Artiklar Bluesens klassiker Fleetwood Mac #152
| 16 June 2007
Fleetwood Mac
Intervju med Bela SvÀrdmark om ett kultförklarat band
Illustrationer Bela SvĂ€rdmarks samlingÂ
I Ă„r Ă€r det 40 Ă„r sen det legendariska bandet Fleetwood Mac bildades. FĂ„ bluesband har gett sĂ„ stort eko i vĂ€rlden, och det finns all anledning att uppmĂ€rksamma detta jubileum. Bandet representerar grĂ€ddan av den engelska blues, som vĂ€xte fram under senare delen av 60-talet, och för mĂ„nga blev det inkörsporten till ett genuint intresse för blues, sĂ„vĂ€l engelsk som inte minst âsvartâ. Storhetstiden varade inte lĂ€nge, endast 3 Ă„r, frĂ„n 1967 till 1970. Men vilken makalös karriĂ€r! Enligt uppgift sĂ„lde bandet 1969 fler skivor Ă€n The Beatles, och Peter Green, Fleetwood Macâs megastjĂ€rna, hyllades som en av vĂ€rldens bĂ€sta bluesgitarrister. VĂ€rldens bĂ€sta enligt vissa, eller Ă„tminstone â enligt mĂ„nga - vĂ€rldens bĂ€sta vita bluesgitarrist. DĂ€rom mĂ„ den som vill, tvista. Klart Ă€r hursomhelst att bĂ„de han och bandet satt djupa avtryck i musikhistorien.
 Men allt förĂ€ndrades nĂ€r Peter Green vĂ„ren 1970 hoppade av, senare följd av Jeremy Spencer, den andre karismatiske frontmannen. Med fĂ€rgstarke Jeremy och hans starkt Elmore James-influerade spel hade en publikknipande och dramatisk spĂ€nnvidd skapats i mötet med Peter Greens sparsmakat virtuosa och mer lyriska stil. Kvar av Fleetwood Mac blev endast en spillra, som aldrig riktigt Ă„terhĂ€mtat sig. Till namnet finns bandet fortfarande, men lyskraften Ă€r borta. Â
För att fĂ„ en tydligare bild av Peter Greenâs Fleetwood Mac, som vi kan kalla denna storhetsperiod, efter titeln pĂ„ debut-LP:n, har jag intervjuat Sveriges troligen mest initierade Fleetwood Mac/Peter Green-kĂ€nnare, Bela SvĂ€rdmark. Han fick redan som 16-Ă„ring jamma ihop med bandet, och har sedan dess skaffat sig en ingĂ„ende kunskap om bandet och dess musik, och om Peter Green i synnerhet. SĂ€rskilt intressant Ă€r att Bela SvĂ€rdmark med sitt Ărebro-baserade band The Blue Pearls förvaltar det musikaliska arvet efter Fleetwood Mac. Â
BerĂ€tta hur Fleetwood Mac bildades.Â
Peter Green hade sommaren 1966 fĂ„tt den tuffa uppgiften att eftertrĂ€da Eric Clapton i John Mayall's Bluesbreakers. Till allas förvĂ„ning klarade han av detta mycket bra, troligtvis pĂ„ grund av att han inte alls försökte hĂ€rma Clapton utan hade en egen, mer Ă„terhĂ„llsam stil, som kan beskrivas som "less  is more". Peter tröttnade sĂ„ smĂ„ningom pĂ„ att endast fĂ„ spela en eller max tvĂ„ verser gitarrsolon bakom John Mayall. NĂ€r sedan Mayall tog med blĂ„sare i bandet fick Peter nog, för enligt honom sĂ„ var en blĂ„ssektion=jazz. Han var ju BLUESGITARRIST! NĂ€r Peter Green skulle bilda sitt eget band - som först var tĂ€nkt som en trio - sĂ„ föll valet av trummis pĂ„ Mick Fleetwood. De hade lĂ€rt kĂ€nna varandra nĂ€r de bĂ€gge spelade i bandet Peter B's Looners. Micks första omdöme om Peter under tiden med Looners var att "han inte blev imponerad av Peter", nĂ„got som han Ă„ngrat alltsedan dess. PĂ„ bas ville Peter ha sin spelkompis frĂ„n Bluesbreakers, John McVie, och han hade redan passat pĂ„ att döpa bandet till Fleetwood Mac efter just McVie och Fleetwood. Bob Brunning vikarierade som basist i nĂ„gra veckor innan John till slut kom med i bandet i september. Mike Vernon, som var skivproducent pĂ„ Decca dĂ€r Bluesbreakers spelat in sina skivor, rekommenderade Jeremy Spencer som andregitarrist. Peter Green spelade sitt sista gig med John Mayall den 11 juni 1967 pĂ„ klubben Le Metro i Birmingham, och samma kvĂ€ll erbjöd han Jeremy Spencer en plats i sitt nya band.Â
Vad blev genombrottet?
1968 började med en skivinspelning för Fleetwood Mac tillsammans med bluespianisten Eddie Boyd. De spelade in skivan 7936 South Rhodes. Eddie Boyd var mycket imponerad av Peters gitarrspel och kallade honom "en neger somvar vĂ€nd ut-och-in", dvs att Peter var svart pĂ„ insidan. Under denna tid fortsatte Fleetwood Mac att spela i hela England, cirka 3-4 gig i veckan. Den 24 februari slĂ€pptes deras första LP, Peter Green's Fleetwood Mac. Denna skiva sĂ„lde mer Ă€n nĂ„gon annan bluesskiva nĂ„gonsin gjort tidigare i England; den lĂ„g kvar pĂ„ listorna i ett helt Ă„r! LĂ„tarna hade spelats in i slutet av november och början av december 1967. Skivan ger en bra bild av hur bandet lĂ€t live vid denna tidpunkt. Skivan spelades in i studio, men âliveâ, dvs inga pĂ„lĂ€gg utan allting pĂ„ en gĂ„ng: sĂ„ng, solo och komp. En mĂ„nad senare, 29 mars, slĂ€pptes deras singel "Black Magic Woman/The Sun Is Shining. LĂ„ten Black Magic Woman var olik alla andra blueslĂ„tar och blev ett slags varumĂ€rke för Peter Greens gitarrspel och skapande av "ny blues". Denna lĂ„t har 13 takter (!) pĂ„ sĂ„ngverserna i stĂ€llet för de traditionella 12 takterna; detta i sig var nĂ„got nytt. Kompet hade "latin feel" över sig, vilket sedermera Santana vidareutvecklade i sin coverversion av den. Dessa tvĂ„ skivor innebar ett lyft för Fleetwood Mac; de behövde inte lĂ€ngre "jaga jobb" utan nu ville alla arrangörer ha dem. Bandet blev cementerat som Englands bluesband nummer ETT. De gjorde sin första utlandsturnĂ© till Sverige och Danmark i maj mĂ„nad.Â
MĂ„naden dĂ€rpĂ„ Ă„kte de pĂ„ sin första USA-turnĂ© tillsammans med bandet Ten Years After. TurnĂ©n varade i sex veckor. DĂ€r trĂ€ffade de och umgicks med andra storheter som Jimi Hendrix, Carlos Santana och Janis Joplin. Allt detta pĂ„verkade dem naturligtvis bĂ„de som privatpersoner och musiker; de var ju trots allt bara fyra unga engelska grabbar i 20-Ă„rsĂ„ldern. Vid hemkomsten till England utökades bandet med en femte medlem - Danny Kirwan. De spelade in singeln "Albatross/Jigsaw Puzzle Blues", som lĂ„g 1:a pĂ„ mĂ„nga listor runt om vĂ€rlden. Detta innebar Fleetwood Mac's definitiva genombrott internationellt!Â
Hur kan det komma sig att just detta engelska bluesband kunde slÄ igenom sÄ kraftigt vid denna tidpunkt?
Som allmĂ€n bakgrund kan nĂ€mnas att det redan pĂ„ 60-talet gjordes sjĂ€llösa popskivor av s.k. "demonproducenter" med enbart pengar i sikte. Som en sund reaktion pĂ„ detta hade band som The Rolling Stones, The Yardbirds och The Animals framgĂ„ngsrikt spelat fin rhythm & blues i mitten av 60-talet. Under denna period kom Ă€ven mĂ„nga amerikanska bluesmusiker till England och gav bluesen ett fĂ€ste dĂ€r, nĂ„got som hjĂ€lpte till att bana vĂ€g för Peter Green's Fleetwood Mac, nĂ€r de tog steget fullt ut och spelade riktig Chicago-blues. Tiden var allmĂ€nt mogen för ett ordentligt genomslag för bluesen, och Fleetwood Mac spelade sin blues sĂ„ Ă€rligt och innerligt att de Ă€ven tilltalade den vanliga pop-publiken, som inte hade lyssnat pĂ„ blues tidigare. Fleetwood Mac spelade pĂ„ bluesklubbar sĂ„vĂ€l som pĂ„ stora popfestivaler och gjorde bluesen tillgĂ€nglig Ă€ven för "den vanlige lyssnaren", som annars inte besökte bluesklubbar. Att den stora publiken tog dem till sig berodde Ă€ven pĂ„ att medlemmarna i bandet, frĂ€mst Peter Green och Jeremy Spencer, var stora personligheter med utprĂ€glad scennĂ€rvaro, samt att de alla var ytterst goda bluesmusiker. Fleetwood Mac var det enda bluesbandet, som Ă€ven fick âpopidol-statusâ. John Mayallâs Bluesbreakers, till exempel, fick aldrig detta breda publikfotfĂ€ste.Â
Kan du beskriva deras ursprungliga stil lite nÀrmare?
Man kan göra det lĂ€tt för sig och kalla deras ursprungliga stil för "Chicago-blues", men det Ă€r att förenkla det hela. Redan i början av sin karriĂ€r hade de element i sin musik som var deras egen âblues", och detta kom att vidareutvecklas under hela den period som Peter Green var kvar i bandet fram till maj 1970.
 Man lÀser ibland att Peter Green tog pÄ sig rollen av B.B. King pÄ scen, och Jeremy Spencer rollen av Elmore James. Kommentar?
 Ja, jag kan inte göra annat Àn att hÄlla med. Jag har visserligen bara sett B.B. King live av dessa tvÄ nÀmnda herrar, men visst var det sÄ. Peter Green spelade kÀnslofullt mÄnga av B.B. Kings fina lÄtar som Worried Dream, All Over Again, Need Your Love So Bad, If You Let Me Love You och Sweet Little Angel. Jeremy Spencer spelade mÄnga Elmore James-klassiker, sÄsom Shake Your Moneymaker, The Sun Is Shining, Madison Blues, Dust My Broom och I Can't Hold Out, pÄ ett hÀngivet sÀtt, som ingen annan gjort bÀttre. Peter Green var en av de fÄ vita bluesgitarrister, som inte bara blev "godkÀnd" utan Àven vÀckte beundran hos nÄgra av de mest kÀnda svarta blueslegendarerna som B.B. King, Muddy Waters och Willie Dixon.
Varför plockades Danny Kirwan in i bandet, och hur förÀndrade hans intrÀde Fleetwood Mac?
Anledningen till att Danny Kirwan togs med i bandet var att Jeremy Spencer inte ville, eller kunde lĂ€ra sig kompa Peter Greens lĂ„tar pĂ„ gitarr. Peter kompade alltid Jeremy pĂ„ hans lĂ„tar pĂ„ scen medan Jeremy brukade lĂ€mna scenen nĂ€r det var dags för Peters lĂ„tar. Peter tröttnade pĂ„ detta och dĂ€rför bjöd man in den talangfulla gitarristen och sĂ„ngaren Danny Kirwan, som endast var 18 Ă„r nĂ€r han började spela med Fleetwood Mac. Danny Ă€r en mycket underskattad gitarrist, som hamnade i skuggan av Peter Green. Dannys pĂ„verkan pĂ„ bandet har varit ett livligt diskuterat Ă€mne bland Fleetwood Macâs fans. Det finns de som sĂ€ger att bandet "slutade spela blues", nĂ€r Danny kom med. Detta Ă€r inte sant! Fleetwood Mac spelade blues Ă€nda till den sista konserten med Peter Green 23 maj 1970. Det skall dock framhĂ„llas att de sprĂ€ckte ramarna för vad som kallades "blues". Det finns bakĂ„tstrĂ€vare Ă€n idag som vill att blues endast skall lĂ„ta som den gjorde pĂ„ 50-talet i Chicago. Men dessa fanatiker fattar inte att mĂ„nga av dessa blueslegendarer, som blev kĂ€nda dĂ„, fortsatte att utveckla sin musik hela tiden. Fina exempel pĂ„ detta Ă€r B.B. King, Muddy Waters, Freddie King, Buddy Guy, Otis Rush etcetera.Â
PÄ vilket vis förÀndrades deras stil i övrigt?
Hemingway sade "no man is an island", och det gĂ€ller Ă€ven för orkestrar. Alla pĂ„verkas av sin samtid, och precis som Elmore James hade utvecklat Robert Johnsons lĂ„tar, som spelades pĂ„ akustisk gitarr, sĂ„ ville Fleetwood Mac tillföra nĂ„got mer till bluesen. De ville definitivt sluta att vara förutsĂ€gbara, och i stĂ€llet komma med överraskningar. Det fanns gamla fans, som klagade pĂ„ att de blivit "kommersiella" bara för att deras skivor började sĂ€lja sĂ„ bra. Finns det nĂ„gon artist som slĂ€pper en skiva för att den INTE skall sĂ€lja...? Parallellt med sina blueslĂ„tar började Peter skriva lĂ„tar som Oh Well, dĂ€r texten speglar hans tankar vid denna tidpunkt, i stil med âsĂ€g nĂ„got och jag skall riva sönder ditt argumentâ; vi har ocksĂ„ Man Of The World samt den tuffa Rattlesnake Shake, dĂ€r vi i en och samma lĂ„t fĂ„r höra Peters skarpa kontraster: det mest poetiska spel man kan tĂ€nka sig kontra det brutalt hĂ„rda, dĂ€r inget krut sparas. Den sista skivan Peter Greenâs Fleetwood Mac spelade in var The Green Manalishi, som tar oss till ett spöklandskap, dĂ€r alla vĂ€gar Ă€r spĂ€rrade. VĂ€gen leder ingenstans; den fĂ„r hela vĂ„rt vĂ€sen att skela. Med dessa lĂ„tar visade han för vĂ€rlden att han, tillsammans med de andra i bandet, kunde skapa nĂ„got som ingen hade gjort före dem! Peter ville spela musik utan fasta ramar som t.ex. de 12 takterna inom bluesen. Men allt han gjorde var djupt förankrat i en genuin blueskĂ€nsla!Â
Vad anser du vara Fleetwood Mac's frÀmsta styrka?
Fleetwood Mac's frĂ€msta styrka anser jag vara deras bredd och genuina kunnande pĂ„ sina respektive instrument. De var ocksĂ„ helt unika med tre solister i samma band. Peter Green, Jeremy Spencer och Danny Kirwan var alla tre mycket duktiga bluestolkare med sina egna stilar. NĂ€r man gick pĂ„ en Fleetwood Mac-konsert fick man en magisk musikupplevelse, som inget annat band kunde erbjuda. Man fick höra Chicago-blues, rock 'n' roll, popballader och psykedeliska jam och allt detta i absolut vĂ€rldsklass! FastĂ€n de var tre fantastiska solister, sĂ„ fanns det inga egoproblem mellan dem. NĂ€r den ene av dem frontade bandet, sĂ„ stod de andra tvĂ„ solisterna bakom och backade upp helhjĂ€rtat. Jeremy, som tidigare ibland drog sig undan pĂ„ Peters lĂ„tar, var numera kvar pĂ„ scenen hela tiden, och brukade spela piano pĂ„ bĂ„de Peters och Dannys lĂ„tar. John McVie och Mick Fleetwood utgjorde tillsammans den tightaste och bĂ€sta rytmsektion man kunde tĂ€nka sig. Jag kan vittna om att bandet lyckades trollbinda publiken pĂ„ varje konsert. Som tur Ă€r finns det nĂ„gra konserter inspelade med dem, nĂ€r de hade nĂ„tt sin kreativa höjdpunkt vintern 1970. Den mest kĂ€nda Ă€r Boston Tea Party, som hĂ„ller mycket hög klass. Den rekommenderas varmt. TillĂ€ggas bör dock att den verkliga magin inte kunde fĂ„ngas pĂ„ tape. Den kunde bara upplevas pĂ„ plats!Â
BerĂ€tta lite om Peter Green nĂ€r han stod pĂ„ topp. B.B. King lĂ€r ha sagt om honom: âPeter Green is the only living guitarist who ever made me sweatâ
NÄgonting som jag mÄste pÄpeka Àr att det Àr allmÀn missuppfattning att Peter var blyg! Det Àr en osanning som inte blir mer sann för att den upprepas ideligen. Peter tyckte helt enkelt att han var den bÀste bluesgitarristen i hela vÀrlden, efter B.B. King. Han sade detta öppet i intervju för Nerikes Allehanda i maj 1968, och det var hans hÄllning under hela hans musicerande med Fleetwood Mac. Peters musikerliv var lyckligtvis inte sÄ svart och problemfyllt, som mÄnga försökt pÄskina, för att hÄlla myten vid liv. Peter Green var en naturbegÄvning, som inte kunde nÄgon musikteori eller lÀsa noter. Han hade lÀrt sig allting genom att "lyssna och hÀrma", precis som alla hans svarta idoler. Han var en perfektionist pÄ sitt instrument, och satte alla riff och solon med knivskarp skÀrpa, dock utan att nÄgonsin lÄta tekniken bli viktigare Àn kÀnslan! Tonen i hans Gibson Les Paul var varm och hade sjÀl. Ingen kunde spela sÄ kÀnslofullt och innerligt som han. Peter kunde genom sitt spel förmedla lidandets verklighet. Peter Green var en stor personlighet, och andra storheter som Bob Dylan blev imponerade av Peter som person. Dylan sade om Peter att han "radiated" (strÄlade). Peter var en "sökare" och hade ett mycket kÀnsligt psyke; dÀrför var det ingen "hit" för honom att experimentera med LSD och mescalin, som han gjorde vid nÄgra tillfÀllen.
Varför lÀmnade Peter Green bandet?
Det fanns naturligtvis flera orsaker till detta, bĂ„de pĂ„ det privata planet och det rent musikaliska. Peter Green var en arbetargrabb, som hade blivit "rich and famous", och detta var inte helt konfliktfritt i hans inre. Peter hade under en lĂ€ngre tid kĂ€nt sig i ofas med killarna i bandet och det som hĂ€nde i vĂ€rlden. Han var t.ex. mycket illa berörd av svĂ€lten i Biafra, och sĂ€nde pengar dit. Peter fick de andra i bandet att Ă„tminstone stĂ€lla upp pĂ„ nĂ„gra vĂ€lgörenhetsgig i London, om de nu inte gick med pĂ„ att skĂ€nka kontanta pengar. Det Ă€r lustigt hur vĂ€rderingar förĂ€ndras under tiden som jorden snurrar runt sin axel. Peter Green ansĂ„gs vara konstig och "sinnessjuk" för att han inte stod ut med tanken att sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor led av svĂ€lt, medan andra frossade i överflöd. Han hade ett friskt öga, som tittade pĂ„ en sjuk vĂ€rld! Musikaliskt var Peters Ă„r med Fleetwood Mac en nĂ€stan ofattbart fantastisk resa: frĂ„n deras debutsingel I Believe My Time Ain't Long/Ramblin' Pony till Peters svanesĂ„ng The Green Manalishi/World In Harmony. Dessa tvĂ„ singlar, inspelade under den korta tidsrymden av knappt tre Ă„r, uppvisar en musikalisk utveckling, som för mĂ„nga skulle ha tagit ett helt liv i ansprĂ„k. Peter befann sig under denna period i en gudabenĂ„dad utvecklingsfas, som naturligtvis inte kunde vara bestĂ€ndigt.Â
Hur gick det sedan?
Samma Ă„r som han lĂ€mnade Fleetwood Mac - 1970 - medverkade han pĂ„ en bluesklassiker, nĂ€mligen The Blue Memphis Suite med Memphis Slim. Han slĂ€ppte Ă€ven en soloskiva under eget namn med titeln End Of The Game. Denna skiva jammades fram under en juninatt i De Lane Lea-studion i London. Det Ă€r smĂ€rtsamt att lyssna pĂ„ skivan som helt saknar struktur. Den Ă„terspeglar lite av den förvirring, som fanns i Peter Greens inre vid denna tidpunkt. Han hittade helt enkelt inga musiker som kunde, eller ville, spela den musik han hörde i sitt inre. Peter Green tog en lĂ„ng time-out frĂ„n musiken, och medverkade endast som gĂ€startist pĂ„ nĂ„gra fĂ„ skivor. Han ryckte in sex veckor i USA med Fleetwood Mac nĂ€r Jeremy Spencer helt plötsligt hoppat av 1971. Efter nĂ„gra mörka Ă„r, dĂ„ han Ă€ven fick vĂ„rd pĂ„ institution för sin mentala ohĂ€lsa, hittade Peter Green en vĂ€g tillbaka till det "normala" igen. Hans bror Michael hade genom Peter Vernon-Kell ordnat ett skivkontrakt. Comebackskivan, som PVK Records slĂ€ppte 1979, hette In The Skies och var pressad i grön vinyl! PĂ„ skivan medverkar Snowy White, som spelar fint ihop med Peter Green. PĂ„ 80-talet gjorde Peter Green nĂ„gra skivor och spelningar med gruppen Kolors, och efter en ny lĂ€ngre time-out kom han tillbaka till musiken igen. I slutet av 90-talet och början av 2000-talet spelade han in nĂ„gra skivor med sin nya grupp Peter Green Splinter Group.  Jeremy Spencer anslöt sig vid sitt avhopp till sekten âChildren of Godâ, som han fortfarande tillhör, och framtrĂ€der endast sporadiskt som musiker. Danny Kirwan lĂ€mnade bandet i augusti 1972. Han slĂ€ppte tre soloskivor pĂ„ 70-talet, men har dĂ€refter slutat spela musik. De resterande medlemmarna i Fleetwood Mac flyttade till USA och fortsatte under namnet Fleetwood Mac, men de spelade inte lĂ€ngre blues utan gick över till modern pop- och rockmusik. Olika andra bandmedlemmar har tagits in. Mick Fleetwood och John McVie Ă€r dock fortfarande kvar.
Du trÀffade bandmedlemmarna flera gÄnger, sÀrskilt Peter Green. Hur var de privat?
NĂ€r vi pratar om Peter Green's Fleetwood Mac fĂ„r vi inte glömma bort att de var fem unga grabbar frĂ„n England. Danny var yngst i bandet med sina 18 Ă„r och John McVie var Ă€ldst med sina 23 Ă„r. De hade, som de flesta pop- och rockmusiker pĂ„ 60-talet, hoppat av skolan i unga Ă„r och satsat pĂ„ musik. Deras "utbildning" var att frottera sig med intellektuella och dĂ€r hade deras kĂ€nsliga sinnen sugit till sig det viktigaste de behövde, för att sedan kunna kommunicera sina tankar och kĂ€nslor via text och musik. Peter Green var den som mest uppmĂ€rksammades och prisades i media. Han var ocksĂ„ ledaren "off stage". De övriga i bandet förlitade pĂ„ hans kreativitet och det blev ibland belastande för honom att ha ett tryck pĂ„ sig att skriva nya hits. Jag trĂ€ffade dem backstage fyra gĂ„nger under Ă„ren 1968-1969 och sĂ„g en förĂ€ndring hos dem: de utvecklades frĂ„n fem gruppmedlemmar, som spelade ur hjĂ€rtat bara för att ha kul, till att bli till fem professionella individualister. Detta Ă€r en naturlig process, som inte lĂ„ter sig hindras. De vĂ€xte upp, gifte sig och fick andra saker att ta ansvar för, vid sidan av det gemensamma musicerandet. Min uppfattning Ă€r att kĂ€ndisskapet dock inte hade stigit dem Ă„t huvudet under denna period. De Ă€lskade fortfarande att spela Chicagoblues sĂ„vĂ€l som sin egen variant av progressiv blues.Â
Har du nÄgon rolig historia att berÀtta?
Jag minns en rolig sak som hĂ€nde pĂ„ deras första gig i Ărebro, 11 maj 1968 pĂ„ Club 700. Jag var i deras loge och tog upp Jeremy Spencers gitarr - jag var bara 16 Ă„r dĂ„ och utan hĂ€mningar. Jag ville vara snĂ€ll och stĂ€mma hans gitarr, eftersom jag trodde att den var "ostĂ€md". Jeremy kom in i rummet och undrade "vad fan jag höll pĂ„ med". Jag sade: "-jag stĂ€mmer din gitarr, för den var ostĂ€md". Jeremy bara garvade och förklarade för mig att den var stĂ€md i ett öppet E-ackord, avsett för slide-spel. Jag hade aldrig tidigare hört talats om nĂ„got dylikt, sĂ„ vi fick oss alla ett gott skratt. Jeremy visade mig sen nĂ„gra riff, som han spelade pĂ„ Shake Your Moneymaker. Jag brukar fundera ibland pĂ„ vad som hade hĂ€nt om Jeremy hade gĂ„tt upp pĂ„ scenen med âmin stĂ€mningââŠÂ
Du fick jamma med dem som 16-Ă„ring?
Efter konserten pĂ„ Idrottshuset i Ărebro, 23 november 1968 var Green, Kirwan, Spencer, McVie och Fleetwood fortfarande spelsugna. DĂ„ föreslog nĂ„gon fyndig person att man skulle flytta över till den lokala bluesklubben Power House, och jamma dĂ€r. Alla gick dit. Mike Vernon gick upp och sjöng med det lokala förbandet Blues Quality. Det mĂ€rktes att grabbarna i Fleetwood Mac tyckte att det var kul att se sin skivproducent pĂ„ scen. Sedan tog de över helt och spelade blues av ett slag, som till och med kom att övertrĂ€ffa konserten samma kvĂ€ll. Det var en förtrollad afton, som vi som var dĂ€r aldrig kommer att glömma. Efter nĂ„gra lĂ„tar fick Peter Green syn pĂ„ mig och bjöd in mig att spela med Fleetwood Mac. Först blev jag livrĂ€dd och sa "tack, men nej tack", men Peter insisterade. Jag tog dĂ„ mod till mig och gick upp pĂ„ scen. Vi körde Stop Messin' Around. Jag solade en vers och lade sen av. Peter nickade Ă„t mig att fortsĂ€tta, och det gjorde jag med nyvunna krafter. Alla jublade och skrek efter mer, sĂ„ vi körde en snabb bluestolva i E typ Shake Your Moneymaker. KĂ€nslan att stĂ„ pĂ„ scen med mina idoler var nĂ€stan surrealistisk och gav mig en sĂ„n adrenalinkick att det lockade fram toner ur min gitarr, som överraskade alla inklusive mig sjĂ€lv. Dessa tvĂ„ lĂ„tar har av förklarliga skĂ€l alltid ingĂ„tt i repertoaren pĂ„ mina egna framtrĂ€danden sedan dess.
Hur har det pÄverkat dig?
SjĂ€lvklart var detta en av de lyckligaste och mest inflytelserika dagarna i mitt liv. Det har pĂ„verkat mitt liv pĂ„ mĂ„nga olika sĂ€tt, bĂ„de positivt och negativt. Om vi tar det trĂ„kiga först, sĂ„ fanns â och finns det fortfarande - andra musiker, som blev avundsjuka och förbannade pĂ„ mig för att jag som ung, talangfull 16-Ă„ring fick spela med Fleetwood Mac. Det positiva övervĂ€ger dock naturligtvis, och jag har haft upplevelsen frĂ„n den trolska aftonen med Fleetwood Mac med mig som ledstjĂ€rna i mitt musicerande. Jag fick stĂ€mpeln âunderbarnâ, och har gjort allt för att leva upp till de förvĂ€ntningar folk haft pĂ„ mig. DĂ„ var jag bara en pojke, som gav mig pĂ„ âvuxna mĂ€ns musikâ. Nu, som vuxen, hjĂ€lper jag i min tur fram unga talanger pĂ„ allehanda sĂ€tt, precis som Peter gjorde med mig.
BerÀtta lite om ditt band The Blue Pearls
Bandet bestĂ„r av Per-Ă
ke MĂ„ssebĂ€ck, sĂ„ng och gitarr, Andreas Eriksson bas, Per Lindberg trummor och jag sjĂ€lv som gitarrist och kompositör. Vi förvaltar arvet efter Peter Green's Fleetwood Mac, och spelar blues med samma kĂ€nsla, som de gjorde. The Blue Pearls spelar enbart egna kompositioner samt lĂ„tar av Fleetwood Mac. Vi spelar lika mycket för oss sjĂ€lva som för publiken, och detta har gett oss en air av frihet, som uppskattas av bĂ„de publiken och recensenter. Vi har fans runt hela vĂ€rlden och vĂ„r promotionskiva Watch Out har spelats i ett 10-tal lĂ€nder. Det uppskattas att vi spelar blues pĂ„ ett ibland uppkĂ€ftigt sĂ€tt och inte lĂ„ter oss bindas av förlegade âreglerâ. Precis som Fleetwood Mac gjorde pĂ„ sin tid!
Det har gjorts flera tribute-plattor till Fleetwood Mac, bl.a. en av Gary Moore. Ni planerar ocksÄ att göra en har jag förstÄtt?
Det har mycket riktigt gjorts ett antal tribute-skivor till Fleetwood Mac, men ingen av dem har blivit nĂ„gon större framgĂ„ng vare sig hos publik eller media. Vi Ă€r kaxiga - med allt beröm i ryggen. Stuart âDinkyâ Dawson, Fleetwood Macâs legendariska ljudtekniker, har uttryckt sin vilja att samarbeta med The Blue Pearls, bĂ„de live och i studio. VĂ„r önskan Ă€r att fĂ„ med nĂ„gra av originalmedlemmarna frĂ„n Fleetwood Mac pĂ„ skivan. Dinky Ă€r mycket god vĂ€n med Mick Fleetwood. Fyra lĂ„tar Ă€r redan fĂ€rdiga och vi har skickat dem till nĂ„gra radiostationer, bland annat i USA och Canada. Vi har fĂ„tt fantastiska omdömen, och alla sĂ€ger att de vĂ€ntar spĂ€nt pĂ„ den kompletta skivan.Â
Jag har lĂ€st att âDinkyâ Dawson tycker att ni Ă€r det enda vita bluesband, som spelar blues i sann Fleetwood Mac-anda. Jag har dessutom lĂ€st vĂ€ldigt fina omdömen om dig som gitarrist - att du hĂ„ller vĂ€rldsklass; en uppfattning jag delar. Hur kommer det sig att vi inte fĂ„r se dig och ditt band oftare pĂ„ den svenska bluesscenen?
FrĂ„gan skall nog inte stĂ€llas till mig utan till de personer i bluesföreningarna som bokar band! Det Ă€r trĂ„kigt men sant, att bra svenska bluesband mĂ„nga gĂ„nger rent ut sagt diskrimineras - svarta amerikaner stĂ„r högst i topp. Buddy Guy sjĂ€lv har sagt att han Ă€r "fĂ€rgblind" nĂ€r det gĂ€ller musik; han menar att BRA blues Ă€r BRA blues oavsett om den spelas av vita eller svarta musiker! Det Ă€r tragikomiskt att The Blue Pearls har fĂ„tt sĂ„ fina omdömen internationellt, men trots det "uppmĂ€rksammasâ sĂ„ lite av de som bokar bluesband i Sverige. NĂ„gonting, som jag tycker Ă€r helt fel och nĂ€st intill omoraliskt, Ă€r att aktiva musiker ofta fĂ„r sitta som bokningsansvariga och ge spelningsjobb Ă„t sig sjĂ€lva, medan de  samtidigt mĂ„nga gĂ„nger fungerar som "gate keepers" för andra svenska bluesband! Jag tror dock att framtiden ser ljus ut för The Blue Pearls. VĂ„r kommande skiva Tribute To Peter Green's Fleetwood Mac kommer att sĂ€tta spotlighten pĂ„ oss!Â
Man kan lĂ€sa ytterligare om The Blue Pearls, samt om Bela SvĂ€rdmarks möten och konsertupplevelser med Fleetwood Mac och Peter Green pĂ„ www.thebluepearls.com   Â
Diskografi, i urval:
Peter Greenâs Fleetwood Mac. Blue Horizon, 1968, LP. Blue Horizon/Sony, 1993, CD.
Mr. Wonderful. Blue Horizon, 1968, LP. Castle/Essential, 1989, CD.
Blues Jam At Chess. Blue Horizon, 1969, LP. Blue Horizon/Sony, 1993, CD.
Then Play On. Reprise, 1969, LP. Reprise, 1988, CD.
Live At The BBC. Castle/Essential, 1995, CD.
Live In Boston Shanghai, 1984, LP.
Live in Boston Vol 1-3. Snapper Music, 1999, CD.
The Complete Blue Horizon Sessions 1967-1969. Sony/Columbia, 1999, CD-box.Â
Website: www.fleetwoodmac.net
 HĂ€r finns allt: skivor, biografier, speldatum, böcker.Â
Böcker, i urval:
Martin Clemins â Peter Green, Founder Of Fleetwood Mac. Castle Communications PLC, 1995.
Stuart âDinkyâ Dawson â Life On The Road. Billboard Books, 1998.
Christopher Hjort â Strange Brew. Jawbone, 2007. (Boken handlar om Peter Green, Eric Clapton och Mick TaylorĂ„ren 1965-1970. Bela SvĂ€rdmark har bidragit med en mĂ€ngd faktauppgifter till denna bok).
   Â
Text Birgitta Larsson / Jefferson #152