Written by Per Ander� | 02 March 2008

LaVern hade hittat sin nisch inom den svarta rock'n'rollen. En stor del av hennes material var små bagateller av schlagerkaraktär, som hon framförde med kraftfull gospelpondus... [läs mer]

Written by Charley Nilsson | 17 January 2008

Tiny Powell

My Time After Awhile 

I Jefferson nr 65 rapporterade jag att gospel- och bluessångaren "Tiny" Powell avlidit den 5 februari 1984. Jag hade då inte en mera utförlig artikel klar, men nu har åren gått och det är definitivt hög tid att ge en lite mera ingående presentation av Tiny Powell!

Vance "Tiny" Powell hade ett blandat förflutet inom musiken. Som gospelsångare sjöng han i flera av de mest kända kvartetterna och hade bl a en stor skivframgång med sången Our Father, inspelad under hans tid i The Original Five Blind Boys of Mississippi. På 1960-talet kom han att få  åtminstone lokala  framgångar som bluesartist, framför allt genom originalversionen av My time after awhile, en låt som senare spelades in av flera kända artister. Då jag 1980 träffade honom i hans hem i Oakland verkade han nöjd med att emellanåt instruera gospelgrupper, samt göra enstaka framträdanden på bluesfestivaler och likande. Han var stolt över sitt välskötta hem och glad att kunna ägna sin tid åt hustru, barn och barnbarn. Lugnt och tålmodigt lysnade Powell på mina frågor och berättade stillsamt men engagerat om sitt liv.  

Written by Ulf Carlsson | 31 August 2007

Lloyd Glenn  

Trekvarts sekel med musiken

Av Ulf Carlsson / Jefferson 67 och 69 (1984-1985)

Del 1: I never had the blues... but I can play the blues.

Egentligen börjar den här historien 1907 eller 1908, då Bill Glenn köpte ett piano på San Antonio Piano Company. När sonen Lloyd föddes den 21 november 1909 fanns alltså pianot redan i hemmet och med lite fantasi kan man föreställa sig hur den lille grabben från vaggan sträckte fingrarna mot sitt framtida instrument. Man har berättat för honom att han första gången hjälptes upp på pianostolen vid två och ett halvt års ålder. Själv minns han hur han lekte med tangenterna på sitt treårskalas.Hans nästa minnesbild: han står i pyjamas i mörkret och tjuvlyssnar. Det är lördagskväll, pappan har en av sina återkommande träffar med musikintresserade vänner och Lloyd har blivit kommenderad i säng: "Men jag kunde inte sova så jag smög mig ut och lyssnade. Och de där melodierna stannade kvar inom mig... Det brukade komma många andra musiker till oss varje weekend. De flesta var pianister och en del spelade också gitarr. En som jag kommer ihåg var Will Woolridge som jobbade som pianostämmare. Min far och farbror spelade framför allt ragtime, 'Twelfth Street Rag' och 'Maple Leaf] Rag’. Men de flesta andra spelade blues och boogie woogie. Långt innan Pine Top Smith blev berömd hörde jag boogie woogie i mitt eget hem! Little Archie och Big Archie, de spelade boogie båda två. Och Little Devil... Charlie Frazier - jag vill inte säga att jag tyckte bäst om honom, men jag tyckte bäst om hans sätt att spela blues. Han flyttade pianon åt San Antonio Piano Company. En gång tappade de ett piano och Charlie fick enl mahognyspets i handen och dog av blodförgiftning."  

Written by Slim Notini | 02 June 2007

Under de åtta dagar jag hade nöjet att spela med Albert Collins, hann jag få en stor dos musikalisk inspiration och även en glimt av människan bakom gitarren. På skiva har Albert en tuff framtoning, gitarrtonen är skarp och genomträngande, anslagetverkar hårt, nästan aggresivt. På skivfodral är han avbildad lutande mot en vägg eller sittande på en trottoar med tomlådor och annan bråte som bakgrund (Eller stående mitt i skogen kramande en whiskeyflaska). Posen är avvaktande och blicken outgrundlig; en röd ädelsten glittrar vid ena örat.

Written by Clas Ahlstrand | 18 February 2007

(Den här artikeln, liksom intervjun med Eddie Taylor i förra numret, kommer från det opublicerade bokmanuset "Blues" av Clas Ahlstrand och fotografen Lasse Lindedal. Boken skrevs färdig 1971 men vi tycker ändå att mycket har aktualitet idag och vi kommer om möjligt att fortsätta att publicera utdrag ur boken i Jefferson -red.) 

They Call it the Windy City 

text Clas Ahlstrand foto Lasse Lindedal

SOUTHSIDE -70
Klimatet i Chicago hade ändrats sedan vi var här 1966. Då: de svarta man mötte - servila, undanglidande. På Sydsidan affischer i vart och vartannat frisörfönster: 

HAIR PROCESSING - LOW PRICES

På bussarna och tunnelbanetågen reklam för hudblekningsmedel. Tre bilder på en ung vacker negerkvinna - givetvis med rakpermanentat hår: första bilden svart hy, nästa chokladbrun ochslutligen i det närmaste vit. Vit - Idealet. 

I don't want no woman
If she got hair like drops of rain
The woman I love
She got hair like a horse's mane