Fredagen den 6:e december

Vi börjar dagen med att gå igenom Illinois entertainer, en av stadens musikguider. Det framgår snabbt att en vecka i Chicago inte räcker till om man ska se allt man skulle vilja se. Vi beslutar i alla fall att se någon artist efter dagens inspelningar. Det finns en del att välja på denna kväll: Anson Funder-burgh, Pinetop Perkins, Teddy Morgan, Lonnie Brooks - för att nämna några.

Då vi kommer till studion förstår vi snabbt att Greger blivit ännu sämre. Han kan knappt stå på benen, men håller dock modet uppe. Nu ser vi en av nackdelarna med att spela in här; om något händer så måste vi ändå fortsätta, vi har bara fyra dagar i studion.

Lite stressade sätter vi igång med dagens arbete, denna tredje dag. Beslutet har tagits att imorgon enbart arbeta med Greger, så idag måste allt utom munspel och sång bli klart. Vi repar på några helt nya, egna låtar. Vi bestämmer formen och improviserar oss sedan fram till ett färdigt resultat. Det känns faktiskt avslappnat, trots stressen. Nick tar fram en kontrabas och sitter in på en låt. Av hans blåsor på fingrarna att döma är han inte helt van vid instrumentet, men det låter ändå OK.

Vid elvatiden på kvällen känner vi oss färdiga. Medans vi packar ihop underhåller Nick oss med sina imitationer. Bl.a. lånar han Marcus glasögon och gör en lysande kopia av Sam Myers. Han avslöjar också att han är förtjust i mat, om vi nu inte hade förstått det. Det hade vi redan listat ut - Nick är stor som en telefonkiosk ungefär, och dessutom ganska stolt över det.

Vi åker ned till klubben B.L.U.E.S där Teddy Morgan spelar. Lurrie Bell står på scenen då vi kommer in. Teddy Morgan också, men han hörs inte. De spelar ett par Little Walter-låtar och någon Muddy-låt. De gör en gitarrduell, som egentligen inte är någon gitarrduell eftersom Lurrie kompar så högt att Teddy inte hörs då han spelar solo. De verkar ha skoj och de skrattar, säkert inte åt samma sak, men ändå. Lurrie är bra, ändå känns det ganska skönt då han lämnar scenen. Kufisk snubbe.

Teddy fortsätter att spela med sitt ordinarie band. De spelar några snabba låtar med jazzigt gitarrlir, men verkar lite nonchalanta i sitt uppträdande. Visserligen är de bra musiker, men det kommer man inte alltid så långt med. När vi åker hem, är det Lurrie Bell man minns bäst.

Lördagen den 7:e december

Sista dagen i studion. Vi hade hoppats att Greger skulle må bättre idag, men det gör han inte. I bara linne och med 40 graders feber blåser han munspel. Vi sätter oss i kontrollrummet för att peppa Greger. Jerry och Slim röker kopiöst i det ventilfria rummet, så vi tröttnar snart på att peppa och lämnar studion. De har full kontroll, vi andra är ändå mest överflödiga.

Då vi kommer tillbaka har arbetet gått betydligt framåt. Jerry låter oss lyssna igenom en del av låtarna. Det är spännande, då vi faktiskt inte hört allt som är inspelat. I det här skedet lyssnar man oerhört intensivt, och man registrerar nästan allt. Det är svårt att vara objektiv, och det är lätt att säga hur man borde ha spelat, vilket sound man skulle ha haft. Helheten och stundens närvaro glöms bort. Vi låter Greger fortsätta sitt arbete.

Vi sitter runt köksbordet i "Delmark House". Nick berättar ytterligare blueshistorier, bl.a. en om Kim Wilson. De höll på att spela in en skiva med Willie "Big Eyes" Smith, och Kim Wilson skulle komma dit för att spela munspel på några spår. Ljudteknikern var en riktig översittartyp som tyckte han visste allt bäst och hela tiden domderade. Då Kim Wilson kommer in i studion frågar han om de mickat munspelsstärkaren och var den är. "Jo, allt är klart", säger ljudteknikern, "den står inne i garderoben där."

Kim Wilson öppnar garderoben, skakar på huvudet och säger: "What the hell is the amp doin'here in the closet ?" Han går ut ur studiorummet och alla tror att han ska åka igen. Men då de tittar efter honom går han runt i korridorerna utanför och knäpper med fingrarna. Han lyssnar efter den perfekta klangen. Till slut kommer han in på toaletten. "That's it !" Han går fram till ljudteknikern som gapar av förundran och säger: "Listen here boy, I want the amp in here with one overheadmic and two in front of it, about three feet ahead." Han talar om exakt vad för slags mickar han vill ha, och lämnar sedan allt åt ljudteknikern, som definitivt kommit ned på jorden. Nick skrattar gott åt minnerna.

Det har blivit sen kväll. Allt är snart klart och om inte förr, så är det i alla fall nu läge att besluta om mixningen. Vår tanke var att mixa inspelningarna i Chicago, men då Jerry återigen demonstrerar den tekniskt dåliga utrustningen, övertygar han oss att lämna allt till honom. Det bestäms att han tar med sig tapen hem till Kalifornien där han med ett pålitligt mixerbord kan arbeta i lugn och ro. Jerry förklarar också att han aldrig skulle släppa ifrån sig något som han inte kan stå för. Det låter som en klok arbetsinställning. Vi litar på Jerry.

Efter städning och farväl av Bob Koester och Delmark åker jag, Mats och Nick för att kolla in Dave Spector. Nick och Dave har haft en del tvister och är inte direkt bästa kompisar, så då Nick presenterar oss är Dave inte så intresserad. Att hälsa på honom var som att hälsa som på en kall fisk ungefär. När de sätter igång och spelar ser han också ut som en kall fisk. Måttlig inlevelse alltså. Det låter dock mycket bra, och sättningen är intressant. Förutom Dave på gitarr; saxofon, trummor samt en hammondist som också sköter basspelet. Det svänger fint med bra soloinsatser av samtliga. Ganska jazzigt, men tack vare hammondisten väldigt "groovigt".

Tyvärr verkar publiken ännu kallare än Spector, och det är bara jag och framför allt Mats som tycks visa uppskattning för det bandet spelar. Som betraktare konstaterar jag att fler i publiken tittar på Mats än på bandet. Konstigt, då det i andra änden av lokalen spelas musik av världsklass.

Söndagen den 8:e december

Eftersom studioarbetet är avklarat så åker vi ned till downtown för att se oss omkring.

Chicago har mycket bra kommunikationer, även om man inte har bil eller åker taxi. Höglandsbanan är ett enkelt sätt att ta sig fram på, det finns tunnelbana och även en hel del bra busslinjer. Att åka buss kostar ungefär tio svenska kronor och då kan man åka en bra bit.

Vi åker bussen som tar oss ned till Jazz Record Mart, Delmarks skivaffär. Här finns det mesta i bluesväg, inte bara Delmarks utgivningar. Förvånansvärt finns det en hel del nya vinylskivor. En del bolag hade tydligen inte gett upp det än.

På eftermiddagen går vi till nybyggda House of Blues för att äta en bit mat. Det är lätt att förstå att House of Blues mer är byggt som turistfälla än som blueshak, men det är ändå småmysigt och väl inrett. Då vi beställer mat får vi var sin fribiljett till kvällens konsert med Son Seals och Little Ed. Jag känner mig småkrasslig och väljer att åka hem, men de andra stannar.

Klockan är inte alltför mycket då de kommer hem. De berättar om konserten, men verkar vara mer imponerade av konsertlokalen än av musiken. Son Seals har kanske sett sina bästa år.

Måndagen den 9:e december

Vid lunchtid gör Nick och Slim ett duoframträdande på House of Blues. De kör två set med gamla standards. Greger och jag sitter in. Lunchgästerna är inte så intresserade, och det känns lite märkligt att sitta där och spela för affärsmän med portabla datorer på bordet framför sig. Jag lider lite med Slim och Nick, men det handlar om att överleva. De har inte råd att tacka nej.

På eftermiddagen är det sightseeing som gäller. Mats och jag åker upp i Sears Tower, som visst ska vara en av världens högsta byggnader. Vi får se många intressanta molnformationer, men inte så mycket mer. Hade vädret varit bättre skulle det säkert ha varit värt de sex dollar som det kostade att åka upp.

Smokedaddy's är ett trevligt ställe som kör blues. Jag, Mats och Marcus åker dit för att se Eddie "Guitar" Burns brorsa - Jimmy Burns, också han gitarrist. Bandet värmer upp med några låtar innan Jimmy kommer upp. Gitarristen Johnny Burgin imponerar verkligen. Han verkar kunna det mesta i Chicago-bluesens skola, kanske lyser influenserna från Magic Sam igenom mest. När Jimmy sedan kommer upp lyfter det hela ytterligare. Hans motto verkar vara att spela få toner, men att lägga ned så mycket glöd och hjärta som möjligt i dessa. Jimmys sång fungerar ungefär på samma sätt, och tillsammans med gitarren skapas magi. Allt är långt ifrån perfekt, men det saknar helt betydelse. Jimmy Burns och hans band kan förmedla något. Det känns när de spelar.

Det är många musiker i publiken och en uppsluppen stämning. Det blir jam och Mats, Marcus och jag spelar en låt tillsammans med några blåsare. Mats hör inte sitt eget basspel, så han spelar i fel tonart hela låten igenom. Själv känner jag mig ganska blek. Har nog aldrig känt mig vitare faktiskt, om ni förstår vad jag menar. Jimmy Burns är en liten man, men han är fylld av blues och massor av pondus.

När vi kommer hem på natten talar vi med Nick om kvällen som varit. Han berättar att han själv brukade spela på Smokedaddy's varje måndag .för en tid sedan. Ersättningen per kväll var tjugo dollar, alltså inte mer än 140 svenska kronor! Antagligen spelar Jimmy Burns för samma gage. För en del musiker i Chicago spelar tydligen inte pengarna den största rollen. Dessutom är konkurrensen musiker emellan stenhård, vilket förstås barägarna drar fördel av.

Tisdagen den 10:e december

Mats och jag lämnar Chicago för Sverige, de andra ska vara kvar ett par dagar till. De har ju inte hunnit se Taildragger på 5105, det är visst ett måste om man gillar blues och är i Chicago.

Efter att ha sagt farväl till alla och återigen repeterat de svenska fraser vi lärt Nick, sätter vi oss på tåget som tar oss ända ut till flygplatsen. Visst längtar man hem, men det känns ändå lite vemodigt att lämna Chicago. Det är en trevlig stad och vi har trivts alldeles utmärkt.

På hemresan lyssnar vi på Jimmy Burns nya CD som vi fått. Han ska nog hellre upplevas live, men skivan är ändå hyfsad. Resan hem liknar annars resan dit, vi har dock helt andra saker att prata om. Till exempel när Slim i studion försökte få Greger att sjunga som Dean Martin; Slim sjöng en fras, tog sedan en klunk ur cocktailglaset, sjöng ytterligare en fras följd av en klunk o.s.v.

Vi har fått uppleva saker man aldrig skulle ha fått i en studio i Sverige. Man har ett annat sätt att se på musiken i USA, och det har varit nyttigt att få ta del av detta. Vi är glada att ha gjort resan, och mycket stolta att få en bit av den dokumenterad på CD.

Knock-Out Greg & Blue Weather

via Anders Lewén  / Jefferson #113