Byther Smith
offer för omständigheternaPå lördagen i Eslöv när jag kom ner till hotellets frukost, satt Byther Smith vid ett bord och drack sitt morgonkaffe. Jag övervägde ett bra tag om jag skulle gå fram till honom eller ej, men beslöt till sist att göra slag i saken. Javisst, han hade inget emot en liten pratstund bara han fick dricka upp sitt kaffe först. Byther fick erbjudande av sin agent att åka till Europa, när han egentligen skulle ta lite semester med sin fru efter en turné i USA. Sådant säger man inte nej till och det var dessutom raka vägen ut till flygplatsen. Vilket kompband det skulle bli fick han aldrig veta. Första gången han överhuvudtaget träffade bandet, var när de hämtade upp honom vid hotellet för första spelningen. Han visste alltså inget om dem, eller vad de gick för. Och han fick heller inga möjligheter att repa med dem innan. Det var verkligen pang på rödbetan . Han har samma repertoar i USA som här och han kan verkligen kan sina låtar utan och innan. Däremot lägger han upp låtarna på ett sätt han tror att bandet kan följa. Men han måste hela tiden vara observant på bandet, att det faktiskt hänger med. Om bandet börjar fel eller inte följer honom, måste han blixtsnabbt anpassa sig. Man kan inte inför publik stanna upp för att börja om. Publiken får inte märka att de är orepeterade. Han är den som leder hela framförandet, men han försöker göra det på ett sätt så att publiken inte skall märka att han styr eller tillrättavisar bandet. Vi tror att han håller på och skojar med dem, men han bara döljer för oss att han menar blodigt allvar. Hans auktoritet bygger på att han varken dricker eller använder droger. Han kan alltså behålla kontrollen och bygga upp en respekt hos bandet. Annars vete tusan hur det skulle sluta. Eget band i Chicago I Chicago har han sitt eget band, som består av vita killar runt 30. De unga svarta använder droger eller sprit och han vill inte jobba med sådana. De får sparken omedelbart och det vet de om. Därför använder han vita killar, det är bättre ordning på dem. Det vore bäst för alla om han skulle få ta med sitt eget band. Nu fick han bara möjligheten att komma hit ensam. Varför man inte ville ha hans eget band vet han inte, var det dollarkurs eller något annat? När han kom hit var allting färdigt upplagt och arrangören hade betalat hans arvode. Man skall kanske inte klaga. Men ändå, helst skulle han turnera i Europa med sitt eget band. Det skulle fungera mycket bättre än vad det nu gör. Byther spelar i huvudsak på två klubbar i Chicago. Det finns egentligen inga pengar där för honom att förtjäna, men han uppträder ändå ca 75% av årets dagar. Han har nu haft sitt eget band i ca 15 år. Under denna tid har han inte spelat i någon annans band. Men innan dess var han under 5 1/2 år gitarrist hos Junior Wells i hans band. Själv har han inte haft munspel i sitt eget band de senaste fem åren. När han nu gör Wells Come On In My House (So alone) lyfter han ut låtens munspelsarrangemang och gör om den med gitarrarrangemang. Det blir en annan låt på det sättet. Överhuvudtaget gör han så när han spelar andras låtar. Han gör om arrangemanget till sitt eget. Till exempel gör han sin BB King-låt i rock'n roll tappning. Förresten kan man egentligen hävda ensamrätt till blueslåtarna? De har ju vuxit fram genom växelverkan mellan olika artister under årens lopp. Själv skriver han inga låtar. Det kommer fram av sig själv. Så är det när han spelar in, inget är skrivet i förväg. 
CD planeras i Holland Med det band som nu kompar honom planeras en CD-inspelning i Holland, men han är osäker på hur det skall fungera. Han måste få veta vilka villkor som är förknippade med utgivningen innan han bestämmer sig. Trots att han varit med länge tänker han aldrig på hur det var "på den gamla goda tiden". Han ser nuet och tittar bara framåt, aldrig bakåt. Hans fru blir galen på denna livsinställning, men sådan är han till sin läggning. Därför kan han inte yttra sig över utvecklingen i Chicago de senaste 40 åren. Han vet helt enkelt inte vad han skall säga. Han är inte så förtjust i de ungas sätt att spela. De använder för mycket teknisk utrustning. De åstadkommer bara ljud som de sedan ändrar med footswitches och liknande. Han tycker det är en sorglig utveckling, ingen lär sig längre att spela ordentligt. Slide utan rör Han är J.B. Lenoirs "first cousin". När jag frågar om hans medley med Elmore James Dust My Broom som sedan går över i J. B. Lenoirs Talk To You Daughter och sedan någon låt till, är det något han inte alls vill kännas vid. Han och J. B. spelade tidigt båda Talk To Your Daughter, men Byther hade en annan titel på denna låt. Elmore James? Han har inte spelat Elmores låtar på 20 år. Byther har ett helt eget sätt att spela slide och det gör han utan rör med bara fingrarna. Han kom på sättet en gång i Paris, när han var där med Albert och B. B. King. Han satt och lekte med gitarren och drog över strängarna. Han började höra någon som spelade slide och undrade vem det var. Han tittade sig omkring, men det var faktiskt han själv. Han hade inte märkt att gitarren varit inkoppplad. Sedan dessa har han på scen spelat på det sättet. Han har hård hud på fingrarna, därför klarar han av det. Det som jag trodde var något slag medley, var alltså hans helt egna låt. Så steg Byther upp för att åka vidare och jag tog mig till SBA's årsmöte. Det var alltså i Eslöv, en lördagsförmiddag i november och klockan hade blivit 10.45. Och vad lära vi av allt detta? Nästa gång vi hör en gästartist med dessa hopplockade, illa repeterade kompband och sedan går hem tyckandes att artisten, det var en trött och avdankad en, bidrar vi på vårt sätt till den rip off dessa turnéer tycks ha blivit. Ett bluesnamn att sälja på, men ingen rättvisa åt varken artist eller publik. Anders Lillsunde / Jefferson 127
This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.
www.jeffersonbluesmag.com Site maintained & designed by
This e-mail address is being protected from spam bots, you need JavaScript enabled to view it
Trackback(0)
 |
Articles 
TrackBack-länk
RSS för kommentarer