WENTUS BLUESBAND
Från Karleby i FinlandDe har smygit sig på. För ett antal år sedan uppmanades jag gå till Stampen just för att några landsmän skulle spela där. De hette Wentus och spelade bluesrock fick jag veta. Sedan dess har de liksom arbetat sig in i våra medvetanden. Idag är de lika välkända här som våra bästa bluesband. Egna spelningar har varvats med turnéer med gästartister, nu senast Eddie Kirkland. Huvudpersonen i bandet är allfixaren och basisten Robban Hagnäs. Det är han som här ställts till svars för bandets låtanden och göranden allt sedan starten. Vad är Wentus för slags bluesband? Jag skulle säga att vi är ett rythm&blues band, ett mer rockigt band. Vi är egentligen inte puristernas favoritband. Och vi försöker inte heller medvetet spela 50-tals blues för dem. Om man skall jämföra oss med något annat band skulle det i så fall kunna vara det brittiska Blues Band med Paul Jones. De använder mycket gammalt material som de arrangerat om. De spelar även soul- och rocklåtar. Vi ser oss som ett live-band som spelar för vanligt folk. Vi försöker bjuda på god musik De finska banden experimenterar mer än de svenska. Var skulle du lägga er på den finska skalan med Pepe Ahlqvist, Helander Co och Groovy Eyes som exempel? Det är inte så stor skillnad mellan Pepe och hans band och oss. Vi är kanske litet mer poppiga. Pepe har mycket gamla munspelslåtar eftersom han är en fenomenal munspelare. Vi har ingen egen munspelare. Du såg oss med Antti i Umeå (Wentus' sångare). Han spelar lite munspel på några låtar. Om man tänker efter: du kommer väl ihåg Hurriganes? Vi ligger nog mellan Hurriganes och ett riktigt traditionsbundet bluesband. Hur ser du på de finska banden jämfört med de svenska, har de tagit ett steg framåt? Eller kommer de att också krypa in i traditionsfållan. De svenska banden är mer traditionsbundna. De går nog mer systematiskt in för ren blues än vad de finska banden gör. Det finns ingen scen i Finland som skulle kunna hålla uppe ett traditionsband. Därför blir det mer blandat. Man måste ta spelningar på vanliga klubbar och barer. Och kunna erbjuda något för alla. I Sverige har ni era bluesklubbar som medvetet väljer traditionsinriktade band. Någon gång har det hänt när vi försökt boka oss på de svenska bluesföreningarna att vi ansetts vara för rockiga. Det är inte heller alltför många finska band som når ut över de finska gränserna. Det är egentligen bara vi och Groovy Eyes. Hur startade bandet och hur har det utvecklats? Allt började någon gång kring -86 när jag var på musikläger och träffade våra gitarrister Niko Riippa och Kim Vikman. Jag spelade redan då tillsammans med vår trummis Axeli. Vi var ett lokalt band på den tiden. Några år senare kom Antti med. Vi har hållit ihop sedan dess, från första början. Vi har inte haft några medlemsbyten. Från första början fick bandet namnet Wentus Bluesband, eftersom vi hade vår träningslokal i Wentus. Där har vi den ännu förresten. Wentus är som en förort till Karleby. Det är klart att man sliter på varandra efter så lång tid, men samtidigt har vi växt ihop så att vi nu är som en familj. Era inspirationer förutom Blues Band? En svensk inspirationskälla var Tottas Bluesband. Vi spelade en hel del låtar från deras plattor. Sedan är det allt möjligt annat, Fabulous Thunderbirds, även äldre killar som Willie Dixon, Bo Diddley, Howling Wolf. Men inga Robert Johnson eller Charlie Patton direkt. Så "delta" är vi inte. Men vi har nog tagit fram texter av Sleepy John Estes och andra och gjort egna arrangemang. Om du beskriver karriären med start där i garaget. De två första åren övade vi mest och spelade för att det var roligt. Vi hade några få spelningar här och där i trakten när tillfälle gavs. På en av våra första restaurangspelningar kring 86-87 var vi förband till Duke Robillard. Då var tre i bandet minderåriga. Antti kom med -88. Han var äldre än vi, hade studerat i Vasa och spelat där i olika konstellationer. Han hade då mer erfarenhet om hur man gör. Då fick vi ett ordentligt lyft. Vi fick en bra solist. Vi började spelade runt om i Österbotten. Vi var några gånger per år i Åbo och spelade på de österbottniska studentställena där. Den lokala populariteten tilltog, vi fick mer folk på våra spelningar. Vi beslöt då att göra en skiva, Vi finansierade den helt själva. Det var en vinylplatta, något för samlarna idag, gjord i bara 500 exemplar. Det finns faktiskt de som än idag frågar efter den. Den kom ut -90 på våren. Sedan hade vi en lugnande paus. Vi gjorde militärtjänst och så. När det var avklarat gjorde vi en singel och försökte satsa på nytt. Då gjorde vi även vår första utlandsturné. Vi åkte till Sverige och kom ända ner till Köpenhamn. Vi hade fyra spelningar allt som allt. Det här var -92. Senare var vi på en bluestillställning i Sundsvall. Där träffade vi på Pelle Lindström. När vi kom till Köpenhamn första gången träffade vi Hungry John från Norge. Honom bjöd vi till Finland året därpå. Efter hans besök i Finland med 10 spelningar och ett TV-framträdande blev vi mer aktiva. Vi kom upp i 60-70 spelningar om året. Kring -95 blev jag arbetslös, företaget jag jobbade på gick i konkurs. Då beslöt jag att göra det jag tyckte var roligt, jag började sälja spelningar och försöka få fram vårt band. Andra medlemmar i bandet hade inte heller arbete. Vi var tillgängliga för att satsa på musiken. Plötsligt gjorde vi 140, 150 spelningar om året. Vi tog allt vi fick. Vi startade en bluesklubb i Vasa där vi spelade en gång i månaden och bjöd in gäster. Vi hade gäster som Pelle Lindström, Lynwood Slim, Eero Raittinen, Jukka Tolonen mfl. Jukka träffade jag på ett tåg. Jag gick fram och frågade om han ville komma. Så han hängde med. Vi har gjort liknande klubbar i Raumo, Karleby och Helsingfors. I Helsingfors startade vi på nytt nyligen. Det har gått uppåt hela tiden. Systematiskt har jag försökt få nya kontakter för att komma vidare och slippa gå i samma banor hela tiden. Det är motiverande när man ser att det går framåt. Fram till idag har vi säkert gjort 1000 spelningar samt festivaler i 10 olika länder. Det har blivit en 6 -7 olika TV-jobb, bland annat dokumentären med Louisiana Red (se recension på annat ställe) och en halv timmes konsert. Vi har även varit på TV4 i Sverige och på en lokalstation i Tyskland. Det blivit en hel del under åren. Fyra skivor, en singel, och tre samlingsplattor. Du har ju en bluesfestival också samt klubben Cantina West i Helsingfors. Kan du kommentera dessa utvikningar utifrån basistens roll. Det är många basister som håller på med allt möjligt. Kanske det beror på att vi inte får den uppmärksamhet som gitarrister och solister får. Istället tar vi itu med allt det praktiska. Bland de legendariska finska bassisterna som hållit på såhär kan nämnas Jorma Weneskoski och Jussi Raittinen. På svensk sida finns Nicke Ström. Jag är en traditionell basist med paketbil. Festivalen kom till så att vi anlitade ett bokningsföretag i Tammerfors. De hade sålt en spelning på en festival där med Hungry John. Plötslig, två veckor innan han skulle komma, märkte vi att vi hade bara två spelningar, en torsdag och en lördag. Då beslöt jag att hitta på något för fredagen. Jag har en vildsint vän som hänger med på det mesta. Jag föreslog för honom att vi skulle ordna en festival och att den skulle kallas Scandinavian Bluesparty. Vi bjöd in några andra lokala band. Alla ville vara med. Plötsligt hade vi så många band att vi kunde ha en två dagars festival. Med bara två veckor förvarning! Den blev en stor framgång. Efter det har vi bara fortsatt med den. I år har vi 10 års jubileum. Vi har hållit fast vid det nordiska och inviterat nordiska band. Sådana som inte annars skulle få tillfälle att komma till Finland och uppträda. Bluesscenen i Finland är inte så stor. Jag har haft Knut Reiersrud, Roffe Wikström och liknande. Roffe hade inte varit här på 15 år. Knut hade aldrig varit här. I och med att det varit en nordisk händelse har det varit lätt att hitta sådana som vill stödja den. Vi har haft SAS som sponsor i några år. Vi har lärt känna många musiker, svenska band och danska band. Alltid ger det något tillbaka. Numera har vi även engelsmän och amerikaner på festivalen. Den utvecklas allt mer. Nu i helgen hade jag klubbkvällar på Cantina West i Helsingfors. Det var en stor succé, speciellt på lördagen. Vi hade en extra gäst. Du kommer kanske ihåg engelska Hawkwind. Saxofonisten från det bandet, Nick Turner, kom dit. Han hade spelat kvällen innan på ett annat ställe och hört talas om oss. Han bad att få spela med. Det var stående ovationer. Under våren kommer vi att ha många typer av gäster: Lousiana Red, Gary Primich, Dick Heckstall-Smith. Eddie Kirkland kommer tillbaka. Sedan fortsätter vi på hösten. Hur är det att åka runt med gästartister? Det är givande. Att få resa med en legend som Red eller Kirkland är ett privilegium. När ni åkte med Kirkland, vad tyckte han själv var roligt att prata om? Han berättade om allt, men vi frågade också om allt. Det kan vara jobbigt för sådana här gamla legender om man håller på hela tiden och ber dem berätta om ditt och datt. Kirkland berättade självmant om sina äventyr. Det mesta var nog ändå livsfilosofier. Han pratade inte lika mycket som Lazy Lester. Han går på i ett. Och Louisiana Red vill bara prata gitarrer. Ibland berättade Kirkland om när han träffade Hooker. Men han var bitter på Hooker under många år för att Hooker lämnat honom. De försonades dock senare. Hur mycket berättade Kirkland om sin 60- och 70-tals period? Det är ju ganska tyst om den. Det var inte mycket. Han har nog inte varit så aktiv hela tiden. Han var visst hotellägare ett tag. Han har gjort disko och allt möjligt annat. Han är en riktig "roadwarrior", en "street survivor" som det står på hans hemsida. I höst kommer jag att ha Sonny Rhodes här. Det skall också bli intressant. Att anpassa sig till artistens förutsättningar, är det svårt? Blir det en kompromiss. Det blir alltid en kompromiss. Alla har förväntningar. Vi har jobbat med så många att vi fått en viss rutin. Men det är svårt att försöka köra alla stilar. Ibland blir det riktigt bra och ibland inte så bra. Man får lära sig. En sådan som Kirkland har mycket att ge. Han säger själv att folk tror att det bara finns Chicagoblues, men så är det inte. Man kan inte spela alla stilar bara för att man lärt sig Chicagostilen. Man är aldrig fullärd. Med de gamla gubbarna får man alltid vara på sin vakt. Man vet aldrig vad de hittar på. Låtarna är olika från kväll till kväll. De gör inga set-listor. De gör allt på känsla. På Fasching kände han för att spela standardlåtar. I vanliga fall gjorde vi "Pick Up My Pieces", "Man Of Stone" och andra av hans egna. Kände han för en låt blev den väldigt lång. Tröttnade han på låten slutade han spela den. Nordiska band är kanske litet för väl uttänkta ibland. Man spelar låtarna utan att tänka på vad de har att säga. Men de gamla gubbarna tänker även på låtens budskap. Är det några spelningar som speciellt fastnat i minnet? Turnén vi gjorde med Canned Heat i Mellan-Europa var en riktig höjdare, mycket folk. Emottagandet var gott. Vi spelar så mycket att vi hamnar på alla slags ställen. Det är både stort och smått. Skulle man ha råd och möjlighet att välja skulle vi absolut välja bort vissa ställen. Men på en turné måste man ta allt. Vi försöker boka några bra ställen. Sedan får man fylla ut med mindre ställen. Vår mest absurda spelning var på en stadsfestival i Nystad i Finland med Louisiana Red och Sven Zetterberg. Festivalen var i hamnen. Det var mycket folk på bryggorna. Vi skulle spela på en krog, men de hade ordnat så att scenen var på en pråm. När vi skulle börja drog de ut pråmen några meter från bryggan. Red gjorde stora ögon, men vi försökte se världsvana ut. Folk var bra på fyllan och vi väntade bara på att de skulle ramla i vattnet. Hur ser du på framtiden. Står ni på toppen nu? Jag hoppas att vi skall kunna bibehålla vår standard. Kunna göra bra skivor. Jag tror nog inte att vi någonsin blir ett populärt band som "brejkar" på någon vis. Det är med detta som med annat. Det är bara hårt arbete som lönar sig. Håller vi på såhär blir vi kanske erkända på ett eller annat sätt. Vi märker att allt fler känner till oss. Senast vi var i Helsingfors fanns det många vi aldrig sett förut som kände till oss. Så länge det är roligt kommer vi att hålla på. Framförhållningen är ca ett halvår upp till nio månader. Skall man boka i Danmark och Tyskland måste man vara ute ett halvår i förväg. De har sina rutiner. Så är det även med föreningarna i Sverige. Det är litet tufft att vara ute så långt i förväg. De kontakter man inte har måste man skapa sig. Det är så litet pengar i ett bluesband att ingen bokare har intresse att egentligen knyta ihop någonting. Det måste du göra själv. Det är bara att jobba hårt och hitta nya ställen. Även med gästartister är det övertalning som gäller. Åtminstone i Finland. I Sverige är det litet lättare. Man kan mer om bluesartister tack vare era föreningar. De aktiva i föreningarna har också varit med länge. Då får jag tacka Anders Lillsunde / Jefferson #132
This page and all contents are © 1996-2002 by Jefferson, Sweden. All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by
This e-mail address is being protected from spam bots, you need JavaScript enabled to view it
Trackback(0)
 |
Articles 
TrackBack-länk
RSS för kommentarer
