Lanshammar, Magnus #172

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

magnus_lanshammar_foto_Mads_Creutz_Thomsen

Foto: Mads Creutz Thomsen

Basist deluxe

Vi har inte så ofta artiklar om basister i Jefferson. Det ska det i viss mån rådas bot på här. En av våra bästa basister på bluesområdet är Magnus Lanshammar, som jag fångade för en intervju en råkall vinterkväll i Köpenhamn, med 15 grader kallt – årets dittills kallaste i stan.

Intervjun ägde rum nere i Mojos ombonade källare, ett perfekt ställe för en avspänd pratstund! Magnus skulle kort därefter bege sig en trappa upp för ett gig ihop med bland annat danske bluesgitarristen Ronni Boysen. Denne satt nu också parkerad i källarlokalen, och som om det inte var nog med att han snart skulle spela 3 set på giget, satt han hela tiden och plonkade hängivet på en akustisk gitarr; det bildade en behaglig ljudkuliss som inramning för samtalet. Magnus och han lirar ofta ihop, och andra som Magnus stadigt spelar med är Paul & the Blues Delivery och, utanför bluesfältet, The Western Toneflyers.

Tidigare var han stöttepelare i The Instigators, tills de lade ner, och han har dykt upp i otaliga andra bandsammanhang. Som basist är Magnus stabiliteten själv på scen; få ger ett så lugnt och obesvärat intryck som han. En klippa, som hela bandet kan luta sig mot.

Magnus bor med sin familj i Grimeton, strax utanför Varberg. Men han föddes i Uppsala. Året var 1973. Där bodde han till 1997, då han flyttade till Göteborg, och han har sen dess stannat kvar på västkusten. Att han flyttade till Göteborg berodde på att han börjat spela med The Instigators, vars medlemmar bodde där. Men musikerbanan började redan i Uppsala. Han lärde sig själv spela, genom praktisk övning och skivlyssning.

Det började redan i tonåren. Då var jag med i garageband. Slamriga band, som spelade hellre än bra! Det var så man lärde sig. Sen blev det mer och mer blues. Det som fick mig intresserad av musik och av att börja spela var väl Sonny Boy Williamson (nr 2) och AC/DC. Dom lyssnade jag mycket på då, och det gör jag fortfarande. Jag kommer inte ihåg vilket av dem jag hörde först, men det var de som väckte mig. Min skola har varit grammofonen och min egen praktik. Jag spelade i dessa garageband, och sen satt jag och lyssnade på Sonny Boy, och på så vis ramlade bitarna på plats. Så det var inga genvägar på den tiden. Jag var cirka 15 år då.

Magnus skaffade sig först en elbas, en gammal en, och höll sig länge till den. Ståbasen kom betydligt senare. Han började inte spela ståbas på allvar förrän han kommit med i The Instigators, där Göran Svenningsson, Stefan Dafgård och Daniel Winerö ingick. De gav under Magnus tid ut plattorna Volume Two (1999) och Chaka Chaka (2002). I en intervju 1999 med Svenningsson (utförd av Christer Fridhammar) uttryckte han sig så här om Magnus: ”Den bästa basist jag spelat med över huvud taget. Fruktansvärt bra”. Ett gott betyg kan man säga.

Då var det blues som gällde. Jag var väl 23-24 år nånting när jag började i Instigators. Sen var jag med till det bittra slutet, 2004. Men då spelade jag redan med Paul & The Blue Delivery. Där började jag för sådär 10-11 år sedan, och är med ännu.


magnus_lanshammar_med-Lil-Jimmy-Reed-fotograf-Roland-back
Foto: Roland Bäck

Paul & the Blue Delivery, Palle Alfedssons band, är ett välkänt namn på den svenska bluesscenen. Förutom egna konserter har de kompat åtskilliga kända USA-artister på festivaler och andra spelställen En av dem är Little Jimmy Reed, som de år 2004 var ute på en turné med. Magnus, som har många roliga historier på lager från turnélivet, erinrar sig följande episod med en av erfarenheten vis Little Jimmy:

Vi hade varit ute och spelat några dagar med Blue Delivery och Little Jimmy Reed. Jag och Reed kom hem till min lägenhet i Göteborg. Frugan var bortrest så ingen hade vattnat blommorna på ett tag. Det var sommar och varmt och blommorna var halvdöda. Han började genast vattna dom och jag sa: ”Thanks for saving my flowers!” Han svarade: ”I’m not saving your flowers, I’m saving your ass!”

2006 gav Paul & the Blue Delivery ut plattan Everybody’s in a Hurry – vars låtar till största delen Magnus hade skrivit. Förutom Palle och Magnus ingår Ari Hautala (gitarr), Matti Ollikainen (piano) och sedan några år Daniel Winerö (trummor). Tidigare var Jim Ingvarsson trummis.

Det blev för Magnus del inhopp i åtskilliga andra band också, vad det led. Många lösa konstellationer, men för inemot 4 år sedan blev han stadigvarande basist i danske Peter Nandes band. Han är fortfarande med i detta Köpenhamnsband, men eftersom Nande just nu kör mycket akustiskt – i duo med bl.a. Tim Lothar - är bandet tills vidare lite vilande.

Jag undrar om det inte är besvärligt, rent geografiskt, att vara med i ett danskt band, när man bor så pass långt ifrån själv som i Varbergstrakten.

Nej, det är ju inte långt. Nu spelar vi inte så ofta längre, men när det var som mest... Ronni Boysen, bandets gitarrist, bodde i Århus, och sen flyttade han till Berlin och det är först nu han flyttat hem igen så jag var ju den som bodde närmast Peter.

Magnus tar sig fram med tåg omväxlande med bil.

Det beror sig på hur mycket grejor jag måste ha med mig. Jag har en ståbas parkerad hos Peter. Men visst, jag måste ha med mig några förstärkare och sådär. Om jag behöver bil, kör jag ner. Det är bara 25 mil. Har du levt som jag har gjort, så blir du immun mot bilåkning. Jag har sett mycket asfalt! Med Instigators, till exempel; vi körde ju jävligt mycket. Många tusen mil på ett år.

The Western Toneflyers heter ett mycket speciellt band, som Magnus sedan 5 år också ingår i, på fast basis. Där är det inte blues som gäller.

Nej, det är ”dragsspels-swing”. Det gillar jag också! Vi kör 40-talsgrejor, som är till lika delar swing och country, kan man säga. Det är fantastiskt kul.

”Swinging schlager” kan man också karakterisera bandet. Det är ett hårt nischat 6-mannagäng, vars sättning inkluderar två gitarrer, dragspel, pedal steel-gitarr, bas och trummor. Den ene gitarristen sjunger tillika. De har haft en del spelningar på bland annat country-festivaler, och har nyligen gett ut sitt första album, The World is Waiting, bestående av gamla ”godingar” från den amerikanska populärmusiken, spetsade med swing. Allt framfört med gott spelhumör.

Magnus har nu ytterligare ett band på gång, som ska heta Kokomo Kings.

Vi håller på att plocka ihop ett nytt band: jag, Ronni Boysen, Daniel Winerö och Harmonica Sam från Malmö. Sam är en duktig munspelare, så det kommer nog att bli bra.

Elbas kontra ståbas

Jag undrar vilket Magnus föredrar, elbas eller ståbas.

Det beror alldeles på vad det är för musik. Jag gör ju rena elbas-gig också. Som typ när vi spelar med Mud Morganfield, John Primer eller någon sådan gubbe; då blir det ju bara elbas.

På min fråga om det inte är svårare att spela ståbas än elbas (det ser svårare ut med ståbas, tycker jag), säger Magnus:

Nja, jag vet inte. Svårare och svårare. Man kan ju luta sig mot ståbasen, i alla fall! [Han skrattar]. Men det är mer fysiskt krävande, att få ljud i ståbasen. Jag har ju lärt mig spela på båda två själv. Men de fungerar på samma sätt. I och med att jag spelade elbas redan innan, så fattade jag rätt snabbt hur man skulle spela ståbas. Men du har inga band på en ståbas, så där är det ju annorlunda. Du får använda öronen mer med ståbas.

När jag efterlyser förebilder Magnus haft bland basister, nämner han ett par:

En av de fräckaste basisterna är väl Ransom Knowling. Han har varit med på många 30- och 40-talsinspelningar med Tampa Red, Robert Nighthawk och sådana. En annan jag gillar mycket är Ernest ”Big” Crawford. Även Alfred Elkins, som bland annat medverkat på en del Howlin’ Wolf-plattor. Det är väl mest de kontrabasisterna, i bluessvängen i alla fall. På elbas-sidan har vi en sådan som Calvin Jones. Han spelade mycket med Muddy på 60-70-talet. Men jag har lyssnat mycket på alla slags instrument. Minst lika mycket på gitarrister och trummisar som basister. Jag spelar lite gitarr själv, men väldigt rudimentärt. Inget vackert!

magnus_lanshammar_foto_Roland_Backj
Foto: Roland Bäck

Basistens roll

Jag undrar hur en basist bör förhålla sig till resten av bandet. Lägga en god grund?

Använda öronen framför allt. Och inte spela för mycket toner. Jag ser basen som framför allt ett rytminstrument. Så det handlar absolut inte om att spela basgång, utan, nej, bara hjälpa till att sparka bandet framåt. Det är svårt att förklara, men nej, spela med öronen. Nu är jag ju helt oskolad, så jag vet inte hur man uttrycker detta med musikaliska termer, men helt enkelt, hjälpa upp rytmen. Få det att svänga. Får man damerna att gå upp och ”stuffa”, då har man lyckats. [Skrattar].

Frapperande är Magnus coola sätt på scen. Är han alltid lika avspänd?

Det ska mycket till för att hetsa upp mig!

Gammal musik

Vi kommer nu in på vilka musikstilar Magnus föredrar.

Framför alltså är det ju gammal blues. Jag är inte så mycket för den här engelska blues-stilen, och sån här modern gitarrsolo-blues, som man säger. Det förstår jag mig inte alls på, och det har jag aldrig varit intresserad av. Jag älskar musik typ Jimmy Reed. Det ska vara enkelt, och svänga bra. Sen gillar jag ju Western swing, den som vi kör i Toneflyers. Och en del tidig hillbilly är jag också förtjust i. Hank Williams och sånt. Ska-reggae tycker jag också om, och jag har lyssnat mycket på gospel och tidig soul. Annars är det inte så mycket annat. Jag har inte så uppdaterad musiksmak!

Låtskrivande

Att skriva låtar är något Magnus sysslat en hel del med.

Ja, det har ju blivit mycket framför allt till Paul & the Blue Delivery. Där skrev jag nästan hela senaste plattan. Sen har jag hållit på att skriva till det här nya bandet, Kokomo Kings. Jag har skrivit ihop till ett album hittills, så får vi se hur det blir.

Jag brukar ha lite gitarr-riff på lager, och så kanske jag kommer på en text, och då får man sitta och pussla ihop det hela. Eller ibland så kommer det bara, på en gång, när jag är i rätt stämning. Jag gillar att skriva. Jag läser mycket också. Jag gillar ord helt enkelt! Men det är väldigt simpla låtar jag gör. Jag försöker göra det så simpelt som möjligt. Och gärna hoppa över något ackord om det går! Jag förstår mig inte på personer, som säger att de ska ”ta bluesen till en ny nivå”. Som slänger in en massa extra ackord och harmonier i musiken; det blir ju bara sämre. Jag försöker utveckla den genom att ta bort ackord i stället!

Mål för framtiden

Först och främst ska Magnus nu sparka igång Kokomo Kings, och fixa en skivinspelning.

Det stora målet ska bli en vinylsingel till att börja med, för att få bandet på banan. Cd går nog inte att sälja längre. I Toneflyers har vi både och. Men vi är i och för sig ett väldigt nischat band. Vi säljer mer vinyl än cd. Fast vi har en väldigt gubbig publik, å andra sidan, så det är inte så konstigt. [Skratt]. En riktigt bakåtsträvande musik.

Men annars, framtidsplaner, jag vet inte. Hålla musiken enkel. Ju äldre jag blir, ju mer ointresserad blir jag av duktiga musiker. Det är inte intressant. Duktig kan vem som helst bli. Jag vill ha musiker som har nånting att säga. Du blir ju inte en bra författare bara för att du är en jävel på att skriva maskin! Det är ju inte det, som det handlar om.

Avslutningsvis kan nämnas att Magnus har ett extraknäck, som han också gärna vill fortsätta med.

Jag kör bokbussen i Varberg lite grann. Det har jag nyligen börjat med. Det är det bästa extraknäck jag nånsin haft! Jag körde lastbil tidigare. Men det här är mycket bättre. Det blir väl 1-2 dagar i veckan. Det räcker.

Eftersom jag själv är bibliotekarie blir det en trevlig avrundning på vårt samtal!

http://www.myspace.com/magnuslanshammar

Text:  Birgitta Larsson. Foton (uppifrån ned): Madz Creutz Thomsen och Roland Bäck (2 bilder)

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut