Artiklar Bluesens klassiker Reed, Jimmy
| 03 March 2006
JIMMY REED - HIGH AND LONESOME
Jimmy Reed Àr ett fenomen inom bluesmusiken. Han var en medelmÄttig sÄngare och gitarrist. Hans munspelsstil hÀmmades av att han hade munspelet i en hÄllare runt halsen, en teknik som senare anammades av Bob Dylan till mÄngas förtvivlan. Musikerna som kompade var, i alla fall pÄ 50-talet, inte nÄgra större virtuoser. Jimmy Reed var inte heller nÄgon sÀrskilt bra textförfattare. Han var dessutom svÄrt alkoholiserad och hade ofta svÄrt att komma ihÄg texterna. Jimmy Reeds fru , Mary "Mama" Reed, eller nÄgon annan i studion fick ofta viska texten till Jimmy under inspelningarna. Jimmy Reeds taktsinne var inte heller det allra bÀsta Han höll i och för sig takten, men hans kÀnsla för taktrÀkning var bristfÀllig. Mer om detta senare.
Denne man, Jimmy Reed, Àr en av de mest sÄlda bluesartisterna nÄgonsin! Hans skivor sÄlde bÀttre Àn alla andra bluesartister med undantag för BB King och Bobby Bland. Mellan 1955 och 1962 hade han fler skivor pÄ Billboards Hot 100 poplista Àn nÄgon annan bluesartist. Dock inte lika mÄnga som R&B artisterna Fats, Chuck, Sam och Ray. Jimmy hade sammanlagt 12 lÄtar pÄ poplistan under denna tid. Bobby Bland hade 10, Freddy King och Bo Diddley 4, B. B. 2 och John Lee Hooker 1. Albert King, Muddy Waters, Howlin' Wolf och Elmore James hade ingen pophit under samma period. Reed hade 14 lÄtar pÄ den speciella R&B-listan under samma period. Tio lÄtar var med pÄ den ena listan, men inte pÄ den andra. Hur kunde detta vara möjligt? Hur kunde denne till synes medelmÄttige man fÄ sÄ enorma framgÄngar? Det skall vi försöka reda ut i den hÀr artikeln.
 Jimmy Reeds historia Àr dock lite suddig och diffus. SjÀlv var han sÄ pÄverkad av alkohol under sin storhetstid, att han vid senare intervjuer inte kom ihÄg sÄ mycket om t.ex. vilka han spelat med eller var han bott. Dessutom ger de nÀrmaste personerna runt Jimmy Reed lite olika versioner om olika hÀndelser i Jimmys karriÀr.
Mathis James Reed föddes den 6 september 1925 i Meltonia, Mississippi, ca 3 mil vÀster om Shaw. Det pÄstod han sjÀlv i alla fall. Nu var det sÄ att familjen flyttade omkring lite och Jimmys minne har vi redan talat om. Det finns andra uppgifter som sÀger att han föddes i Dunleith, i nÀrheten av Leland i Mississippi. Jimmy var Joseph och Virginia Reeds (född Ross) 10:e och yngsta barn. Familjen bodde pÄ en plantage dÀr Jimmy fick börja jobba i unga Är. En av Jimmys barndomsvÀnner hette Eddie Taylor. Efter dagens arbete brukade de sitta i skuggan under ett trÀd och spela pÄ varsin gitarr. Jimmy hade ingen egen, men fick lÄna en gitarr av sin bror som var prÀst. Eddie var skickligare Àn Jimmy pÄ gitarr, sÄ han lÀrde Jimmy lite licks och riff. Jimmy var ungefÀr tio Är nÀr han lÀrde sig spela gitarr. Redan vid den hÀr tiden Àgde Jimmy ett M. Hohner munspel, men det skulle dröja ytterligare en tid innan han behÀrskade instrumentet. Han var ocksÄ med i en vokalgrupp tillsammans med tre andra grabbar och de brukade sjunga spirituals i kyrkan.
Bluesmusiken kom Jimmy i kontakt med via radion. BĂ„de Sonny Boy (Rice Miller) Williamson och Sonny Boy (John Lee) Williamson gjorde ett starkt intryck pĂ„ Jimmy. NĂ€r Jimmy var 15 Ă„r gick han och sĂ„g Rice Miller live. Det Ă€r en av de fĂ„ artister som Jimmy sjĂ€lv sa att han influerats av. NĂ€r Jimmy var ca 15 Ă„r flyttade han till Duncan, Mississippi, dĂ€r han tog jobb pĂ„ en annan farm. Efter ett Ă„r flyttade han till Leland, till en av sina bröder. Men Jimmy trivdes inte och stack till Chicago. Aret var 1942 eller -43. Jimmy kunde varken lĂ€sa eller skriva, men jobb fick han. Först blev han stĂ€dare pĂ„ YMCA, sen kolskyfflare pĂ„ Hefta Coal Company i södra delen av stan. I början av 1944 blev Jimmy inkallad till flottan. Det var krig, och meningen var att Jimmy skulle skickas till strid i Europa. Ădet ville dock annorlunda. Just nĂ€r Jimmys kompani skulle skickas ivĂ€g fick Jimmy mĂ€sslingen. Han blev kvar pĂ„ flottbasen i Kalifornien och lĂ€rde sig i alla fall en sak. Att dricka sprit. Detta skulle fĂ„ ödesdigra konsekvenser lĂ„ngt senare. Efter ett Ă„r och 23 dagar i det militĂ€ra blev Jimmy hemskickad.
Found Love
Jimmy Äkte hem till mamma och pappa i Mississippi och tog jobb pÄ en farm. Han stannade i ungefÀr tvÄ Är och trÀffade en flicka vid namn Mary Lee Davis. De gifte sig, men det skar sig sa smÄningom och Mary stack hem till sin morsa. Jimmy försökte förgÀves fÄ henne att komma tillbaka. Hon följde sÄ smÄningom efter, dÄ han senare flyttade till Gary, Indiana, ca 6 mil sydost om Chicago. I Gary bodde Jimmy till att börja med hos tvÄ av sina bröder och en syster. Han fick jobb i Wisconsin Steel Mill, dÀr han stannade i ungefÀr tvÄ Är. Vid den hÀr tiden (1949-50) kom Jimmy pÄ en smart idé: varför inte försöka att spela gitarr och munspel samtidigt? Sagt och gjort. Jimmy böjde ihop en munspelshÄllare av stÄltrÄd och idén var ett faktum. Han hade aldrig sett nÄgon spela pÄ detta sÀtt förut och blev ganska förvÄnad dÄ han senare sÄg en munspelshÄllare i en musikaffÀr. Jimmy var i alla fall en av pionjÀrerna pÄ att spela munspel och gitarr samtidigt. Han började nu ocksÄ att utveckla sin speciella munspelsstil. Enligt experter pÄ omrÄdet (den utmÀrkta minilÀroboken SÄ hÀr spelas munspel av David Harp, utgiven 1993) demolerades tungorna i munspelet av att Jimmy blÄste sÄ hÄrt!
Jimmy tog nya jobb. Först hos Valley Mould Iron Foundry, och 1952, efter han flyttat till södra Chicago, hos en husvagnstillverkare. DÀr jobbade en man vid namn Willie "Jody" Joe Duncan. Jody var en fena pÄ att spela enstrÀngad gitarr, en sÄ kallad unitar. Jody och Jimmy blev kompisar och gick ofta ut tillsammans efter arbetet för att dricka öl. Jimmy hade köpt sin första elgitarr med förstÀrkare och snart började han att jamma ihop med Jody. SÄ smÄningom började man spela pÄ gatan och pÄ fester. Första speljobbet var att spela utanför en speceriaffÀr. Det gav lite pengar och mycket mersmak. Samarbetet bröts dock nÀr Jody flyttade till Kalifornien. DÀr spelade han senare in nÄgra skivor pÄ Specialty som 'Willie Joe and his Unitar" utan större framgÄng. Efter denna misslyckade skivkarriÀr sadlade han om och blev prÀst i stÀllet!
Jimmy spelade dÀrefter ihop med John och Grace Brim, ett par som spelade in nÄgra riktiga blueshöjdare under 50-talet. John och Grace var goda vÀnner till Jimmy och Mary, men Jimmy var aldrig fast medlem i deras band. Det var med deras band han hade den första riktiga klubbspelningen pÄ klubben Jamboree. PÄ Jamboree kom han i kontakt med sin barndomsvÀn Eddie Taylor. De började spela ihop med Snooky Pryor, Floyd Jones och Junior Anderson. Ibland spelade Jimmy ocksÄ med Kansas City Red och Blind John Davis. Jimmy var ocksÄ tillbaka en hel del i Gary och spelade. I Gary lÀrde han kÀnna en trummis vid namn Albert King, som senare var med pÄ ett hörn i början av Jimmys skivkarriÀr.
I'm Mr. Luck
 Jimmys sjÀlvförtroende var pÄ topp. Han började drömma om att fÄ spela in en skiva. PÄ 50-talet kunde man för en rimlig penning gÄ till en enkel studio för att spela in en skiva i ett exemplar. (Elvis Presley spelade in en berömd sÄdan skiva till sin morsa innan han blev kÀnd. Den var försvunnen lÀnge tills den hittades och gavs ut pÄ LP hÀrom Äret.) Tekniken vid de hÀr inspelningarna var förmodligen nÄgon form av direktgravering. Jimmy gick till en sÄn studio och spelade in tvÄ eller tre skivor (de var förmodligen ensidiga). Han nöjde sig dock inte med detta, utan gick med skivorna till Phil och Leonard Chess. MÄlet var ett skivkontrakt.Leonard förklarade att han eventuellt kunde tÀnka sig att spela in Reed, men med Muddy Waters pÄ gitarr och Little Walter pÄ munspel. Det tog Jimmy som en förolÀmpning. Han ville spela gitarr och munspel sjÀlv. Det blev inget kontrakt. Det finns andra versioner om vad som sades hos Chess, men vi nöjer oss med den hÀr versionen (den bÀsta), som Àr Mama Reeds version.
Det finns ocksÄ delade meningar om vad som sedan hÀnde. Vi vÀljer ocksÄ hÀr den bÀsta versionen, förtÀljd av Vivian Carter. HÀr kommer Albert King med i bilden igen. Han var en hyfsad trummis, som brukade kompa Jimmy och Eddie ibland. Han brukade hÀnga inne i en skivaffÀr i Gary dÀr det fanns en replokal. Albert berÀttade vid ett tillfÀlle för skivaffÀrens Àgare, Vivian Carter och Jimmy Bracken, om Jimmy Reed. Vivian blev intresserad och bad Albert att ta med Jimmy. Lördagen den 6 juni 1953 trÀffades Vivian och Jimmy i skivaffÀren. Dagen efter gav de sig ivÀg till Vivians morsas hus. DÀr hade Vivian en studio frÄn vilken hon brukade sÀnda ett radioprogram med bl.a. bluesmusik för en lokal radiostation. Jimmy hade med sig sina skivor, sin gitarr och sitt munspel. Enligt Vivian spelade Jimmy helt ordinÀr blues den hÀr dagen. Hon sa dÄ Ät Jimmy att komma med nÄgon liten gimmick. Han satt, enligt Vivian, i sju timmar innan han kom pÄ det unika Jimmy Reed-soundet.
Anledningen till att Vivian var intresserad av Jimmy, var att hon höll pÄ att starta ett skivbolag ihop med sin kompanjon Jimmy Bracken. Vivian frÄgade om Jimmy ville spela in skivor för Vee-Jay, som bolaget skulle heta efter Àgarnas förnamns initialer. Jimmy tackade givetvis ja och följande fredag var han i studion och spelade in fyra lÄtar: High and lonesome, Jimmy's boogie, Found my baby och Roll and rhumba. Bandet lÀr ha bestÄtt av, förutom Reed, John Brim pÄ gitarr, Eddie Taylor pÄ bas (mycket osÀkert) och Albert King pÄ trummor. Vivian och Jimmy B beslutade sig för att ge ut High and lonesome (en ganska ordinÀr sydstatsblues) backad med instrumentalen Roll and rhumba (snyggt komp, och trummisen Albert King verkar ha talang) som första singel.NÀr skivan skulle ges ut saknade man pengar. Vivian och Jimmy B fick söka hjÀlp hos sin goda vÀn Art Sheridan. Art hade en skivdistributionskedja och ett litet skivbolag som hette Chance. Han satte sig in i Vee-Jays ekonomiska bekymmer och föreslog att han skulle fÄ "leasa" de första tvÄ skivorna, High and lonesome och vokalgruppen The Spaniels första singel, till sitt skivbolag. I gengÀld skulle han skriva till sina ÄterförsÀljare och tala om att nÀsta skiva skulle komma ut pÄ Vee-Jay. Han höll sitt ord. Vee-Jay fick ÄterförsÀljare och hjÀlpte senare till sjÀlva med att distribuera Chance-skivor. Vee-Jay skulle sÄ smÄningom under en tid bli det största skivbolaget i USA Àgt av fÀrgade.
Jimmys boogie
Jimmys första skiva blev ingen framgÄng. Uppföljaren Found my baby var bÀttre. Den hade ett tufft och enkelt munspel/gitarriff. LÄten Àr ocksÄ ett exempel pÄ Jimmys dÄliga taktsinne. Han hade ingen större kÀnsla för antalet takter och en bluestolva kunde bli bÄde 11, 11 1/2 och 13 takter! PÄ baksidan, instrumentalen Jimmy's boogie, har uppenbarligen Jimmy lagt gitarren Ät sidan och plockat ut munspelet ur munspelshÄllaren. BÀttre Àn sÄ hÀr spelade han aldrig munspel pÄ nÄgon senare Vee-Jay-skiva. TyvÀrr floppade skivan och man började att tvivla pÄ Jimmys kommersiella potential.Det gick bÀttre för The Spaniels, som slog igenom senare med dunder och brak med Goodnight sweetheart, goodnight.
Den 16 december 1953 gifte sig Jimmy Bracken och Vivian Carter. Innan Äret var slut lÀt man Jimmy gÄ in i studion igen. Han spelade in You don't have to go, Boogie in the dark, Shoot my baby och Rockin' with Reed. Kompade gjorde troligen Eddie Taylor pÄ gitarr, John Littlejohn slidegitarr pÄ Boogie och Rockin, samt Albert King pÄ trummor. Det var sista gÄngen Albert spelade trummor för Jimmy Reed. Albert hade nÀmligen bestÀmt sig för att bli stjÀrna pÄ egen hand. Han lÀrde sig snart att bÄde spela gitarr och att sjunga. Inte helt utan framgÄng... Till skillnad frÄn Jimmys första studiosession, anvÀnde man sig inte av nÄgon basist. Eddie Taylor spelade basstÀmmor pÄ sin gitarr i stÀllet. Det var ett koncept som man, med nÄgra undantag, körde med under hela 50-talet.
Vee-Jay tvekade att slĂ€ppa ytterligare en skiva med Jimmy Reed. Man hade inte rĂ„d med ytterligare en flopp. Jimmy fortsatte att arbeta pĂ„ dagarna och upptrĂ€da pĂ„ kvĂ€llarna. Han medverkade dessutom tillsammans med Taylor pĂ„ John Brims singel Tough times / Gary stomp pĂ„ skivmĂ€rket Parrot. Efter lĂ„ng och otĂ„lig vĂ€ntan slĂ€pptes sĂ„ smĂ„ningom You don't have to go / Boogie in the dark i oktober 1954. Man hade inte behövt vĂ€nta. Skivan blev en succĂ©. Skivköparna kunde inte motstĂ„ den starka melodin med det enkla budskapet. Ăven denna gĂ„ng hade man en instrumental som baksida. MĂ€rkligt nog gav Vee-Jay aldrig ut Shoot my baby, en rock'n'rollĂ„t som kom nĂ„gra Ă„r för tidigt.
I februari 1955 sa Jimmy upp sig frÄn jobbet och gav sig ut pÄ turné tillsammans med Eddie. Turnén inleddes i Atlanta, Georgia. Jimmy var nu proffs. Det hÀr var början pÄ ett hektiskt turnerande för Jimmys del, som slet hÄrt pÄ honom. Han spelade pÄ massor av skolor och smÄstÀllen runt om i USA och Mexico. Oftast kompades han och Eddie av lokala band. Han spelade ofta för en vit publik. Han spelade ocksÄ en del ihop med John Lee Hooker bÄde live och pÄ skiva.
Efter framgÄngen fick Jimmy besöka studion ofta. 1955 var han i studion vid fyra tillfÀllen och spelade in 16 lÄtar. Resultatet var inte alltid helt lyckat. Av dessa 16 lÄtar gav Vee-Jay ut endast hÀlften. I'm gonna ruin you Àr en ganska typisk ReedlÄt som floppade. Men efterföljaren I don't go for that blev Jimmys stora genombrott. Den Àr ganska röjig och kommer frÄn en session som skiljer sig lite frÄn Jimmys, övriga 50-tals-produktioner. W.C. Dalton spelar gitarr och Earl Phillips trummor. Man var dessutom förstÀrkta av Henry Gray pÄ piano och Milton Rector pÄ en mycket tidig elbas. I ain't got you specialskrevs Ät Jimmy av Calvin Carter (Jimmys producent och Vivians brorsa) och spelades in vid samma tillfÀlle. Den hör till Jimmys. bÀsta, men gavs bara ut pÄ LP mÄnga Är senare. Fina klassikern Ain't that lovin you baby följde. DÀr var man bantade till en trio med Taylor pÄ gitarrbas och Vernell Fournier pÄ trummor. Efter den följde melodiska Can't stand to see you go, frÄn samma inspelningstillfÀlle i november 1955. You got me dizzy kom frÄn den andra sessionen 1956, dÀr Earl Phillips, frÄn Howlin' Wolfs band, hoppat in pÄ trummor igen. Det hÀr var grundbesÀttningen pÄ Jimmys skivor under resten av 50-talet.
1957 spelade Jimmy in hela 23 lÄtar. Första hitlÄten var Honey where you going. Den följdes av The sun is shining, som har okÀnd kompositör men ÀndÄ lÄter som en Reed-lÄt, och Honest I do, som Àr den första riktigt lugna Reed-lÄten, med fint gitarrplock av Remo Biondi. Den sÄlde fantastiska 400 000 ex! BÄda dessa lÄtar kommer frÄn en session dÀr man var förstÀrkta av en vit kille, ovan nÀmnde Biondi, pÄ gitarr. Han var dessutom skicklig pÄ fela. PÄ Odds and ends provar han det udda greppet att spela blues pÄ fiol, med mycket lyckat och roligt resultat. LÄten blev senare baksida pÄ Fin gonna get my baby.
Big Boss Man (Al Smith)
1958 följde man upp Honest I do med Ă€nnu en lugn lĂ„t, A string to your heart. Ăven hĂ€r plockade Biondi pĂ„ sin gitarr, men den var lite för mycket standardblues för att slĂ„ lika bra. Den saknade för ovanlighetens skull munspel. Glömde Jimmy blĂ„sa? Den följdes upp av den coola You got me crying och I'm gonna get my baby. Under Ă„ret var Jimmy i studion vid tre tillfĂ€llen och spelade in sammanlagt tio lĂ„tar. Av dessa gav Vee-Jay ut alla utom tvĂ„. Det gick uppenbarligen bra i studion. Men det fanns problem. Ă
ren 1958 var Jimmy i början av sin kommersiella topp. Det slet hÄrt pÄ honom. Han drack allt mer whiskey och började Àven att fÄ epilepsianfall, troligen orsakat av den stora alkoholkonsumtionen. Turnéerna slet hÄrt. PÄ Vee-Jay började man att bli oroliga för sin guldkalv. Vee-Jays VD hette Ewart Abner (senare innehavare av samma befattning pÄ Motown). Han sÄg till att Jimmy fick nÄgon som kunde ta hand om honom - en manager. In klev Al Smith. Han blev först bandledare under turnéerna och sen turnéledare.
Al Smith var en stark personlighet som betydde mycket för Jimmy Reed. Jimmy var senare ganska bitter över Al Smiths sÀtt att sköta finanserna. Jimmy pÄstod att Al norpade Ät sig allt för mycket pengar. Det kanske han gjorde, men han försökte ocksÄ att hÄlla reda pÄ pengarna Ät Jimmy. Det var inte alltid sÄ lÀtt. Det hÀnde ibland att han med dragen pistol fick "hÀmta" tillbaka Jimmys pengar frÄn nÄgon person som lurat Jimmy pÄ stÄlar! Han sÄg ocksÄ till att Jimmys familj fick pengar. Al Smith skrev senare en hel del lÄtar Ät Jimmy och han producerade alla sena inspelningar pÄ Vee-Jay och efterföljande inspelningar pÄ Exodus, ABC Bluesway, Canyon, Rocker och Blues on Blues fram till ca 1971-72. Han avled den 7 februari 1974.
Al Smith lyckades dock inte fÄ hejd pÄ Jimmys hÀftiga dryckesvanor. Jimmy var i stort sett aldrig nykter under skivinspelningarna och blev allt svÄrare att spela in. Han glömde texter och hade svÄrt med takttimingen. Men pÄ nÄgot mÀrkligt vis fortsatte han att göra fina skivor.1959 kom flera hits. Men I told you baby Àr en medelmÄttig Reed-lÄt med mycket trevande komp. Den sista med Biondi pÄ gitarr. Take out some insurance Àr betydligt bÀttre. HÀr har man ersatt Biondi med Lefty Bates pÄ gitarr. Bates var en riktig studiorÀv i Chicago pÄ 60-talet. Hans smakfulla gitarrspel kom att höras pÄ mÄnga Reed-skivor under 60-talet. Insurance följdes av I wanna be loved, som Àr Ànnu en Reed-klassiker. Den var inspelad redan 1958 med Biondi pÄ gitarr och har ett hÀrligt gung.
Baby what you want me to sing
1960 kom den kanske bÀsta Reedsingeln: Baby what you want me to do / Caress me baby. BÄda lÄtarna Àr mycket bra. Det lÀr vara Mama Reed som gjort den enkla och medryckande texten till A-sidan. Det Àr ocksÄ hon som sjunger andrastÀmman. HÀr har man ocksÄ anvÀnt sig av en elbas spelad av Marcus Johnson. Baksidan Caress me baby Àr en lugn och otroligt vacker melodisk blues. Den kommer ocksÄ frÄn en 58-session med Biondi. Att man glömt stÀmma instrumenten gör ingenting. Uppföljaren Found love liknar I wanna be loved en hel del. SÀttningen var Reed / Bates / Taylor / Phillips. Hush hush följde sen och gungade pÄ i bra Reed-stil liksom Close together senare samma Är. I den sistnÀmnda har man provat pÄ ett djÀrvt grepp med doatjejer i bakgrunden. Det var helt klart att man behövde bredda Jimmy Reeds stil.
I lÄtarna frÄn den hÀr tiden hör man ofta hur Mama Reed sjunger i bakgrunden. Det gjorde hon som stöd Ät Jimmy. Han var ofta berusad och hade svÄrt att komma ihÄg texterna. Det blev bara tvÄ singlar 1961. Men vilka singlar! Den första var inspelad i början av 1960 med Bates / Phillips och Mama Reed förstÀrkta med den store Willie Dixon pÄ bas och Lee Baker pÄ gitarr. Singeln Big boss man blev kanske inte den mest sÄlda, men i alla fall den mest kÀnda Jimmy Reed-singeln. LÄten var specialskriven för Reed av Luther Dixon och Al Smith och svÀnger fint med den omisskÀnnliga Willie Dixon-basen. Det snygga introt snoddes senare av Johnny Rivers som intro till hans coverversion av Chuck Berrys Memphis. Jimmy Reed pÄstod senare att kompmusikerna inte spelade introt som Jimmy ville. De gjorde det för komplicerat enligt Jimmy. Men, det Àr ju Jimmy sjÀlv som spelar introt(!) med viss hjÀlp av Willie Dixon. Baksidan I'm a love you kommer frÄn samma session som Close together och innehÄller samma doatjejer.
Den andra singeln frĂ„n samma Ă„r Ă€r en lika stor klassiker: Bright lights big city. Mama Reed sjunger hĂ€r Ă€nnu en snygg andrastĂ€mma.1962 inleddes med Aw shucks hush your mouth, en typiskt lunkande ReedlĂ„t igen. Det svĂ€nger Ă€nnu bĂ€ttre om uppföljaren Good lover med sitt hypnotiska gung. Gunget beror givetvis pĂ„ att Al Duncan (frĂ„n bl.a. Chuck Berrys band) hoppat in pĂ„ trummor. Ăvriga musiker Ă€r Bates och Jimmy Reed Jr. pĂ„ gitarr samt Phil Upchurch pĂ„ bas. Jimmy Reed Jr. eller Boony Reed som han kallades, var Jimmys son. Han var bara i tolvĂ„rsĂ„ldern vid de hĂ€r inspelningarna! Good lover följdes av den vackra covern I'll change my style med Ă€nnu en rĂ„ rocker, Too much, pĂ„ baksidan. Let's get together var sista singeln 1962 och hĂ€mtades liksom sin föregĂ„ngare frĂ„n den utmĂ€rkta LP:n Just Jimmy Reed. Shame shame shame var första singeln 1963 och sista hitlĂ„ten för Jimmy pĂ„ Vee-Jay. HĂ€r har vi fĂ„tt tillbaka Eddie Taylor pĂ„ gitarr och basen har försvunnit igen. LĂ„ten hör till en av Reeds bĂ€sta och har spelats in av bl.a. Bryan Ferry! En hypnotisk rökare! TvĂ„ andra singlar frĂ„n 1963, St Louis blues och Wee wee baby, var hĂ€mtade frĂ„n den misslyckade cover-LP:n Jimmy Reed sings the best of the blues.
1964 turnerade Jimmy Reed för första gÄngen i Europa. I England nÀrmare bestÀmt, i slutet av Äret. Det var en hektisk turné med spelningar varje kvÀll. Han kompades av lokala förmÄgor som Them och Groundhogs. Jimmy sÀgs ha varit mycket sliten och ojÀmn. Vissa konserter var lysande medan andra var usla. Han upptrÀdde ocksÄ i det populÀra BBC-programmet Ready, Steady Go.Det Äret kom Help yourself, en ganska typisk Reed-lÄt igen, och det svÀnger bra fortfarande. Uppföljaren I'm going upside your head skrevs av en viss Johnnie Mae Dunson liksom baksidan The devil's shoestring Pt 2, som inte var nÄt annat Àn en instrumentalversion av A-sidan. Johnnie Mae var egentligen trummis och god vÀn till Mama Reed. Hon spelade aldrig trummor med Jimmy Reed, men hon kom senare att spela en viss roll i Jimmys liv. I wanna be loved (inte att förvÀxla med lÄten frÄn -58) Àr en fin Reed-sak som kom i slutet av 1964. Men tyvÀrr, skivköparna hade tröttnat pÄ Jimmys stil. Och Vee-Jay började gÄ knackigt
Now appearing on album
Jimmy Reed var en typisk singelartist. Hans lÄtar kan bli en aning enformiga om man hör mÄnga i rad. Men nog gavs det ut en hel del LP-skivor med Jimmy - sammanlagt tolv stycken - pÄ Vee-Jay. Först satte man samman nÄgra med gammal "skÄpmat". Det var hitlÄtarna som varvades med överblivna lÄtar ur Vee-Jays gömmor.Första riktiga LP:n, Now appearing (Vee-Jay LP 1025), kom 1960. DÀr kompades Jimmy av Lefty Bates, Phil Upchurch och Earl Phillips. Eddie Taylor fanns ocksÄ med pÄ ett par spÄr. Den innehöll singeln Close together / Laughing at the blues och ett koppel av lÄtar i typisk stil. Skivan Àr ganska bra med mÄnga fina lÄtar. I've got the blues (skriven av Ivory Joe Hunter) hör till skivans höjdpunkter, medan instrumentalarna Jimmy's rock och Laughing at the blues borde lÀmnats Ät sidan. Jimmys instrumentaler behöver bÀttre musiker för att lyfta. Det hjÀlper inte att Lefty Bates spelar fin gitarr pÄ Laughing. Det lÄter mer som ett ordinÀrt kÀllarband.
à ret efter kom Jimmy Reed at Carnegie Hall (LP 1035). Skivtiteln ger sken av att det Àr en liveskiva. Det Àr det inte. I sjÀlva verket Àr det bits blandat med överblivna lÄtar frÄn 1958-61. HÀr hittar vi bl.a. fem lÄtar med Curtis Mayfield pÄ gitarrbas. Skivan hÄller god klass och innehÄller bl.a. hitlÄtarna Big boss man, Bright lights big city och Aw shucks hush your mouth. En annan bra lÄt Àr Tell me you love me, dÀr man dock inte riktigt bestÀmt sig för vilka tvÄ ackord man ska byta mellan. Blue Carnegie Àr Ànnu en onödig instrumental, dÀr i alla fall Lefty Bates fÄr glÀnsa ordentligt. Han var faktiskt enormt bra. Men, skivan fÄr nog i alla fall rÀknas som en slags samlingsskiva.
Den andra riktiga LP:n Just Jimmy Reed (LP 1050), kom 1962. PÄ skivan medverkade bl.a. Bates (gitarr), Jimmy Reed Jr (gitarr), Upchurch (bas) och Al Duncan (trummor). Skivan inleds med en kraftfull version av I'll change my style. Man tar Reed pÄ orden, för han anvÀnder bÄde blÄs och orgel pÄ den hÀr lÄten. Resten av skivan Àr dock klassiskt svÀngig Jimmy Reed-stil. Fast med extra svÀng den hÀr gÄngen och riktig bas. Skivan gÄr en mÀrklig balansgÄng. Mestadels Àr den lysande, men ibland snubblande nÀra katastrof. Man har behÄllit flera misslyckade inledningar pÄ lÄtarna som visar att Jimmy inte var i bÀsta form. SuverÀna kompmusiker och bra lÄtar gör att balansgÄngen lyckas. Skivan innehÄller bland det bÀsta Jimmy gjort. Trots detta brukar den sÄgas av förstÄsigpÄare! Let's get together Àr en stompig prototyp till Shame shame shame. Good lover, Take it slow och Too much Àr alla typiska och bra ReedlÄtar med kraftfullt driv i kompet, mycket tack vare Duncans trummor. Vill hÀrmed passa pÄ att utnÀmna Al Duncan till Chicagos bÀsta trummis. Varför skrivs det sÄ lite om trummisar? PÄ In the morning, Oh John och resten av lÄtarna har man lite svÄrt att komma igÄng. Jimmy verkar ganska pÄstruken. You can't hide till exempel, kom igÄng pÄ 18:e tagningen! Men, dÄ hör det till saken att Jimmy Reed inte skrivit lÄten. Jimmy gillade ju aldrig att göra nya versioner av gamla lÄtar. Den hÀr LP:n finns faktiskt pÄ en japansk CD ihop med I'm Jimmy Reed. Ett mÄste i CD-hyllan.
 LP:n T'ain't no big thin, but he is (LP 1067) (1963), inleddes starkt med singellÄtarna Shame shame shame och Mary Mary. Skivan Àr nÀstan lika bra som föregÄngaren, med ett skrÀpigare och mer traditionellt sound. Den hÄller faktiskt förvÄnansvÀrt god klass. There'll be a day Àr den absoluta höjdaren. Men Jimmys glansdagar var över. Skivbolaget var som sagt i kris och man gjorde allt vad man kunde för att tjÀna extra pengar pÄ Jimmys musik: Ett problem var att Jimmy inte var i bÀsta skick. DÄ gav man ut skivan Jimmy Reed plays 12-string guitar blues (1073). Man har tagit gamla Reed-inspelningar, plockat bort Jimmys röst, och lagt pÄ 12-strÀngad gitarr! Det Àr vÀl inget fel pÄ 12-strÀngad gitarr i och för sig, men det hÀr verkar bara vara ett desperat försök att fÄ in pengar i kassan. Som tur var gick inte skivköparna pÄ tricket.
NÀsta LP var antingen skrattretande eller pinsam. Det beror pÄ hur man ser det. Jimmy Reed sings the best of the blues (LP 1072) var inte speciellt lyckad. Den var egentligen inspelad före T'ain't no big thing, men gavs av förstÄeliga skÀl inte ut dÄ. Som titeln antyder, ger sig Jimmy pÄ ett knippe bluesstandards som St Louis blues, Wee wee baby (you sure look good to me) och See see rider. PÄ vissa av lÄtarna fÄr man lyssna noggrant pÄ texten för att överhuvudtaget kÀnna igen dem. Jimmy gillade inte idén att spela in andras lÄtar. Det hörs tyvÀrr.
Sista LP:n pÄ Vee-Jay kom ut 1964. Det var Things ain't what they used to be (LP 1095). En passande titel. HÀr hjÀlper det inte att han fÄtt hjÀlp av bl.a. Hubert Sumlin och Eddie Taylor pÄ gitarrer samt Johnny Jones pÄ piano. Skivan inleds ganska bra med singeln I'm going upside your head och The devil's shoestring Pt 2. Help yourself och I wanna be loved Àr bra, men sen Àr det allt frÄn medelmÄttigt till dÄligt. Man spelar ganska mycket fel ibland. Skivbolaget har gjort sitt bÀsta för att förstöra det Ànnu mer genom att lÀgga pÄ publik. Det Àr sÄ dÄligt gjort att publiken sorlar genom hela lÄtarna och iblandjublar mitt i en lÄt.
Vee-Jay Exodus
Jimmy kom med ytterligare nÄgra singlar 1965: Left handed woman / I'm the man down there och When girls do it / Don't think I'm through. Sen var det slut med Vee-Jay. Bolaget kastade in handduken 1966. Detta trots att man under nÄgra Är faktiskt gav ut Beatles skivor i USA! (mer om detta kan lÀsas pÄ http://www.dermon.com/Beatles/Veejay.htm).
Jimmys nÀsta singel kom pÄ det lilla bolaget Exodus. Det var Knocking at your door / Dedication to Sonny. Skivan blev Jimmys sista "hit" i juni 1966. Vilka som spelar pÄ skivan Àr lite oklart, men det lÄter som Duncan pÄ trummor och Eddie Taylor pÄ kompgitarr. sen spelar nÄgon annan, Jimmy Reed Jr?, en snygg andrastÀmma över Taylors komp. Man kan ocksÄ skönja en basgitarr i bakgrunden (Upchurch?). LÄten svÀnger fint. Baksidan Àr en hyllningslÄt till Sonny Boy Williamson som Àr pinsamt dÄlig. Visserligen har Jimmy plockat ut munspelet ur hÄllaren och blÄser pÄ bÀttre Àn vanligt, men det lÄter ganska komiskt nÀr man hör hur Al Smith skriker texten i Jimmys öra. Jimmy förmedlar samma prattext (rap!) med nÄgra sekunders fördröjning. Kompet svÀnger visserligen, men vad hjÀlper det?
Uppföljaren pÄ samma bolag, Cousin peaches / Crazy about Oklahoma, gjorde dock inte nÄgot större intryck pÄ skivköparna. Jimmy Reed glömdes snabbt av skivköparna, men inte av andra artister. I England spelade bl.a Rolling Stones, Pretty Things, Animals, Them och Yardbirds in hans lÄtar. SÀrskilt Rolling Stones var mycket influerade av Jimmy Reeds stil. En rad artister spelade dÄ och senare in Jimmys lÄtar: bl.a. Grateful Dead, John Hammond, Jerry Lee Lewis, Ike & Tina Turner, Elvis Presley, Muddy Waters, Freddy King, The Blues Project, The Persuations, Tony Joe White, Chuck Berry, Hot Tuna, Jimmy Witherspoon, Etta James, Aretha Franklin, Bryan Ferry, Count Basie, Charlie Rich, Johnny & Edgar Winter. Bill Cosby har spelat in en halv LP med Reed-lÄtar och Steve Miller Band tillÀgnade Jimmy sin Living in the 20th century, dÀr man ocksÄ framförde fyra av hans lÄtar. Johnny Winter spelade nyligen in Shame shame shame.
Bluesway Blues
Det var dock inte slut med Jimmy Reed. 1966 kom The new Jimmy Reed album pÄ Bluesway BL6004. PÄ skivan verkar Jimmy vara i förvÄnansvÀrt god form. Jimmy Reed Jr., Lefty Bates, Jimmy Gresham (bas) och Al Duncan, ser till att det blir mycket bra driv i kompet. HÀr gör han en hyfsad version av Big boss man och mycket bra versioner av Baby what you want me to do samt Jimmys första hit, You don't have to go. I övrigt hittar vi bara en egen lÄt och en som han skrivit ihop med Al Smith. Al Smith har gjort nÄgra lÄtar, Johnnie Mae Dunson har gjort nÄgra ihop med en viss D. Smith (som förmodligen Àr skyldig till att Johnnie Mae lagt sig till med dubbelnamnet Dunson-Smith) och Mama Reed har gjort en lÄt. TyvÀrr saknas det mycket i dessa lÄtar. Det finns ingen finess. Det Àr melodin som saknas. Det lÄter allt för standardmÀssigt. Men, man spelar bra, man spelar faktiskt aldrig fel, och Duncan (förlÄt om jag tjatar om honom) fÄr glÀnsa ordentligt i Don't play me cheap, Two sides to every story och I'm just trying to cop a plea.
Uppföljaren Soulin' kom 1967 (BLS-6009). à terigen tar man till knepet att spela in Baby what you want me to do, men kallad Peepin' and hidin' den hÀr gÄngen. HÀr finns ocksÄ de bÄda Exodus-singlarna. Skivan Àr i övrigt ganska medelmÄttig, men funkbluesen Don't press your luck woman Àr kul. Enligt omslaget kompas Jimmy av Upchurch (gitarrbas), Bates (kompgitarr), Reed Jr (bas), Eddie Taylor (gitarr) och Al Donkin (sic) (trummor).PÄ Big boss man (BLS-6015) frÄn 1968 hittar vi Eddie Taylor, Bates, Upchurch (bas), Jimmy Tillman (trummor) samt Wayne Bennet (gitarr) pÄ nÄgra spÄr. Förutom en tam version av Shame shame shame finns hÀr bara nyskrivna lÄtar av medelmÄttig klass (de flesta skrivna av Al Smith). Instrumenten Àr ostÀmda och inspelningen verkar gÄ pÄ rutin. Det hÀnder dock att det lyfter ibland, men det Àr de övriga musikerna som stÄr för detta; gitarrspelet Àr mycket fint hÀr och var.
Got the world in a jug
1968 turnerade Jimmy i Europa med American Folk Blues Festival. NÀr Sverige besöktes var Jimmy i bedrövligt skick. FramtrÀdandet var uselt. Det sÀgs att Jimmy Reed kunde göra fina konserter trots att han var berusad, men nu var han det i allt för hög grad. Ofta. Denna turnerande festival lÀr finnas bevarad pÄ en film med samma namn som festivalen.1969 kom Down in Virginia pÄ Bluesway BLS-6024. Men, va sjutton? HÀr tÀnder det ju till igen! Man har lyckats fÄ Jimmy att ta ut munspelet ur hÄllaren och han spelar bÀttre Àn nÄgonsin! Jimmy sjunger ocksÄ med styrka och kÀnsla, Àven om timingen Àr sÀmre Àn nÄgonsin. Mycket fint spel av kompmusikerna. Om vi kollar vilka som spelar, förstÄr vi varför det lÄter sÄ bra. Eddie Taylor och Wayne Bennett bidrar med mycket fint gitarrspel. Upchurch spelar bas och ingen annan Àn Al Duncan sköter batteriet. Mary Lee Reed och Al Smith har gjort ungefÀr hÀlften var av lÄtarna. Det hÀr Àr den bÀsta skivan efter Vee-Jay-perioden.TyvÀrr blev Jimmys hÀlsotillstÄnd allt sÀmre. Hans epilepsi blev svÄrare och under 1969 fick han lÀggas in pÄ sjukhus. Den största tiden under 1969-1973 tillbringade Jimmy pÄ sjukhus eller behandlingshem.
Det hindrade inte att en LP spelades in 1971: Let the bossman speak pÄ Blues On Blues. Det var fortfarande Al Smith som producerade. Han skrev dessutom de flesta lÄtarna. Mary Reed skrev tvÄ lÄtar och Malinda Reed, Jimmys dotter, skrev en. Sen gjorde man en ny version av Bright lights big city. Skivan Àr medelmÄttig och lÄngt ifrÄn lika intensiv som föregÄngaren. Jimmy lÄter ganska tam. Don't cry och Jimmy's hotpants Àr skivans höjdare. Den sistnÀmnda Àr en smÄfunkig blues med markerad bas och en gitarr i vacker stÀmma till basen. Annars Àr lÄtarna vanliga standardblues. PÄ sidan tvÄ lÄter det som om det Àr samma lÄt pÄ hela sidan med undantag för sista lÄten (Bright lights big city).Jimmy trivdes ganska bra med att bo pÄ sjukhem. Han blev uppassad och kunde föra en bekymmersfri tillvaro.
Men, 1972 skulle det hÀnda saker. Riktigt vad som hÀnde verkar svÄrt att klara ut, men det sÀgs att Johnnie Mae Dunson-Smith kom och hÀmtade Jimmy pÄ sjukhuset. Hon skulle ta hand om Jimmys affÀrer. Det fanns ocksÄ biologiska kÀnslor med i bilden, vilket medförde att Jimmy helt bröt kontakten med sin familj. Det visade sig dock snart att Johnnie Maes affÀrer sköttes av en viss Bill Tyson. Han skulle nu Àven fÄ sköta Jimmys affÀrer. Problemet var att Jimmy fortfarande hade kontrakt med Al Smith. Jimmy och Johnnie Mae spelade i smyg in tvÄ singlar ihop med fyra lÄtar skrivna av Johnnie Mae. Att man spelade in i smyg beror pÄ att man var rÀdda för att Al Smith skulle komma (med pistolen?)! Inspelningen Àgde förstÄs rum i Chicago och i kompet fanns bl.a. bröderna King Edward (gitarr) och Nolan Struck (bas). De bÄda singlarna, World in a jug / We got to stick together och Same old thing / Milking the cow, gavs ut pÄ skivmÀrket Magic. BÀst lÄter de förstnÀmnda med fint piano och stompig takt med bas, baskagge och ridecymbal som effektivt markerar fjÀrdedelarna. PÄ Stick together sjunger Jimmy och Johnnie Mae ihop. Det borde de inte försökt. Same old thing Àr i och för sig röjig, men det lÄter orepeterat vilket det ocksÄ var, dÄ man hade brÄttom sÄ att inte Al Smith skulle hinna dyka upp. Milking the cow Àr en ganska intetsÀgande "rapblues", dÀr Johnnie Mae pratar texten.
Tyson vs. Smith
I september 1972 blev Jimmy Reed intervjuad av Jefferson. Det var Hans Schweitz, Hans Andréasson och redaktör Tommy Löfgren som trÀffade Jimmy och Johnnie Mae pÄ Bill Tysons kontor. NÄgra kvÀllar tidigare hade de sett Jimmy spela live. I Jefferson nr 21 konstateras att Jimmy var i strÄlande form. Man intervjuade ocksÄ Bill Tyson. Dessa intervjuer finns faktiskt bevarade pÄ kassettband! Bill hade tidigare varit taxichaufför och sett Jimmy dÄ och dÄ. Jimmy var ofta berusad. Bill hade trÀffat Johnnie Mae nÀr hon spelade in nÄgra lÄtar för hans skivbolag. LÄtarna gavs aldrig ut, men Johnnie Mae och Bill Tyson blev goda vÀnner. Johnnie Mae ringde nÄgon gÄng under 1972 upp Bill Tyson frÄn Kalifornien och frÄgade om han kunde ta hand om Jimmys affÀrer. Bill blev överraskad och gav sig ivÀg till Kalifornien. Man spelade sÄ smÄningom in de ovan nÀmnda skivorna.
Intervjun med Tyson bekrÀftar det spÀnda lÀget mellan Tyson och Al Smith:
Ni förstÄr, Jimmy spelar in för ett nytt skivbolag av praktiska skÀl. Vi kommer automatiskt att offentliggöra det nÀr skivorna kommer ut. Det Àr inget olagligt i det hela, men andra personer som jobbat med Jimmy under alla Är, vill fortfarande ha del i honom. Vi fÄr ta de problemen framöver. Det Àr ett nytt skivbolag och allt Àr helt lagligt. Men för tillfÀllet fÄr det inte publiceras. - - - Trots att Jimmy stod som kompositör, fick han inte sina royalties. Vi ska förhindra att nÄgot sÄdant intrÀffar i framtiden. Min gissning Àr, med allt jag vet om Jimmy, att han drog in miljoner dollar under sin livstid (anm: Ja, han sa under sin livstid trots att Jimmy satt i samma rum livs levande!) fram tills idag. Men han fick inga miljoner. Han gjorde mÄnga andra rika i stÀllet. - - -
Jimmy Reed och Johnnie Mae Àr kÀra i varann (fniss fniss). Jag vet inte hur mycket ni kan skriva om det. De Àr kÀra och insisterar pÄ att fÄ göra saker tillsammans. PÄ det viset Àr det. BÄda har saker i sitt förflutna som kan orsaka dem lite bekymmer. Vem har inte det? De Àr tvÄ personer som bryr sig om varandra. Inte som artister, Àven om jag Àr sÀker pÄ att de uppskattar varandras talang. Mannen som spenderat den mesta av sin tid med Jimmy Àr Al Smith. Jag Àr inte rÀdd för Al Smith. Jag skall gÄ in pÄ det alldeles strax. - - -
Al har sitt eget skivbolag... ja, flera tror jag. Skurk Ă€r det enda rĂ€tta ordet man kan anvĂ€nda om honom. Det Ă€r det enda sĂ€ttet jag kan sammanfatta det med. Ăn idag Ă€r han ansvarig för Jimmy. Han kĂ€nde Jimmy i Chicago. Vi skickade ett brev igĂ„r, dĂ€r jag föreslĂ„r att vi skall trĂ€ffas. Han kĂ€nner nog till det nu. Det innebĂ€r att Al snart kommer att kontakta mig. Vi ska prata och jag ska lyssna pĂ„ honom. Innan jag sparkar ut hans tĂ€nder, har jag en del att göra upp med honom. Jag sĂ€ger det inte bara för att han var elak mot Jimmy. Jag kĂ€nner Al Smith. Al Smith har stĂ€llt till det för mĂ„nga och skivbranschen Ă€r inte sĂ„ ren som den borde vara.
DÀr var det ord och inga visor! Under 1973 och tidiga -74 bodde Jimmy hemma hos Johnnie Mae i Kalifornien. Jimmy kÀnde sig utnyttjad av Bill Tyson. Jimmy pÄstod att Tyson skrev kontrakt för konserter som Jimmy inte visste om. Johnnie Mae tog över managementet för ett tag. 1973 slÀppte Bluesway ut LP:n I ain't from Chicago. Vad vi hör Àr överblivna lÄtar frÄn tidigare sessioner för Al Smith. Skivan Àr dÀrför inget vidare. Jimmy kör sin gamla Take out some insurance, men i övrigt saknar plattan bra lÄtar och vissa förstörs helt av en gitarr med en fruktansvÀrd automat-wah-wah.
Epilog
1974 avled Al Smith av en hjÀrtattack. Samma Är letade sig en lÄgbudgetskiva med Jimmys gamla hits upp pÄ soullistan. Jimmy var vid den hÀr tiden mycket misstÀnksam mot sin omgivning. Han litade inte pÄ nÄgon. Han hade ju ocksÄ blivit utnyttjad en hel del tidigare. Han tog ut skilsmÀssa med Mary och fick i och med detta mycket liten kontakt med sina nio barn. Under 1975 bröt han Àven med Johnnie Mae och flyttade ihop med sin kusin, Levi Reed. Samarbetet med Bill Tyson och hans kompanjon Howard Scott knakade. Jimmy kom inte till bokade spelningar och en stor turné, bl.a. till Sverige, fick stÀllas in. Men bara nÄgra mÄnader efter dessa motgÄngar hade Jimmy förÀndrats. Han knöt Äter kontakt med Tyson & Scott. Han var spelsugen och verkade mycket inspirerad. Han skrev nya lÄtar tillsammans med Levi Reed och skivinspelningar planerades.
Det blev nya turnéer med en Jimmy Reed i god form. Konserterna var som en samlingsskiva med Jimmys bÀsta lÄtar. Han spelade alla stora klassiker som You don't have to go, Bright lights big city, Baby what you want me to do, Take out some insurance, Caress me baby, Honest I do, Going to New York, Ain't that loving you baby och Big boss man.1976 sÄg det ljust ut. Publiken började upptÀcka Jimmy igen. Han turnerade och höll sig nykter. Jimmy var ocksÄ lÀttare att umgÄs med. Han tÀnkte klarare, vilket bl.a. mÀrks i en intervju tidningen Guitar Player gjorde i augusti 1976. DÀr ger han en klarare bild av sin karriÀr Àn vad han gjorde nÄgra Är tidigare i Living Blues. TyvÀrr slutade denna comeback mycket tragiskt med att Jimmy Reed avled natten till den 29 augusti i Oakland, Kalifornien. Dödsorsaken var andnöd orsakad av ett epileptiskt anfall i sömnen. Jimmy Reed blev 50 Är.
Jimmy Reed lÀr ha blivit blÄst pÄ mycket stÄlar i sin karriÀr. Det har han gemensamt med de flesta stora bluesartister. RÀtten till lÄtarna hamnade av nÄgon anledning hos ARC Music. ARC tillhörde bröderna Chess och Benny Goodmans brorsa Gene. I december 1988 tog Reeds efterlevande hjÀlp av Scott Cameron, som ju hjÀlpt bl.a. Willie Dixon och Muddy Waters med att fÄ ut sina lÄtar ur samma bolag, med att stÀmma ARC. Hur det gick vet jag inte, men förhoppningsvis har Mary fÄtt ut pengar för lÄtarna, varav hon var medkompositör för flera utan att det nÀmndes pÄ skivetiketten.
Skivtips
Vad Àr dÄ svaret pÄ att Jimmy Reed blev sÄ populÀr? Ja, den största anledningen Àr ganska enkel: melodierna. Jimmys lÄtar var mycket melodiska och etsade sig fast i minnet. Sedan har vi det nÀstan hypnotiska och primitiva gunget. Jimmy hade ocksÄ en mycket speciell och unik stil som kom att influera mÄnga. Rolling Stones var mycket influerade och Àven Chuck Berry har hÀmtat en del i sin stil frÄn Jimmy. Största likheten mellan Chuck Berry och Reed Àr att de bÄda gjorde mycket melodiska lÄtar. Bob Dylan har nog ocksÄ lyssnat en hel del pÄ Jimmy Reed. En bluesartist som influerats mycket av Jimmy Àr Juke Boy Bonner.
Det Àr svÄrt och ganska trist att analysera musik. SÄ varför inte gÄ till skivaffÀren och investera i lite Jimmy Reed-skivor? Det finns flera samlings-CD med Jimmy Reed. 18 greatest hits (Motown MCD09065MD) kom 1986. Den innehÄller 18 vÀl valda lÄtar, bl.a.: Honest I do, Baby what you want me to do, Shame shame shame, Bright lights big city, Big boss man, Down in Virginia, Found love, Mary Mary och Caress me baby. En mycket bra CD, men med mycket dÄlig info pÄ omslaget. Ljudet Àr ocksÄ mycket bra, men man har tyvÀrr mixat om nÄgra lÄtar till stereo! Det Àr lite jobbigt att lyssna pÄ, dÄ lÄtarna Àr inspelade pÄ endast tvÄ kanaler.
Big boss blues, Charly CD3, kom samma Är och Àr Ànnu bÀttre tack vare fler lÄtar (22st) och ett bÀttre omslag. HÀr finns de flesta lÄtarna frÄn Motown-CD:n. Skivan inleds med You don't have to go och gÄr sen i kronologisk ordning fram till Shame shame shame frÄn 1963. Ljudet Àr mycket bra.
Rockin' with Reed, Charly CD61 kom 1987. Den Àr inte lika bra som Big boss blues, men innehÄller en del godbitar som Found my baby, Roll & rhumba samt Caress me baby. Ljudet Àr bitvis ganska medelmÄttigt.
Sedan finns det en CD pÄ Flyright, FLY CD 15, som innehÄller inspelningar frÄn Bluesway. De flesta lÄtarna kommer frÄn LP:n Big boss man. Skivan har fint ljud och Àr ett bra exempel hur Jimmy lÀt efter Vee-Jay.
Den ovan nÀmnda japanska CD:n med I'm Jimmy Reed / Just Jimmy Reed Àr utgiven av Fun House Incorporated med hjÀlp av Blues Interactions Inc. pÄ Vee-Jay-etiketten med nummer PCD 1405.
I USA har Vee-Jay ÄteruppstÄtt under det lÄnga namnet Vee-Jay Records Limited Partnership och leds av en viss Gordon Bossin, en 30-Ärig veteran(!) i musik- och videobranchen. Billy Vera, en kÀnd R&B-expert, hjÀlper till med Äterutgivning av gammalt material och en Reed-CD med 25 lÄtar utkom hösten -93, Speak the lyrics to me Mama Reed.
Charly har faktiskt Äterutgett de flesta Vee-Jay-inspelningarna med Jimmy Reed. De har gett ut minst fem LP-skivor och flera CD. Det innebÀr att man Àven gett ut lÄtar som Vee-Jay aldrig gav ut. Mycket av det tidigare outgivna Àr ganska dÄligt, men det finns riktiga godbitar ocksÄ.
För er som aldrig hört Jimmy Reed: köp CD:n Big boss blues!
Jimmy Reeds Vee-Jay singlar:
LĂ„tar / Skiv-nummer / List-placering
High And Lonesome / Roll And Rhumba VJ 100 1953
Found My Baby / Jimmy's Boogie VJ 105
You Don't Have To Go / Boogie In The Dark VJ 119 /5
I'm Gonna Ruin You / Pretty Thing VJ 132
I Don't Go For That / She Don't Want Me No More VJ 153 / 12
Ain't That Loving You Baby / Baby Don't Say That No More VJ 168 / 3
Can't Stand To See You Cry / Rockin' With Reed VJ 186 / 10
I Love You Baby / My First Plea VJ 203 / 13
You Got Me Dizzy / Honey Don't Let Me Go VJ 226
Honey Where You Going / Little Rain VJ 237 / 13 / 7
The Sun Is Shining / Baby What's In Your Mind VJ 248 /12
Honest I Do / Signals Of Love VJ 253 / 4
A String To Your Heart / You're Something Else VJ 270
You Got Me Crying / Go On To School VJ 275
Down In Virginia / I Know it's a sin VJ 287 / 93 (pop)
I'm Gonna Get My Baby / Odds And Ends VJ 298 / 5
I Told You Baby / Ends And Odds VJ 304 / 19
Take Out Some Insurance / You Know I Love You VJ 314
I Wanna Be Loved / Going To New York VJ 326
Baby What You Want Me To Do / Caress Me Baby VJ 333 / 10
Found. Love / Where Can You Be VJ 347 / 16
Hush Hush / Going By The River Pt 2 VJ 357 / 18
Close Together / Laughing At The Blues VJ 373 / 12
Big Boss Man / I'm A Love You VJ 380 / 13
Bright Lights Big City / I'm Mr Luck VJ 398 / 3
Aw Shucks Hush Your Mouth / What's Wrong Baby VJ 425 / 93 (pop)
Good Lover / Tell Me You Love Me VJ 449 / 77 (pop)
I'll Change My Style / Too Much VJ 459
Let's Get Together / Oh John VJ 472
Shame Shame Shame / There'll Be A Day VJ 509 / 52 (pop)
Mary Mary / I'm Gonna Help You VJ 552
St Louis Blues / I'm Gonna Move To The Outskirts Of Town VJ 570
Wee Wee Baby / See See Rider VJ 584
Help Yourself / Heading For A Fall VJ 593
Pm Going Upside Your Head / The Devil's Shoestring Pt 2 VJ 622
I Wanna Be Loved / A New Leaf VJ 642
Left Handed. Woman / I'm The Man Down There VJ 702
When Girls Do It / Don't Think I'm Trough VJ 709
Den hÀr artikeln Àr skriven under en ganska lÄng period för att inte riskera att fÄ en överdos av Jimmy Reed. Artikeln hade inte varit möjlig utan hjÀlp frÄn Ingvar Westergren och Tommy Löfgren. Ingvar sÄg till att jag kunde lyssna pÄ nÀra nog alla lÄtar som Jimmy Reed spelat in. Tommy sÄg till att jag fick tillgÄng till gamla artiklar frÄn bl.a. Living Blues nr 21 1975, Guitar Player Dec -76, Blues Unlimited nr 109 Aug -74 och utdrag ur boken Chicago Breakdown av Mike Rowe. Han lÄnade ocksÄ ut kassettbanden med intervjuerna frÄn 1972. Tack ska ni ha! Den hÀr artikeln hade inte heller kommit till utan Steve Miller, vars LP Living in the 20th century vÀckte mitt Jimmy Reed-intresse. PÄ den skivan gör han mycket jordnÀra versioner av I wanna be loved, Big boss man, Caress me baby och Ain't that lovin' you baby. Tack Steve!
Jimmy Reed Ă„r 2001
Sedan artikeln skrevs i Jefferson 4/1993 har den ultimata skivan för Jimmy-Reedfanatiker utkommit: The Vee Jay Years, en CD-box innehÄllande allt (förutom att man endast tagit med nÄgra spÄr frÄn Jimmy Reed plays 12-string guitar blues, tack för det!) som Jimmy spelade in för Vee-Jay. Boxen, som innehÄller 5 CD, kom ut pÄ Charly och har skivnummer CD RED BOX 9.
Av
This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it
(Hemsida) Artikeln finns Àven pÄ hemsidan.
This page and all contents are © 1996-2001 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it