Copeland, Shemekia #188

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

 Shemeika Copeland

Intervjun med Shemekia blev så lång att allt inte fick plats i nummer 188. Här är därför lite extramaterial, som det heter på DVD-språk. Vi får bland annat en ökad inblick i hur skivbolagsdirektören och allmänna eldsjälen Bruce Iglauer jobbar. (Vissa upprepningar från tidningen kan förekomma för att göra texten mer lättbegriplig.)

Spelade din far in dig när du var barn?
- Jag har tejper någonstans och jag måste hitta dem. Min mamma har dem någonstans. Vi flyttade en hel del, men min mamma har ett förråd i Pennsylvania och de måste finnas där. Vi måste få fram det och lyssna. Jag har en hel del kul grejer på de tejperna.

Du gör fortfarande många av hans låtar på skiva och live…
- Ja, varje skiva gör jag en låt han sjöng, och på konserter gör jag troligen ett par, tre varje gång.

Bruce berättade att du sjöng I´m A Woman i grundskolan en gång.
- Åh, det blev trubbel, för när jag gick i skolan var det hiphop som var populärt. Jag växte upp i Harlem och allting var hiphop. Och var det inte hiphop var det Michael Jackson, Whitney Houston och alla popstjärnorna. Så i skolan hade de talangträning, barnen fick ställa sig framför klassen och göra något inför sina kamrater. Alla ungar gick upp och rappade eller sjöng någon poplåt. Inte jag! Jag gick upp och sjöng Koko Taylors I´m A Woman. (skratt) Och jag fick problem efter det, för texten är ingen höjdare: ”I´m a woman, I can make love to a crocodile”, du vet. (skratt) Men jag var annorlunda redan då från resten av ungarna. Jag lyssnade alltid på bluesskivor och gospelskivor och country, det var det jag älskade redan som barn. Och det är vad jag älskar nu. Jag har verkligen inte ändrats. Någon gång ibland när jag hör en poplåt tänker jag ”åh, det var en bra låt”, men det är mycket sällan.
Ja, det finns massor av bra countrylåtar som många soulsångare tar till sig.

- Vet du vad, jag tar in en countrystation och problemet är - jag kan inte skilja kvinnorna åt, och jag kan inte skilja männen åt. Alla låter likadant för mig. Jag är bra på röster, men problemet är att när allt spelas in maskinellt tar de bort originaliteten och försöker få alla att låta likadant. Det var vad som var så bra med soul (att dom inte gjorde det).

Du kände igen Solomon Burke, Joe Tex…
- Exakt! Och jag kan fortfarande plocka det; det där är Solomon Burke! Det där är Joe Tex! Nu för tiden kan jag inte urskilja något alls. Och det är åt skogen, för det blir liksom en process. Det är vad som är så bra med Europa, de bearbetar inte maten så mycket, så den smakar bättre. (skratt)

När började du göra egna shower? Du började med din pappas band.
- Jag gjorde shower runt New York och Connecticut; det var några stycken med min pappas band. Jag satte inte ihop mitt eget band förrän i april 1998. Mitt eget band! En av min pappas musiker kom med och det var trummisen, Barry Harrison. Och han spelade med mig i sex-sju år. Men nu i april har jag haft mitt band i arton år!

De flesta har varit med dig en lång tid.
- En av mina gitarrister, Arthur (Neilson), har varit med mig sedan april 1998. Och min basist, Kevin Jenkins, har varit med mig elva år, och jag har Willie Scandlyn, han har varit med mig sex år, nästan sju. Och Robin Gould, vi kallar honom den nye killen, för han har bara varit med två år.

På tal om Bruce. Du bytte till Telarc och gjorde ett par album där. Tröttnade du på Alligator?
- Nej, jag gjorde klart mitt kontrakt med Alligator och jag ville bara prova något annat. Det var inga problem eller strul på något sätt. Bruce och jag pratade igenom det. Bruce är en skivproducerande maskin, du fattar vad jag menar, så mina skivor kom ut vartannat år. Det var alltid en ny skiva. När det blir så har du ingen tid över till något annat liv, det finns ingen tid att växa. Bland det bästa som hänt mig var att jag gick till Telarc. För kreativt, jag fick så mycket tid mellan skivorna att… gosh! Åka till Irak och uppträda för trupperna. Och det var vid den här tiden jag gifte mig (med Buddy Guys trummis Orlando Wright). Jag hade en massa tid att leva. Och när det händer för det med sig att man får en massa att prata om. Man får en massa du vill säga och det var en stor grej för mig. Så jag liksom startade det med Never Going Back, för det var ett mycket politiskt album för. Mer än mina tidigare. Jag lämnade det här med kärlek och det här typiska som du kan tänka dig att en ung blueskvinna ska sjunga om

- Jag började diskutera ämnen som politik, religion, hyckleri, sådana ämnen som jag alltid undvikit, för att jag tyckte jag var för ung. Ingen är intresserad att höra om sådant från någon som bara har levat i fem minuter. Så det blev starten med den skivan Never Going Back. Sedan väntade jag tre-fyra år innan jag gjorde nästa. Och när 33 1/3 kom hade jag verkligen mognat. Jag menar nog att jag verkligen funnit mig själv med den skivan. Så Never Going Back To Memphis startade processen och 33 1/3 avslutade den, och jag var verkligen lycklig att komma tillbaka till Alligator med Outskirts Of Love, för nu hade jag nått fram. Förstår du vad jag menar? Allt kändes bara bra, för jag hade fått all den tid på mig, som Bruce aldrig skulle gett mig. (skratt) För han vill göra skivor. Det är vad han vill.

Du måste få honom ta det lugnt nu.
- Verkligen! Absolut! Jag tror att nu kommer han att vara ok, för han vet, han förstår det. Han kommer inte att stressa mig att göra en ny skiva. För vad jag skickar ut till universum är verkligen viktigt och jag vill vara säker på att jag känner passionen för det. Inte bara passionerad med vad jag sjunger om, utan passionerad med vad jag pratar om. För det är viktigt att vara passionerad med vad du säger och vad du gör, för du måste sälja den här skivan – kanske resten av ditt liv. Så… det är viktigt. Vi har ett gott kamratskap, jag älskar honom.

Han är en stor pratkvarn. Han kan prata i evighet.
- Ja! Men vet du vad, han kan lyssna nu också. Jag upptäckte att han kan lyssna, för han har hört mig, och vad mina behov är, för jag sa till honom, att jag behöver tid på mig. Och jag tror att han är mer än klar för att ge mig den tiden. För om jag fortsätter ge honom en bra produkt… Han säger, ta den tid på dig du behöver. (skratt) Så han och jag har en jättebra relation och jag är riktigt, riktigt lycklig för det. För jag känner att jag kan prata med honom nu och säga: Det är tufft när du träffar någon som är ett barn och sedan se det växa upp till en vuxen kvinna. Det är vad han råkade ut för. När han träffade mig var jag en tjej och nu är jag en vuxen kvinna. Så han såg mig växa upp och han är stolt över mig. En stolt pappa. (känslofyllt skratt)

Gör du någon distinktion mellan blues och soul och även soul/blues, som vi gör i Europa och kanske även i USA?
- Det är skillnad. Jag sjunger blues, inte soul/blues. Jag sjunger nutida blues… åh, det är så uppsplittrat nu så jag vet inte vad längre… Jag var på en blueskryssning nyligen, där ingen egentligen var bluesfan (skratt), du förstår vad jag menar… Joe Bonamassa var värd.

Jo, jag vet Bruce var konfunderad. (Fast egentligen inte förstås; Joe Bonamassa hade arrangerat en blueskryssning och bjöd in Alligator Records att medverka med fyra artister. Bruce hade redan berättat för mig att han bevistade en av tre konserter med Bonamassa och konstaterade att, nej, det här är inte vad jag kallar blues. Men han var förstås tacksam över den exponering hans artister och skivbolag fick.)

- Ja! (skratt) De var inte riktiga bluesfans. En del av de, förstås, när du har en båt med 2500 människor. Det måste ha funnits några stycken, men de flesta var det inte. De kände till Bonamassa, Beth Hart… men de känner inte till Muddy Waters, Howlin´ Wolf, de känner inte till Big Mama Thornton. I ett avseende är de bluesfans, men de vet inte vem Hound Dog Taylor är. (skratt) De var mer åt rockhållet. Så det är delat på något sätt. Antagligen kan de ha fem blueskryssningar och ha olika slags musik på varje; Delta Blues Cruise, Chicago Blues Cruise, Southern Soul Blues Cruise…
Text och foto: Tommy ”ungdomspraktikanten” Löfgren

Taggar: Internationella artister

Skriv ut