Konserten startar på sekunden på den utlovade tiden 19.30. De första fyra låtarna hämtas från den nya plattan ”Redemption”. Det är tempo, kompakt och full attack i en bluesrockig stil med ganska korta soloinsatser från Bonamassa och hans gitarr. Längden på solona skulle det bli ändring på.
Återstoden av låtlistan består av gammalt och nytt, eget och covers. Den gemensamma nämnaren är att alla innehåller gitarrvirtuositet av avancerat slag från Bonamassa. Det är Bonamassa lågmält ensam på gitarren till fullt gitarrös med en ljudmatta av alla musiker i ryggen. Ibland ensam i ganska trevande starter innan han hittar rätt. Det ger ett sökande och improviserat intryck. Han bangar inte för att ge sig ut på osäker mark. Stilmässigt tangerar han förutom hårdför bluesrock, volymstark fusion, lättfunkigt och jazzigt som nästan når New Orleans och ljudeffekter a´ la Hendrix. Även lite blues avverkas – ”Don´t you lie to me” (som han kallar ”I get evil”), ”Breakin´up somebody´s home”, ”In my time of dyin” (som grund, men med annan text) och ”Nobody loves me but my mother”. Den sistnämna en av konsertens bästa.
Tydligt är att många kommit för att uppleva Bonamassas gitarruppvisning. Det är spridda stående ovationer under andra halvan av konserten, både under låtar och efter dem. Visst, han har nog få före sig när det gäller teknisk skicklighet, men han visar också att det finns känsla och mod att ge sig ut på okänt område. Som sångare är han dock tämligen ordinär, vilket visar sig när en av blåsarna får träda fram vokalt i en låt och visar sig ha en stark soulstämma som borde få höras lite oftare.
Efter avverkat extranummer har 2 timmar och 15 minuter gått. Tråkigt har jag inte haft en sekund, trots att låtarna många gånger är alibin för att visa Bonamassas gitarrfinesser. Det är på det sistnämnda koncentrationen hamnar hos mig och det som ses och hörs vad gäller skicklighet går inte annat än att beundra.
Publicity photo, copyright Edyth Krzesak