PIANO RED 

Piano Red. Foto Erik Lindahl

EN EXTRAORDINÄR ARTIST

”Vad gör han? Han SLÅR ju pianot”. Den klassiskt skolade konsertpianisten trodde inte sina sinnen när Rockin’ With Red strömmade ut i bilen. Att någon kunde behandla instrumentet som ett slagverk. Det här var i slutet av 70-talet och jag hade själv precis kommit i kontakt för första gången med Piano Red via en återutgivnings-lp på RCA. Den fördes omedelbart över till kassett för att ha i bilen. Jag vet inte vad som senare hände med pianisten, kanske lade hon ner sin karriär i desperation över mänsklighetens totala förfall i denna brutala behandling av ett finkulturens redskap.

Bakom varje artist finns en historia, men den bakom Piano Red är en av de mer märkliga och enastående. Han har spelat in massor. Hans skivor har getts ut i många länder, England, Frankrike, t.o.m. på Nya Zeeland finns 78:or med honom. Mot slutet av sitt liv var han i Europa flera gånger, men han är ändå förvånansvärt odokumenterad. Ingen tog sig tid att intervjua honom ordentligt och ingen tog sig tid att presentera honom heller. I Jeffersons arkiv finns en lång intervju gjord 1975, vilken aldrig publicerades här. I det nyligen utkomna monsterverket Encyclopedia of the Blues finns han bara presenterad på fem rader.  Det var först 1993 i samband med Bear Familys stora box med alla hans inspelningar från 1950 till 1966, som Red fick en ordentlig genomgång. Det är ett kanonverk, men den finns inte i alla hem.

Willie Perryman, alltså Piano Red, föddes den 19 oktober 1911 i Hampton, Georgia, en bit från Atlanta, i en familj med nio barn, eller sexton eller något däremellan. Uppgifterna varierar med källan. Red säger nio, men han var aldrig riktigt bra på siffror eller datum. Av barnen var två albinon och de enda som blev musiker: Willie och hans 19 år äldre bror Rufus Perryman, eller Speckled Red som var hans artistnamn efter hans fläckiga albinoutseende. När Willie var elva år köpte hans mamma ett piano till familjen och på detta trevade sig Willie fram genom att lära sig Dupree Blues (senare även Betty And Dupree). Då var Speckled Red redan en etablerad musiker. När Willie var 14 år 1925 flyttade Rufus hemifrån och sedan sågs inte bröderna förrän 1960 då Red tog kontakt med sin bror.

Speckled Red spelade in fyra låtar redan 1929 och år 1930 ytterligare sex. Sedan gick det till 1938 då det gjordes tio inspelningar i en trio tillsammans med Robert Lee McCoy, alltså Robert Nighthawk, innan återupptäckten i slutet av på 50-talet. Sedan spelade han bl.a. in för Storyville i Danmark. Hans mest berömda låt är The Dirty Dozen som han gjorde vid både vid det första och andra inspelningstillfället. Det är egentligen den enda låt han förknippas med.  Speckled Red var en grovhuggen barrelhousepianist. Piano Red säger att han inte var influerad av sin bror eller fick impulser av honom. Däremot var Fats Waller hans stora idol.

Piano Red var nog inte mindre grovhuggen. Han spelade faktiskt första gången in 1936 med Blind Willie McTell, både i eget namn som Piano Red och som pianist bakom McTell. Tyvärr gavs inget ut och mastrarna är försvunna. Det var vid detta tillfälle han fick sitt artistnamn Piano Red, vilket var en parafras på broderns artistnamn Speckled Red. Sedan dess var han känd som enbart Piano Red. Piano Red spelade även på den tiden med Curley Weaver och Barbecue Bob.

Under 30-talet spelade Red på småklubbbar, fester och barrelhouses i Alabama, Georgia och Tennessee. Runt 1936 slog Red ihop sig med två gitarrister, Jack Hemphill och Tom Fletcher. Med dem spelade han bland annat under fyra år fram till 1940, varje sommar i en rekreationsby för en välbeställd helvit publik som ville höra popstandards och inte blues.  Han blev tvungen att ta till sig olika stilar och utvecklas till en allround underhållare. Det märks i hans senare inspelningar. I mitten av 40-talet fick inte Red spelningar nog att som heltidsmusiker försörja sig och familjen. Han tog ett jobb att stoppa möbler på Southern Furniture Service. Han spelade sedan bara på helgerna.

1950 hade RCA fått tips om Red och skickade ned Steve Sholes för att kolla läget. Steve Sholes var en av de mest betydelsefulla producenterna inom den amerikanska efterkrigsperioden. Han byggde upp RCA till ett av de största countrymärkena. Det var han som kontrakterade Elvis Presley till RCA och det var han som kontrakterade en annan blivande countrygigant till bolaget, nämligen Chet Atkins. I slutet av 40-talet var Steve Sholes även ansvarig för RCA:s R&B-artister, fast man egentligen inga hade.

Vid den tiden bestod en inspelning av fyra låtar. Red fick veta att han måste ha fyra original, men hade bara två. Under några veckor gjorde Red två till, hans första och största hitlåtar Rockin’ With Red och Red’s Boogie. Red uppträdde som soloakt, men till inspelningen skaffade Steve Sholes trummor och bas, vilka utsågs av det lokala musikerfacket. Red hade aldrig sett dem förut.

ORIGINALET

Här börjar en resa i musiken, där en hårt hamrande gammaldags barrelhousepianist och högt hojtande sångare utan att överhuvudtaget ändra på sin stil ändå med framgång anpassade sig till ett antal musikepoker. Han och hans producenter anpassade bara det kompandet bandet till den dagens förutsättningar. Red spelade själv som han förmodligen alltid gjort ända sedan Blind Willie McTells dagar. Den resan är nog han tämligen ensam om, alltså att ha något att komma med under prewar, tidig R&B, rock ’n’ roll, den engelska vågen samt 80-talets festivalblues.

Rockin’ With Red gick upp på femte plats 1950 under sin fem veckor långa period på Billboards R&B-lista. Många artister gjorde cover på den, den mest berömda är Little Richards med titeln She Know How to Rock, inspelad 1957 för Specialty. Jerry Lee Lewis gjorde även en version 1957. Red’s Boogie nådde plats fyra under 1951. Willie var relativt gammal då framgången kom, han var den äldsta bland artisterna då riktigt i ropet som Louis Jordan, Charles Brown, Roy Brown med flera.

I oktober 1950 gjorde man en fyra låtars sejour med Red, med framgångskonceptet bas och trummor kompletterade på en låt med en saxofon som spelade ett solo. Man träffade mitt i prick med Right String But The Wrong Yo Yo som 1951 nådde plats tio. Den blev Reds signaturlåt. Men troligtvis är den mest känd via Carl Perkins rockabillyversion från 1958. 

Tempot var högt, i februari 1951 var Red tillbaka i studion för den tredje fyralåtars- inspelningen. Två instrumentallåtar i högt tempo, Just Right Bounce och Laying The Boogie slog till med plats tio respektive åtta på R&B-listan.  Den sistnämnda var en av RCA:s tre bästsäljande skivor just då.  Man hade nu lagt till en elgitarr som spelade rytm för att få ett skarpare och fylligare ljud.  Red var en av RCA’s mest betydande artister.

ANPASSNINGEN

Sedan blev det inga fler listplaceringar hos RCA med dess undermärke Groove som lanserades 1954 och som Red flyttades över till. Det oaktat fortsatte man med två inspelningstillfällen per år upp till 1958. Det är under denna period, när man igen försöker hitta hitlistan, som några av de bästa och roligaste inspelningarna gjordes. Redan 1951 drar man iväg med en fullfjädrad rock ’n’ roll-låt, Count The Days I’m Gone, med larmande rytmgitarr och piano som slagverk i ett halsbrytande tempo med enkelt och hårt trumspel. Två countrylåtar görs här, bl.a. Hank Williams’ Hey Good Looking. Det är hela tiden studiomusiker på inspelningarna. För att kompensera för Reds enahanda pianospel bygger man ut med blås. Bland de 32 låtar man spelade in fram till 1954, vilket markerar ett litet skifte, gjorde Red bara en långsam blues, Daybreak, resten är låtar i högt tempo. Man använder även olika producenter och olika studios för att få variation.

1954 börjar den utveckling som snart skulle slå ut som rock ’n’ roll, att märkas allt mer. I Reds musik syns utvecklingen tydligt. Han hamrar som alltid med full kraft på pianot och hojtar högt, men i kompet märks en allt ökande brutalisering och förenkling. Saxarna spelar honkerriff eller -solon. Tydligast hörs detta i Big Rock From Kokomo (1954)  Jump Man Jump (1955) och Gordy’s Rock (1955) som kunde kategoriseras som rock ’n’ roll innan begreppet var riktigt uppfunnet. Överst i anrättningen ligger dock 30-talets barrelhousepianist och sångare. Här står tiden still. Bland dessa låtar spelas även in stycken som återspeglar stilen från några år tillbaka eller Reds bakgrund som underhållare.

År 1956 får man för sig att släppa en riktig bomb med att göra en liveinspelning med Piano Red och hans turnéband. Man bokade in sig på Magnolia Ballroom i Atlanta, alltså Reds hemmaplan.  Det är ett helt annat stuk än på hans studioinspelningar. Det är en våldsamt svängande och intensiv R&B inför en publik som är helt med på noterna. Dessa inspelningar är bland de första liveinspelningar som någonsin gjorts av blues och sex av dem kom ut på lp:n Piano Red In Concert tillsammans med åtta studioinspelningar. Ljudkvaliten är förvånansvärt bra med tanke på den tidens mobila inspelningsutrustning. Orignal-lp:n, Groove LG 1002, är rejält dyr och hamnar runt  3 000 – 4 000 kronor i bättre använt skick på Ebay de ytterst få gånger den syns där. En bootleg kom på 80-talet, så det gäller att se upp med misstänkt billiga prissättningar.

Efter denna uppsluppna föreställning gick luften ur med idétorka och allmän återupprepning som följd vid nästa inspelningstillfälle senare under 1956. Producenten Bob Rolontz som hängt med i ett och ett halvt år fick maka på sig inför sedan följande inspelning 1957, där man laddade med tre gitarrer, bas, trummor, alla jazzmusiker(!), samt kör för att göra en rejäl uppdatering av Piano Red. De fyra låtarna kan kategoriseras som vit tonårsrock ’n’roll med en smörig ballad, förutom instrumentalen Wild Fire där den gamla hårt slående och hojtande barrelhouseartisten gör sig hörd i all sin prakt. Låtens häftiga solon delas lika mellan piano, gitarr och bas.  Det är en av de mest eleganta rock’n’ rollåtar jag känner till. Kenny Burrell ingår bland gitarristerna och jag tror mig känna igen gitarrsolona som hans. Undrar vad Blind Willie McTell tyckt, eller hade han också anpassat sig med fantomsolon på elgitarr?

Ännu mer vildsint skulle det bli, men först efter fyra stilmässigt ålderdomliga inspelningar i augusti 1957. I mars 1958 ville Red bli inspelad i studio med sitt eget band. RCA utsåg av alla personer C&W-eleganten Chet Atkins till producent för inspelningarna i Nashville. Han fick slänga in handduken direkt. Här fanns inget med ens den minsta beröring med Atkins bakgrund och framtoning. Han erkände även att han inte kunde tillföra något och att Red skulle säga till när han ansåg att sig vara klar. De släpptes helt fria i studion och gjorde sex låtar, varav endast tre släpptes på singel. I detta turnéband fanns två gitarrer, två saxofoner, två trummor samt bas förutom Reds hamrande piano. Det fanns bara ett läge och det var högsta tryck för alla instrument. Ur detta kom sedan världens mest underbara kakofoni, som då ingen tyvärr förstod att uppskatta. Tänk om man fått se och höra detta band live. Under denna tid spelade Red i stor utsträckning på vita college där han gjorde stor succé. Det var lätt att förstå. Vad som inte är lika lätt att förstå är hur det kommer sig att inte taken flög iväg på dem under Reds framfart. Kanske började man fuska med takkonstruktionerna efter Reds frånfälle, eftersom taken nu där borta flyger iväg under mindre vilda yttringar. Dessa blev Reds sista inspelningar för RCA då hans kontrakt inte förlängdes. Hans inspelningar sålde dock hyfsat och RCA gav ut en ep 1959 med äldre inspelningar. Runt årsskiftet 1958/1959 gjorde Red åtta inspelningar i Chicago för Chess, av vilka två kom ut på en singel. Willie Dixon höll i rodret där de ännu idag okända musikerna verkar ha haft svårt att få till det. Det låter inte bra på de flesta låtarna.

INNOVATÖREN

Vid följande tillfälle 1959 för Jax, var Reds nya band med i studion under namnet The Meter-Tones. Den kvinnliga gitarristen Beverly Watkins kom med i bandet, som vid denna tid bestod av två gitarrer, elbas och trummor. Det är en märkbar skillnad i ljudbilden mot tidigare. Kompet har vissa likheter med det gitarrsound och de gitarrinstrumentalband som kom på modet litet senare i 60-talets början, och där gitarrerna ligger högt i ljudbilden. Bandet gjorde även en gitarrinstrumental, Guitar Walk, där den andra gitarristen Curtis Smith spelar solo, alltmedan bandet och Beverly Watkins körar i bakgrunden. Även om allt på Jax kom ut på singlar, hände inte speciellt mycket. Bandet spelade nästan enbart på vita universitetscampus och collages, där man var mäkta populära eftersom inget annat band lät som de. Red drillade militäriskt sitt unga band för att de skulle få till rätt sound. Här var han faktiskt litet av en innovatör.  

Det gick över ett år innan Red 1961 fick kontrakt med Columbia och dess underbolag Okeh, som primärt gav ut R&B, men inte haft några säljare på de senaste åren. Red hade tagit med gitarristen och sångaren Roy Lee Johnson i sitt band, som nu hade tre gitarrister. Alla inspelningar för Okeh producerades av Don Law och gjordes i Nashville. Don Law är samma person som bland annat spelade in Robert Johnson 1938. Sedan 1951 hade han basat för Columbias countrydivision. Igen var det alltså countrymänniskor bakom Reds inspelningar.

De två första låtarna gavs ut på singel. Det var Dr Feel-Good samt Mister Moonlight som B-sida. Dr Feel-Good slog rejält med en plats 29 på Cashbox Hot 100 samt plats 66 på Billboards poplista. Det gjordes massor av covers på låten, bland annat av svenska The Spotnicks. Johnny Kidd & the Pirates’ cover fick långtgående betydelse, då det var från den det än idag aktiva engelska pubblues och -rockbandet Dr. Feelgood tog sitt namn. B-sidan Mister Moonlight var skriven av Roy Lee Johnson och det var även han som sjöng solot mellan låtens duetter med Red. Mister Moonlight gjorde The Beatles en cover på, vilket innebar att Roy Lee Johnson efter ett tag fick mer pengar än han någonsin kunnat drömma om. Bandets gitarrsound hade förstärkts och Piano Red bytte namn i samband med singeln. Numera gick de under namnet Dr Feelgood & Interns. Bandet var utklätt till sjukhuspersonal förutom Red som hade kostym. Den andra singeln med en nyinspelning av Right String But The Wrong Yo Yo gick även bra och hamnade på plats 26 på Cash Box lista 1962 och 84 på Billboards poplista.

Det andra inspelningstillfället resulterade bland annat i Bald Headed Lena, som Lovin’ Spoonful gjorde en cover på. Jag har för mig att något svenskt 60-talsband även gav sig på den, men kommer inte på vilket. Då kom även det gamla ässet Boots Randolph på sax med i bandet. På den sista inspelningen för Okeh 1966 är blåset utökat till tre saxofoner och en trumpet. Gitarrerna ligger dock fortsättningsvis högt i ljudbilden. Då fick Red trängas med Simon & Garfunkel samt Bob Dylan bland Columbias utgivningar. Utgången var given.

Det är inte förvånande att Reds 60-talsmusik kopierades av de nystartade vita banden. Den var medryckande och mycket enkel med gitarrernas rytmspel, perfekt för den tidens popband att ta till sig. Man slapp de intrikata arrangemangen, och de virtuosa solistuppvisningarna från andra R&B-artister och låtar. Reds två gitarrister Roy Lee Johnson och Curtis Smith övertar sången för en del låtar i en soulstil. Det bryter hårt mot doktorns glada hojtande med rötterna i 30-talet, men visar med all tydlighet vart utvecklingen var på väg. Mycket kunde Red, men soul var nog väl fjärran för honom, även om några funkanslag gjordes senare bland annat på King och 1-2-3.

Roy Lee Johnsons startade nu som soloartist. Första singel, Black Pepper Will Make You Sneeze, var egentligen två överblivna spår från Reds första Okeh-inspelningar där Roy sjöng solot. Sedan fick han ut några singlar på Columbia, bland annat When A Guitar Plays The Blues från 1964, som både Roy Buchanan och Albert Collins senare gjorde versioner på. Han gick vidare till Stax och spelade in ett funkalbum som Roy Lee Johnson & the Villagers. Skivan är inget vidare, men har fått kultstatus med höga priser på Ebay som följd när den råkar dyka upp. Roy är fortfarande igång och var nyligen presenterad i Juke Blues och syns på festivalerna ute i Europa.

Senare under 1966 samt 1967 gjorde Red en lp för Master Sound (eller var det två), i direkt fortsättning på Okeh-anslaget. Många av låtarna var nyinspelningar av hans äldre låtar. Aretha Franklin hade uppträtt vid ett tillfälle tillsammans med Piano Red innan hennes första inspelning för Atlantic 1967 i Muscle Shoals. Hon blev så tagen av hans glädjefyllda uppträdande att hon lovade nämna honom i någon låt hon skulle skriva. Det gjorde hon också. Dr Feelgood, skriven av henne och hennes dåvarande man, kom som B-sida till miljonsäljaren Respect. 

Fram till 1967 hade Red alltsedan 1953 haft en egen radioshow på stationen WAOK i Atlanta där han spelade skivor och mellan dem eget piano. Till denna radioshow blev James Brown inbjuden av Red och presenterad innan hans genombrott.  

TILLBAKA TILL UTGÅNGSPUNKTEN SOM SOLOARTIST

Ett sista försök att återvända till listorna gjordes med en version av Sugar Bee, Cleveland Crochets cajunhit från 1961 på Goldband. På denna låt sjöng Red i duett med sin dotter. Men 1969 gav han upp turnerandet. Hans son Skip övertog bandet. Red skaffade sig ett engagemang på Muhlenbrink’s Saloon i Atlanta. Det var en liten klubb. Där satt han sedan nästan varje kväll i tio år och underhöll turister. Chris Strachwitz (Arhoolie Records) sökte upp honom, men blev grymt besviken på den turistinriktade repertoaren. Han lyckades dock övertyga Red att göra ett bluesalbum för honom. Innan dess hade Red gjort en lp som Piano Red för King, Happines Is Piano Red. På Muhlenbrink’s sålde även Piano Red en egenproducerad lp. På den finns hans gamla bravurnummer uppblandade med Shake Rattle And Roll, Corrine Corrina m.fl. kända stycken. Han stampar takt med foten så det låter som en bastrumma.  

1974 började det att röra på sig igen. Piano Red var första gången i Europa på Montreuxfestivalen. Där fångades han av Jeffersons fotograf. Det började komma lp i en strid ström på diverse bolag, där han spelade mestadels solo i den stil han alltid gjort. Det låter likadant och han varvar sina storheter med andras låtar. Han gjorde fem omfattande turnéer i Europa mellan 1977 och 1984. Han spelade för Helmut Schmidt i Tyskland och han deltog i Jimmy Carters presidentkampanj. Ekonomiskt hade han det inte alltför fett, eftersom det då inte fanns spelställen nog för en åldrande artists dagliga uppehälle. 1984 konstaterades det att han hade cancer. Men han gav inte upp. 1985 låg han igen, 74 år gammal, på listorna med en duett med countrysångaren Danny Shirley. Låten var  The Right String But The Wrong Yo Yo.  Det var nu tredje gången han hamnade där med sitt bravurnummer. Några månader senare den 25 juli 1985 avled han.

Källor

Robert Springer – intervju med Piano Red den 12 augusti 1975 i Atlanta (Jeffersons arkiv)

Rekommenderad lyssning

Boxen Piano Red * The Doctor’s In på Bear Family kom ut 1993. Den finns ännu att få tag på, bland annat på Ebay till fast pris. Den innehåller på fyra cd alla Reds inspelningar i kronologisk ordning, även outgivet, från hans första på RCA till den sista på Columbia. Den täcker alltså även Chess och Jax. Det stora texthäftet om 20 sidor är heltäckande. Det är bara denna som gäller!

Nu allmänt förekommande är Piano Red – The Flaming Hurricane, Westside WSEB 701. Skivan innehåller inspelningar vars ursprung är okänt. Man tror att Johnny Vincent  som hade ACE Records antingen spelade in dem eller köpte dom i början av 70-talet. Detta är en blek historia med gamla hits och covers som inte gör rättvisa.

Sedan finns det på cd och gamla lp mycket som spelades in under hans revival på sent 70-tal och 80-tal när han turnerade i Europa. Där kan man ta vilken som helst för att få bild av Red som soloartist. De är inte så väldigt upphetsande.

På Ebay kan man köpa hans gamla singlar på RCA, Groove och Okeh samt King- och Black Lion-lp (Europa) för hyfsade priser. Singlar på Chess, Jax, Master Sound m.fl. är mycket sällsynta. 

 Text Anders Lillsunde / Jefferson #148

TrackBack-länk

Kommentarer (1)

RSS för kommentarer

Wonderful!
skriven av Calvin, March 31, 2008

!!!!

Thank you!

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Lägg till kommentar