som nu har ett gospelskivbolag. Mycket, mycket tungt inom gospel. Han var alright och spelade med oss ganska länge, ungefär tre-fyra månader.

ImageKP - Dick Taylor, du kunde alltså ha blivit fast basist i The Stones?
DT - Ja, faktiskt. Jag kunde ha blivit ordinarie medlem av Rolling Stones. Jag spelade bas, men jag sökte och kom in på London Central School of Art. En massa andra saker hände samtidigt. Men, som jag alltid har sagt, jag tyckte om att göra saker med Keith, Mick och Brian, det var trevligt. Men i själva verket ville jag inte spela bas. Jag tror kanske också att på den tiden var det inte så viktigt för mig att vara fast i något band. Vi var på amatörstadiet och jag trodde vi skulle förbli amatörer. Många av den tidens musiker gick från det ena bandet till det andra, så det var inte så fastlåst. När Pretty Things började ta form 1963 och fick en bra line-up, ville vi behålla det så. Jag ångrade mig aldrig, ingenting någonsin. Jag skulle definitivt inte vilja vara i Bill Wymans skor.

PM - Som Dick nämnde, det där med att vara amatör, så tror jag att vi alltid har varit det. Det finns andra, inte alltid speciellt talangfulla, men de går in för att vara otroligt professionella med sina liv. De fokuserar på alla möjligheter och gör de rätta sakerna, utan skrupler. Några har gått vidare till enorma karriärer. Vi hade också vissa förutsättningar till framgång och rikedom. Dessa ambitioner betydde lika mycket för oss, som att vi var nöjda bara folk ville höra oss spela. Men vi har aldrig kalkylerat med strategiska åtgärder för att bli megastora. Jag gillar fortfarande att vara halvprofessionell och det passar mig utmärkt. Jag är inte som Dave Bowie eller Jagger, eller även Dave Gilmour. De är så fokuserade på att vara stora, men jag ville aldrig någonsin bli en superstar. För en tid sedan pratade Mark St.John och jag med en journalist från Daily Mail i London, som gjorde ett stycke om oss. Mark skojade och sa att problemet med de här grabbarna är att om de blir mycket berömda, så skulle de aldrig uppskatta det särskilt mycket. Han har rätt, men om du ändå vill att folk ska lyssna på din musik, är det som att få en chokladkaka. Får jag en chokladkaka så skulle jag inte öppna förpackningen. Vill jag äta chokladen så måste jag ändå öppna förpackningen. Vi har alltid kompromissat, vi älskade att en massa människor gillade vår musik, men utan att vilja bli riktigt berömda. Vi blev ett berömt kultband till slut. På sätt och vis som Dennis Hopper blev, för att jämföra med skådespelare. Hellre än Tom Cruise, eller någon annan i den eliten. Jag skulle inte vilja vara som Tom Cruise. För mig är Dennis Hopper en som plötsligt dyker upp och gör sina roller väldigt bra. Han blir aldrig stressad av media om han vill gå ut offentligt. Han kan lugnt gå in på en bar, ta en drink och ändå förbli högt respekterad.

KP - Hur viktig var eran image som bidragande orsak till genombrottet?
PM - För oss studerande var den långhåriga imagen något viktigt redan från början. Det handlade om att vara rebell, det var inte bara för musiken. Vi blev misshandlade på väg till och från konstskolan. Att vara konststuderande betydde nästan lika mycket som att vara musiker. De långhåriga musikerna var antagligen lite mer respekterade. Det vi gjorde som konstnärer var inte alltid så uppskattat, åtminstone inte där jag kommer från. Mods och rockers spöade varandra, killarna i skinnjackor slog oss. Vi och The Stones var först ut och det väckte stor uppmärksamhet i media. Men på konstskolan var det en vanlig företeelse.

DT - På den tiden upplevde vi väldigt mycket aggressivt hot från folk. The Cool Set spöade Teddy Boys och de spöade andra grupper. Det gällde att ha en egen stil, men ändå anpassad till en viss grupp. Vi passade inte in i någon stil, så vi förpassades till den avvikande kategorien. Många unga människor tog avstånd från vår image. Gick man ut ensam blev man antingen misshandlad, eller fick en mycket hård behandling.

KP - Ni bëhöll ändå eran image, genom hela karriären?
PM - Ja, absolut. Några andra höll på sin image av kommersiella syften. De förhöll sig till det som var inne, för att få kommersiell framgång. David Bowie, t.e.x., prisa hans hjärta, han rörde sig omkring i kretsarna och valde stil efter gällande trend. Lite här och lite där, några funky filmer, danshak, Tin Machine, minimalism etc. Han var alltid en vinnare. Det var nästan som om han satt bakom en och snappade upp ideer om hur det skulle göras. Den här musikstilen, den här imagen. Ändra utseende från blond till mörkhårig. Det ger en mycket professionell förpackning. Vi hade aldrig några diskussioner om frisyrer, hur vi skulle klä oss, eller om Dick skulle ha plockade ögonbryn. Det föll oss inte in, det var likgiltigt.

DT - Vi gick på en konstkola och Bowie på tekniska högskolan som låg cirka fem kilometer därifrån. Han brukade diskret följa efter oss för att få inspiration. Han älskade vårat band, tyckte vi var det bästa som kom efter skivat bröd.

KP - Var ni beroende av en viss producent, eller fanns det flera?
DT - Det dök upp alla möjliga personer och erbjöd sig. Från början hade vi Jack (Pubberstock ?), en headhunter som höll ut i två timmar. Han klagade på att han inte kunde stå ut med dessa djur en minut till. Han lämnade över till en trumslagare vid namn Bobby Graham, som hade spelat på några The Beatles-spår. Graham gjorde ganska mycket, nästan allt av det tidigare materialet. Han höll på till mitten av 60-talet och hann med de två första albumen och tre singlar. Då han slutade satte skivbolaget en amerikanare vid namn Steve Rowlands på oss. Han hade en slags Phil Spector-vision när han drev igenom Emotions. Det blev pop med stråkar, inte alls vår rätta stil. Producenterna på den tiden var ganska lika nutidens aktiva. Det gick ut på att ta vara på det som banden, eller stjärnan i synnerhet, hade och översätta det till inspelningsmaterial. När det gällde oss, så gillade vi inte alltid producentens ideer, var inte alltid särskilt samarbetsvilliga.

PM - Dåtidens producenter skapade bandets ljud, analyserade de flesta sidorna och fokuserade på vad som skulle få bandet att fungera. Bobby fångade det som den andra killen misslyckades med. Vi var svåra att jobba med, speciellt Viv Prince, som brukade ramla från trumpallen när han inte gillade ideerna. Han var en krångelmakare, i likhet med mig, mycket svår vill jag påstå. Jag var en riktig bråkmakare, producenternas mardröm. När de drog in Cry To Me i studion så vägrade jag att göra den. Dick ville spela in den, men jag sa, no, no, no! I stället söp jag mig kanonfull på närmaste pub. Jag satt där och tänkte över hur mycket jag skulle kunna tåla och gå med på. Rolling Stones hade låten på sin tredje lp och det var ytterligare ett skäl till att jag var så motvillig. Jag hade hört deras version och tyckte  att det var en mycket slapp låt. Men jag kom tillbaka och motvilligt gjorde vi den till slut, trots allt motstånd. Som tur var blev låten mycket annorlunda än Solomon Burkes originalversion.

DT - Den nådde #28 på de engelska listorna, men gick till toppen i New Zeeland och ganska högt i några andra länder. Våra singlar gick ganska högt en tid, varierat från topplista till topplista. Speciellt efter TV-programmen ”Thank your lucky stars” och “Ready, steady, go”. Vi nådde femte–sjätte–sjunde plats ungefär, på brittiska listor.

KP - Frank Holland, du är den senaste fasta medlemmen. När upptäckte du The Pretties?
FH - Jag upptäckte inte Pretty Things förrän jag var 13–14 år. Jag såg dem bl.a. på TV-programmen som Dick nämner. På den tiden tyckte jag att de var ganska överdrivna. Jag var mer intresserad av Phils långa hår, ironiskt sett. Min syster var mer upphetsad av Phils image. Jag var mer upptagen av annan musik. Bob Dylan och The Stones var de jag gillade mest. Det dröjde ganska länge innan jag verkligen började lyssna på Pretty Things musik. Jag var vän med trummisen Mark St.John, deras blivande manager, som jag hade träffat 1972. Vi hade spelat i band tillsammans och hade en studio på Waldor Street i London på tidiga 80-talet. Mark var en stor fan av Pretty Things och jag var redan involverad med Mark och studion.

En dag åt vi middag på en restaurang – Borderline – då Mark upptäckte Phil May bland gästerna. De kände redan varandra och kom i samspråk. Phil hade nytt låtmaterial som han ville pröva i vår studio. Från den dagen blev jag involverad i deras inspelningar, efter att Mark hade introducerat deras tidiga repertoar för mig. Då upptäckte jag hur fantastiska de egentligen var, trots att de alltid var så underskattade. De hade gjort så många häpnadsväckande album över olika musikperioder. De gick från R&B, via psykedelia till 70-tals-rock och alla deras album har otroliga värden. Senare blev jag fast ersättare för Pete Tolson egentligen. Phil och Dick började själva inspelningarna i vår studio och jag kom in med några överdubbningar. Mark tyckte att det lät bra, så varför inte få igång hela bandet igen. Och han lyckades med det, bandet återförenades, inklusive Pete Tolson och repetitionerna startades. Jag lyssnade på materialet och tyckte det lät ganska bra.

Men det förekom vissa sociala problem, så det fungerade inte som det borde göra.  Eftersom jag kunde låtarna ganska bra, är en bra gitarrist och kom bra överens med grabbarna, fick jag överta gitarren. Pete, som jag respekterade mycket högt, hade tyvärr tappat all intresse för musik, på grund av personliga problem. Phil undrade om jag ville försöka att bli medlem i familjen. Det här var ungefär 15 år sedan, kanske lite längre. PM - Pete kollapsade, trots att alla önskade att han skulle klara av det, Frank också. Till slut måste vi bara ge upp, efter att ha gett honom otaliga chanser. Han brukade komma ut till min bostad för att sova över. Ofta var han mycket knarkpåverkad och han bad mig ge honom sparken. Han sa att vi skulle kunna vara halvägs igenom en amerikaturné, men att han ändå skulle svika oss. Han var medveten om sina prioriteter, tiggde och bad mig om tjänsten att sparka honom. För han visste att han skulle svika oss, det var oundvikligt.

KP - Sökte ni större musikalisk frihet när ni släppte på R&B och gick till andra stilarter? Ni gjorde ju saker som troligen har inspirerat många andra.
DT - Vi släppte lite på R&B stilen efter varje singel ungefär. Den psykedeliska eran började 1966 och tog form  1967. Vi lämnade Fontana efter att gjort färdigt albumet Emotions . Efter det var vi ganska fria agenter ett tag. Det var då vi började göra exakt det vi själva ville spela in. Vi kom till en demostudio och gjorde flera spår, vilket ett av dem var Defecting Grey. Då fick vi kontrakt med EMI och återinspelade den låten och några andra saker. Om man ser tillbaks på den situationen kan man kanske konstatera att vi influerade många andra band med det brytningsmaterialet. Vi hade upptäckt att äntligen kunde vi få genomföra våra egna projekt. Det var alltså perioden då vi slutade jobba för Fontana, som mot slutet pressade oss att göra kommersiell musik. Vi bröt villigt kontraktet med dem, eftersom de ville göra vår ”R&B” till pop-orienterad musik, inte psykedeliskt som vi då var inne på. Defecting Grey var ganska bisarr i jämförelse med det vi hade gjort för Fontana. Troligen blev låten en slags stilbildare med en långsam effekt, det är möjligt.

PM - Även om folk minns oss bäst för R&B-perioden på Fontana, finns det många idag som minns oss för den psykedeliska perioden. Lp:n S.F. Sorrow, som kom ut 1968, räknas som den absolut första rockoperan och inspirationskälla för The Whos uppsättning av Tommy. Den kom ut följande år, men paradoxalt nog så släpptes Tommy först i USA. S.F. Sorrow kom ut ett år senare i Staterna. Ett annan kuriositet är att våra skivor som släpptes i USA blev uppfattade som mycket rå brittisk R&B, råare än de andra engelska hitlåtarna. Amerikanarna kallade det för ”punk music”, långt före punken blev en erkänd stilart i hela världen. Flera amerikanska punkband hade våra låtar på sina repertoirer. Vi var aldrig medvetna om det där, men om man ser tillbaka på det, kan det stämma att vi kan ha varit något av punkens föregångare.

 

The Pretty Things. Foto: Krister Palais
The Pretty Things. Foto: Krister Palais

 

KP - Hur var turnelivet?
PM - Det första europeiska landet förutom England var Holland. Där slog vi igenom med dunder och brak efter ett TV-program. Vi turnerade i Europa regelbundet, nästan permanent och var borta tre–fyra dagar i veckan. Tyskland och Frankrike gick också bra för oss. Amerika stod på tur men det dröjde länge innan vi reste över. I stället fick vi erbjudanden från Australien och Nya Zeeland, så vår manager valde ”Down Under”. Viv Prince skapade för många problem så vi blev bannlysta där nere. Då tog vi in 17-årige Skip Alan på trummor. Jag reste till Amerika tre–fyra gånger, första gången 1973, tror jag. Efter S.F. Sorrow tog Dickie ut semester från bandet och var borta i flera år. Även från musiken i några år, innan han började spela lite med några okända punkband. Tillsammans med mig och Skip Allan höll han ut längst av orginalmedlemmarna, som droppade av en efter en och ersattes av nya. Den första som gick var Brian Pendelton som ersattes av John Povey. Sedan stack John Stax och emigrerade till Australien. Den nya basisten blev Wally Allen och han stannade en lång tid. Efter Dick kom Pete Tolson in som fast sologitarrist, via en annan som hete Victor Unitt. En massa folk kom och gick under årens lopp. Det varierades från fem till åtta stycken i de olika versionerna av Pretty Things. Till slut kom Dick tillbaks 1978 för att stanna. I den så kallade comebacken 1998 hade vi åter John Povey, Wally Allen och Skip Alan på scenen. Plus den här unge mannen, Frank Holland.

KP - Ni nämnde att ni spelade tre gånger samma dag. Vem var det som tog hand om bokningen, var det flera agenter?
DT - Speciellt i Danmark och övriga Skandinavien spelade vi mycket tätt. En kille vid namn Arne, någonting, bokade in oss här och där. Vi gjorde en massa jobb, självfallet även i England, där vi hade de största agenterna. PM - Det var för en skandinavisk bokningsfirma vi spelade tre gånger samma dag. Vi flög in till Danmark, ut igen till norra Danmark, kom tillbaks till Köpenhamn och avslutade dagen i Sverige. 45 minuter åt gången på samtliga tre ställen, med olika slags backline. Ibland fanns det keyboard trots att ingen av oss spelade det. På något ställe fanns det bara en gitarrförstärkare. Det var små ställen som bara hade en Fender Twin för två gitarrer. Trumset med slaka stämningar som kunde få en att dö av skam. Men vi var ju tvugna att ställa upp, the show must go on. Det var verkligen ganska fruktansvärt.

KP -  Antagligen hade ni en stor fanklubb, eller hur?
DT - Vi hade fyra fanklubbar, kanske till och med fem. Den första bildades i Holland efter det där TV-programmet. En var en mycket stor fanklubb.

PM - De skriver fortfarande till oss, men vi är svåra att få tag på nuförtiden. Vi har inte längre något management som är öppen för sådana saker.

KP - Ni spelar bra även akustiskt, är ni vana vid det?
PM - Det här var andra gången i vår karriär som vi spelar akustiskt. Det finns några rynkor vi kan fila på innan det blir perfekt. Vi har ännu inte full kontroll, därför att vi är ett totalt elektriskt band och vana med det. Trots allt är det nyttigt med förändringar. Normalt så är vi sex stycken och vi måste hålla tillbaks för att låta Dick, keyboardspelaren, Wally göra sina saker. I ett elektriskt band är det så mycket som sker hela tiden. Med en akustisk uppställning är du av och på, men samtidigt på standby. Hela tiden redo för att passa till de andra. Lite lugnare, lite tystare, utan att göra för mycket, men hela tiden väldigt närvarande. Man är med hela tiden utan att göra för mycket. Det första akustiska jobbet gjorde vi på en liten klubb i London, för några veckor sedan. Det var en liten publik, men vi spelade för dem för att försöka oss på något nytt. Nu förstår vi oss lite mer på vad vi måste göra. Att stå där uppe på ensam hand, det är kusligt. Det är enklare att spela på Royal Festival Hall med Dave Gilmour.

DT - Det är skönt att få göra något totalt annorlunda. Det är alltid kul att göra något nytt. Lite annorlunda än repetitionerna som ibland är ganska akustiska. Mark St.John är en utmärkt tummis och f.d. medlem, men han får inte glömma sina stockar när han hoppar in. Det kallas väl för unplugged, den här typen av konserter.

KP - Har ni några speciella favoritlåtar av The Pretty Things?
PM - Låtar och låtar, det är svårt, varför inte album? För mig var det bästa vi gjorde S.F. Sorrow, för att välja det huvudsakliga jobbet. Jag påstår inte att det är den bästa perioden i bandets historia, men som enskilt arbete har den satt spår. Den är kategoriserad som den första rock-operan någonsin och baseras på en liten story som jag skrev. Jag gillar också Cross Talk, men det är ett personligt val. Den är viktig därför att Dick och Wally är tillbaks igen.

FH - För mig är det antagligen Cross Talk. Det är ett mycket punkigt album med några tendenser till New Wave. Mycket nervig, helt där ute, med moget textmaterial av Phil. Den kanske motsvarar det vi försökar vara akustiskt också. Det är inte passivt akustiskt, det är mycket nervigt och passionerat. På sätt och vis är det bandets själ och den själen kan man inte ta kål på. Även om det bara är tre Pretty Things på scenen, så har det själ.

DT - Jag väljer nog Midnight To Six Man från 1966. Jag tycker verkligen om att lyssna på den igen. Den var aldrig avsedd för någon lp. Många andra som har hört oss tycker mycket om Don’t Bring Me Down, det ska  tydligen vara så. Det är väl därför vi har gjort den i flera versioner, men med små variationer. Den återkommer alltid i våra extranummer på konserterna.

Text och bilder Krister Palais – Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. / Jefferson #150
Credit to Tony Smith for some support.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut