Ur Jeffersons gömmor 8 / Albert Collins #43 (1/1979)

Written by Slim Notini | 02 June 2007

Under de åtta dagar jag hade nöjet att spela med Albert Collins, hann jag få en stor dos musikalisk inspiration och även en glimt av människan bakom gitarren. På skiva har Albert en tuff framtoning, gitarrtonen är skarp och genomträngande, anslagetverkar hårt, nästan aggresivt. På skivfodral är han avbildad lutande mot en vägg eller sittande på en trottoar med tomlådor och annan bråte som bakgrund (Eller stående mitt i skogen kramande en whiskeyflaska). Posen är avvaktande och blicken outgrundlig; en röd ädelsten glittrar vid ena örat. Det var med den bilden av Albert Collins jag tillsammans med Seppo Salmivouri stod och väntade i Arlandas ankomsthall en snöig fredagsmorgon i början av december. Så dök han upp med Texas-hatten på svaj makligt dragande sin bagagekärra. Redan efter några korta repliker kände jag att Albert inte alls var så “svår” som vissa rykten hade gjort gällande. Istället visade han sig ha ett jämnt, got humör och en positiv attityd till det mesta. Stundom var han lätt frånvarande men på scenen starkt koncentrerad på musiken. Det enda han klagade på under hela turnén var en ond axel, som han ådragit sig när han lyft sin tunga förstärkare. Inte ens när jag vid ett tillfälle av misstag presenterade honom som Albert King för publiken förlorade han fattningen. “Sånt händer ofta i Staterna också”, kommenterade han.

Ett säkert stöd har Albert i frun Gwendolyn, hans ständiga följeslagerska. Med henne på ett glittrande humör kan den mest tröstlösa turné bli uthärdlig. Albert har vid det här laget spelat in sju LP-skivor (listade nedan). Han tycker själv bäst om den första (Truckin’) i vilken ingår hans kända “Frosty”. Den består bara av instrumentallåtar från slutet av 1950-talet. En annan med flera bra spår, t ex snack-bluesen “Conversation with Collins”, är “Trash Talking”. En mycket välproducerad LP med hög standard på alla låtarna är enligt mitt tycket också Tumbleweed-LP:n från 71. Hans senaste LP på Alligator rekommenderas också. 

Slim Notini den 7 febr 1979

Intervju med Albert & Gwen Collins Intervjun som följer gjordes hemma hos mig den 12 december 1978.

Slim: Vi har fått omvittnat i tidningsar­tiklar och vi har hört folk tala om Albert Collins' gitarrstil; att du har ett helt eget sound, som går lätt att skilja fran alla andra, BB King, Albert King m fl. Vad tycker du själv det är som gör din stil så individuell?

Albert: Jag lyssnade på en massa bluesgi­tarrister från Texas, T-Bone Walker, Gate­mouth Brown... Nar jag började spela lyss­nade jag till John Lee Hooker och Light­ning Hopkins - han är min kusin. När jag lämnade landet och bosatte mej i stan, började jag lyssna pa Gatemouth och T-Bone Walker, BB King och Freddy King. Jag lyssnade på allihop, men jag har alltid velat ha min egen stil. Jag lärde mej de­ras latar, men jag råkade komma på ett eget satt att spela dom, genom att stämma gitarren på ett lite annorlunda satt. (EHEGHE i stållet for det vanliga EADGHE).

Slim: Ditt sound år mycket perkussivt ( "slagverksmässigt").

Albert: Ja, muskulöst.

Slim: De flesta har väl uppfattat dej som i första hand en gitarrist, men numera sjunger du ju de flesta låtarna, t ex på din senaste LP. Har du alltid sjungit?

Albert: Mycket lite, för under 60-talet, när Booker T and The MG:s var populära, höll jag mej också till instrumentallåtar. Men nu har trenden ändrats, så jag måste göra låtar med sång också. Men jag är verkligen inte en bra sångare.

Slim: Komponerar du dina egna sånger, el­ler ar det någon som hjälper dej med det?

Albert: Min fru skriver de flesta låtarna.

Slim: Gwen, du har skrivit alla utom två latar på Alberts Tumbleweed-LP. Hur går det till nar du komponerar? När får du inspiration?

Gwen: Det beror lite på omständigheterna. Jag kan sitta hemma och vi kanske har haft ett gräl om något, och så börjar jag skri­va. Ibland får jag det inte gjort och då väntar jag en eller två veckor med att gböra det färdigt.

Slim: Skriver du ofta?

Gwen: Jag vet inte... varje gång det slår till. Ibland när jag vet att Albert skall spela in en skiva, sätter jag mej med gi­tarren och prövar ut låtar.

Slim: Du skriver mest i 12-takters form?

Gwen: Ja.

Slim: Hur kommer det sej att du är så in­tresserad av blues?

Gwen: Jag vet inte. Jag var inte intres­serad av det från början, men ju mer jag lyssnat och ju mer jag hört olika männis­kor sjunga och spela blues, desto mer har jag tyckt om det.

Slim: När hörde du blues första gången?

Gwen: Nar jag var tonåring, men jag kom aldrig i kontakt med den, jag tyckte inte att den var bra...

Slim: Jag skulle vilja återvända till dej Albert. Vilka var de första artister som verkligen fick igång dej? Du har redan nämnt en del namn...

Albert: Främst T-Bone Walker. Jag hade en hel del spelningar med T-Bone och jag ha­de en del med Gatemouth. Hans bror bruka­de spela med mej; han heter Bobby Brown och spelade trummor. Och Gatemouth hade en annan bror, som nu är död; dom kallade honom "Widemouth".

Slim: Kan du nämna några av dom musiker du kom i kontakt med, när du började spe­la i Houston under 50-talet?

Albert: Johnny "Guitar" Watson. Han bru­kade spela piano med mej.

Slim: Roy Brown?

Albert: Ja, jag har träffat Roy. Floyd Dixon - jag uppträdde på en festival med honom för ca en och en halv månad sen - i Staterna.

Slim: Amos Milburn?

Albert: Ja, jag brukade gå till skolan med Amos och hans bror Oscar Milburn. En annan av Amos broder, Robert, brukade spela piano med mej. Oscar är fran Baton Rouge, Louisiana.

Slim: Det fanns en annan pianist i Hous­ton, Elmore Nixon.

Albert: Ja, vi jobbade ihop också. Han är död. Han gjorde en låt som heter "Alabama blues".

Slim: Jag har den har på en 78:a.

Albert: Ah! Den skulle jag vilja höra för att få tillbaka minnet av Elmore.

Slim: Det fanns en kille som hette Joe Fritz?

Albert: Ja, han kommer från Houston. Han spelade en del med Junior Parker och Bobby Bland.

Slim: Henry Hayes?

Albert: Henry Hayes var den förste som lärde mej musik när jag började 1952. Han är musiklärare. Det var han som tränade in min blåsargrupp åt mig.

Slim: Fenton Robinson?

Albert: Ja, jag träffade honom när jag gjorde mina första skivinspelningar "Frosty", "Collins' Shuffle"...

Slim: Hur kommer det sej att sa många av dina låtar fått namn som "Frosty", "Frost Bite", "Icy Blue" o s v?

Albert: Jag och min basist var på väg till den lilla staden Corpus Christi i Texas för att spela. Basistens namn var Cooks och han spelade "stå-bas". Det regnade och stormade hela natten och det blev imma på bilrutan. "Kan du inte sätta på defrostern?”, sa han. Jag gjorde det och satt sen och funderade på kylan och imman tills det klarnade upp. När vi kom fram och började spela blev det en ny låt, "De-frost", som jag sedan döpte om till "Frosty". När jag senare var i en studiomed en grupp som hette the Bars (?) - Henry Hayes var där och producerade - fick vi lite tid över. Henry frågade mej: "Den där låten du brukar spela på scen, hur är det den går? Vi kanske kan göra en platta av den"! Så jag spelade in den. Och när ljudteknikern kom ut ur kontrollrummet sa han: "Den kommer att bli hit! Jag har aldrig hört någon spela på det viset förut!"

Slim: När var detta?

Albert: 1958, tidigt en söndagsmorgon. På två veckor sålde "Frosty" 250 000 ex .

Slim: Du har gjort en hel del plattor sen dess. Vad tycker du om dem? Är det någon av dem du är speciellt stolt över? 

Albert: Ja, den första är jag nöjd med. Jag hade mitt eget band och jag spelade in vad jag ville. Den LP:n hette "The Cool Sound of Albert Collins" (på TCF Hall) och återutgavs 1969 som "Truckin' With Albert Collins" på Blue Thumb. De övriga är jag inte lika nöjd med. Jag gjorde en av dem på en dag. Det var med studiomusiker som inte förstod sej på min musik.

Slim: Ar det sant att det var Canned Heat som introducerade dej för Imperial Re­cords? 

Albert: O ja, det stämmer.

Slim: Ar det någon annan musik, förutom blues, som du tycker om att lyssna på?

Albert: Jag lyssnar på jazz och jag lyssn­ar faktiskt på disco för rytmens skull. Jag lärde mej en hel del av att lyssna på jazz. Jag ville spela jazz från början och jag skulle också ha velat lära mej spela piano. Men nar John Lee Hooker kom ut med en låt som heter "Boogie Chillen" bestämde jag mej för gitarr. Jag brukade också gilla det sound som Lightning Hop­kins hade och då, när jag bodde på landet gick jag ofta och hörde honom.

Slim: Vad gillar du punk?Albert: Nej, det försåar jag mej inte på

Slim: Soul-musik?

Albert: Ja, visst: Men jag vill inte lyss­na for mycket på den eller den musiken, för jag vill behålla mitt eget sound som det är. Många musiker lyssnar på andra artister och börjar snart ta efter och låta som dom. Jag vill inte göra det. Jag håller mej till min egen ide om musik.

Slim: Vad for slags ställen spelar du på i USA.

Albert: Jag spelar på klubbar, gör kon­serter och ett fåtal colleges. Jag spelar mest på klubbar.

Slim: Reser du mycket?

Albert: Ja, under det senaste året har jag rest en hel del.

Slim: Tar du aldrig semester?

Albert: Jag behöver ingen semester (skratt) Vi tar ibland semester på en månad eller en och en halv, när jag inte har spelningar. För det mesta har jag 2-3 speljobb i veckan. Senaste gången vi var på turné var vi hemifrån 6 månader. När vi kom hem hade dom brutit sej in i vårt hus och tagit en massa grejor. Så nu har jag galler för fönstren: (skratt)

Slim: Hur är en konsert när den är rik­tigt bra?

Albert: Vi hade en bra konsert häromkväl­len! (I Uppsala!)

Slim: Du verkar tycka om när publiken deltar så mycket som möjligt:?

Albert: I USA finns det många musiker som inte vill beblanda sej med publiken. Jag vill vara nära publiken.

Slim: Ar det någon skillnad mellan en vit europeisk publik och en svart amerikansk?

Albert: Det ar stor skillnad: Den ameri­kanska publiken, särskilt dom svarta, bryr sej inte om dej om du inte är en Marvin Gaye eller en James Brown.

Slim: Du menar att de unga svarta idag inte bryr sej om blues?

Albert: Nej, det gör dom inte! Det ar precis som dom skäms for den. Dom vill in­te tänka på den, for vi levde en gång ett slags liv som kallas blues och dom vill bli kvitt det.

Slim: Det verkar finnas ett ungt garde i Chicago som ändå vill ta över bluestradi­tionen.

Albert: Ja, Chicago är känd som en blues­stad. Jag har min publik i Houston också, men for övrigt spelas det inte blues där, inte ens på radiostationerna. Dom spelar disco. Man kan åka och spela blues på ett college för både svarta och vita, men in­te på klubbar om inte publiken ar övervägande vit.

Slim: Nar skedde den har svängningen i din karriär, jag menar från svart till vit publik?

Albert: 1970, det var då det hände. Det var då jag träffade Mike Bloomfield och Elvin Bishop i norra Californien.

Slim: Varför tror du det finns ett sånt intresse for blues här i Europa?

Albert: Människorna här har känt till bluesen bättre än folk i USA i många år. Det är åtminstone vad jag har hört. Det var omkring 1969 som jag började upptäcka att de vita accepterade blues. När jag spelade nere i Texas för svarta, var jag tvungen att spela annan musik for att kunna överleva. Det var ledsamt, for det ville jag inte göra.

Slim: En sista fråga till er båda. Det är inte så vanligt att se artister eller mu­siker som har sina fruar eller män med på turnéer. Men ni två verkar fungera väl­digt bra på det sättet. Hur är det möj­ligt?

Albert: (Skratt!) For vi har hållit på så länge: Sedan 1966 när vi träffades! Det här är mitt andra äktenskap. Min första fru for också med mej, men inte så myc­ket. Gwen och jag har ett bra förhållan­de; hon hjälper mej med mina affärer ock­så. Hon kan en hel del om publicerings­rätt för musik och det kan inte jag.

Slim: Vad har Gwen betytt för din konst­närliga utveckling?

Albert: Hon har skrivit 1åtar och hon ar kritisk. Hon håller mej på fötter, håller reda på mej. Men jag är min egen kritiker också. Ibland när jag har spelat in en låt, sitter jag och tänker att den var inte bra. Jag är på det viset.