ABU TALIB f.d. Freddy Robinson

Det var en riktig överraskning när Abu Talib, f.d. Freddy Robinson, presenterades som en av artisterna vid årets Åmålfestival. Han dök upp i våra medvetanden i början av 70-talet med några album på Stax' undermärke Enterprise. Stilen på dessa gick i en kombination av jazz och funkblues. Redan då nämndes att han spelat in med Little Walter, vilket stod i stor kontrast till musiken på hans egna skivor. Vad som är mer intressant än spelningarna med Little Walter är att Abu Talib var en av musikerna som medverkade i förändringen av den traditionella Chicagobluesen. Redan på hans allra första egna inspelningar på Kings undermärke Queen 1962 (instrumentalerna TheHawk/The Buzzard) lyser jazzinflytandet igenom, även om inspelningarna inte är särdeles polerade. Han försöker skaffa sig en egen stil. Han medverkar på en hel del av inspelningarna som gjordes med de nya artister som försökte ta sig fram i början av 60-talet i Chicago. Sedan kommer han med i bandet hos en av den svarta musikens verkliga giganter, Jerry Butler, som då stod i början av sin remarkabla solokarriär. Därifrån går han till en ännu större gigant, nämligen Ray Charles. Sedan försörjer han sig som studiomusiker innan han ger ut två LP'n på World Pacific. År 1970 får han sin enda, men stora hit, med The Black Fox på World Pacific, vilken nådde #8 på Billboards R&B-lista och #56 på poplistan. Han ansluter sig därpå till John Mayall, en av den vita bluesens förgrundsfigurer. Mayall ger ut ett dubbelalbum inspelat under denna tid. Abu Talib gör sedan sina LP'n för Stax. Men karriären började efter dess att plana ut. Under de senaste 10-15 åren är det nog många som inte vetat om han var i livet eller ej, om de ens brytt sig. Det var en riktig kulturgärning av arrangörerna i Åmål att boka honom. Abu Talib är idag en av få som faktiskt har varit med om hela den moderna bluesens resa.

Berätta om dina föräldrar!

Mina föräldrar var sharescroppers. Jag är född på en plantage i Arkansas den 24 februari 1939. Mitt fulla namn var Fred Leroy Robinson. Min mamma hette Jimella (?) Robinson och min pappa Otis Robinson. Min pappa och min farmor var bluesälskare. De fick mig att börja lyssna på blues. Min pappa tog mig redan i unga år med till "juke houses" för att få höra musikerna spela. De första jag hörde var Willie Love & The Three Aces. Sedan var det sådana som Howling Wolf, B.B. King, Little Junior Parker, James Cotton, Pat Hare, Willie Johnson, Joe Willie Wilkins. Var och en av dem inspirerade mig att börja spela, att bli som dem, att bli en gitarrist.

Min pappa spelade lite piano. Men han hade aldrig tillgång till ett eget. Men han kunde ha blivit en riktigt bra pianist om han bara haft möjligheten att öva. Piano var hans stora kärlek. När jag började på riktigt var alltid hans första fråga "Har ni en pianist?"

När började du spela gitarr?

Jag fick en riktig gitarr när jag var en åtta-nio år. Innan dess gjorde jag av järntråd "instrument" på husets vägg. Jag tog en flaska, en burk, vad som helst och drog över tråden. Min första gitarr köptes på postorder från Chicago. Det tog en evighet innan den kom fram. När postiljonen väl kom med den, öppnade jag paketet direkt där på vägkanten och började öva. Jag är självlärd. Andra killar visade mig. Långt senare började jag ta musiklektioner, men då var jag redan en professionell musiker.

Vilka gitarrister inspirerade dig?

Alla de som jag redan nämnt samt Matt Murphy och Robert Jr Lockwood, de som spelade runt omkring på den tiden. B.B King. Någon skulle jag väl naturligtvis nästan glömma. Men B.B hörde till en annan kategori. När han spelade där jag bodde kostade det 50 cent att komma in. De andra hörde man gratis. Hade man inga 50 cent fick man gå ut igen. Man fick lyssna genom väggen och försöka kika in genom fönstren. Jag såg även Elmore James. Jag var inte speciellt imponerad av honom som gitarrist. Jag älskade bluesen och musiken, men han var ingen som jag ville spela som.

När började du spela professionellt?

Jag började när jag var 17 år gammal. Jag flyttade till Chicago när jag var 13. Men vi flyttade tillbaka till plantagen. När jag var 16 flyttade familjen på nytt till Chicago, för gott denna gång. Jag började då så gott som omedelbart att spela professionellt, det var 1956, 1957. Jag började med Birmingham Junior & The Lover Boys. Jag var en "Lover Boy". Vi spelade in för Ebony. Vi uppträdde över hela Chicago på olika klubbar. Det gick mycket bra för oss.

Hur kom det sig att du spelade med Little Walter?

Jag lämnade Birmingham Junior för Little Walter. Det var genom en av mina vänner, Willie Anderson, som jag träffade Little Walter. Willie Anderson var även munspelare. Jag stötte på honom eftersom hans flickvän bodde granne med mig. Han var ofta där och jag umgicks med hans flickväns bror och ett helt gäng med tonåringar som varit i Chicago lite längre än jag. De var lite äldre än jag och hade bilar och så. De visste att jag spelade gitarr. Willie Anderson umgicks med Little Walter och berättade om mig för honom efter det att han hört mig spela. Little Walter beslöt att välja mig för Jimmie Lees plats. Jag spelade in ganska många låtar med Little Walter: Crazy Mixed Up World, Break It Up, Everything's Gonna Be Alright, Mean Ol' Frisco. Jag spelade inte på Key To The Highway. Jag kunde inte spela åtta takters blues då. När vi var i studion fick jag det inte rätt första gången. Då beslöt Chess-bröderna att låta Muddy Waters spela på den istället för mig. Jag fann mig visserligen snabbt, men det var för sent.

Spelade du som studiomusiker hos Chess eller var det bara i olika band som spelade in hos Chess?

Jag var aldrig studiomusiker hos Chess. Mycket av det jag spelar på gjordes hos St. Lawrence Records. När de lade ner köpte Chess deras masters. Det var så min The Creeper kom på Chess. Den var inspelad för St. Lawrence. Chess-bröderna var tuffa. Man måste betala sina läropengar. Det var Little Walter som tog med mig till studion gång efter annan. När du väl blivit accepterad var det inga problem. Men de var tuffa mot mig i början.

När lämnade du Chicago?

Jag lämnade Chicago 1968 för att spela med Ray Charles. Han bodde i Los Angeles. Jag flyttade till västkusten och 1969 följde min familj efter.

Vad gjorde du mellan Little Walter och Ray Charles, alltså i början och mitten av 60-talet?

Jag spelade med Howling Wolf, med Junior Wells och i ett band med Little Mac and His All Stars, Malcolm Simmons alltså. Vi hade ett av de bästa banden i Chicago då. Det var jag, Little Mac, Bob Anderson på bas, Billy Davenport på trummor och John Jackson på tenor. Vi hade spelningar varje kväll. Vi spelade allt som var populärt på jukeboxen. Det var lärande upplevelse. Jag spelade inte in med honom när jag spelade i hans band. Jag spelade in med honom innan dess, men jag vet inte om det någonsin kom ut. Då hade han Eddie King på gitarr i sitt band. De spelade in Time's Getting Tougher, den tycker jag mycket om. Jag spelade den faktiskt härom kvällen.

Vad spelade du själv då? Var det äldre blues, R&B, soul eller funk?

Vi spelade allt detta, men ingen countryblues. Vi spelade vad folk kallar Chicagoblues och vad vi kallade R&B, alltså det senaste som fanns på jukeboxen: Ike & Tina Turner, Brook Benton, Bobby Bland. Alla de som hade en blues eller en R&B-hit spelade vi i Little Macs band.

Spelade ni James Brown?

Junior Wells gjorde James Brown. Jag t.o.m. misstog honom för James Brown en gång.

Turnerade du utanför Chicago?

Jag turnerade utanför med Little Walter, Howling Wolf och Syl Johnson. När jag började spela R&B med Jerry Butler under 1963, åkte vi över hela USA, ut till Bahamas, Bermuda o.s.v. Det var från 1963 till ungefär 1967.

Kände du Ricky Allen (redaktörens standardfråga numera)?

Jag kände alla dessa killar. De kom fram då med hitskivor. Du spelade nyss en skiva jag sökt länge (under redaktörens föredrag om Chicagobluesens nedgång). Jag hoppades att du skulle ha spelat den ända till slut så att jag lärt mig orden. Det var Cut You A-Loose

Vi hade Ricky Allen i Sverige för något år sedan och då spelades en liveskiva in. Där finns den låten. Du ska få den.

Jag skulle ha spelat in den för länge sedan, men jag har inte kunnat orden. Den har jag verkligen velat lära mig under alla dessa år. Nu kan jag göra det.

När skrev du kontrakt med Stax?

Det var nog 1972, tror jag. När min första Stax-skiva kom ut, turnerade jag med John Mayall. Jag började spela med John under senare delen av 1971. Min sista inspelning för Stax gjorde jag 1974 då jag åkte ner till Memphis, det var "Bluesology". Innan dess spelades "Off The Cuff" och de andra in i Los Angeles.

Hur gick det till på Stax? Bestämde de vad du skulle spela?

Nej, nej, nej. Vi gjorde vad vi ville göra i Los Angeles. Sedan skickade vi den färdiga inspelningen till dem. Vi hade total artistisk kontroll och frihet. Vi skrev t.o.m. våra egna kontrakt med Stax. Jag åkte till Memphis för den sista skivan. Det hade blivit för dyrt att spela in i Los Angeles. Stax tyckte att vi skulle ha ruinerat dem om vi fortsatt där. Vi hade bra musiker i Memphis, Isaac Hayes' rytmsektion, stråkar från Memphis Symphony. Monk Higgins producerade. Han producerade alla mina skivor för Stax. Monk Higgins var en av mina vänner från Arkansas. Det var han som skaffade mig jobbet med Ray Charles, skaffade mig alla mina skivbolagsavtal. Han jobbade i studio med Ray Charles och hade hört rykten att Ray behövde en gitarrist. Jag älskade Ray Charles och hans musik Jag ville vara som han med mörka glasögon och allt. Det underlättade, för när jag sedan fick spela med honom kunde jag hans musik. Jag slutade efter ett år hos Ray eftersom jag tjänade mer som studiomusiker i Los Angeles. Jag spelade in med Ray Charles, men fråga mig inte på vilka låtar. Det var under 1968. Han hade sitt eget bolag Tangerine, men leasade ut låtarna till ABC. När Ray lämnade Atlantic startade han sitt eget bolag. Han var på ABC, men han ägde sina egna masters. Han var den första musiker jag vet om som var klok även i affärer.

Det är ett stort steg från Howling Wolf till Ray Charles och dina egna inspelningar för Stax. Hur skulle du beskriva det?

Jag älskar musik och jag ville lära mig så mycket det bara gick om gitarren. Jag ville kunna så många stilar som möjligt. Jag levde på att spela och då måste jag kunna allt. När jag var ute med Little Walter hörde vi James Moodys band. De var på väg att åka till Europa. De hade notställ på scenen och använde noter. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Jag gick upp på deras scen och tittade på denna kinesiska aritmetik. Jag frågade Luther Tucker, som jobbade i Walters band, vad det var för något. Han svarade att det är musik. "Yeah???". Han svarade "Yeah! De läser musik". Sedan satte de igång och spelade så taket lyfte. Jag tänkte att om jag ska kunna spela jazz måste jag kunna läsa noter. Så fort vi kommit tillbaka till Chicago, gick jag raka vägen till Chicago School of Music och skrev in mig innan jag ens tog mig hem. Jag måste få lära mig läsa noter. Sedan jobbade jag med olika grupper runt om i Chicago och fick så chans att spela i husbandet på Regal Theater. Där spelade jag bakom R&B-grupper med hitlåtar, vilka var på turné. Jag fick jobbet i storbandet där för jag var en av de få som kunde läsa noter. Det var en mycket bra erfarenhet. Det här var i början av 60-talet. Det var så jag kom i kontakt med Jerry Butler, på Regal alltså. Jag fortsatte att studera, spela i olika band samt spela in med olika artister. Varje sak ledde till något annat.

Hur kom det sig att du flyttade från Chicago till Los Angeles?

Ray Charles bodde där. Sedan kom jag in som studiomusiker och då flyttade min familj dit. Med Monk Higgins gjorde jag filmmusik, reklam, TV och annat studiojobb. Monk Higgins jobbade för ett produktionsbolag. Han producerade sådana som Stanley Turrentine och otaliga andra. Jag hade en annan vän, Phil Wright, som jobbade för Capitol. Genom honom fick jag chansen att spela in med Nancy Wilson, Peggy Lee, Lou Rawls och andra han producerade. Jag arbetade som studiomusiker tills jag började turnera med Mayall.

Hur mötte du John Mayall?

Det var genom Shakey Jake Harris. Mayall producerade Shakey Jakes "The Devil's Heart" för Polydor. Shakey Jake rekommenderade mig för inspelningen. Sedan ringde Mayall mig några dagar senare och gav mig ett bud som inte gick att motstå. Med Mayall var jag i Europa, Australien och Nya Zeeland.

Men detta är ju också ett stort steg, från studion med Ray Charles till turné med Mayall?

Nej, nej. Det var mycket avspänt. Vi repeterade aldrig in något. Vi planerade inte heller vad vi skulle göra. Allt som du hör mig göra med John Mayall är spontant. Vi gick upp på scenen och Mayall startade med något och vi föll in. Så fick man se vad det blev av det. Han hade den typ av musiker som klarade av detta. Först försökte han klara sig utan trummor. Men det fungerade inte och han skaffade en trumslagare. Jag stannade hos Mayall i tre år. Egentligen skulle han ha bytt musiker efter en turné, men han fortsatte med detta format i tre år, från 1971 till 1973.

Efter Mayall gjorde jag inte så mycket. Jag var i Europa en gång med Louis Myers. Sedan jobbade jag lite med Gene Harris, jazzartisten. Sedan frilansade jag mer lokalt. Jag jobbade dock som heltidsmusiker. Sällan har jag gjort något annat. I Chicago jobbade jag på en biltvätt en dag. Min bror jobbade där och ordnade det för mig. Jag tvättade 500-600 bilar utan lunch. Jag fick bara en smörgås. När dagen var slut fick jag ungefär fem dollar. Sedan jobbade jag i en fabrik som gjorde allt möjligt, barstolar, barnvagnar. Där var jag i några veckor. När jag slutade sade jag att de behövde någon som Clark Kent (Stålmannen). Hurså, frågade de. "Detta jobb kräver någon som har kraft och förutsättningar långt utöver vad en vanlig dödlig man förmår", svarade jag.

På västkusten jobbade jag några år i Rockwell-huset. De höll på med rymdfärjan. Det var från 1981 till 1982.

När bytte du namn?

Det var 1978. Jag studerade afro-amerikansk historia och fick veta att de namn vi hade kom från de vita slavägarna en gång i tiden. När jag kom underfund med detta bytte jag namn helt legalt genom domstol. Jag ville inte vara Freddy Robinson längre. Men folk kommer alltid ihåg mig som Freddy Robinson.

Runt 1984 fortsatte jag som heltidsmusiker igen. Jag bodde ett år i Buffalo, New York, innan jag flyttade tillbaka till Los Angeles 1985. Men det var slut med studiojobben då. När jag började som studiomusiker i Los Angeles var studiorna igång dygnet runt. Men industrin förändrades. Gjorde du singlar måste du ha ut dem hela tiden annars blev du bortglömd. Sedan kom sådana som Stevie Wonder och Marvin Gaye med sina "projekt" som tog lång tid att spela in. De gjorde en LP och så tog det tre-fyra år innan nästa spelades in. Studiokostnaden steg från 25 dollar med tekniker till 300-400 dollar i timmen. Studioarbetena som jag kände till, de fanns inte längre. Hur det är nu vet jag inte riktigt. Min sista riktiga inspelning gjorde jag med Willie Dixon, strax innan han dog i början av 90-talet. Min egen CD, som jag har med mig här, gjordes delvis hos en vän som hade en liten studio i sitt garage. Resten gjordes hos en annan vän som också hade en liten studio hemma hos sig.

Vad slags musik spelar du idag?

Jag har ett eget litet band och vi gör allt möjligt; jazz, blues, R&B. Men det beror på omständigheterna. Jag råkade ut för en motorcykelolycka 1986 och skadade min handled. Jag kan inte längre spela som George Benson. Jag försöker fortsättningsvis utveckla mig och göra så gott jag kan. Men jag kan inte göra samma saker som tidigare.

Jag har ett band som jag kallar Bluesology. Jag bor ca 65 miles norr om Los Angeles. Vi har gjort lite "garageinspelningar", en videotape och så. Vi spelade lite varstans, på danser och så. Där jag bor nu är inget bluesmecka direkt. Jag har ordnat små shower tillsammans med min fru. Den första var som en talangjakt. Jag var domare och vi gav 500 dollar som förstapris. Vi hade sedan Martha Reeves (från Martha & The Vandellas) och Margie Evans. Så hade vi en jazzkonsert och en modevisning på ett kulturcentrum uppe vid Palm Dale. Det var enda sättet för mig att få ut något, d.v.s. att göra mina helt egna saker.

Det gör jag inte nu längre. Idag hoppas jag på att någon ska ringa och erbjuda mig jobb. Jag har ett band när jag behöver ett band. Mitt senaste formella jobb var på B.B. King's i Los Angeles. Då hade jag en trio med bas, keyboards och trummor. Den sättningen försöker jag ha om det bara är möjligt. Ibland blir det bara bas och trummor.

Jag vet inte hur många barn du har, men spelar någon av dem?

Jag vet inte heller hur många jag har. Ingen av dem bryr sig om musik. En av dem lekte Michael Jackson ett tag. Min yngsta dotter är mycket talangfull och musikalisk, men hon bryr sig inte. Hon spelar flöjt och piano. Hon har t.o.m en gitarr. Men hon vill inte satsa på en karriär som yrkesmusiker.

Levde din föräldrar när du spelade in dina album för Stax/Enterprise?

Min mamma levde. Min pappa dog på 60-talet när jag turnerade med Jerry Butler. Min mamma gick ur tiden 1994. Mamma var inte så glad när jag började som musiker. Hon var en mycket religiös person. Det jag spelade tyckte hon var resultat av djävulens arbete. Men min pappa stöttade mig. Min pappa föddes 1910 och min mamma ungefär samtidigt. Hon vet inte riktigt. Det fördes inga böcker och hon var dessutom adopterad.

Bluesen har alltid blivit betraktad som djävulens musik. Jazz, som exempel, har inte fått samma stämpel. Vad anser du om det?

Det finns olika orsaker till det. Bluesen stöddes enbart av afroamerikaner. Det ordnades inga konserter för vit publik eller i ett vitt samhälle. Det fanns ingen acceptans för blues i det vita samhället. De vita hade alla pengar. Vi hade inga pengar. Vi använde musiken för att underhålla oss själva. Vi kunde uttrycka allt vad som försiggick i våra liv genom denna musik, oavsett om det var sorg eller glädje, vara pank, ja vad som helst. Allt fanns i sångerna. När de europeiska musikerna började spela blues och få hitskivor och kallade det rock'n' roll såsom The Rolling Stones, berättade de att de gillade sådana som Muddy Waters och att sådana som han som var början för dem. Det var först då som de vita i Amerika upptäckte bluesen, omedvetna om att de hade haft musiken hela tiden. Än idag finns det många som inte vet vad som är ursprunget till t.ex. Led Zeppelin, att det är Muddy Waters och Willie Dixon (Abu Talib refererar nog till Whole Lotta Love). De tror Led Zeppelin är ursprunget.

Vad jag försöker komma till är ekonomin i detta. Fram till sådana band började, fanns det ingen marknad för bluesen utanför våra egna kretsar. I våra kretsar fanns inga pengar. Det fanns ingen möjlighet för någon av oss att bli rik på att spela blues. Det är fortsättningsvis så. De enda två afroamerikaner jag vet om än idag som blivit förmögna på att spela blues är B.B. King och Buddy Guy. Och så John Lee Hooker innan han dog. Jag känner inte till några andra.

Hur har du ordnat med ditt band idag? Har ni hunnit repetera?

Nej. Jag pratade alldeles nyss med dem för första gången.

Såg du vita ansikten i publiken på klubbarna när du började?

Nej. Det är det jag försöker säga. Alla de som skriver böcker och artiklar fanns inte där då, aldrig. När artister från Chicago började komma över hit, gav de en massa missinformation för att själva framstå som märkvärdigare än de i själva verket var. När jag läste deras intervjuer kände jag inte alls igen mig, inte på något sätt.

Vad tyckte du om att Charlie Musselwhite, Paul Butterfield och andra vita började spela blues?

Ingenting alls. Och det behövde jag inte heller. Jag hade redan lämnat dessa cirklar vid den tiden. De började lära sig av de andra när jag redan hade lämnat.

Är det svårt att få spelningar på festivalerna i USA idag?

Jag är inte den som kan boka in mig själv. Tills nyligen hade jag inte ens en agent. Min agent nu (Jeffrey Wiener) var den som ordnade spelningen här. Det blir kanske bättre nu.

Ingemar Karlsson och Anders Lillsunde / Jefferson #134

This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

Site maintained & designed by This e-mail address is being protected from spam bots, you need JavaScript enabled to view it

TrackBack-länk

Kommentarer (0)

RSS för kommentarer

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Lägg till kommentar