1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Edith Strindberg Trio

Image

Come on and waltz with me

Edith Strindberg har en stor, blank tyngd i sitt bröst. När hon står i strumplästen i vardagsrummet och sjunger så hör jag den rulla därinne. Den sjunker längre och längre ner. Den sjunker som en hiss, den tynger och drar med kraftiga hisslinor och jag önskar att hon aldrig ska sluta. Det är alldeles särskilt. Hon är innesluten i sig själv och når ändå fram till mig.

Bjuder in mig ensamheten
Att Edith är ung hindrar inte att hon har något att berätta och att hon gör det med integritet: Res dig upp, ge dig i väg även om du inte vågar. Upp i rinken igen. Var lite ärlig nu. Jan-Olof ”JO” Strindberg är Ediths far och han är stolt, både över Edith och över att han gjort det som hon sjunger om, fortsatt, rest sig trots allt. Inte för att jag vet, men jag tror så. Sjuttio procent av en intervju går ut på att lyssna på vad folk inte säger. Hur det än är så kan JO spela banjo och jag har ingen snygg metafor för det, ”ärtor på ett plåttak” har jag ju inte kommit på själv, han kan spela banjo helt enkelt, både fort och smått vansinnigt sådär som i Den sista färden och som i en mjuk vaggvisa. Banjo är ett instrument som förväntar mycket av sin mästare och den här banjon behöver inte bli besviken. Inte gitarren heller, men gitarrer är väl inte lika kräsna?

Wilhard är JO:s och Ediths vän. Eller, JO och Edith är Wilhards vänner. För det verkar viktigt för den här gruppen att de är en grupp, att var och en deltar i egen rätt. Ståbasen och Wilhard är svåra att skilja åt. De spelar på varandra. De dansar. Eller leker de kanske en lek vars regler jag inte kan? Wilhard sätter inte upp gränser kring sig, han är öppen. Öppna människor är ovanliga.

Edith sjunger, Wilhard spelar ståbas och fungerar som något av ett musikaliskt ankare, JO spelar gitarr och banjo, sjunger och pratar med publiken.

– Vi är ett akustiskt band med ett eget sound och i och med det funkar vi överallt, säger Wilhard. Vi lämnar utrymme för improvisation, vi hårdrepar ingenting utan kör mer jam sessions. Det är egentligen ett sätt att umgås. Visst spelar vi blues och country men det är nog upp till lyssnaren hur vi ska kategoriseras.

Om det här är Edith Strindberg trio, varför finns den? Det finns helt enkelt inga alternativ. Edith har sjungit med pappa, jämt, i första hand blues, jazz och amerikansk folkmusik. Wilhard har också spelat jämt, gitarr, dragspel, elbas och ståbas. Afrikansk musik och reggae har varit en viktig influens för honom och han har bland annat spelat med Chris Okonto, Paul Edoh och Amadou Jahr. För JO var det den amerikanska folksångarvågen under sextiotalet som gav näring med musiker som Donovan och Dylan. Och så bluesen förstås.

– Jag ville ju absolut börja spela gitarr, det ville ju många och det handlade om att få tjejer tror jag, säger JO. Gitarren var aldrig i vägen, fast man skulle kunna tro det… så när jag var sexton kunde jag sitta med gitarren åtta timmar om dan och spela både gamla tolvtaktare, ballader och countryblues. Målet var att spela som Mississippi John Hurt.

Trion har ett brett spann av influenser i släptåg och om de får välja en musiker eller ett band var så väljer Edith Tracy Chapman… eller nä… Frank Zappa… eller förresten Madrugada, ett norskt band med fruktansvärt bra musiker. Wilhard väljer Miles Davis för att han ändrade musikhistorien minst två gånger under sin livstid och Jan-Olof väljer Mississippi John Hurt, som spelar så melodiskt. Eller Reverend Gary Davis, vilket inte kräver någon motivering.

Det här är ju en ganska vanlig berättelse när det gäller manliga musiker, eller hur? De sitter därinne på sin kammare och uppfyller konstnärsmyten genom att spela samma sak en miljard gånger. Gör tjejer också så?

– De får ju killar ändå, haha … så drivkraften saknas väl, antar JO.

Nej, tjejer gör inte så enligt Ediths erfarenhet. Även om hon säger att hon faktiskt känner en viss press att börja träna gitarr. (Frågan bör utredas vidare, men inte här och nu.) I ungefär sju år har trion spelat tillsammans, även om ingen av dem har några klara minnen av hur det startade.

– Plötsligt var det bara så att vi var en trio, säger Edith. Min uppgift är att sjunga och förutom det är jag gubbvakt. Man måste få lite ordning på både fimpar och notpapper.

Vi gör det här för att vi älskar att göra det, säger Edith och Wilhard håller med.

– Det är enbart det. Jag skulle gärna spela oavbrutet bara jag hade mat och husrum ordnat. Man vet ju hur man själv känner när man lyssnar på musik man tycker om – man blir lycklig. Så visst spelar vi också för att göra andra glada.

Edith Strindberg Trio foto: Branko Madunic Skillnaden mellan att spela i vardagsrummet och på en scen har kommit gradvis och mest handlat om att sätta namn och nummer på ett projekt som fanns redan innan det fanns. Men nog är det något annat att stå på en scen.

– Även om man kan gruva sig innan… när man väl står där är det där man ska vara och ingen annanstans. Då kan det till och med kännas som ens förbannade plikt, säger JO.

Mark Vogel och Allen Finney gör det mesta av materialet som trion tolkar på sitt eget sätt. Och texterna är viktiga.

– Jag skulle aldrig stå på en scen och lalla en text som jag inte står för, säger Edith. Texten ska betyda något för mig, annars sjunger jag den inte. Across The Marble Floor är ett bra exempel. Den är egentligen rätt obegriplig, men jag har ju min tolkning. Man kanske sitter där på sitt kontor… man kanske har fastnat i nån småstad nånstans, det kanske inte blev riktigt som det skulle bli. Man längtar ut till något större, efter att få leva ut. ”Come on and waltz with me, across the marble floor” går refrängen och för mig handlar det om att ge sig ut på det där stora blanka golvet som kan verka så skrämmande.

När jag ber bandmedlemmarna beskriva varandra styrkor korsas kaffebordet av orden trygghet, kommunikativ och utstrålning i en enda röra. Vi stannar där för den här gången. En trygg, kommunikativ röra med utstrålning – en trio på väg.

Text Anna Sjöstrand, foto Branko Madunic / Jefferson#155

 

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut