Rush, Otis #114

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Otis Rush

Trots att Otis Rush tillhör en av efterkrigstidens absolut främsta bluesmusiker så har förhållandevis lite skrivits om honom på svenska. Denna artikel har inga som helst ambitioner att råda bot på detta faktum, men det kan ändå finnas skäl att lyfta fram denna stora artist, Otis Rush.

Otis Rush föddes den 29 april 1934 i Philadelphia, Mississippi, i en kull av sju syskon. Hans föräldrar arbetade likt många andra svarta som lantarbetare. Han uppmuntrades av sina äldre bröder Leroy och Eugene att börja spela gitarr vid så tidig ålder som åtta år.

1949 flyttade han till Chicago. Han följer alltså det klassiska mönstret av bluesmusikerna som växt upp i Mississippi. I Chicago fick han jobb inom stål och sågverksindustrin. Denna arbetarklasskille hade säkert en dröm och önskan att han via musiken skulle få en chans att komma upp sig i det hårda amerikanska samhället där rasismen ständigt är närvarande.

Han var en flitig besökare av olika klubbar och juke joints för att kolla in de då populära bluesartisterna. Vid sidan av jobbet övade han på att förbättra sin gitarrteknik.

Första giget ägde rum 1953 på klubben Club Alibi där han spelade solo. Därefter följde en period där han spelade med en rad olika grupper och musiker. Otis hämtade mycket inspiration från gitarrister som BB King, T-Bone Walker men även från sådana som Reggie Boyd och Jody Williams.

Mycket snart spred sig ryktet om en ung kille som spelade gitarr och hade en fin sångröst. Denna kombination av ett överjävligt gitarrspel och en gudabenådad röst har Otis levt på under hela sin karriär. Det är ytterst få som ens kommer i närheten av den storhet som Otis har utvecklat.

Gitarren är likt en skalpell som dissekerar varje ton i låten på ett makalöst sätt. Lägg därtill en soulfylld röst, ja där finns alltså den storhet och karisma som så många andra artister saknar oavsett genre.

Otis karriär kan man dela in i tre olika faser. Fas ett: vid 1956 när han hade jobb på 708 Club tillsammans med Louis Myers och Fred Below. Då stegar Willie Dixon in på klubben i sällskap med Eli Toscano. Nästan genast erbjuds Otis ett skivkontrakt på det lilla skivbolaget Cobra som för övrigt ägdes av just Eli Toscano. Vid den första sessionen vaxades I Can't Quit You Baby och därmed var den första stenen lagd i en lång och framgångsrik skivkarriär. I denna första fas gjorde Otis den ena efter den andra singeln och nästan alla blev jättehits. Låtar som för alltid skrev in sig i bluesens historiebok. Jag tänker på låtar som All Your Love, I Can't Quit You Baby och My Love Will Never Die för att nu bara nämna ett fåtal. Det var i praktiken rena hitfabriken.

Med dessa singelframgångar så var det många som ville se honom live, vilket innebar att de långa turnéerna väntade. Musiken var ju av lite annorlunda snitt än den traditionella Chicago stilen. Den var ny, tuff och uppkäftig. Vassa gitarrsolon långt ifrån de mer renodlade deltamusikerna typ Muddy Waters som var ohyggligt stor under mitten av 50-talet.

Utvecklandet av The Westside sound var i huvudsak tre mans verk. Magic Sam, Buddy Guy och Otis Rush. Dessa tre herrar var för övrigt på samma skivbolag, Cobra. Så det var inte ett dåligt artiststall som Eli Toscano förfogade över. Alla unga och med stor potential inom sig. Det speciella med soundet var att man hade tremannaband där gitarristen såväl kompade som solade sig igenom låtarna. Det är ett jävla ös helt enkelt och det klart att detta gjorde att de unga svarta blev intresserade av detta nya.

Tyvärr var den här första perioden mycket kort. Från 1956 till i början av 60-talet varade den. Producent och låtskrivare under den här perioden var den då dynamiska Willie Dixon. Han fick under början av 60-talet över Otis till Chessetiketten. Den nya era av unga musiker som Otis, Buddy och Magic Sam ledde fick det alla lite svårare att göra sig .gällande under mitten av 60-talet. Over huvudtaget fick bluesen det allt kärvare och ifrågasatt av de unga mer radikaliserade svarta. Bluesen var för mycket blå och gammaldags. Man hade upptäckt en ny musikstil, SOULEN

Hur som helst gick Otis in i skivstudion på Duke Records och vaxade hitlåten Homework. Sedan dröjde det till 1965 innan Sam Charters fick in Otis på studiogolvet där man spelade in några spår till antologin The Blues Today, Vol 2 för Vanguard Records. Återigen bevisar han sin storhet. Men som sagt intresset för bluesen hade svalnat ordentligt.

Under 1966 besökte Otis Europa tillsammans med The American Folk Blues Festival. Man kan nog konstatera att detta besök innebar att vi vita i Europa fick upp ögonen för honom. John Mayall till exempel hämtade otroligt mycket material under de första åren av sin karriär från Otis Rush. Liksom många andra vita R&B band vid den här tiden.

Från 1966 och framåt under några år hade Otis ett rent helvete. Han hade problem med skivbolag (något som följt honom under hela hans karriär), han var ofta sjuk, en hel del psykiska problem. Inga nya hits att komma med. Man ifrågasatte hans genistatus. Han försörjde sig genom att spela på små obetydliga syltor i Chicago.

Under 1969 var dock Otis inne i skivstudion och den första LP:n såg därmed dagens ljus, Mourning in the Morning. Mike Bloomfield och Nick Gravenites producerade plattan. Många kritiker och så kallade experter håller inte denna plattan allt för högt i Rush's skivproduktion. För egen del kan jag inte dela denna uppfattning. Jag tycker att den är jävligt bra. Han är uppbackad av ett bra komp-band och en maffig blåssektion. Har han detta i ryggen då finns förutsättningar att han kan göra underverk. Plattan innehåller några tidigare singlar som kom ut under hans storhetstid.

Vi kan nu börja se slutet av fas nummer två. En period som präglas av mycket problem och bekymmer, men framförallt av få bra skivor.

Men i februari 1971 i Wally Heider Studio, San Francisco, hände det! Ja, det började faktiskt redan i slutet av 1970 då ett kontrakt skrevs där Otis under fem år skulle spela in fem album. Tänk er själva, fem nya album med Otis. Efter vad som hänt under de senaste åren var ju detta en mindre sensation. Han fick välja musiker, fick en rejäl budget, mycket studiotid och inte minst viktigt han fick välja producent. Han valde Nick Gravenites.

Resultatet blev Right Place, Wrong Time. Man behöver egentligen bara lyssna en gång på skivan så förstår man att detta är något utöver det vanliga. Men självfallet skulle Otis ha OSIS! Skivbolaget Capitol ville inte släppa skivan. Det skulle faktiskt dröja ända fram till 1976 innan detta fantastiska material kom ut på skivdiskarna. Varför bolaget inte ville släppa materialet tidigare står väl skrivet i stjärnorna. Detta var ju självfallet ett stort bakslag för Otis som kallt räknat med att plattan skulle bli en framgång för honom.

Nu skulle det dröja fram till 1975 innan någonting händer på allvar. Under en bejublad konsertturné i Japan spelade Delmark Records in Otis Rush med Jimmy Dawkins kompband. Albumet fick namnet So Many Roads - Live in Concert. Mellan kritiker och fans råder en gemensam uppfattning - detta är bland de bästa livebluesplattor som någonsin spelats in. Det är denna plattan och Right Place, Wrong Time som alla åberopar när hans skivkarriär kommer på tal. Jag anser att detta synsätt är lite väl snålt tilltaget. Det finns avsevärt mer i hans skivproduktion som behöver och skall lyftas fram.

Efter denna succé beslutade Delmark Records att följa upp med ytterligare ett album. Det kom att bli Cold Day in Hell. Detta var hans första studioskiva på fem år, och det var kanske inte så onaturligt att han fick göra den just då, Ett stort antal artister hade uppgivit att de hade Otis som förebild och att man hämtat stor inspiration från honom. Det var namn som Little Milton, Duane Allman, Mike Bloomfield, Elvin Bishop, Johnny Winter, Mike Taylor och Eric Clapton. Med detta som bakgrund kanske det inte är så svårt att förstå att skivan kom till.

Till detta skall också läggas att han medverkade på Jimmy Dawkins legendariska platta All for Business där Otis spelar såväl komp som sologitarr. Men tillbaka till Cold Day in Hell. Där fick han möjlighet att välja sitt eget material och därmed de låtar han gillade bäst. Med denna skiva har någon sagt att Otis givit primalbluesen ett ansikte. Hur som helst på det hela taget ett utmärkt album.

I oktober 1977 under en Europa turné träffade Otis sin gamla vän Sam Charters igen och då i Stockholm där Sam för tillfället bodde och arbetade. Sam fick Rush i skivstudion och under två dagar spelade man in material som skulle räcka till en ny Otis Rush LP. Den kom ut i Europa under namnet Troubles Troubles. Med i studion fanns Otis komp och turné band. Den här skivan har fått mycket skit på sig. Man säger att den är oinspirerad, dålig sång, svaga låtar och ett kraftlöst gitarrspel från frontmannen. När plattan sedan skulle återutges i USA på det Chicago baserade skivbolaget Alligator Records fick Lucky Peterson i uppdrag att lägga på orgel och piano på låtarna. Detta gjorde inte kritikerna gladare. Ännu mer skit öste man över plattan och man ifrågasatte ifall det var moraliskt riktigt att göra så här. Otis själv har dock själv hävdat att han hela tiden ville ha orgel och piano med, så efter vad jag kan förstå är han väl rätt nöjd över slutproduktionen. När plattan kom ut i USA fick den ett nytt namn Lost in the Blues. Jag anser att det är en platta med lite layback profil så den återfinns ofta på min CD. Detta var alltså 1977.

Sedan dess fram till 90-talet har det varit väldigt tyst om Otis Rush. Några enstaka turnéer har han gjort och blandat succéer med rena bottennapp. Skivorna som kommit ut har tyvärr varit stora floppar. Enligt rapporter från USA har väl hälsan inte varit den bästa heller.
Men så helt utan förvarning kom 1994 en ny CD ut. Det var med blandade känslor man mottog de första rapporterna. Det låter säkert lika jävligt som Buddy Guy's senaste alster. Trodde man! Men jag och många med mig tog fel. Här finns den gamle Otis Rush tillbaka i gammalt gott slag. Han spelar gitarr som under sin storhetstid och rösten är oerhört soulmättad. Produktionen är svart och ypperlig. Till detta kommer en stor blåssektion. En hel bluesvärld gladdes åt Otis återkomst, och det var ju inte vilken comeback som helst. Han hade överraskat oss alla. Skivan är onödigt bra!!Ain't Enough Comin' In är ett givet inköp.

Nu är det mycket tal om att det skall komma fler skivor med Otis, men det återstår väl att se hur det blir med den saken. Jag och många med mig skulle självfallet hälsa det som en välsignelse från ovan om så skulle vara fallet, men har man som Otis haft osis under hela sin karriär ska man nog inte bli besviken om det kommer att dröja något eller några år till nästa gång. Vad som talar för att det kan bli verklighet är att hans framträdande på olika festivaler runt om i USA rapporterar om en Otis i toppform. Alla är smått lyriska över hur bra karln är, och visst behöver 1994 års kanon-platta Ain't Enough Comin' In en uppföljare.

Detta försök att ge en bild över Otis Rush är på intet sätt komplett, men jag tycker att det är viktigt att lyfta fram idag levande bluesmusiker som betytt så mycket för vår musiks framväxt. Jag lovar att lånar du ett öra till hans musik kommer du att inse vilken oerhört stor musiker han egentligen är. Helt enkelt en levande legend.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut