Chuck BerrySå skall Chuck Berry då äntligen få Polarpriset, något han borde varit den allra första att få.

Tyvärr verkar det som att han är alltför sjuk för att ta emot det själv så Dave Edmunds kommer att vara stand-in.

Om vi går tillbaka 30 år i tiden skulle Norrköpings stad fira 600-årsjubileum och vände sig då till föreningen Crescendo och bad dem ordna en konsert med någon legendarisk artist i Himmelstalundshallen. Lasse Linder och undertecknad fick frågan att försöka hitta någon attraktiv akt inom rock och blues.

Vi försökte med Jerry Lee Lewis men avråddes av flera kontakter att han inte var i speciellt god balans och kanske skulle blåsa oss. Ett lite udda men spännande namn var Eddie Hinton (sångare, gitarrist och låtskrivare), men här blev det tvärstopp – vi fick höra från olika håll att han var galen.

Nu var goda råd dyra. Skulle vi våga oss på att försöka med Chuck Berry? De gånger jag sett honom i Europa har han ofta uppträtt väldigt nonchalant både mot publik och medmusiker. Via kontakter fick vi besked från hans manager att han kunde ställa upp tillsammans med basist och trummis söndagen den 28 oktober.

Gaget var högt och man krävde ett stort förskott. Vi blev alltmer nervösa. Tänk om han slarvade igenom den här spelningen också. Genom Jim O´Neal på Living Blues fick jag reda på att Johnnie Johnson, pianisten på Chucks klassiska Chess-inspelningar, levde och fortfarande spelade då och då. Nu slog vi till - han skulle bli vår garanti för att Chuck skulle skärpa till sig. Sagt och gjort så bokade vi flygbiljetter åt Johnnie men lät aldrig Chuck få veta något.

Chuck BerryUnder tiden hade Chucks manager presenterat en så kallad rider med en massa villkor som måste uppfyllas. Bland annat skulle det stå en Mercedes av senaste modell på flyplatsen i Norrköping och i framsätet skulle det ligga en kartbok så Chuck själv kunde köra till spelplatsen.

Det hotell han skulle bo på tillsammans med sin unga kvinnliga medföljare skulle vara utrustad med en kingsize bed. I logen skulle en mängd frukt och drickbart av olika styrka finnas. Hotellet letade fram sin bredaste säng och kallade den för en kingsize bed så det gick bra. Värre var det med bilen, den var inte så vanlig i Sverige men Crescendo lyckades få låna den av en lokal pamp.

På flyplatsen befann sig nu Lasse, jag och Johnnie i spänd väntan på hur Chuck skulle reagera när de återsågs efter nästan tolv år. Som tur var så blev det ett glatt återseende och de lovade varandra att snabbt återuppta samarbetet. Själva konserten kan du läsa om i Tommy Holmströms recension i Jefferson nr 67 eller här nedan.

Text och bilder Hans Schweitz

 

CHUCK BERRY, Himmelstalundshallen, Norrköping, 84 10 28

Det var med stor förväntan och högt ställda krav jag åkte till Norrköping; Chuck Berry skulle ge konsert i Himmelstalundshallen. Arrangör var musikföreningen Crescendo. När Chuck var i Sverige senast 1980 såg jag honom på Gröna Lund. Chuck var då febersjuk och showen var under all kritik. Han blev också sågad av kritikerna, som tyckte att han skulle "lägga av". Som tur var gjorde han nu inte det.

Chuck BerryCrescendo och de inhyrda turnefixarna hade nämligen lyckats få över Johnny Johnson, Chucks gamle pianist till spelningen i Himmelstalunds hallen. Det var Johnny som i slutet av 1951 ringde till Chuck och undrade om han kunde hoppa in på en spelning. Det blev början på vad som senare skulle bli "the Chuck Berry Combo", alltså ett historiskt telefonsamtal - resten kan vi ju. 

Chuck blev ordentligt förvånad när han anlände till Norrköpings flygplats och Johnny stod där och väntade. Chuck visste inte att Johnny skulle vara med på spelningen, något som Chucks engelske road manager lyckats hemlighålla!

Till konserten: Inledde gjorde Kenneth Svanström, som allmänt kallas för Sveriges Jerry Lee Lewis. Även om han kör mycket av Jerry Lees repertoar, tycker jag att han lyckas hålla distans till sin, stora idol. Låtar han körde var bl a "End Of The Road", "Little Queenie" och "Whole Lotta Shakin' Going On". Kenneth kompades av sin son Richard på trummor och Vetle Martin på kontra- och elbas. Tyvärr tycker jag att framträdandet i viss mån förstördes av att bastrumman och pianot var för starkt frammixade, vilket gjorde att det var svårtatt höra den duktige norske basisten. I övrigt en hyfsad show i stil med vad jag väntat mig.

Nästa band ut var de lokala Rock Flames: (vcl, pno, gtr, bsg, dm). Nu ska väl sägas att det inte är det lättaste att gå upp på scen före Chuck Berry. Låtar som fastnade var Phil Spectors "Da-Doo-ROn-Ron", som bandet körde a capella, samt Fats Dominos "My Girl Josephine". Jag tycker rent allmänt att bandet körde en alltför vanlig repertoar i Rock´n´roll-svängen.

Så var det alltså dags för Charles Edward Berry Anderson!!! Först upp på scen kom Johnny Johnson och satte sig vid pianot. Bas och trummor sköttes av Jim Marsala respektive engelsmannen George Hollingworth. Det var en märkbart nervös Chuck som tog scenen i besittning, förmodligen beroende på att Johnny satt bakom pianot. De hade ju enligt Chuck inte spelat ihop offentligt på elva år! De tre första låtarna, en kort instrumental med fragment från "Liverpool Drive", "School Days" och "Sweet Little Sixteen" var alla miserabla. Det berodde till största delen på Chuck själv som spelade slarvigt och oinspirerat på en ostämd gitarr.

Men i och med "Roll Over Beethoven" började det fungera bättre och efter den tyckte Chuck att det var dags att börja showen på allvar till publikens enorma jubel. Vi fick höra "Let It Rock" samt ytterligare ett tiotal kända Chuck-rockers och två bluesiga mellanstick, nämligen "Mean Old World" och "Wee Wee Hours". I "Mean Old World" spelade Chuck av en sträng, något som normalt skulle kunna punktera en show, dock ej i det här fallet, för om man heter Chuck Berry tar man helt enkelt basen av basisten, medan Jim Marsela fick gå och byta sträng. Chuck spelade bas på resten av låten och lämnade över soloutrymmet till Johnny. Chuck hann visa att han spelar bas på ett personligt och funktionellt sätt. "Mean Old World" blev en av kvällens höjdpunkter, mycket beroende på att Johnny hade två enormt fina solon.

Johnny Johnson behöver ett kapitel för sig. Han framstod som en klippa under hela konserten. Chuck behöver en pianist som Johnny bakom sig och Chuck sparade inte heller på superlativen, när han gång på gång under konserten öste beröm över sin gamle spelkamrat. Det var närmast i rörande ordalag han förklarade "att ingen kan spela blues som Johnny". När sedan Johnny började inledningen på "Wee Wee Hours", var det som om tiden stått stilla. Närmare en gammal originalinspelning på Chess-etiketten än så här är det nog inte möjligt att komma idag. Ett stort plus i kanten till Johnny. Jag hävdar att Johnny Johnson är den klart bästa blues- (och rock-) pianisten idag. Han står utan konkurrens.

Med Chuck i form är de helt oslagbara. Konserten blev bara bättre och bättre och Chuck hade nu ordentligt flyt i sitt gitarrspel, både med sitt kraftfulla komp och knyckiga solospel. Chuck körde både "the crouch-run" och jämfota grodhopp över scenen; det är inte någon tillfällighet att han fått smeknamnet "Crazy Legs". Tyvärr fick vi ej se någon "duck-walk", då Chuck ej spelade "Maybelline" - han gör ju som bekant sin berömda "duck-walk" endast till den låten numera. Vi fick höra mycket bra versioner av "Rock And Roll Music" och "Carol/Little Queenie" (medley). Chuck avslutade med "Reelin" and Rockin" och "House Lights". I den senare ville han i vanlig ordning ha upp publik på scen att dansa och trots att han två gånger upprepade sin önskan uppfattade tydligen inte vakterna detta, utan kallade in förstärkning när publiken pressade på. Läget blev ganska irriterat mot slutet, när inte vakterna släppte igenom någon danssugen ungdom.

Dock uppfattade Chuck snabbt vad som höll på att hända och skickade ut ett av rockhistoriens längsta ben och slog av bandet och "snällt" bad vakterna att släppa igenom en del ungdomar, som han själv valde ut. Mycket professionellt. Konserten fortsatte och Chuck fick upp en otrolig stämning bland de 3.500 i publiken. Chuck tycktes stortrivas och vässade på sin gitarr som aldrig förr. När allt var som bäst lämnade Chuck scenen efter drygt en timmes konsert, ivrigt påhejad av sina fans. Trots att publiken jobbade för ett extranummer, tyckte tydligen Chuck att det fick räcka. Av de sex konserter jag sett med Chuck var det här den klart bästa. En stor eloge till Crescendo som lyckades med att anordna den här historiska konserten. Ett stort tack till Chuck, som trots sina 58 är fortfarande visar de yngre förmågorna i rockbranschen var skåpet ska stå. Tommy Holmström

Fotnot: "De inhyrda turnéfixarna" kan vi väl avslöja var Lasse Linder och Hans Schweitz, så att de tillsammans med Crescendo kan ta åt sig äran av ett fint genomfört arrangemang. Red. anm. Tyvärr har vi inte hunnit få fram något foto på Johnny Johnson, men i nästa nummer ska vi ha honom med!

Text: Tommy Holmström Bild: Johan Hasselberg /Jefferson 67 vintern 1984

 

Skriv ut E-post