|
MICHAEL ROACH
Michael Roach är en 52 årig bluesartist som tog vägen över Atlanten till England där han numera bor i Cheltenham med sin fru och två barn. Mitt första möte med Michael var år 2000 när han för mig då helt okänd ersatte Homesick James som hade kastat in handduken i sista minuten till Åmåls Blues Festival. Men mötet med Michael den gången gav mig väldigt mycket, vi hade mycket trevligt ihop när vi bläddrade i skivbackarna på festivalområdet och tipsade varandra på bra plattor. Nu sju år senare tyckte jag det fanns en anledning att syna honom lite närmare när han åter fanns på plats i Åmål.
Vi börjar från början, när är du född?
Jag är född i Washington 1955 och är elfte barnet av tretton i syskonskaran.
Har du några tidiga minnen från Washington när det gäller bluesmusik?
Jag minns ”oldtimers” sjungandes på gatorna. Speciellt en blind man som spelade munspel på en av shoppinggatorna, några kvarter vidare minns jag en kvinna, även hon blind spela gitarr. Hennes namn var Flora. Det är de första minnena jag har av akustiska instrument som spelar blues.
Hur påverkade deras musik dig?
Jag fascinerades; särskilt av han som spelade munspelet.
Lyssnade dina föräldrar på skivor?
Mest Doo Wop skivor från 1950 talet, de gillade även att lyssna till artister som Dinah Washington, Jimmy Witherspoon och Jimmy Reed. Inget med Muddy Waters, Blind Boy Fuller eller andra namn som är kända inom bluesen. När jag började spela de gamla bluessångerna kände min mamma igen alla sångerna och frågade mig varför spelar du dessa sånger, det var ju det här som du sjunger om som fick oss att lämna South Carolina 1941. De försökte få mig att sluta, de ville inte att jag spelade blues. När jag satt på verandan så kom Mr Mack ut som var närmaste granne till oss och bad mig ta fram gitarren och spela de gamla bluessångerna, han mindes dem. Så jag spelade och han sjöng. Han kände till de gamla låtarna. Detta var när jag hade precis börjat spela gitarr, ungefär för 20 år sedan.
Är du självlärd?
Ja, men när jag träffade John Jackson och John Cephas lärde jag mig mycket mer av dem.
Träffade du dem i Washington?
Det finns ett bluesevenemang som pågår en vecka på ett collage i West Virginia som kallas Augusta Heritage Center och det sponsras av Davis & Elkins Collage, jag sökte dit och jag var den förste svarte studenten där. När de hade sitt bluesprogram som då handlar om att lära ut blues anmälde jag mig. Jag hade köpt mig en gitarr, jag gillade Bob Dylans låtar och hans sätt att spela fingerpicking. Då visste jag inte mycket om blues så när jag kom till detta collage var John Cephas, Phil Wiggins och John Jackson där för att undervisa och lära. De tittade på mig och tänkte nog att äntligen kom det en svart student. De trodde jag kunde spela, men jag kunde inte spela något. Jag visste inte ens vad ett C ackord var. Jag var helt ny men Cephas och Jackson sade till mig när du kommer tillbacks till Washington hör av dig.
 De var säkert glada att få se en ung svart som förde deras musikstil vidare, de spelade ju mest i Piedmont stilen som inte är lika vanligt förekommande som delta bluesen.
Ja, men den bästa att spela i denna stil var Mississippi John Hurt. Även Blind Blake och Blind Lemon Jefferson använde sig också av Piedmontstilen. En del böcker har kommit ut och de försöker förklara Piedmont Blues. Vad är Piedmont Blues? Big Bill Broonzy spelade den och han var ju från Mississippi, det är bättre att säga blues från Piedmont området, från Carolinas, från Virginia, från Appalacherna. Men det förklarar inte varför Memphis Minnie och Blind Blake spelade den, för den kommer inte därifrån. I Georgia fanns Buddy Moss och han spelade den också. Vilka var de från Mississippi? Människorna som flyttade till Mississippi de kom från Georgia, North Carolina och South Carolina; redan etablerade stater. Mississippi existerade inte, det var bara ett område 1810. Det fanns inte ens med på kartan från första början.
De första svarta hade varit i landet sedan 1619 men vad hade hänt fram till första folkräkningen 1790? Tittar man i en kolonitidning från den tiden så beskrivs svarta på följande sätt: stark, frisk och kan spela fiol eller banjo. Vilken musik spelades? Jo, den från den vite husbonden. Det är förklaringen till hur de plockade upp de europeiska instrumenten, inte några instrument från Afrika. När Mississippi öppnades upp flyttade folk från Georgia dit för de sökte efter bättre möjligheter, det fanns bra förutsättningar där för att bruka jorden. Men människorna blev mer isolerade, detta tror jag hade en stor betydelse till att musiken därifrån låter annorlunda. Klimatet var oerhört varmt och att slita hårt under solen skapade en hård attityd.
Första gången jag åkte ned till södern lade jag märke till hur svarta undvek att titta de vita i ögonen när de blev tilltalade, jag tänkte What! När sedan samma person pratade med mig så tittade jag honom i ögonen något han tydligen inte var van vid från svarta, då sade han till mig: Jag märker att du inte är från södern. Jag minns en intervju jag hörde med Son House där han nämner att han lärde sig spela från en man från Clarksdale som kallades Limmin. Denne man hade i sin tur lärt sig från Blind Lemon Jeffersons skivor. Det visar att en kille kunde lära sig spela via skivor, detta alltså under 1920 talet. Chicago Defender som var en svart nyhetstidning försökte uppmana alla svarta i landet att försöka köpa en grammofon, då kanske skivbolagen började spela in skivor med svarta artister. Så många svarta började köpa en Victrola och 1920 kom ju Mamie Smith ut med Cracy Blues. Nu fanns plötsligt en svart artist tillgänglig på skiva, detta leder till att de svarta då köper en skiva med en svart artist. Så gick det till, Son House lärde från en man som lyssnat på några skivor med Blind Lemon och Son House var ju en förebild till Robert Johnson, men vägen dit gick genom mannen som lyssnade på skivan med Blind Lemon. Men ta exempelvis Charlie Patton, vilka lät som Charlie Patton? Ingen! Så det betyder han inte lärde någon, och det visar att man inte enbart lärde och lyssnade på varandra. Patton en fantastisk gitarrist, men ingen som härmade hans stil, märkligt tycker jag. Många nämner Howlin´ Wolf men han låter definitivt inte som Patton.
Du bor numera i England, varför flyttad du dit?
Min fru är från England. Först levde vi i Washington, vi trivdes bra men hennes mor blev sjuk och pappan ville inte placera in henne på ett behandlingshem, han ville ha kvar henne i hemmet. Varje år reste vi över till England, hon blev bara sämre och sämre så han bad oss flytta över till England för att hjälpa honom. Först ville jag inte flytta, vi trivdes bra i Washington, hon hade ett bra jobb och jag hade spelningar, oftast på helgerna. Men slutligen blev vi tvungna, hennes far blev desperat, det var det enda vi kunde göra. Hon dog ett år senare. Så min fru fick åtminstone vara tillsammans med sin mor i ett år, vi hade levt tillsammans i åtta år i Washington. Sedan skojade min mamma att hon är döende och ville få oss att flytta tillbacka. Vi funderade på att flytta, men då blev min fru gravid och då tyckte vi att det var bäst att stanna kvar i England. Men när vi sedan fått vårat andra barn började vi åter planera för att flytta till Washington. Men då träffade jag Paul Oliver, vilket ledde till att vi båda funderade på bilda European Blues Association; Paul kunde ställa allt sitt material till förfogande för allmänheten. Här kunde blues entusiaster få tillgång till alla hans böcker, skivor och fotografier, syftet var att ge besökarna bättre möjligheter att lära sig mer om bluesens historia. Detta material skulle lämnas över till Oxford University. Oftast när samlingar hamnar på universiteten blir de bara placerade någonstans och slutligen hamnar i ett arkiv och samlar på sig en massa damm. Så vi pratade om detta och vi kom fram till att bilda denna organisation 1999. När jag insåg vilka möjligheter detta skulle komma att ge mig beslöt vi oss för att stanna kvar i England. Detta är ett stort projekt som tar mig minst 20 år att få klart innan allt hans livsverk är i katalogisk ordning.
Träffar du fortfarande Paul Oliver?
Ja, han kommer till Blues Week varje år och håller föredrag. Blues Week är ett program som lär ut hur man spelar men även informerar. Där kommer Paul in i bilden.
Har du många spelningar i England?
Det finns en del. Det har alltid funnits en stor bluesscen i England, det började med Chris Barber och Lonnie Donegan som då förde dit artister som Big Bill Broonzy och Sonny Terry & Brownie McGhee som sedan kom att influera artister som Alexis Corner och John Mayall som i sin tur förde bluesen vidare till The Rolling Stones och Eric Clapton. Detta lade grunden till ett blues intresse i England. Så när det gäller både den akustiska och den elektriska blusen finns det en bra marknad i England. Det räcker för att få det att gå ihop ekonomiskt för mig.
Berätta lite om ditt skivbolag Still Records.
Jag såg i åratal de äldre bluesartisterna, verkligen bra artister med stor kärlek till deras musik, som spelade in skivor för s.k. etablerade skivbolag, men de tjänade aldrig några pengar, för att de aldrig sålde tillräckligt med skivor. Många pratade om att de blev lurade på royalties men jag tror inte de blev det, skivorna sålde dåligt och detta ledde till att återbäringen blev usel. För bluesmusik är trots allt en ganska liten marknad, särkskilt förr i tiden, nu är den bättre. Men för 20 år sedan var det mycket sämre. Man hade tur om man fick $500 dollar för att göra en skiva, det var allt. Det där kan jag göra på egen hand tänkte jag, för jag såg hur det gick till i Washington via mina kontakter med John Jackson och John Cephas. Bruce Kaplan ägare till Flying Fish Records i Chicago försökte få mig att spela in för honom 1988. De hade sett mig i en tv inspelning från Smitsonian Television som hade ett program som kallades Passing on Tradition.
Det var en stor grillfest hemma hos John Cephas där hade man bjudit in flera artister och de byggde upp programmet lite kring mig om hur en svart lärt sig denna lite äldre musikstil. John berättade i programmet om hur han lärt sig spela på Housepartys och nu var det han och John Jackson som förde över detta på mig. När programmet sänts var det många som undrade: Vem var den här unga killen? Vi var i Chicago och käkade lunch tillsammans med Bruce Kaplan som hade sett programmet, Cephas hade bett mig ta med en demo, men jag tyckte inte jag var tillräckligt bra, jag kunde spela, men hade inte varit med på några turnéer. Jag var nöjd med att bara få sitta och jamma med John Cephas och John Jackson, jag kände inte till att de var kända för en större krets. Men när jag fick följa med dem på turnéer trodde jag inte att publiken hade så stor kännedom om dem. Då först insåg jag hur lyckligt lottad jag var som fick undgås med dem.
Vem av dessa vill du betona betytt mest för dig?
Främst Cephas men även John Jackson, de har lärt mig väldigt mycket. Men jag utvecklade också min egen stil från deras, den som hjälpte mig till detta var Jerry Ricks. Jag mötte Jerry 1990, han hade nyss flyttat tillbaka från Europa. Om du sett filmen när Son House spelar Death LetterBlues så är det Jerry som kompar honom. När Mississippi John Hurt gjorde Library of Congress inspelningarna lämnade han Washington och flyttade till Philadelphia där Jerry levde och hade Dick Waterman som sin granne. När jag träffade Jerry och hörde honom berätta om sina erfarenheter av att lära från andra, så talade han om för mig att han kände att om man vill utvecklas som artist så bör man gå sin egen väg för att kunna finna sin egen stil. Han tyckte att jag skulle göra likadant, inte vara någon ny John Chepas Jr, vem är då Michael Roach om man inte har någon egen identitet? Var Michael Roach, uppmanade han mig. Han tog allt som jag lärt mig och ändrade det, med andra ord han vände han på allt. Jag blev helt frustrerad, detta ledde till att jag lade av att spela, jag var helt förvirrad.
Jag spelade inte på ett år, John Jackson hade inte hört ifrån mig på en lång tid, så han ringde mig och nämnde att han kommer upp till Washington snart och undrade om jag ville vara med på spelningen. Jag sade till honom att jag lagt av. Du kan inte sluta nu, du har ju lagt ned så mycket jobb på att lära dig, och det finns ju ingen ung svart som kan spela i denna stil, om inte du gör det vem skall då göra det när jag inte längre finns kvar. Han fick mig att känna mig så liten, jag fick tårar i ögonen och kände mig riktigt usel. Så jag kom till gigget och började spela igen. Det var det bästa som hänt mig, nu började jag skriva mina egna låtar. Vi besökte England och en av min svärfars vänner hade jobbat för Delmark Records, han tyckte jag hade en stil som påminde honom mycket om Sleepy John Estes. Han hade inte hört någon spela som jag gjorde på mycket länge, det finns inte många som kan spela så här längre sade han. Vidare nämnde han att jag borde spela in en skiva, jag nämnde att jag hade fått två anbud, ett från Flying Fish och det andra från ett bolag i Washington. Jag har glömt namnet men jag hade avfärdat dessa då jag inte hade någon lust att spela in. Men han sade: Vi kan göra det tillsammans och jag litade på honom. Hans namn är Peter Brown, han var Englands distributör för Yazzo Records och han har även fantastiska exemplar av alla sina 78 varvs skivor. Alla är i mint skick, han är nu över 60 år, men när han var runt 20 åkte han till USA för att leta efter skivor, han är känd i samlarkretsar.
Hur ser du på bluesen idag? Det är mycket mer vita nuförtiden som sjunger blues.
Levnadsvillkoren förr skapade bluesen, den existerar inte längre. Allt är annorlunda numera, jobb, mat, och bilar, allt har förändrats. Jag själv kan inte ta det på samma allvar. Det är ungefär som en Minstrel jag har egentligen inga invändningar för det är vad jag gör, jag har inget emot att spela Minstrelmusic, jag har faktiskt rätt att göra det då jag är svart. Men man kan inte neka till att någon annan gör det också för musiken tillhör konsten, och alla har rätt att utöva konsten. Det är alltid bra när man kommer till ett europeiskt land och ser att det finns några svarta artister med på programmet, för det är ju från de svarta musiken kom ifrån.
Hur ser framtiden ut?
Jag har fått den här frågan förut och då svarade jag att när jag växer upp vill jag bli som Eric Bibb, han verkar vara den enda som gör sig pengar på musiken. Det är vad det handlar om, att tjäna pengar. Det är det jag säger till folk att tjäna pengar, inte vara någon kulturell krigare. Jag kämpar för att bevara detta till de svarta, för att behålla den svarta kulturen. Att den har en svart identitet.
Du har band numera, är det för att ändra till en ny riktning?
Jag fightar hela tiden med mig själv; en slags inre kamp. Jag kämpar med denna Minsteral stil, om det var i en Medicine Show så spelade de Minstreal Music om man tänker på Pink Anderson eller Peg Leg Sam. Eller Ma Rainey på sin tid så var det Minstreal Music de spelade. Min version av Stagger Lee som jag spelade förut har jag lagt in något riff i som jag använder från Minstreal Stoff. Jerry Ricks lärde från Furry Lewis. Vad jag skulle göra är att hitta den person som lärt sig från andra. Om en vit person, låt oss säga Stefan Grossman var den enda som lärt sig från Rev Gary Davis, så skulle jag gå till Stefan och be honom lära mig vad han lärt honom. Om Roy Book Binder vore den ende som lärt sig spela från Pink Anderson skulle jag söka upp Roy, för Pink är inte längre med oss men Roy kan lära ut hans stil. Men jag behöver inte detta, jag kan lista ut det själv, jag är född med bluesen, det är något du inte kan lära mig, men du kan visa mig hur man spelar gitarr. Jag tar från den eller den artisten men gör det på mitt sätt. Så uppmanar jag andra att göra också. Ha en egen stil.
Ingemar Karlsson / Jefferson #154
Trackback(0)
 |
Artiklar 
TrackBack-länk
RSS för kommentarer