Dead Soul #178

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Dead Soull foto sten strand

Allt annat än dött

Det var faktiskt via Expressen i våras namnet Anders Landelius fladdrade förbi som en bisats i en konsertrecension. Dead Soul? Va, det kan väl inte vara han? Helt rätt, det var han som tagit ett långt kliv fram in i de mest prestigefyllda musikkretsarna med något de kallar blues, vilket inte nödvändigtvis är samma som blueskretsarna kallar blues. Resan är osannolik, för aldrig brukar denna ”crossover” ske.

Att en bluesartist blir upptagen i rockkretsar och respekterad för det han gör och dessutom hör och häpna, blir betraktad som fräsch och nytänkande. Det fanns alltså inget annat att göra än att kontakta Anders och fråga om han hade tid att förklara sig, men samtidigt oreserverat gratulera till framgången. Det är ett fantastiskt steg och jag frågade om duon Dead Soul med en sångare (Anders) och en syntmaskinist (Niels) är att se som bluesens svar på Avicii. Anders bara skrattade. Musiken har dock inget med DJ-fenomen att göra, utan är nästan kolsvart, som Anders själv säger, ett soundtrack till apokalypsen. Här kommer samtalet med Anders, som med musiken, med många extentiella utvinklingar och bottnar.

Nya skivan

I grund och botten var den avsedd som uppföljaren till min senaste Slidin' Slim-skiva One Man Riot som kom 2007. Jag började skriva nytt material ca 2008, men det flöt på så bra med One Man Riot att jag helt enkelt inte hann med på grund av spelande och så det vanliga arbetet. Det blev bara någon låt här och där. Niels (Nielsen) och jag märkte ganska så omgående att det blev mer av det experimentella. Han hade redan en ganska betydande del i One Man Riot. Hans sätt att producera är väldigt annorlunda mot vanlig bluesproduktion. Det var min tanke också när vi började jobba ihop att jag ville jobba med någon som inte hade minsta bluesbakgrund. Men ända fram till augusti förra året var det ändå med tron att vi höll på med One Man Riot 2. Det var så långt gånget att vi hade art work på gång, katalognummer och allt sånt för släpp av den nya plattan på Transsubstans, skivbolaget från Skåne. De hade gett ut One Man Riot. Någonstans där, när det nästan var i mål, började vi känna, äähh...

Jag hade en känsla i magen att hur skulle jag kunna jobba mot bluespubliken med det här och var litet skraj för att ha gått för långt. Det kommer att vara svårt att göra på Stampen, men samtidigt sade min kreativa lust något annat. Vi tog ett beslut då i augusti att det här är inte Slidin’ Slim. Vi befann oss då i läget med att 50 procent av materialet var mer traditionellt, mer avskalat och mer akustiskt och 50% var ganska så utflippat. Då beslöt vi att lägga de låtar som kändes som Sliding Slim åt sidan och fokusera på det andra samt be Transsubstans vänta.

Dead Soul cdNiels hade jobbat med Ghost, det hajpade svenska hårdrocksbandet, som turnéledare från början nästan fram till att det började snurra på riktigt bra för dem. Han hade även producerat Here Comes The Sun, en Beatles-cover och varit med i produktionen för det som skulle bli uppföljaren på deras första skiva. I samband med att Ghost gjorde sin första stora Europaturné med In Flames lärde Nils känna Anders Fridén, sångaren i In Flames. Vi fick bara ett infall när vi satt i studion att han kanske skulle vara intresserad av detta för sitt skivbolag. Vi skickade iväg första låten Hounds Of Hell och inom loppet av fem, tio minuter fick vi tillbaka ”vad i hela friden är detta, det är jag intresserad av”. Vi svarade ärligt att vi inte riktigt visste vad vi höll på med och vad det skulle kunna bli. Han bad oss skicka mer material och inom loppet av en vecka hade vi ett namn och fått ett skivkontrakt.

Det tog ytterligare några veckor och så öppnade vi för Ghost första gången. Det var samma sak igen med hur vi skulle presentera detta för en publik. Skulle vi välja att bara jobba med syntar och sång? Vi började repa en vecka innan konserten och hittade någon form. Sedan gick det väldigt fort. Expressen och deras skribent Martin Carlsson reagerade omedelbart på första spelningen och tyckte det var skitbra. Han tog med singeln med båda låtarna på årsbästalistan. Sedan ägnade vi hela våren (2013) att färdigställa albumet och göra ytterligare några spelningar med Ghost. Reaktionerna var jättebra direkt. Det blev någon form av liten hajp omkring oss: ”Vad är det här för någonting, det låter väldigt annorlunda”. Folk försöker alltid hitta jämförelser, men nu kände många att detta var litet nytt, något som lät fräscht och spännande. Nu sedan skivan kom ut för en vecka sedan, har reaktionerna varit överväldigande. Det var väl bara Gaffas recensent som hade ”sin” synpunkt.

Bokslut över livet

Jag ser mig egentligen inte som någon annat än bluesmusiker, om jag måste hårddra det. Samtidigt har min resa som bluesmusiker varit en upplevelse av att vara alltför dålig för att kunna reproducera den gamla deltabluesen för att få det att låta som det lät då. Jag hade inte Matti Norlins exceptionella musikalitet som gjorde att man kunde plocka ut någonting ton för ton. Processen att inse att jag måste skriva eget material dök upp ganska tidigt i min karriär. Sättet har inte förändrats då jag jobbade med låtarna till nya skivan. Jag sitter där med gitarren i knät. One Man Riot var ett första försök att bli mer personlig i mitt uttryck. Det har varit en speciell tid som började 2008 och jag upplevde att det enda sättet jag kunde göra musik på var att närma mig det jag varit med om. Ett mål med skivan var att göra ett emotionellt bokslut över mina första 45 år, jag är 45 nu.

Även om det inte bara varit elände, fick Dead Soul bli utlopp för eländet. Det är svårt att skriva väldigt personliga texter men samtidigt om de har sin grund i det emotionella, kan man hitta ett sätt att uttrycka det på. Det behöver inte bli så personligt att man totalt vänder ut och in på sig själv. Basen för skivan är ju en bearbetning av att man når en punkt i livet där man tittar ut över sin samtid samt utvecklingen dit. Där ingår även extentialistiska tankar ur mitt eget perspektiv, har jag gjort rätt val? Vad är min roll i min fortsatta existens? Om man ser på en föräldraroll ställer man mycket frågor om den också om man har den utmaningen. Mycket besvikelse kommer upp också då jag ser på samhället idag. Det är svårt att känna hopp även om man ser att mänskligheten punktvis gör framsteg. Det finns en tjock hinna av hopplöshet över hur vi beter oss. I min analys blir det inte bättre, utan vi står på samma punkt och stampar.

Jag är uppvuxen i en religiös familj. Min mamma jobbade i kyrkan och min far konverterade till katolicism. Jag har undrat varför jag så ofta hamnar i en religiös tematik då jag ser mig själv nästan på gränsen till ateist. Jag växte upp i ett hem där jag hade katolska präster regelbundet på besök och det präglades av väldigt mycket extentialistiska diskussioner med katolska munkar. Även om den organiserade kyrkan bara väcker avsmak, känner jag att jag är väldigt präglad av att ha levt i en familj där kyrkobesök var obligatoriskt. Jag jobbade även i katolska kyrkan i nära sju år. Det var också en besynnerlig tid. Jag hamnade där för att jag bara ville spela blues och min fru blev gravid. Att varje dag befinna sig i den världen och se litet av förlåten rämna, gav mig en insikt att bara för att människor väljer den katolska tron eller en tro överhuvudtaget, betyder ingenting för deras kvaliteter som människor. Snarast tvärtom, snarare för att de har ett så starkt behov att klamra sig fast vid någonting. Som en relativt ung man blev det även ett uppvaknande: ”är det såhär det ser ut, är det såhär människor beter sig fast de kallar sig för kristna och katoliker?” Det slog mig att jag inte gjort upp om det, att det låg och skvalpade därinne.

Någonstans finns därför en uppgörelse av allt detta på skivan, det finns ju flera låtar där jag ändå efterfrågar någon form av gud eller har någon form av dialog med en gud. Om man själv går igenom en tung period i livet, är det djup mänskligt att ställa frågan: ”skall det vara såhär, är det verkligen rättvist?” Det är egentligen den ickeexisterande guden jag bitvis vänder mig till i texterna. Att vara pretentiös är med svenska mått så fruktansvärt fult, men jag gjorde en skiva som gör anspråk på att vara pretentiös och som jag dessutom anser är det i ordets bästa bemärkelse. Jag kan stå för vartenda ord och varje ton är på riktigt. Sedan finns människor den kommer att gå helt förbi. Vill man inte lyssna på texterna, inte kan skönja att det här är på allvar, då kanske man tycker att det bara är ett mischmasch av elektronik och någon blues, att det är helt meningslöst.

Dead Soul. Foto: Gustav Skog

 

Att lyssna och på vad?

Jag har märkt i dialog med andra musikintresserade att man kan lyssna på musik på så extremt många olika sätt. Anledningen till att jag föll för blues överhuvudtaget var den emotionella laddningen. Det är den som alltid dragit mig till blues. Jag tror att anledningen till att jag föll för Son House hårdare än för Robert Johnson, var att han hade en mycket starkare emotionell laddning i sin musik även om han inte var lika ekvilibristisk. För mig är det naturligt att närma mig det mesta jag lyssnar på via musikens olika lager. Man reagerar först på vad man hör soundmässigt. De artister jag byggt en djupare relation till har haft många nivåer och där det finns något slags budskap i texterna, eller en vilja att berätta något. Men jag kan märka många gånger att man inte lyssnar på texter, att texter är sekundärt.

Man omfattar musik med alla sinnen, men man går inte ned på en intellektuell nivå. Det är en av de bästa sakerna med bra blues att man ibland kan välja som på en festival, där det kan finnas band som bara talar till ens fötter, band som endast har den delen, men tydligt. När jag började ville jag bara lyssna på akustisk 30-tals blues, men det har breddats över åren. Nu uppskattar jag jumpblues lika mycket men på ett annat sätt, eller soulblues eller vad det än är. Varje genre har sin destination som man kan hitta och då går det att lyssna med behållning.

Blues eller något annat?

Det har varit intressant när jag har spelat upp låtarna för människor som inte har en bluesbakgrund eller inte kan genren så väl. De tycker att det är någon form av blues. För det är vad de hör. Medan de som gillar blues, inte tycker att det här är blues. När vi började prata med skivbolaget om hur vi skulle marknadsföra skivan, var Anders Fridén väldigt rädd för att använda ordet blues. Det var väl med viss rätt då blues är stigmatiserat på många sätt och folk kan ta avstånd. Men allteftersom processen pågick, började man inse att det är ju blues som är poängen, att jag inte ägnat mig åt någon annan genre än blues. Vad jag än gör, kommer det därifrån. Därför kan jag känna att hade vi valt att arrangera det annorlunda och lyfta det bluesiga soundet, hade skivan kunna beskrivas som en ren bluesplatta. Nu var poängen med vårt samarbete att ge blanka fan i regler.

Arbetsprocessen är den att jag kommer med en demo till Niels och den är ofta inspelad med bara gitarr, slide och sång, ungefär som jag alltid gör. Sedan släpper jag honom helt fri. Det är då det intressanta uppstår, att låta musiken bli precis vad den kan bli utan begränsningarna. Jag upplever att bluesens utveckling tyvärr lider av det konservativa som finns i den, men att det är litet bättre nu. När jag började upplevde jag att så gott som alla som då kom fram, ville reproducera det vi älskade och ju bättre man reproducerade, desto nöjdare var man. Ibland kunde man uppleva att publiken var likadan. ”Du låter litet svart nu när du sjunger” var det finaste man kunde få höra. Man vågade inte konfrontera musiken med ”men jag är ju där jag är med mitt liv”. Att man fastnat i att ”om jag skall spela Crossroads skall jag försöka göra den exakt som Robert Johnson”. Ofta var resultatet även för mig att man aldrig kom längre än halvvägs. Tankarna har nog funnits hela tiden att man måste förankra bluesen i något eget, både vad avser känslor och den egna samtiden.

Tolerans och intolerans

För bluesscenen har bluesföreningarna och bluesfestivalerna varit tongivande i vem som har möjlighet att göra sig en karriär som bluesmusiker. Det är många band som aldrig får chansen. Jag träffar ofta band som säger att de skickat in mycket, men att det är svårt att komma in. Festivalerna under många år, jag spelade på min första 1995, hade akter som var väldigt traditionella. Var man inne på litet bluesrock var det nästan stängda dörrar om man inte hette Chuck Hall. Festivalerna har med tiden, kanske för att man körde slut på dessa akter då alla bokade samma saker, stegvis börjat släppa in andra saker som t.ex c&w-band eller något mer bluesrockigt. När det gäller den rena bluesscenen är det fortfarande svårt att ta ut svängarna för mycket, även om några arrangörer släppt fram litet mer gränsöverskridande saker sist på lördagskväll och så. Det är svårt att svara generellt på om bluesscenen börjar öppna upp och bli mer förlåtande för att blanda in andra saker.

Kurvan för musiken

I år är det 20 år sedan jag började spela som Slidin’ Slim och jag har hela tiden känt att jag varit lycklig lottad. Jag hade tur med min timing för när jag kom fram fjunig och överentusiastisk, fanns inga mer än Matti Norlin i min ålder. De som hållit på var äldre som Sivert Bramstedt och Allen Finney, som jag läst om i Jefferson och därför kände till. Jag uppfattade att jag blev omfamnad, att både föreningar och festivaler tyckte det var kul med en ung som kom och gjorde det här. Jag fick chanser jag kanske inte var mogen för men som gjorde att jag växte snabbt. Sedan har det hänt mycket och jag har haft jättetur och bra med bokningar och fått spela i alla möjliga sammanhang.

Sedan är jag en rastlös själ i botten och det var ofrånkomligt att jag skulle komma till en punkt där jag måste rannsaka mig själv: vill jag fortsätta åka runt med bara gitarr som Slidin’ Slim resten av mitt liv eller vill jag ge något annat en chans? Skapa musik som nödvändigtvis inte behöver vara blues, utan bara musik. Nu känner jag att det är ”all in” med Dead Soul, medan Slidin’ Slim ligger litet åt sidan. Det känns bra med en professionell apparat i ryggen med bokningsbolag och vi får chanser att synas. Det är jag helt 100% säker på, att om det stått Slidin’ Slim på skivan och den varit rubricerad som blues hade den inte recenserats i Expressen och Aftonbladet. Däremot förekom nu ordet blues i Aftonbladets rubrik.

Just nu är flera väldigt roliga processer på gång. Vi skrev kontrakt med BMG Chrysalis som är ett av världens största musikförlag och de håller på i samarbete med Razzia Notes vi är på, att sy ihop resten av världen. Vi tycker oss se att skivan upplevts som en fräsch fläkt i musikbranschen. Luttrade människor som sitter på förlag och håller på med musik hela dagen, tycker den är skitbra. Det är en lycklig sammansmältning det Niels och jag gör.
När folk nämner musik som de tycker skivan påminner om, är det oftast sådant jag inte har någon relation till. Niels är ju 14 år yngre än jag, vilket innebär att han föddes samma år jag började spela i band. Hans referensramar är många gånger helt annorlunda. Om någon säger det här påminner litet om Rammstein eller Nine Inch Nails är det från honom det kommer. Depeche Mode är det många som nämner utifrån deras bluesiga grejer. Folk tänker nog naturligt på band som kommer från en mer elektronisk och programmerad värld och som lånat element från bluesen. Det vi själva vill hävda är att för oss är det tvärt om. Grundstrukturen i alla låtar, melodier och texter står jag för, det har jag skrivit. Vi hävdar därför att bluesen är den röda tråden och elektroniken är det som vävs in. De andra banden gör tvärtom då de inte har någon bluestradition. Men det är sådana band folk nämner.

Det är ett klyschigt svar, men vi har inte sneglat åt något håll då vi gjort skivan. Vi har gjort den i en väldigt skyddad miljö. Det tog ganska många år innan vi började testa låtar på folk. Det var viktigt för oss att jobba på det sättet. Hade vi varit två personer som kommit från samma håll, så har det varit som då jag jobbat med bluesmusiker och ”spela litet som Otis Spann”. Man har ju sina referensramar. Här finns inga referensramar. Och skulle Niels säga något, är det högst troligt att jag inte hört det. Då måste jag hem och lyssna. En skribent benämnde vår musik som undergångsblues, det var hans första reaktion och det har fastnat litet hos oss. Vi har sett skivan som ett soundtrack till apokalypsen.

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut