Karlsson Fredrick #173 (3/2012)

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

 

Fredrick Karlsson Foto: Branko Madunic

En sann talang

Jag gjorde en kortintervju med Fredrick år 2006 (i nr 149 i Jefferson). Då var han endast 16 år, men uppvisade redan avancerade kunskaper i slide-spel. Han har sedan dess utvecklats enormt, både på slide och finger-picking, och har nu vid 22 års ålder även blivit en mycket duktig pianist. Han framträdde vid flera tillfällen detta år på Åmåls bluesfest, ihop med mandolinspelaren Bert Deivert, och man kan utan överdrift säga att de passar sällsynt bra ihop. Glädjande nog uppmuntrades Fredrick med att få Åmål’s Junior Blues Prize 2012. Vi behöver lyfta fram våra unga blues-talanger här i Sverige!

Vid förra intervju-tillfället gick Fredrick i gymnasiet, och bodde i Grums utanför Karlstad. Han var helt självlärd på gitarr, och formligen älskade blues, särskilt Howlin’ Wolf och en lång rad kända och mindre kända delta- och countryblues-artister. Jag var nyfiken på vad som hänt sen sist.

- Jag bor fortfarande kvar i Grums, än så länge. Jag har jobbat en del som hatad telefonförsäljare efter skolan, men slutat med det. Blues är nånting som jag fortfarande gillar mycket, men på senare tid har jag fattat intresse för jazz också. Jag lyssnar väldigt mycket på jazz och har fått en massa nya förebilder och inspirationskällor. Charlie Parker är en. Och Art Tatum. Sen är det allt från Kid Ory till Louis Armstrong. Och John Coltrane förstås, och Thelonius Monk, som är fenomenalt bra. Jag tycker den mesta jazzen är otroligt bra, faktiskt. Min ambition just nu är att försöka bli en kompetent jazzgitarrist också, förutom att spela blues. Men jazzen är ett väldigt stor värld – från bluesen är det ju 3 ackord bara - så det kommer ju att ta sin tid att bli duktig på det, men det är roligt; det är det som är grejen!

- Jag har aldrig varit nån person som suttit 12 timmar och tränat musik, utan jag har plockat upp det när det varit roligt, helt enkelt. Jag antar att jag behöver ha mer disciplin när det gäller musiken …

Lite för att råda bot på det har han nu börjat sätta sig in i musikteori och notskrivande.

- Jag har alltid tidigare mer eller mindre förlitat mig på mina öron, när det kommer till musiken, och en av anledningarna till att jag vill lära mig mer om teori, är att få mer förståelse för till exempel ackorduppbyggnader, och även för att kunna skriva ner eget material, för det dyker ju upp idéer lite när som helst hos mig, och då vill jag kunna skriva ner dom på noter, så att jag kommer ihåg och kan arbeta med dom sen.

En som Fredrick spelat ihop med mycket på senare år är nämnde Bert Deivert, amerikanen, som sen några år bor i Karlstad. Han har även medverkat på dennes cd Kid Man Blues, från 2011. Tidigare har han även spelat med Stewe Cato i Grums, och är med på en demo-platta denne gjort. En fjäder i hatten är att Fredrick har jammat med USA-artisterna Memphis Gold och Lil’ Jimmy Reed, som blev mycket intresserade av honom. Fredrik är med på Golds album från 2009, Gator Gon’ Bitechu, för vilken han fått fin kritik för sitt slide-spel.

Men det har varit svårt att hitta jämnåriga att spela med, om man kör delta-blues och country-blues.

- Det är inte det lättaste att hitta samma typ av musiker, som gillar de stilarna jag kör. När man väl hittat någon, då håller man kvar vid den personen, som Bert Deivert till exempel.

- Jag har på sista tiden varit med i ett band, ihop med killar från Säffle, som kör rock’n’roll. Men där har jag spelat kontrabas, och det är klassiska rock’n’roll-låtar. Revivals är namnet på det bandet.

Fredrick framträder ibland ensam, i Karlstad-trakten. Han har också funderingar på att ge ut en solo-platta. Där kanske både blues och jazz kommer att samsas. Liksom pianospel förutom gitarr.

- Jag gillar piano lika mycket som gitarr. Båda är otroliga instrument. Jag kan inte säga vilket jag föredrar mest.

Juniorpris-pengarna – 4000 kr – tänker Fredrick investera i något som har med musik att göra. Kanske också lite i det körkort han håller på att ta.

- Jag är jättetacksam för att jag fick priset! Jag trodde aldrig att jag skulle få det. Inte förrän Nisse Lönnsjö ropade ut mitt namn stod det klart för mig. Det var oerhört roligt.

Innan vi skiljs åt, vill Fredrick passa på att nämna något som ligger honom varmt om hjärtat:

- Jag finner att jag ofta går tillbaka till de där låtarna, som Alan Lomax spelade in i fängelserna. Vad de har för namn vet jag inte så noga, men jag har lyssnat mycket på dem. För mig representerar de riktigt genuin blues. Det är helt otroligt att lyssna till dom. Och en del saker där har jag försökt adaptera till gitarren. Min strävan är att ju utvecklas som musiker på så många vis som möjligt. Bredda mig. Dit hör ju också framför allt jazzen, som jag håller på att ta mig in i. Jag har faktiskt även spelat lite Hawai-musik.

Jag önskar Fredrick lycka till på hans bana som musiker.

Text: Birgitta Larsson. Bild: Branko Madunic

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut