Mighty Sam McClain

Tronföljden är nu säkrad

Det ligger väl tyvärr inte alltför långt bort i tiden att en ny kung inom ”deep southern soul” och bluessoul måste utses när den store och outstanding Bobby ”Blue” Bland inte längre kan räknas in bland de aktivas skara.

Förhoppningsvis dröjer det ytterligare en god stund därför Bobby har fortfarande mycket att ge sin publik. Men dagen kommer och då känns det tryggt att luta sig mot en artist som verkar i Bobby’s anda, nämligen Mighty Sam McClain. Mighty Sam har en lång karriär bakom sig, men det är väl lika bra att ta allt från början. Sam är född 1943 i Monroe, Louisiana, en stad som ligger i delstatens bibelbälte. Hans mamma hade en gospelgrupp så redan vid fem års ålder började han uppträda med dem, och man kan lugnt konstatera att det har satt sina spår i hans sångstil senare i karriären. Sam’s röst har en djup baryton stämma som han idag utnyttjar till fullo. Sam’s barndom var dock inte en dans på rosor, hans mamman var omgift och han hade ett rent helvete i sin relation med sin styvfar.

Styvfadren var mycket våldsam och speciellt mot Sam vilket fick till följd att Sam slutade skolan redan vid 13 års ålder och flyttade hemifrån. Han säger i olika intervjuer att ”han visste inte vart han skulle ta vägen men en inre röst sa att han skulle börja sjunga.” Han startade sin karriär med att sjunga nere i den djupa södern. Efter att ha lämnat ett antal små lokala grupper hamnade Sam i The Dothan Sextet, en R&B grupp som var baserad i Alabama. Vid den här tiden, 1966, blev Sam körd till Rick Hall’s Fame Studios Muscle Shoals av promotorn och disc-jockeyn Papa Don Schreder. Det var alltså på legendarisk mark som Sam gjorde sin första skivsession. Det som var unikt med Fame Studios och Stax var att man spelade in såväl vita som svarta artister. Kompet bestod ofta av både svarta och vita musiker och detta retade gallfeber på rasisterna i södern.

Som resultat av skivinspelningen kom singeln Sweet Dream ut på skivdiskarna. Den här singeln kom att fungera som dörröppnare för Sam. Han fick möjlighet att uppträda på större scener och i stora artistpaket. Han jobbade under en tid tillsammans med Otis Redding, Gladys Knight, Jackie Wilson, och Temptations för att nämna några. Mycket av framgången berodde dels på att singeln Sweet Dream blev en stor hit, men kanske främst på grund av Sams enastående röst. Sam hade hämtat mängder av inspiration från sådana giganter som O.V. Wright, Solomon Burke och Bobby Bland, vilka samtliga var enormt stora vid den här tiden. Men det fanns självklart andra medlemmar ur den gyllene cirkeln av framstående ”soul men” som Sam hade lyssnat på och tagit intryck av. Tyvärr blev hans första period i karriären kort, i runda tal cirka två år. Sedan kan man säga att hans karriär gick i stå. Han försökte sig på några singeltagningar för Atlantic men det blev inte någon framgång. Inte nog med att det var svårt att hitta en ny hitsingel, även klubbjobben blev allt svårare att hitta.

Runt 1975 bodde Sam i Nashville där han skrev lite låtar och ägnade sig för övrigt åt affärsverksamhet inom musikbranschen. Det var alltså svåra år under större delen av 70-talet. Ett öde han delade med många andra artister inom soul och framförallt blues facket som under denna period inte stod högt i kurs av den kommersiella musikindustrin. R&B artisten Art Neville tog dock Sam under sina vingars beskydd vilket ledde till att Sam återigen fick gå in i en studio. Där vaxades en ny singel Pray och en EP med titeln Your Perfect Companion. Med dessa plattor i ”ryggen”, plus att Sam fick möjlighet att följa med på en turné till Japan där bland annat den stora jazz/blues gitarristen Wayne Bennett var med i kompbandet, fick hans karriär en ny start. Det finns en live-CD från Japan-turnén med namnet Live in Japan, men den är nog svår att få tag på i Sverige.

Däremot finns hans tidiga singlar utgivna av det engelska bolaget Charly Records under namnet Nothing But the Truth. Den är utgiven 1988, vilket borde innebära att det inte skall vara så svårt att hitta den i skivkataloger. Under mitten av 80-talet kom Sam att medverka på en Black Top produktion, Hubert Sumlins Blues Party. 1992 styrde Sam återigen mot södern. Han kom i kontakt med ett gäng utmärkta musiker och de fick ett antal gigs på bl.a. House of Blues. Skivbolaget Audioquest fick upp ögonen för Sam vilket innebar att CD-plattan Give It Up To Love började spelas in. När den väl låg på skivdiskarna skrev musikkritikern Jon Pareles i New York Times att ”He´s more than ready to be heard by the rest of the country.” Sam hade alltså lyckats att nå tillbaka till toppen igen. Vilket han självklart var väl värd. Eller som han själv uttrycker det, ”I’ve gone from singin’ at the Apollo Theater to eatin’ out of a garbage can. I know what it’s like to sleep outside when there’s snow on the ground. But I’ve always kept some sort of respect and dignity about myself.”

Efter denna stora genombrotts CD har det kommit ytterligare två plattor på samma bolag, Keep On Movin’ och Sledge-hammer Soul And Down Home Blues. Samtliga tre plattor är något över det vanliga. Det finns idag många artister som gör kanonplattor men det finns ingen idag som uppvisar den jämnhet och bredd som Sam gör. Här återfinns rejäla blåssektioner, bra blåsarr, en härligt svettig hammondorgel, en flyhänt gitarrist och inte det minst viktiga en tajt rytm sektion. Att plocka fram några enstaka låtar gör sig inte så lätt utan jag tycker att de måste höras i sitt sammanhang. Sam pendlar mellan häftiga soulnummer till skitig blues och soul-bluesballader. Det är alltid lika spännande att lyssna på hans skivor för de är inte på något vis förutsägbara, ständigt omväxlande. Mycket av låtmaterialet skriver Sam själv eller tillsammans med sina kompmusiker. Det är mycket sällan som han spelar in några covers, finns det med några så är de i regel så pass okända för oss i Europa att det inte spelar någon roll.

Sam är idag stor i USA där han turnerar flitigt, men han har också varit över i Europa ett antal gånger. Senast var nu under våren 98. Hans skivframgångar med tre första plattorna har gjort att en fjärde, Journey, är släppt i USA. Den släpptes i mars 98, men tyvärr har den inte kommit till Sverige ännu. Det är inte svårt att rekommendera Mighty Sam McClain’s skivproduktion till nya lyssnare med tanke på att han idag framstår som en av få så unika artister inom blues och soulfacket. För egen del ser jag Sam som den naturliga tronföljaren till Bobby Bland när han lägger micken på hyllan för gott.

Skivtips:

• Give It Up To Love Audioquest AQ-CD 1015
• Keep On Movin’ Audioquest AQ-CD 1031
• Sledgehammer Soul & Down Home Blues Audioquest AQ-CD 1042
• Journey Audioquest AQ-CD 1048
• Joy and Pain, Live in Europe CrossCut Records crosscut 11058

Jimmy Johansson / Jefferson #119

This page and all contents are © 1998 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson

TrackBack-länk

Kommentarer (0)

RSS för kommentarer

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Lägg till kommentar