| 01 September 2008
Jag vill ge publiken små historier; Berättelser från knarriga verandor i den amerikanska södern, svarta mystiska floder, blåsiga hustak i Paris och från min egen lägenhet en söndagsmorgon i Göteborg. Sånger som går in till den punkt där skrattet, gråten och lusten bor, det är verklig blues!
Det första vi hörde av Jenny Almsenius var sången ”Floden”, ni kan höra här på sidan. Den öppnar med en loj Tom Waitssömnig gitarr, sedan kommer Jenny in med en klar och ren röst. En vag Cornelisfrasering kan anas, det är kanske mer visa än blues i rösten. Men vad gör det? Bluesen är vid och omfamnar många olika genrer. Jenny är äkta, hon griper helt enkelt tag. Vi är glada att ha henne som Månadens band under september./Jefferson
Ackompanjerat av slidegitarr och kontrabas bjuder sångerskan och munspelerskan Jenny Almsenius på ett personligt bluesinspirerat visprogram. Hon blandar egna bluesvisor med sånger av t.ex. Cornelis och Stefan Sundström. Ljuvt, smärtsamt och roligt på samma gång. Det har sagts att den 23-åriga sångerskan besitter en unik berättarglädje och förmågan att skapa elektriska ögonblick på scenen. Själv skrattar hon och säger: Jag jobbar på min image som charmigt virrig!
Sommaren 2007 kunde man se och höra Jenny Almsenius på exempelvis Åmåls Bluesfestival, Visfestivalen i Falkenberg och Holmöns Visfestival. Under hösten har hon porträtterats i diverse radioprogram t.ex. Felicia i P2 och samarbetat med artister som Dan Viktor och Jack Vreeswijk.
Jenny har tilldelats Mariestads Visans Vänners Cornelis-stipendium 2006. Och var en av tre finalister för Ted Gärdestad-stipendiet 2007. Hon turnerar också runt om i Sverige med ett kritikerrosat Cornelis Vreeswijk-program.
Information och kontakt:
Hemsidor: www.jennyalmsenius.se och www.myspace.com/jennyalmsenius
E-post:
This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it
"Lägg namnet Jenny Almsenius på minnet. Hon kommer att bli en stjärna"
Det är bluesjam på den restaurang KoM i Göteborg. Duktiga, garvade musiker spelar den ena tolvan efter den andra. Publiken ser ut som den brukar när det är blues. Många gråa hårstrån. Mycket öl och stora magar. En folkviseljuv flicka i 20-årsåldern går upp på scenen.-Kan ni spela en blues i C? frågar hon lite blygt. Klart att de kan. Men åhörarna verkar mest intresserade av varandra och sina ölglas.
Hon börjar sjunga."They call it stormy monday, yes but tuesdays just as bad"...och så svarar hon med sitt munspel och kramar en oändlig saknad ur varje ton. Sorlet tystnar. Alla är plötsligt medvetna om att något stort händer framme på scenen. Något som alla längtat efter. Upplevelsen som sätter oss i kontakt med vårt innersta.
BERTIL HÅKANSSON, RUMBA