Lonnie Mack Den förste vite gitarrhjälten Lonnie Mack är för evigt förknippad med instrumentalversionen av Chuck Berrys Memphis (#5, 1963) samt hans andra stora hit Wham! (#24, 1963), likaså en instrumental. Vad många inte kanske känner till är att Lonnie som vokalist och gitarrist också gjorde egna soullåtar helt i klass med sina svarta samtida. Lyssna på t.ex. Why eller Where There's A Will There's A Way, båda från 1963. De tål jämförelse med vem och vad som helst inom soulgenren. Hans soulkarriär tog dock slut innan den ens riktigt börjat. När de svarta stationerna upptäckte att han var vit slutade de att spela hans skivor. På scen fortsatte dock Lonnie att sjunga soul. Instrumentalerna på skiva var en eftergift till Fraternitys ägare Harry Carlson. Lonnie ryckte även in som studiomusiker hos King Records. Han finns med på inspelningar med bl. a. Freddy King, James Brown och Hank Ballard. Memphis kom till ganska slumpmässigt redan 1962. Det fanns studiotid kvar efter någon annans inspelning där Lonnie med band kompade och man utnyttjade tiden till att låta Lonnie göra Memphis. Efter Fraternity-tiden spelade Lonnie Mack in bl.a. tre album för Elektra. Han gjorde två album för Capitol 1977 och ett för Epic 1988. För Alligator har han gjort tre album mellan -85 och -90. LP'na spänner över ett brett fält, från 70-tals rock till bluegrass och boogierock. Jerry Waddel, en Jeffersonvän boende i Nashville ordnade med intervjumöjligheten med Lonnie Mack. Det gick till så att jag skickade mina frågor med E-mail och fick tillbaka en kassett med intalade svar. "Jag är inte så mycket för att skriva" konstaterar Lonnie som avslutning på kassettbandet. Lonnie Mack föddes den 18 juli 1941 i Harrison, Indiana, ca 20 miles väster om Cincinnati.
Lonnie Mack berättar själv:
Mina föräldrar var musiker. De spelade gitarr och banjo. Det var gammaldags country, bluegrass och gospel. Det var också mina första influenser, det var det jag hörde först. Min äldre bror Alvin (numera död) spelade gitarr och sjöng. Han hade också ett band. Hans gitarr fanns tillgänglig hemma och på den började jag när jag var tre - fyra år. Drog runt med den och försökte få till ackord. Men det var min mamma som lärde mig de första ackorden. Det var så jag blev gitarrist. Min första professionella spelning, om det räknas som första gången man får betalt, det var när jag var sju år och spelade för några killar nere vid järnvägen när de hade lunchrast. De lade några quarters i gitarrhålet. Mitt första professionella band som fick betalda spelningar hade jag när jag var elva år. Det är många artister som influerat mig: I början var det familjen, föräldrar, bröder, systrar, farbröder, mostrar osv., alla spelade musik. Jag hade en farbror som bodde i Texas. Han bodde hos oss ett tag och det var han som introducerade mig för bluessångare som T-Bone Walker och andra därifrån. Innan dessa var det Merle Travis och Chet Atkins. Men de som påverkade mig som solist var inte gitarrister, det var Hammond B3 musiker, jazzmusiker och saxofonister. För rytm påverkades jag av bl.a. Jimmy Reed. Han var en av mina hjältar. Det är egentligen för många för att kunna gå in på dem här. Du skall ändå inte skriva en bok. Men det håller jag på att göra. Jag började först spela in för Fraternity. Men de hade ingen egen studio utan använde Kings för sina inspelningar. Sedan vi gjort Memphis, Wham! och första LP'n hängde jag runt Kings studio. Det var kul att vara där. Det var så jag blev erbjuden att vara med på inspelningar med Freddy King och James Brown och alla andra. Jag var egentligen ingen studiomusiker, jag råkade bara vara där ibland, och då ville de att jag skulle spela gitarr. Jag spelade för många andra också, en del som ingen känner till idag, men jag går inte in på dem nu. Fraternity gav även ut country & western, t.ex All American Boy med Bobby Bare. Det var inget stort bolag. Harry Carlson som ägde bolaget var också min manager. Jag hade ett band, Lonnie Mack & Twilighters, och vi hade spelat Memphis på scen i flera år innan vi spelade in den. Det var mitt första skivavtal. B-sida var Down In The Dumps. Albert Washington mötte jag genom Fraternity. Han spelade också in för dem. Harry Carlson skrev även låtar och han skrev några för Albert. Det var Harry som ville att jag skulle kompa Albert. Albert var en riktig gentleman. Han hade en ovanlig röst och var ganska annorlunda. Dessa inspelningar gjordes inte hos King utan hos Jewel Records, i en förort till Cincinnati. Där spelade även jag in senare, bl.a. mina album för Elektra. Jag har inte hört av Albert sedan dess. Undrar om han lever? Jag vet egentligen inte om det då fanns andra vita gitarrister verksamma inom R&B och blues, men det borde ju ha funnits flera. Jag gillade själv killarna från Memphis, de som spelade med Elvis, sådana som Carl Perkins. När jag spelade in Memphis hade jag ett femmannaband med bas, trummor, andra gitarr och två saxofoner. Det var mitt första turnéband. Vi spelade överallt: klubbar, auditorier, colosseums, festivaler osv. Vi gjorde även 'package tours'. En av de första var 1963 eller 1964 i Kanada med Chuck Berry, Everly Brothers, Dick & Dee, Gerry & Pacemakers från England och Billy J Kramer. Danny Thomas var speaker. Sedan spelade vi på massor av liknande shower med alla som var något i rock 'n' roll-svängen. På 70-talet var det bl.a. med Joe Cocker, t.o.m. Lawrence Welk. Min stil har egentligen inte förändrats. Jag växte upp med country, bluegrass och gospel, och gick sedan över till blues och svart gospel. Jag har gett mig i kast med allt på olika skivor. Jag har alltid gjort vad jag själv velat och jag finns fortfarande kvar. Så egentligen har jag aldrig bytt stil. Jag har bara rört mig inom det jag vuxit upp med. Just nu sitter jag och funderar på att spela in en ny skiva och i vilken genre den i så fall skall hamna. Fortsättningsvis tycker jag om den äldre musiken, men jag tycker även om den moderna musiken utom rap. Även klassisk musik lyssnar jag på. Till mina spelningar kommer mycket folk från den gamla tiden, men även många unga människor. Det är en blandad publik. Jag turnerar fortsättningsvis, men sedan ett år tillbaka har jag inte spelat så mycket. Jag har försökt få ordning på mitt förlagsbolag och få mina gamla inspelningar utgivna på CD på mitt eget bolag. Jag jobbar även med min hemsida www.lonniemack.com. Jag måste hålla mig ajour med tiden. När jag får ordning på allt så ska jag börja turnera på allvar igen. Vilka bilar jag har? Det var en konstig fråga. Men jag har alltid gillat Lincoln och Ford. Samt Chevrolet trucks.
Jag har det bra ställt. Jag har inga problem. Var jag än befunnit mig har musiken varit bra för mig. Den borde vara så bra för alla. Jag är nöjd med vem jag är, varifrån jag kommit, vad jag uppnått och vart jag planerar att vara på väg. "See you brother, bless you!" Fotnot: När jag skrev ned frågorna till Lonnie hade jag natten innan i telefon fått en utförlig redogörelse av bilparken genom en annan gammal artist. Så jag beslöt att kolla vad Lonnie hade. Rekommenderad lyssning: "Memhpis Wham!", ACE CDCHD 713
Av Anders Lillsunde / Jefferson #129
This page and all contents are © 1996-2000 by Jefferson, Sweden. All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by
This e-mail address is being protected from spam bots, you need JavaScript enabled to view it
Trackback(0)
 |
Articles 
TrackBack-länk
RSS för kommentarer