Ur Jeffersons gömmor 12 / Bengt Olsson

 Namnet Bengt Olsson stöter man kanske inte på till dagligdags ens i blueskretsar; men bland folk som (den nu avlidne) Nick Perls, Paul Oliver, Bernard Klatzko, Don Kent, Gayle Wardlow, Bruce Bastin, David Evans och George Mitchell, dvs gräddan av blueskunnigt folk, är fö­remålet för min artikel en person som ses som en respekterad kollega och jämlike. Det tog mig själv flera år att fatta att han verkligen inte var just en av dessa ovannämnda amerikaner, vilkas namn poppade upp varhelst man köpte en country­/pre-war bluesplatta. 

Min tidigaste bekantskap med namnet Bengt Olsson går tillbaka till sjuttiotalet/tidiga åttiotalet då jag inhandlade vad som fanns att få tag på av pre-war blues och jugband musik. På de två monumentalverken i den sistnämnda genren, Cannon's Jug Stompers och Memphis Jug band, utgivna på Herwin respektive Yazoo, var de informativa baksides­texterna skrivna av Bengt Olsson. Jag såg det mest som en lustifika­tion att finna ett svenskt namn på skivor som jag betraktade som klenoder, och tänkte att i Amerika kan man väl heta Olsson likaväl som man kan heta Klatzko och Bengt likaväl som Bernard. Föga anade jag att författa­ren bodde i Helsingborg, grannstad till Landskrona där jag själv bodde.

Singel Inte långt därefter uppen­barade sig sanningen, då en god vän öppnade skivaffär i Helsingborg tillsammans med en Bengt Olsson som till min icke ringa häpnad visade sig vara mannen från jugbandskivorna. Att buti­ken, den numera nedlagda Heta Vax, stoltserade med en skylt som designats av Ro­bert Crumb, konstnären bakom ett flertal läckra om­slag på Yazoo och tillika en välkänd tecknare av under­ground serier (Fritz the Cat tex), imponerade storligen. Det utgavs förresten också en singel med Peps (alias P.P King/1 Blue), Heta Vax Blues / Heta Vax Toast, tillägnad bu­tiken ifråga.

Att påstå att baksides-texterna, Crumbskylten och Pepsskivan en­bart var toppen av isberget vore kan­ske en överdrift, men att det fanns mer att finns bakom den inte alltför meddelsamma fasaden var snart up­penbart. En del fann jag under genombläddrandet av gamla Jefferson, där Bengt Olsson förekom som recensent och författare av re­sebrev från bluesmiljöer i USA. Allt detta hade jag läst tidigare, men det var först nu jag på allvar såg nam­net, och började nu ana ett logiskt samband mellan de spridda kurio­siteterna. Någon tipsade mig om att det fanns en bok också, om bluesen och jugbanden i Memphis, utgiven på en serie som hade Paul Oliver som redaktör. Att skriva en artikel om Bengt Olsson blir som synes oundvikligen en fråga om "name-dropping", en syssel­sättning som Bengt själv inte ägnar sig åt. Han driver idag tillsammans med sin fru Suzi i Malmö Gray's American Store, med specialinriktning på amerikanska delikatesser av olika slag, BBQ-tillbehör, kryddstarka såser m.m, m.m. Fråga bara inte efter receptet på Krystal Burgers! 

Hur det hela började
Låt oss dock gå tillbaka till någon slags utgångspunkt, en utgångs­punkt som jag väljer att sätta till det tidiga 60-talets Helsingborg. Där, i hörnan av Valhallagatan och Industrigatan, fanns ett fik som gick under namnet Cafe Paradis. Om något enskilt ställe skulle kunna göra anspråk på att benämnas "the cradle of Swedish blues" torde det vara just detta fik, beläget i ett nedgånget och illa beryktat område. Fiket frekventerades av bl a av rag­gare, och ansågs som ett olämpligt ställe för oskyldiga unga pojkar. Dit begav sig dock både Bengt Olsson och den likaledes unge Peps Pers­son, dock ännu ovetande om varandra. Målet var kanske inte så mycket Lorangan, som ju kunde köpas var som helst, utan snarare jukeboxen. Där fanns skivor med Little Richard, Coasters och Jerry Lee Lewis, och alla ni som var med på den tiden vet hur svårt det var att ratta in sådant på svenska radioapparater. 

I tolvårsåldern fick gossen Bengt en skivspelare och en Streaplers-EP i present. Streaplers var inget vi­dare tyckte han, men då Stones kom med sin första skiva, Come on, gjorde detta ett oerhört starkt intryck på honom, och han satte igång med att samla skivor. Här bör tilläggas att Bengt var en företagsam person som ville veta allt om saker han var in­tresserad av. I tio/tolvårsåldern var han expert på italiensk ligafotboll, som han följde via specialtidningar, och han var även en fena på sjöfart (!) och kollade upp speciella båtars vägar över haven via sjöfartstidningar. Vi var många som läste tidiga intervjuer med Stones där dom prisade Muddy Waters, Jimmy Reed, Chuck Berry osv., och många köpte också de exemplar av dessa artist­ers plattor som letade sig fram till svenska skivaffärer. Bengt nöjde sig emellertid inte med detta. Han blev snart prenumerant på, och med ti­den också Skandinavienombud för, den engelska tidningen Blues Unlimited, som startats av Mike Leadbitter 1963, och etablerade också kon­takt med Peter Russell's Hot Records i Plymouth. Adressen till båda fick Bengt via poptidningen Melody Maker. Under den här tiden kom Bengt också i kontakt med böcker som handlade om det USA som rocken och bluesen handlade om, tex På drift av Jack Kerouac och Dans till svart pipa av Milton "Mezz" Mezzrow. 

Via de engelska kana­lerna inleddes ett mer se­riöst samlande än vad svenska butiker kunde bi­dra med, och snart nog hade Bengt utvidgat sitt nätverk av kontakter också till andra sidan av Atlanten. Fred Davis i Memphis var en nyckel­person, liksom Kerry Kudlacek i Oklahoma City. Kontakterna kom med ti­den att handla inte enbart om att byta grejor; de över­gick också så småningom till korrespondens med personer som den ovan nämnde Leadbitter, samt Bruce Bastin, David Evans och George Mitchell. Bengt köpte mest post-war blues vid den här tiden, men med tiden växte också ett intresse fram för äldre blues, och han skaffade med tiden en samling av pre-war 78:or med bl a jug band musik. Den här musiken bröt mot allt Bengt tidigare hört, en "ny" musikalisk värld up­penbarade sig. Om det varit svårt att finna skivor med post-war artister i Sverige under mitten av 60-talet var det dock hart när omöjligt att finna skivor med pre-war blues, i det se­nare fallet var det dessutom nästan lika svårt i USA. Men där fanns som sagt åtminstone 78-orna.

Här bör påpekas att det under 60-­talet fanns enbart ett fåtal böcker om gammal blues för den som ville ernå en djupare kunskap i ämnet; The Coun­try Blues av Sam Charters och Paul Olivers böcker Blues Fell this Morning, The Story of the Blues och Conver­sations with the Blues var några av dessa. Speciellt den sistnämnda fick stor betydelse för Bengt. På skivfronten var läget inte mycket bättre förrän i slutet av 60-talet. I samband med Charters bok kom en kompletterande LP på RBF/Folkways, och Pete Whelan, som samlat 78:or sedan 1954, gav ut LP:n Really! The Country Blues 1961, den första utgå­van på skivbolaget Origin Jazz Li­brary. 1963 kom uppföljaren Missis­sippi Blues - båda pressades i obetyd­liga 500 ex. Charley Patton presente­rade på LP av Whelan 1964. CBS kom ut med den första Robert Johnson­ LP:n 1962, den gamla bluesens första storsäljare. Inspirerade av allt detta började unga entusiaster i USA samla blues 78:or, ofta genom att knacka dörr i svarta bostadsområden. Några startade egna återutgivningsbolag, som Nick Perls med sitt Yazoo Records, och Bernard Klatzko med Herwin. Ett relativt ringa antal indi­vider satte en snöboll i rullning som växte sig till oanade proportioner. Idag, då Document Records och andra återutgivit snart sagt all blues som ö.h.t. spelats in är det svårt att före­ställa sig att folk som nu är i yngre medelåldern varit pionjärer inom bluesforskningen/återutgivningen. Av naturliga skäl var de flesta av dessa pionjärer amerikaner, men en handfull var europeer, och Bengt Olsson kom att bli en av dessa. 

Till USA
Efter avslutade gymnasiestudier arbetade Bengt på Allers i Helsing­borg, tjänade pengar och köpte ännu fler skivor än tidigare. Korrespon­densen fortsatte och ledde med ti­den fram till det närmast oundvik­liga beslutet att resa till USA. Via annons fann han en medresenär, Peter Måhlin. De båda landade i New York i april 1969, där de möttes av Bernard Klatzko. Klatzko tog dem till Hotel Albert nära det beryktade Bowery på Manhattan, som var ett gammalt musikerhotell med signe­rade foton av bluesartister på väg­garna. Som om persongalleriet på bilderna inte var nog checkar så Howling Wolf med band in! Den till synes så skräckinjagande Wolf bjödomgående Bengt och Peter att hänga med till kvällens spelning på Ungano Club (resulte­rande i en recension av konserten o intervju m. Wolf i Jefferson nr 6). I New York umgicks man sedan några dagar med "återutgivningskillarna" Nick Perls och Don Kent (som kom att starta skivbolaget Mamlish). 

New York, med eller utan Wolf, var naturligt­vis inte slutpunkten på en USA-resa för två blueshungriga ynglingar. De köpte en bil, en Dodge Dart 1964, och körde till Rochester, hemvist för den återupptäckte Son House. Rochester var en "intressant upplevelse"; det injicerades heroin öppet i korridoren på ho­tellet där de tog in, och Son House var vid besöks­tillfället en gravt packad och demonjagande indi­vid. Bengt ser på House som en splittrad man, kämpande för sin exis­tens i gränslandet mellan Gud och Djävulen, mellan goda och onda kraf­ter, en ångestskapande konflikt som House försökte lindra verkningarna av med alkohol. 

De drog vidare till Chicago där de togs under Bob Koesters vingar. Koester var (och är, han är fortfa­rande aktiv) grundare och ägare av Delmark Records och tillika inneha­vare av en skivaffär, the Jazz Record Mart, som samtidigt var en mötes­plats för bluesmusiker och vars käl­lare ibland också fungerade som hem för Big Joe Williams. I Chicago träf­fade man också Jim O'Neal, seder­mera redaktör för Living Blues, och Bruce Iglauer, som senare skulle starta Alligator Records. Naturligt­vis lyssnade man på live blues i Chicago, bla kollade man in Hound Dog Taylor på ett ruffigt ställe på West Side (resulterande i bild i Jefferson nr 9), och Eddie Clearwater, Magic Sam, Hubert Sumlin och Luther Allison. Maxwell Street var nästan som i fornstora dar, med tingeltangel försäljning och gatumusikanter (reportage om Max­well Street i Jefferson nr 8, signerat Peter Måhlin.) Så långt skiljer sig resan kanske inte så mycket från andra unga bluesintresserade svenskars upplevelser från vall­färder i västerled under det sena 60­talet. Efter en vecka i Chicago valde dock Bengt och Peter att resa vidare till Memphis. Detta var originellt i sig, men framförallt var sättet man genomförde det hela unikt, eftersom Bengt och Peter gick mycket längre än att besöka de mest kända "blues­lokaliteterna". För Bengt blev detta första besöket i Memphis dessutom en avstamp för ytterligare besök och efterforskningar, men mer om detta senare. 

Memphis
Vid ankomsten till Memphis par­kerades bilen under en bro och i bi­len bosatte sig de båda entusiaste­rna. Det hygieniska sköttes på bensinstationer. Förplägnaden var på ungefär samma nivå; käket be­stod mest av Krystal Burgers, en på alla sätt billigare variant av den äkta varan. Efter två veckor tröttnade Bengt och tog in på YMCA, medan Peter valde att stanna tiden ut (ytterligare en vecka) i bilen. Det var dock inte komfort eller kulina­riska höjdare de var ute efter, utan blues. Efter ankomsten till Memphis sökte de upp Dewey Corley (tipsade av George Mitchell) som bodde på South 4th Street i en lägenhet som visade sig vara mötesplats för musi­ker av den gamla stammen. Dewey Corley var en hedersknyffel; han "kände alla" och han var trevlig och hjälpsam, även om han kunde vara något vrång gentemot sina med­musikanter! Lillian "Memphis Ma Rainey" Glover, Mrs Van Zula Hunt (som deltagit i minstrel shows och spelat med Gus Cannon, Frank Stokes och Memphis Jug Band på 20-talet, och även spelat in för Sam Phillips), och Robert Burse (känd från Memphis Jug Band) bodde alla i närheten, precis som Will Shade gjort fram till sin död året innan. Corley hade fortfarande koll på läget, han var aktiv och vid god vigör men man träffades numera mest på skoj. I Jefferson nr 9 finns en bild på Dewey Corley spelandes baljebas med John "Memphis Piano Red" Williams på piano - och en flera si­dor lång recension av countryblues­plattor signerad Peter Måhlin. Måhlin påpekar att detta innebär en ny vinkling för Jefferson, och inle­der med en presentation av själva genren, en översikt över vad som finns på marknaden, och hur att göra för att beställa. Pionjärinsatser både "på fältet" och via pennan alltså. 

Frånsett de kontakter man fick via Dewey Corley så fanns det inte mycket som visade att Memphis en gång varit bluesens huvudstad. Handy Park, den tidigare så levande mötesplatsen för musiker, hade spelat ut sin roll. Beale Street var förfallet, en icke ringa del av affärs­verksamheten bestod av pant­banker. Club Handy var soulklubb, och soul var den uppväxande svarta generationens musik. Dewey Corley pekade ut ett ställe, Midway Cafe, som var det enda som var precis som förr, med en spritaffär som legal front och en illegal spelhåla en trappa upp, vilket förklarade den strida strömmen av folk som passe­rade in och ut under dygnets alla timmar. Såvitt Bengt kan erinra sig var Hot Shot Love, som på 50­talet spelat in för Sun, den ende musikern som spelade nån gång emellanåt på Beale Street, annars försörjde sig denne eminente musi­kant på att samla skräp och att fiska över i Arkansas. Det fanns just ingen publik för den gamla sortens musik, och därför heller inte någon anled­ning att spela på gatan. Det fanns juke joints där det spelades blues i Memphis och dess omgivningar, men dessa låg utanför turiststråken, och var okända även för de allra flesta av de lokala vita. 

Även om den gamla bluesen inte längre hade någon större betydelse bland de svarta, i vart fall inte bland de yngre, så var den den dock inte utdöd eller ens särskilt svår att hitta. Sedan det tidiga 60-talet hade det funnits "coffeehouses" där man allt som oftast kunde avnjuta artister som Furry Lewis, Bukka White, Joe Callicott och Nathan Beauregard. Sedan 1966 hade Memphis också haft en årlig blues­festival. 1969 var det första året man slog på stort med nationell publicitet, och den månghövdade publiken fick bl a se Johnny Winter få sitt stora genombrott. Till skillnad mot sina engelska (för att inte säga svenska!) motsvarigheter kunde alltså unga, vita musiker i Memphis höra den ursprungliga svarta musiken på ort och ställe, på festivaler och coffeehouses för de måttligt intresserade, och på svarta juke joints för de mer begivna.

Skillnaden märktes tex hos ett band som Canned Heat, som blandade sin rockmusik med den äldre typ av blues som grundaren Al Wilson hört bl a i Memphis. Henry Vestine, sologitarrist i Canned Heat, var förresten en av dem som återupptäckte Skip James, tillsammans med John Fahey och Bill Barth. (Vi får anledning att återkomma till Bill Barth i nästa del). Bengt beskriver Memphis 1969-70 som en musikaliskt mycket levande tidsperiod, runt killar som Jim Dickinson, Jim Crosthwait, den nyss Bill Barth, Lee Baker, Charlie Freeman och Dan Penn. Att de vita unga männen verkligen lärt sig sina läxor bekräftades definitivt av studiobanden hos Stax och American Studios, där vita och svarta musiker tillsammans skapade ett såväl unikt som säljande sound.   

Expeditioner, intervjuer och inspelningar
Det var dock inte så mycket Stax eller Furry Lewis, den store kändisen bland de återupptäckta gamla artisterna, eller bluesfestivalen (även om de var där) som lockade Bengt och Peter till Memphis. Om de redan skilt ut sig genom att ägna mer tid åt Memphis än åt Chicago så är det nu som den verkliga skiljevägen uppstår. Dels träffade man ett klientel i Memphis, via Dewey Corley, som det inte var alla förunnat att känna till, dels gav de sig ut på landsbygden för att finna namn de kände till från sina skivsamlingar eller som dykt upp under samtalen med musiker i Memphis. De lyckades tex hitta Noah Lewis övergivna gamla hus, och släktingar till Noah, i trakten av Henning, Tennessee. Noah Lewis hade varit en av de riktigt stora tidiga munspelarna och hade spelat med såväl Gus Cannon som Sleepy John Estes. Att lyckas spåra hans bakgrund och intervjua närstående var naturligtvis en kick. En av de saker som Bengt ångrar då han ser tillbaka är att han inte tog med sig Noah Lewis slips som låg på golvet i den gamla kåken.   

Ytterligare en sak som Bengt inte tog med sig var en gammal blekt Lillian Memphis Ma Rainey affisch som satt på ett igenbommat cafe ute på vischan. "What a lousy blues tourist, what a third-rate souvenir hunter I was", som Bengt skriver i albumtexten till Flyright CD:n On the Road Again (rec. i Je fferson 117). Bengt beskriver Henning som en håla "där tågen slutat stanna", men en håla som haft ett synnerligen rikt och livaktigt musikaliskt liv till långt in på 50-talet, med blues, jugband, brassband och även en drum & fife tradition. Att det inte fanns några vattentäta skott mellan svarta och vita på landsbygden i den segregerade södern kan utläsas av en liten historia som inträffade efter en dags intervjuande i Henning. En vit farmare stannade och frågade misstänksamt vad Bengt och Peter sysslade med. Då det framgick att det rörde sig om två utländska musikintresserade och inte några "hippies" norrifrån blev samtalstonen vänligare. Då mannen, som hette Steve Rice, sedan fick höra att de båda var i Henning för att tala med släktingar till Noah Lewis, berättade han att den lokale bluessångaren Cordelius Threadway, som en gång i tiden spelat med Lewis, hade sjungit på hans bröllop! Man skildes åt som vänner, efter ett kortvarigt möte som senare skulle få stor betydelse.   

De hamnade även i Forrest City i Arkansas för att försöka finna Forrest City Joe. De fann att denne dött i en bilolycka, men sprang istället helt oförhappandes ihop med soulgiganten Al Green. I West Memphis, på Arkansas sidan av Mississippi, sökte de upp Springer's radioaffär, efter ett tips om att ägaren hade kopplingar till Willie Nix. Det fanns visserligen affischer med Willie Nix på väggen i affären, men Springer förnekade trots detta att han ö h t kände till mannen ifråga. Saken var den att Nix varit i klammeri med rättvisan, och Springer fann tydligen för gott att inte lämna ut någon information till främlingar vars eventuella kontakter med ordningsmakten han inte visste något om. Bengt förmodar att Springer fortfarande är i besittning av outgivet material med Willie Nix. (Se detta som ett stalltips alla hugade återutgivare av Memphisblues!)

 Ett starkt intryck gjorde ett besök i Stuttgart Arkansas. De begav sig dit för att intervjua Willie Cobbs, som skrev och spelade in den ofta plankade hiten You don't love me, och medan man väntade på att Cobbs skulle vakna (han hade spelat kvällen innan) tillbringade man tiden på en liten juke joint. Calvin Leavys Cummins Prison Farm spelades oupphörligen på juke boxen där, och en av gästerna på stället gick vikt som en fällkniv efter att ha blivit misshandlad på just Cummins Prison! Den häftiga gitarren på låten spelades förresten av den vite killen Ted Paige, som var en av musikerna i kretsen kring Jim Dickinson. 

Den mesta tiden tillbringades dock i Memphis, ofta hemma hos Dewey Corley eller Memphis Piano Red. Man besökte och intervjuade Joe Willie Wilkins, legendarisk via sitt samarbete med Sonny Boy Williamson under dennes period på King Biscuit Show på radiokanalen KFFA i Helena, Arkansas. Wilkins var musikaliskt inaktiv 1969, men han fick senare ett litet uppsving, inklusive skivinspelning, som medlem av Memphis Blues Caravan, tillsammans med bl a Houston Stackhouse. En f.d. storhet som var inaktiv av hälsoskäl var Memphis Minnie. Peter och Bengt gjorde en artighetsvisit till det sjukhem i Memphis där Minnie bodde fram till sin död 1973, men den en gång så formidabla sångerskan och gitarrspelaren kunde då knappt prata. Betydligt ljusare minnen har Bengt från en eftermiddag som tillbringades tillsammans med en ytterst tillmötesgående Rufus Thomas på radiostationen WDIA (se bild i Jefferson 116). 

Några inspelningar gjorde Peter och Bengt också. Både Memphis Piano Red och Dewey Corley spelades in solo på vokal och piano. Corley spelades också in i duosättning tillsammans med Walter Miller på akustisk gitarr, och i trio med Miller och pianisten Calvin Jones. I det senare fallet spelade Corley de gamla jugband instrumenten kazoo och baljebas (washtub bass). Efter en inspelning hemma hos Dewey Corley sade Walter Miller "vi sticker hem till mig i stället". Hemmet visade sig vara ett litet kyffe några kvarter bort, där Walter bytte ut den akustiska gitarren mot en rejält distad elektrisk dito. Att lägenheten förvandlats till inspelningsstudio togs inte väl upp av hustrun, som hade en rejäl huvudvärk, så hon slängde snart ut både Walter och de två främlingarna. Soloinspelningarna med Memphis Piano Red och Dewey Corley är ännu outgivna, men tre närmast punkiga låtar med Miller plus en låt var med de ovannämnda duo/triosättningarna kan avnjutas på CD:n On the Road Again. 

Tillbaka till Sverige
Efter tre omtumlande veckor var det så dags att bege sig till New York och flygturen tillbaka hem. Första anhalten var Meridian, Mississippi, hemvist för Gayle Dean Wardlow, sedan länge etablerad som en av de riktigt stora bluesforskarna (se recension av hans bok Chasin'that Devil Music i Jefferson nr 120). Bengt uttrycker sin beundran för Wardlow som utförde sitt i omgivningens ögon suspekta arbete i största ensamhet. De som kom utifrån kunde göra raider ned i "rednecksödern" och återkomma till Greenwich Village eller Boston som nästintill hjältar, men Wardlow bodde ju faktiskt där på riktigt. I Columbus, Georgia besökte man sedan George Mitchell, mannen som lett dem till Dewey Corley. George tog dem med till Columbus tvillingstad Phoenix, Alabama för att träffa Jimmy Tarlton, ena halvan av vita duon Darby and Tarlton. (Darby and Tarlton hade på 20-talet kombinerat hawaiigitarr, hillbillymusik och blues till en högst egen musikstil, och är värda att kolla upp även för inbitna bluesdiggare). Via Savannah, Georgia återvände man så till New York. Bengt åkte omgående hem, medan Peter stannade kvar några dagar och sålde bilen.   

En del av det material som Bengt samlat in under resan omvandlades med tiden till artiklar som publicerades i Blues Unlimited. Artiklarna tilldrog sig Paul Olivers uppmärksamhet, och Bengt erbjöds att bidra med en bok i serien Blues Paperbacks, med Oliver som redaktör. Bengt använde all sin fritid under ett par månader till att skriva boken Memphis Blues and Jug Bands. Under det korta mötet med Steve Rice hade man utbytt adresser, och Steve och hans fru var nu synnerligen behjälpliga genom att besvara kompletterande frågor om personer i Henning. Väl färdigskriven utgavs boken på förlaget Studio Vista. Den är trots sitt ringa format, drygt hundra sidor, nog fortfarande den bästa enskilda introduktionen till sitt ämne. Försök få tag på boken via ert lokala bibliotek, om inte annat borde den kunna tas hem på beställning. (Bor ni i Stockholm kan ni läsa den på Izzy Youngs Folklore Centrum.)   

Då Bengt inte jobbade med boken, knegade han återigen på Allers tryckeri och sparade pengar till en hägrande återresa till sydstaterna. Han hade tidigare funderat på att börja på Lunds Universitethemkomsten till Sverige, första resan till Memphis hade varit en aptitretare som gav blodad tand...   

Vad detta i sinom tid ledde till får ni läsa om i nästa nummer.

Av Gudmund Jannisa med Scott Barretta / Jefferson 121

Taggar: Internationella artister

Skriv ut