Mitchell, Willie #163

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Willie Mitchell

Soulmusikens Poppa Willie död

Skivproducenten, skivbolagsägaren, kompositören, arrangören och musikern Willie Mitchell avled den 5 januari i Memphis. En av de verkligt stora, nyskapande och inflytelserika profilerna inom soulmusiken har gått ur tiden.

Willie Mitchell föddes 1928 i Ashland, Mississippi, men några år senare flyttade familjen till Memphis. När Willie var åtta år gammal fick han en trumpet av sin bror.

- Jag började sätta ihop band redan i grundskolan och när jag var fjorton ledde jag ett 18-mans storband, berättade Mitchell när jag besökte honom 1988.

Efter en omfattande musikutbildning spelade Willie Mitchell i olika band. Han gjorde även studiojobb, och spelar bland annat trumpet på B.B. Kings genombrottsplatta från 1952, 3 o’clock blues. I mitten av 1950-talet bildade han ett eget band som kom att innehålla musiker som trummisen Al Jackson Jr och basisten Lewis Steinberg, vilka senare utgjorde hälften av det ursprungliga Booker T. & The MG:s.

Skivproducent sedan 1960

1960 började Willie Mitchell som producent och arrangör för Home of the Blues, där han var involverad i inspelningar med bland andra Five Royales och Roy Brown. Något år senare tog han steget över till det 1957 startade Hi Records.

Hi hade tidigt utmärkt sig för dansvänliga instrumentalnummer, och med Willie som producent fortsatte man att bl.a. ge ut plattor med Ace Cannon, Bill Black’s Combo (med gitarristen Reggie Young), och under Willies eget namn. Utöver Hi:s egna utgivningar anlitades den till studio ombyggda biografen Royal på 1320 South Lauderdale även för Mitchell-produktioner åt andra skivbolag, med artister som Bobby Bland, Junior Parker, O.V. Wright och Ike & Tina Turner.

Med det egna bandet som stomme formade Mitchell ett studioband med bröderna Hodges (Charles-orgel, Leroy-bas och Teenie-gitarr) och trummisarna Al Jackson Jr. och Howard Grimes. En viktig del i Hi-soundet blev också blåsarna Wayne Jackson och Andrew Love (Memphis Horns), vilka liksom Al Jackson Jr. flitigt anlitades även i Stax-studion på East McLemore Avenue.

Soulklassiker med Ann Peebles och Al Green

Efter en hyfsad start med Walk away 1967 kom Ann Peebles att bli Hi:s främsta kvinnliga artist, med storsäljare som Part time love och Breaking up somebody’s home. Ann Peebles skrev det mesta av sitt material själv, ofta ihop med Mitchells bandvokalist Donald Bryant. Denne skrev åt Hi:s artister, och i Ann Peebles fann han en utmärkt partner – även på det privata planet. Parets största framgång, en riktig soulklassiker, kom 1973.

- I can’t stand the rain blev den verkligt stora grejen, berättade Ann Peebles. Don och jag skrev den tillsammans, och den är fortfarande en stor framgång eftersom det varje år är någon som plocker upp den och spelar in den.

Under en turné 1969 i Texas träffade Willie Mitchell den som skulle bli Hi:s allra främsta trumfkort och en av soulmusikens mest framgångsrika artister. Efter en del trevande försök fick Al Green sin första hit på Hi med I can’t get next to you, och 1971 slog han igenom rejält med Tired of being alone.

Willie Mitchell hade hittat den rätta inramningen åt Al Greens speciella röst, men också jobbat hårt och länge för att förfina hans stil och röstbehandling. I februari 1972 toppade Let’s stay together skivlistorna, och därefter följde en rad storsäljare som Call me, I’m still in love with you och Sha la la.

Under dessa mycket intensiva år producerade Mitchell även många fina plattor med Ann Peebles, Otis Clay, O.V. Wright och Syl Johnson. Han gjorde också inspelningar åt andra bolag, däribland med Jimmy McCracklin för Stax och Rod Stewart för Atlantic.

Egna skivbolaget Waylo

Men tider och musiksmak förändras, och liksom Stax fick Hi ekononomiska problem. Stax gick i konkurs, och Hi köptes 1977 av Cream och senare av Motown.

Mitchell drev själv Royal Recording Studio vidare, och startade 1982 sitt eget bolag Waylo där han gav ut plattor med artister som Otis Clay, Ann Peebles och Lynn White. Han fortsatte också att göra inspelningar åt andra bolags artister, däribland Keith Richards och Tina Turner.

Även om den dagliga verksamheten i studion kom att tas över av barnbarnen Boo och Archie var Mitchell fortfarande aktiv som producent och arrangör in i det nya milleniet. Återförening med Al Green resulterade i dennes minnesvärda comeback-plattor I can’t stop och Everything’s OK, och mera nyligen skrev han blås- och stråkarrangemang för Rod Stewarts platta med soulcovers, Soulbook.

Willie Mitchell lpDet unika Hi-soundet

Men det är ändå främst för de många ypperliga plattor som Willie Michell producerade för Hi på 1960- och 1970-talen som han förtjänar en plats i musikhistorien. Men vad gjorde då en stor del av Mitchells Hi-inspelningar så speciella?

Studion med sitt från biograftiden sluttande golv gav ett varmt och basframhävande sound, och det täta, sparsmakade kompet med bröderna Hodges och Jackson/Grimes utgjorde en stabil musikalisk grund. Lägg till blåsarnas precisa inprickningar och läckra riff, den förträffliga sångtrion Rhodes-Chalmers- Rhodes, eventuella stråkar arrade av Willies bror James – och du har de ingredienser som Willie Mitchell använde för att skapa ett distinkt, igenkänningsbart och framgångsrikt ¬sound. Teenie Hodges beskrev det såhär:

- Wille var den som verkligen försökte skapa ett nytt sound, en ny stil. Grunden finns i hans jazzbakgrund, från balladerna. Hans rena sound kommer från balladspelet – det måste vara rent.

Bröderna Hodges och Howard Grimes var musiker med bakgrund i mera jordnära blues och R&B, erfarenheter som kombinerades med mera avancerade ackord och sofistikerade harmonier. Willie själv sammanfattade det såhär:

- Det är ett av de knep jag försöker använda mig av. Folk med lite råare, bluesigare bakgrund kombinerat med en sångare som är tillräckligt mjuk, som sammet. Det var vad jag försökte göra, ge lite jazz, lite färg, lite – well, make a funky bottom and a pretty top, you know!

Läs- och lysningstips

I Jefferson nr 85 kan du läsa mer om Willie Mitchell, Ann Peebles och bröderna Hodges; i nr 114 presenteras Memphis Horns; och i Jefferson 115 intervjuas Reggie Young.

Fat Possum började 2009 att ge ut Hi-LP:er som CD. I detta och förra numret av Jefferson finns några av dessa utgåvor recenserade.

Text: Charley Nilsson / Jefferson #163

Taggar: Internationella artister

Skriv ut