Baldry, Long John #148

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Long John Baldry

 

Long John Baldry, en av Englands första bluespionjärer från 50-talet, levde mellan 12 januari 1941 och 21 juli 2005. Yours Truly träffade honom på Notodden Bluesfestival då han var inviterad till specialshowen ”British Bluesmasters” som showpaketets store vokalist. Bokstavligt talat, för Long John var nära två meter lång.

I tillägg gjorde han sina akustiska akter på tolvsträngad gitarr, kompad av Tom McGuinnes (The Blues Band) på banjo. Redan första kvällen avtalade vi en intervju, men beroende på backstage-situationer in och ut blev väntetiden tre dagar. Till slut fick vi äntligen kontakt igen på Bolkesjo hotell och väntetiden reducerades till några timmar. Det tog bara tre timmar för Long John att få på sig skorna och komma ned till loungen. Kanske beroende på hans enormt stora fötter, storlek 47. På ett för tillfället nästan ödsligt artisthotell berättade han bl.a. följande historia, medan han fokuserat betraktade svalornas jakt på föda.

Hur kom du i kontakt med bluesen?

Min första introduktion till bluesen var faktiskt Big Bill Broonzy, som vid den tiden blev utgiven på ett franskt skivbolag som hette Disque Vouges. Jag menar de gamla 78-varvarna från det tidiga 50-talet i England. Broonzy var min första kärlek, men jag började skaffa andra skivor, t.ex. Muddy Waters, som också gavs ut av samma bolag. Likaså Wynonie Harris och Jimmy Witherspoon, som också tilltalade mig. Det fanns andra amerikanska bolag som smög sig in, ganska många Vocalion-titlar, fortfarande på 78 varv. Decca bjöd på min introduktion till Sister Rosetta Tharpe & Marie Knights hit med Up Above My Head.

Det fanns ett par ganska obskyra bluessångare på Vocalion: Peg Leg Howell och Titus Turner. I början var mina källor för grammofonskivor en gammal marknad i en nordvästlig förort till London, nära mitt hem och min skola. Då var de fruktansvärt svåra att få tag i, men fanns ibland i några stånd. Men på mitten av 50-talet började vi få in ep- och lp-skivor. Jag tror att de allra första två lp-skivorna jag köpte var Joe Turner (Boss Of The Blues) och LaVerne Baker (Singing Bessie Smith). Stora klassiker båda två, tycker jag, inte minst tack vare musikerna i studiobandet.

Jag tror fick jag min första gitarr 1954 och jag lärde mig spela ganska fort. Egentligen fanns det ingen som kunde lära ut gitarrspel på den tiden. Men jag ingick ett partnerskap med en extremt bra gitarrspelare som lärde mig en massa tricks, en ung man vid namn David Graham.

Vi brukade spela dubbelakter på Coffee Houses i Soho på den tiden. Senare startade David en blues-fusion grej med John Renborn och Bert Janee.

Allt oftare började bluesartister komma över till England och de flesta var pianospelare av någon anledning. Jag tror det var huvudsakligen tack vare en speciell gentleman kallad George Webb, som jobbade för det. Han var en duktig jazzbluespianist på ”The 100 Club” på Oxford Street, som hade hållit ögonen på jazzscenen sedan före Andra världskriget. Och han är fortfarande aktiv, otroligt nog. Så de första som kom över var pianospelare, jag minns Speckled Red, Little Brother Montgomery, Memphis Slim naturligtvis, Roosevelt Sykes definitivt, samt Champion Jack Dupree gjorde alla sin debut på 100 Oxford Street.

När Alexis Korner inte var tillgänglig för att göra gitarrtjänster med pianogästerna, kallade de in mig och undrade om jag hade något emot att göra lite krumelurer med amerikanerna.

På den tiden gjorde Alex en massa radiooch journalistjobb, så han var inte tillgänglig hela tiden. De kunde inte tänka sig någon annan gitarrist på den tiden, så de ringde mig. Inte för att jag var särskilt mycket bättre då än nu, men jag hade en slags ”thumbpicking-stil” som tillförde en rytmisk groove till det pianisten gjorde. De var ganska nöjda med mig och jag inledde en hel del långvariga vänskapsförhållanden med många av dessa bluesfolk.

Var Alexis Korner ditt första engagemang i ett band?

Ja och nej, jag menar jag hade gjort gigs med andra band tidigare än med Alex. Band som Chris Barber, Humphrey Littleton, Acker Bilk, med flera. I själva verket så gjorde jag mitt första brittiska TV-framträdande 1958, i ett program som hette ”The Tonight Show”. Jag sjöng Joshua Fit The Battle Of Jericho med Acker Bilk. Men jag hade känt Alexis Korner och Cyril Davis sedan 1957, när de startade upp ”The Blues and Barrel House” på Wardour Street i London. Och en annan en pub kallad ”The Roundhouse” på Brewer Street. Under en period, mellan 1957 fram till 1962, gjorde jag bara akustiska saker. År 1962 bestämde de sig för att starta ett elektriskt band. Det är bandet man kan höra på albumet R&B At The Marquee, på Decca antar jag att det är. Den skivan har alltid pressats på nytt, den har sålt i miljontals. Men om man ser tillbaka på det, är det inget speciellt med den. Det var en monoskiva som spelades in på två dagar, utan overdubs eller något, bara rakt av från golvet. Charlie Watts var inte med på den skivan och jag kommer inte ihåg varför Alex valde Graham Burbage, som var Chris Barbers trummis på den tiden. Spike Heathley på bas, han var en väldigt duktig basist i Johnny Dankworth,s Orchestra. Ja visst ja, på den tiden hade vi en basist som hette Andy Hugenbaum och han var den första basisten i Blues Incorporated.

Jag hade gjort en hel del "jazziga” grejer och jag antar att min infallsvinkel till att sjunga med band var alltid mer som Jimmy Witherspoon, Joe Turner, Joe Williams och inte minst Bobby ”Blue” Bland. Men jag brukade gästa mycket hos många band, reste på turnéer med dem som vokalist eller gjorde en liten solostunt, med sex- eller tolvstrångad gitarr. Efter att vi hade fått igång Blues Incorporated och spelat in den där första skivan sommaren

1962, åkte jag till Tyskland och var där i sex månader. När jag kom tillbaka hade Cyril och Alex gått skilda vägar, så då fanns både Cyril Davis R&B Allstars och Alexis Korners Blues Incorporated.Båda två ville att jag skulle spela med deras band. Så mitt dilemma var, mellan två goda Vänner, så vem skulle jag välja? Jag tog en halvkrona, det gamla engelska myntet som är ungefär tre centimeter i diameter, och kastade upp det i luften. Just då satt jag i telefon med Alex, så jag frågade honom: ”Krona eller klave, Alex”? Han valde klave så jag sa: ”Krona - Cyril får giget”. Det var första veckan 1963. Cyril dog tidigt 1964, så jag döpte om bandet till The Hoochie Coochie Men och tog in Rod Stewart som andra vokalist. Steampacket, med Julie Driscoll och Brian Auger varade inte så länge. Efter det satte jag ihop Bluesology 1966, med Marsha Hunt och den unge Reg Dwight på piano, senare kallad Elton John. 1964 hade jag fått äran att göra ett solonummer i en TV-show som var producerad för och med The Beatles. Det gav mig en senare mersmak, så efter mitt äventyr som popsångare fortsatte jag mer eller mindre på egen hand. Då och då hoppade jag in i olika orkestrar för speciella arrangemang och det gör jag fortfarande.

Ibland låter du som en blandning av Howlin, Wolf och Screaming Jay Hawkins.

Jaha, ha ha. Jag har lyssnat på en massa Howlin, Wolf, men har knappast hört mer än ett par Screaming Jay Hawkins-skivor. Jag har aldrig medvetet tolkat Screaming Jay. Däremot kommer Wolf in ibland dårför att jag kan nå de mycket låga tonerna. Också de mycket höga tonerna. Av alla engelska sångare, har jag troligen den största tonvidden. Jag klarar av övergångar helt nedifrån till långt där uppe. Den förmågan utvecklades nog för många år sedan då jag lyssnade på en engelsk trumpetspelare, som lärde mig att sjunga som om jag spelade trumpet. Rösten skulle håmtas nedifrån magen och ballarna och slungas ut högt uppe i luften.

Bortsett från nedsatt kapacitet i ena benet år jag vid ganska god vigör. Jag rökte i 40 år, till 1993, och har genomgått en bröst- och lungröntgen. Dom sa att det var häpnadsväckande, det såg ut som om jag aldrig hade rökt, mina lungor var i perfekt kondition. Troligen beror det på alla de 47 års sjungande som konsertartist. All skada rökningen förosakade mina lungor blev troligen botade av lungornas aktivitet. Det är ju bra för mitt psyke och för lungorna också. [Det tragiska är att Baldry dog av just andningsbesvär].

Det sägs att Joe Cocker har inspirerats av dig?

Det är möjligt, i själva verket gjorde han sin debut i Sheffield, på en klubb som hette the ”Mojo Club”. Den drevs av bröderna Stringfellow, som nuförtiden har enkedja av trendiga nattklubbar. De har lyckats mycket bra i hela världen, bl.a. i Los Angeles. Mitt band Steampacket, med Brian Auger, Rod Stewart, Julie Driscoll etc, spelade där 1967, eller 1966. Joe gjorde sitt allra första uppträdande då, i pausen mellan våra set. Jag var väldigt imponerad av honom då; jag menar han var ännu mycket rå och fortfarande mycket ung. Det var innan han hade fått sin första hit Marjorine, vilken kom ut långt före With A Little Help From. My Friends. Det är möjligt att Joe fick några tips av mig, medvetet eller omedvetet. Jag tror han studerade mina gigs, för han kom självfallet för att se mig på flera konserter genom åren.

Long John BaldryIroniskt nog var det väl inte R&B-låtar som blev dina största hits?

Under perioden 1967, -68 och -69 hade jag några stora hitlåtar, men det var inte den rätta situationen för mig. Så jag lämnade det bakom mig när jag skrev på för Warner Brothers 1970. Jag gjorde aldrig någon mer ”schmooze music” efter det. Det fanns ingen orsak till det alls, det hela var kanske en ren olyckshändelse. Pye Records hade en ung man som kokade te och jobbade med postkontoret. Tony McCally var en mycket begåvad låtskrivare, smart nog till att bli skivproducent också, genom att sitta och studera ljudteknikerna. Bolaget undrade vem i all världen de kunde få till att spela in dessa sånger som Tony skrivit. På den tiden i England fanns det kanske Tom Jones, eller för att inte glömma Engelbert Humperdinck. Men de var redan upptagna av andra skivbolag så de var inte tillgängliga. I själva verket var inte jag heller tillgänglig.

Men Pye Records gjorde en mönstring av United Artists stall, som jag tillhörde. Det var som handeln med fotbollsspelare, om de betalade bra så kunde Pye få använda mig. Så jag gick över till Pye i den tro att vi skulle börja jobba med en svit R&B- och soulorienterade skivor, men det gick inte till på det viset. I stället blev det ganska smöriga ballader, som jag måste medge blev enormt framgångsrika och gjorde en massa pengar. Men trots det förstod jag att det inte var min scen. Jag hade kunnat fortsätta med smörsånger till tidernas ände. Men kicken för mig var det faktum att skivorna blev stora hits, riktigt stora hits. Let The Heartaches Begin blev en miljonsäljare inom tre veckor. På den tidn i musikhistorien var det ett enormt antal sålda skivor i ett och samma land, och den sålde bra i andra länder också. Men det förde mig in på enkelriktade vägar för konserter och i showbusiness. Jag kunde inte gå tillbaks till Marquees och ricky dick-klubbar”, eller andra R&B-scener. Då hade jag troligen blivit utskrattad från scenen.

I stället bokade de in mig på en serie varietéklubbar och obskyra kabaréer i norra England. Man gör en veckas uppehåll på dessa ställen. Helvete på jorden, det var norra Englands version av Las Vegas. Mycket unket och sjabbigt. Det var inte så mycket skivorna som orsakade min stora förfäran, trots allt tjänade jag pengar på dom. Det var de tarvliga platserna som jag blev instoppad på. Nu menar jag inte små skyffen direkt, men för mig var det motbjudande. Faktum var att de var billiga och man går på efter trollkarlar och misslyckade illusionister. En gång i Coventry var det en kille vars tricks gick fel hela tiden. Han gjorde ett trick då man tar en tidning, rullar ihop den till en strut och fyller upp med en tillbringare vatten. Struten löstes upp och sprack, så vattnet rann ut över hela scenen. Han hade kaniner som han skulle trolla fram ur hatten, men de flydde nerför hans armar och byxben.Så han lämnade scenen i total förtvivlan, eftersom alla hans trickförsök hade misslyckats. Sedan stod jag där och undrade om någon kunde komma och moppa upp vattnet från scenen. När det äntligen var gjort kunde jag börja sjunga ”When. the
Heartaches Begin”...

En beryktad jul i Sheffield var då min långvarige pianist Elton John, eller Reg Dwight som han hette på den tiden, stal discjockeyns flickvän. Detta var kvinnan som han senare övergav ett par dagar innan de skulle gifta sig; det är en ganska berömd historia. Den här damen var 185 centimeter lång och dj:n var en dvärg som kallade sig ”The Mighty Atom”. Det finns fullt med historier från just den tiden, som för mig bara var en kort period mellan 1967 och 1969. Men som det skrivits i historieböckerna, eller när folk talar om mig, verkar det som om jag fortsatte göra det här i evigheter. I själva verket pågick hela grejen bara i ett par år, fastän många gjorde en stor sak av det. Speciellt media, som trodde att det utgjorde en stor del av mitt liv, därför att jag gick åt det hållet för fem minuters kafferast.

Det är i motsats till det Tom Jones fortfarande gör. För ett par år sedan dök han upp på en välgörenhetsgala i Vancouver. Jag hade satt samman ett stort band för mig och evenemanget, full rytmsektion naturligtvis - hammondorgel och piano, bas och trummor, två gitarrer, trumpet och två saxar. Och tre kvinnliga sångare, inklusive min fäste samarbetspartner Kathy McDonald. Bandet satte igång med uppvärmningen och jag var redo för att gå på. Då kommer Tom fram till mig med sin stora cigarr i högsta hugg: ”Baldry, har du något emot att jag går upp och sjunger ett par sånger för att testa ljudet”? Jag sa OK, men han var kvar på scenen ganska länge, det blev tolv sånger i stället för två. Men jag brydde mig inte, det gav mig mer tid till att dricka öl.

När åkte du över till Amerika för första gången?

Första gången jag reste till USA var 1971, jag var nog en eftersläntare jämfört med mina samtida kollegor. Inte direkt samtida, men folk som Stones, Eric Burdon, Spencer Davis, Yardbirds och alla de andra. Jag hade flygskräck, men Warner trodde att min skiva It Ain´t Easy, som jag spelade in just då, troligen skulle bli en stor succé. ”Du borde verkligen komma över, du måste komma”. Jag blev tvungen att få bukt med min flygskräck, men jag har fortfarande inte klarat av det helt och hållet. Trots att jag är ombord på flygplan nästan två gånger i veckan hela året runt, vill inte skräcken släppa taget. Jag gillar inte alls att flyga. Jag önskar jag vore en miljonär med lyxbåt som kunde segla till alla dessa ställen, en yacht skulle vara det idealiska sättet. Eller antagligen kanske till och med miljardär, för nuförtiden får man inte mycket för en miljon. Nåja, man kan få ett trivsamt hus, men det återstår inte mycket växelpengar efter det. För 20, 30, 40 eller 50 år sedan betydde termen miljonär verkligen något. Nu för tiden lägger folk bara märke till miljardärer.

Till slut flyttade jag definitivt till Kanada 1976. Jag hade bott i New York ett år före det och senare i Los Angeles lika länge. Båda städerna gav mig spader. Jag tyckte om att vara där tillfälligt, men inte som fast bosatt. På slutet av 70-talet hade jag en trivsam vistelse i Toronto, men vintern kunde bli mycket bister. Kanadas väldiga omfång i sin helhet, är brutalt på vintern, jag menar att det är kallare än i många andra länder. Jag tror att det är mycket kallt i Skandinavien på vintern, men Kanadas vinter är brutalt kall. Vancouver är skyddat av kustlinjens massiva fjäll, de om sluter oss som i en beskyddande hästskokurva. Klimatet präglas av de varma havsströmmarna som kommer från Hawaii. En annan havsström, som kommer upp från Peru och Mexiko, håller det väldigt milt under vintern i Vancouver. Vi får regniga månader, det kan regna från november till februari. Det är den enda nackdelen, men jag har många paraplyn.

Uppträder du med lokala band på turnéer?

Jag har faktiskt tillgång till ett antal olika musiker i olika städer. l Vancouver har jag en fast stab med musiker som jag använder. Det beror på vilken slags konsert jag ska göra, storleken på bandet som behövs och vilken budget jag har i anspråk. Det kan vara från kvartett till ett tiomannaband. Annars gör jag mina akustiska gig, vilket är något helt annat. För det mesta med en annan gitarrist, eller ibland mandolin, fiol eller munspel. Det blir en trevlig liten förändring, så jag gör det gärna ganska mycket. Men jag har alltså denna stora grupp musiker i Vancouver och de kan alla min musik. Jag har också en liknande grupp i Toronto som jag kan välja bland när som helst och ytterligare en grupp musiker i London. Dessutom dyker det upp projekt att jobba med, som det här Old folks home blues society”, eller vad det nu är dom kallar det (British Blues Masters). Vi funderar på att ändra det till The Silver Shufflers”, därför att alla i bandet har fått grått hår och skägg, med undantag av mig. Men jag kan fixa det, för skägget börjar bli grått och jag kan ju alltid färga håret.

Min röda hårfärg kommer från mina irländska, nordiska rötter. Mitt släktled går tillbaks en lång, lång tid - till tidiga dagar. Vi var ättlingar av nordmännen (the norsemen) som slog sig ned i ett område mellan Skottland och England, mera känt som The Balders”. Tydligen var vi ett mycket besvärligt, krigsbenäget folk. Alltid stjälande, mördande och kriminella för övrigt. På slutet av 1100-talet kom Edvard I, även kallad ”Edvard Långskaft”, därför han var 1,90 lång, vilket var en enorm kroppslängd på den tiden. Den normala längden var omkring 1,50. På grund av alla fruktansvärda dåd han gjorde mot skottarna, fick han öknamnet ”Skottarnas hammare”. Han ville kontrollera gränsen till Skottland för att kunna invadera och slåss mot William Wallace och hans undersåtar. Det är nedtecknat i brittisk och skotsk historia att han samlade upp alla dessa stammar vid ”The Balders”, där the Balders befann sig. Som sagt, han samnlade upp alla dessa människor och i stället för att avrätta dom, förvisade han dom över till Irland. Vi hamnade alltså på lrland och vi tillbringade de nästa 6-700 hundra åren på den gröna ön. Sålunda har jag blandningen av nordic-norse och irländskt blod i mig, vilket medför den röd hårfärgen. Jag skulle tro att vi har funnits i England i 150 år och några i släkten är mycket röda i ansikte och hår. Det var en kort historia om hur Baldrys blev till, från Baldur, Baldaur, genom Baldrick till Baldry, vilket är mitt namn nuförtiden.

Du sätter gärna saker och ting i ett historiskt perspektiv, så jag antar att du har gjort detsamma när du tolkar artister som Leadbelly.

Jag har alltid varit intresserad av Leadbellys saga. Det är en extremt intressant historia. Kanske den inte är så väldigt unik, eftersom det var så samhället var i sydstaterna i början av förra århundradet och faktiskt hela tiden upp till 70-talet i USA. Sättet som svarta människor blev behandlade, det obehärskade våldet, vedergällningen i Söderns plantagefarmer. Sydstatarna var belåtna med att kunna fylla dessa fängelsefarmer med folk, därför att det var gratis arbetskraft och dom drev alla dessa fängelsefarmer och plantager med enorm profit. Antingen det var socker, bomull, eller vad som helst. Men jag anser att det var ganska mycket en egen lag, som de själva stiftade och genomdrev mot svarta fångar. Antingen de fängslades för några år, eller på livstid, så var det egentligen en dödsdom, därför att förhållandena var så fruktansvärda. Leadbelly var naturligtvis en så pass stark man att han överlevde allt detta och kom ut på andra sidan. Även mot slutet av sitt liv hade han ett väldigt våldsamt temperament. Det var en episod i New York, därhan bodde några år efter sin frigivning och brukade umgås med Pete Seeger och Woodie Guthrie. Han blev arresterad, antingen för knivhugg av någon, eller för hot med livsfarligt vapen. Jag tror att far och son Lomax räddade honom, så han fick bara böter eller skyddstillsyn.

Ja, våld föder Våld, som de säger och det var ett hemskt ställe att vara på, kan jag tro. På den tiden vid sekelskiftet mellan 18- och 1900-talet, med lynchningar och annat hemskt. Det var antagligen en livsstil som var fantastisk för de välstående vita som hade egendomar där nere. De bodde på ställen som underbara Savannah, eller Atlanta, alla de platserna som säkert var behagliga för vita, i motsats till hur det var för de svarta.

Det är bara sedan början av 70-talet somsaker och ting har förändrats, men de har inte förändrats så mycket. De finns fortfarande ett mycket undertryckt folk i USA. Trots att fler och fler blir framgångsrika. Ta en person som Colin Powell till exempel, även om man inte instämmer med hans politik. Han kunde komma från en bakgrund av frihetsberövande etc. Även om han förmodlingen kommer från en någorlunda välstadd släkt på Jamaica. Därifrån kommer många Högsta domstolsdomare och senatorer. Till och med Condoleezza Rice, trots att man inte instämmer med vad hon säger eller tycker. Jag gör inte det, men vi har ett exempel på en svart kvinna som kommit upp sig mot alla odds och uppnått en maktposition i Amerika.

Så det finns fler möjligheter nu än det fanns förr. Men det är fortfarande inte rättvist, för på den lägre änden av den sociala skalan finns fortfarande de svarta, chicanos, puertoricaner, m.m. De får ännu inte sin förtjänta del av den amerikanska pajen. Och det är ännu mer tragiskt när man tänker på den enfaldige mannen George Bush, som insisterar på att slösa miljarder dollar varje dag på en förlustsituation i Irak. För det kommer att pågå i evighet och det kommer inte att stabilisera sig. De trodde att de bara skulle kunna gå in där, avsätta Saddam och bli välkomnade med öppna armar. Irakierna vill inte ha dem där. George Bush och hans kabinett borde inse förlusten och ta hem sina trupper. De kunde hoppas på att att det finns några värdiga arabledare som tillsammans kan få tillbaka Iraks samhälle till någon slags ordning. För perverst nog, trots att Saddam Hussein var en extremt grym och undertryckande tyrann, så åtnjöt sig irakierna generellt en bättre levnadsstandard än sina arabiska grannar. Kvinnor har säkerligen alltid behandlats bättre i Irak än i andra arabiska länder i området. Så jag bara hoppas att allt detta kan komma till ett slut. Speciellt eftersom det finns så många saker som måste tas om hand i samhället. Det finns alltför många fattiga i Amerika. Jag kan säga samma sak om England faktiskt. Jag menar det är samma sak där, för mycket misshushållning av regeringen. Så mycket pengar och resurser som slösas bort, trots att det finns så många fattiga människor som lever under existensminimum i England. Människor utan jobb och utan hopp. Det är dit pengarna bör gå, inte till krigsföring.

Lägger du det populärpolitiska åt sidan när du uppträder?

Jag är inte den typen som ställer sig på någon slags provisorisk talarstol och predikar upp mot himlavalvet. Jag låter emellanåt mina åsikter bli kända, men jag vill inte på något sätt bli anklagad för att tvinga mina åsikter på andra. Men om folk är intresserade av att veta något, om jag kan ge dem lite information att tänka på, så har jag kanske kunnat bidra med något här i världen. Jag vet att jag har bidragit mycket genom min musik, sedan debuten på 50-talet. Jag vet att det uppstod en rörelse över hela världen, s som jag tror i syfte och mening har varit väldigt bra. Även om det aldrig kommer att göras större förmögenheter, räknat i pengar. Som t.ex. bluesfestivaler, även om det kommer massor av människor, så går den kanske endera med förlust, eller kanske jämnt upp. Men det är alltid så med festivaler. Bluesalbum kan man bara förvänta sig att sälja 30- till 40 000 ex. av, och väldigt ofta är det lika mycket som de kostar att spela in den. Det finns inga pengar att tjäna på försäljning av bluesalbum. Det blir det samma, en jämnt upp situation. Jag tycker att blues förtjänar att ha en bättre bit av pajen än en del annan modern musik, men vem är jag som kan döma?

Alla dessa rap folk, ”Pee-Diddies” och sånt, blir miljardärer på det jag anser vara banalt skit. Jag är förvånad över att det har pågått så länge, nästan 20 år tror jag att rap har funnits. Jag häpnar över att en hel del av den smörjan är så populär och gör miljoner dollar. Man kan gnälla om det tills korna kommer hem. Men om det är det som säljer och folk vill ha, så kan man inte ändra på det. Speciellt väldigt unga människor, mellan 14 och 18, de vill ha den sortens musik. De vill inte höra blues, eller kanske en väldigt liten del av dem. Vad som borde göras i skolan, är att bilda upplysningsskurser om jazz och blues. Lära dem redan i skolan, så att de lär sig lite tidigare än man normalt gör. Vanligtvis så kommer inte ljuset på däruppe förrän folk är runt 28 till 30 år. Det är väldigt ovanligt att unga människor vill höra vår sorts musik.

Finns det någon särskild höjdpunkt i ditt liv?

0 jösses, det är så många! Det skulle i så fall ha kunnat bli en höjdpunkt, men som jag tyvärr inte kunde vara med på. Jag fick en inbjudan till The Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland. De ville att jag skulle komma dit och ge en föreläsning om Leadbelly och spela hans sånger. Det hade varit ett underbart tillfälle och RocknRoll Hall of Fame börjar bli ett stort evenemang. Men tyvärr så hade jag redan andra engagemang och bokningar i Europa och jag kunde inte ändra på det, så jag blev tvungen att tacka nej. Det var väldigt synd och något jag kommer att ångra, men jag hade ingen annan möjlighet än att tacka nej.

När jag tänker närmare efter, alla de gånger jag träffat någon av de stora blueslegenderna och blivit deras vän. Det är höjdpunkter i mitt liv. Jag har mött många av dem och många har blivit långvariga vänner. lntill döden för några av dem, sorgligt nog. Jag tänker på Willie Dixon, Muddy Waters, John Lee Hooker, och några andra. Jag träffar fortfarande B.B. King ibland, han är lika aktiv som alltid. Det är alltid spännande för mig att få vara i sånt sällskap och veta att vi har speciella vänskapsband, som ibland går tillbaka så långt i tiden som 40 år. Willie Dixon kände jag sedan 1959 och 1958 lärde jag känna Memphis Slim, då han kom till England. Han klagade på att fötterna gjorde ont, för han hade köpt ett par nya skor som var för trånga. Han sa: ”Jag måste skaffa ett par nya skor. Jag kan inte gå omkring i de här, för mina fötter tar kål på mig. John, du har stora fötter precis som jag, storlek 47. Kan du visa mig en skoaffär som har skor stora nog att passa mig?” Jag kände till en affär i London, så vi gick dit och de fixade det. Flera par väldigt bekväma och snygga skor. Det var så vår vänskap började, genom att skaffa Slim skor.

Om du skriver egna låtar, kunde Slim´s Shoes” vara titeln på en bra låt.

Ja, ”Finding Slim”s Shoes” kunde bli bra, men jag skriver aldrig mer än två eller tre låtar per år. Jag är ingen stor låtskrivare, även om jag ibland får ihop ganska inspirerade saker. På det nya albumet har jag skrivit ungefär fyra egna låtar och resten är nya låtar av andra. De enda två låtarna som jag har gjort förr är Willie Mabons I Don/t Know och I Aint Superstitious av Willie Dixon. Det är därför jag vill tillbaka till Kanada så snart som möjligt, eftersom jag behöver samla ihop pengar för att göra färdigt albumet. Jag gör allting själv förstår du. Så jag måste gå runt och knacka dörr: ”Har ni några pengar till övers?” Såjag kan göra mitt album färdigt.

Huruvida albumet blev färdigt är idag okänt

Skriv ut