Skrivet av Anders Lillsunde | 19 september 2009

Take Me To The River
A Southern Soul Story 1961 – 1977
Kent Kentbox 10, 3 cd
(76, 75, 80 min)

Till att börja med litet om definitioner och beteckningar. När musiken på boxen var i ropet, hette det först R&B och sedan soul. I Europa har senare Deep Soul använts för soulballader, ett parallellbegrepp till Northern Soul, som användes för dansinriktad soul.

Jag kan se motiven till begreppsbytet och lanseringen. ACE har helt tömt ut källan för Northern Soul, alltså dansvänlig, obskyr soul som användes som dansmusik på klubbar i norra England. Begreppet Southern Soul börjar slå igenom. Varför inte börjar gräva på andra sidan av den polariserade skalan för att paketera nya återutgivningar under ett marknadsvänligt begrepp?  Ingen här vet ju ändå vad Southern Soul egentligen står för, alltså dansvänlig, modern, svart blues. Ur det perspektivet framstår boxen som irriterande och ett fräckt marknadsföringsjippo för det man har rättigheter till.

Om vi frånser marknadsföringsmanipulationerna, handlar boxen om gospel- och bluesinfluerade soulballader. Alla soulartister på 60- och 70-talet gjorde dessa, liksom de gjorde danslåtar och rena blueslåtar.  Det är alltså inte fråga om en specifik musikstil och dess artister som idag. Det handlar om en låtstil. Och då går det inte att komma runt James Brown som pionjären för det hårda gospeluttrycket i bluesinfluerade låtar. Hans initiala olycka var att han försökte etablera sig 1957 samtidigt som rocken slog igenom. Det blev helt fel. Han fick vänta i tre år innan marknaden var mogen. Lyssna på hans Federalinspelningar om ni inte tror mig. James Brown finns inte med på boxen.

Det är meningslöst att i övrigt diskutera valet av boxens enskilda artister och låtar förutom avslutningslåten. Det är en mycket platt version av I’ll Play the Blues For You med Geater Davis. Man menar att det är den perfekta länken mellan det gamla samt det nya som skulle komma. Men töntigt förenklat är inte livet. Dessvärre fanns det nya redan då. För att ta ett exempel, Johnnie Taylor’s album Eargasm låg som 1. på Billboards R&B-lista och 5. På poplista 1976.  Andra sidan är fylld av låtar som nästan kunde ha varit gjorda idag inom southern soulgenren. Somebody’s Gettin’ It blev dessutom en stor hit när den släpptes som uppföljare till Disco Lady.  Det var stora artister som utgjorde länkar, inte okända med  betydelselösa covers.

Med boxen skapar ACE ett falsifierat renhetsbegrepp i kommersiellt syfte. Vi blir lärda skillnaden mellan det accepterade och det icke accepterade och precis var gränsen går. Möjligheten att själv bedöma ges inte.

Musiken då? Den är till största del alldeles förträfflig. Ett köp är därför att rekommendera samt dessutom obligatoriskt. Men bränn upp delar av texthäftet för att bevara sinnet rent och oskuldsfullt!