Busk, Vidar #170

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

vidarbusk-torsten_stahlberg

Norsk gitarrstjärna av format

Vidar Busk har alltsedan han slog igenom på allvar 1997 med sitt band True Believers varit en av de allra klarast lysande stjärnorna på Norges blueshimmel. Men han har inte enbart vigt sin musik åt bluesen; han är känd för att vara en fri genre-överskridare, som gjort djupdykningar i andra stilar också. Under några år var han till och med en firad pop-idol - med True Believers-bandet lagt på is – och först nu, åtskilliga år senare, har han tagit upp detta band igen.

Vidar har andra järn i elden också: nya bandet Bubble of Trouble och duon Vidar Busk & Daniel Eriksen. Han är mer aktiv än på länge och hans energi på scen är slående. Jag intervjuade honom på Åmåls Blues Fest 2011, där han gjorde en formidabel gitarruppvisning i den högre tekniska skolan.

Vidar började sin bana som professionell gitarrist när han som uppmärksammat underbarn, blott 15 år gammal, hoppade in i Rock Bottom’s band och lite senare följde med denne till USA. Men vi ska ta det från början. Han föddes 19 maj 1970 och växte upp i den lilla orten Langesund i Telemark, sydväst om Oslo. När han var 12-13 år gammal köpte han sin första gitarr, för pengar han sparat ihop. Hela 900 norska kronor kostade den. Det var mycket pengar för den unge grabben, men så var det också hans dröm att skaffa en riktig el-gitarr.

Jag gömde den under sängen. Det var inte läge att visa upp den för mina föräldrar för det gick väldigt dåligt för mig i skolan och de skulle nog inte gilla om jag spelade gitarr i stället för att läsa läxor. Men morsan hittade den!

Vidar fick dock behålla gitarren. Det lustiga är att han använde just den gitarren på spelningen i Åmål! Han berättar skrattande:

Jag saknade den i åratal, jag hade inte sett den sen jag spelat på den i Amerika när jag var 17. Men så var jag – för inte så länge sen – på en födelsedagsfest, 40-årsdag, hos en basist som jag lirade med när jag var utomlands. Och han tog fram en gitarr och sa: -”Känner du igen den här gitarren?” –”Å, fan, har du tagit vara på den?” sa jag. –”Javisst, här har du den”. Han hade tagit hand om den alla dessa år! Så nu spelar jag på den igen, och så är jag tillbaka till utgångspunkten! Är det inte märkligt!

För att återgå till det tidigare. Den unge Vidar försökte träna på gitarren så ofta det gick, och började lite i smyg lira ihop med att par andra grabbar. För att som nästa steg få föräldrarnas tillstånd att spela mer på allvar fick han vara uppfinningsrik:

Jag lurade med mig pappa på en konsert, på ett ungdomshus hemma i Langesund, där vi skulle spela. Jag fick låna en förstärkare och fick hjälp av en ljudkille där, och denne ljudkille råkade vara en gammal kompis till pappa. När vi spelat färdigt sa han till pappa: -”Den sonen du har, han har blues-känsla!” Och efter det fick jag lov till att spela gitarr. Jag hade ju bara lyssnat på plattor tidigare, och lärt mig lite den vägen, men nu, när jag fått tillåtelse att spela, så begav vi oss till Skien, som är större än Langesund. Där fanns ett ungdomsställe där man anordnat en gitarrkurs, och den kom jag med på.

Vidar hade mellan 1984-86 bandet Stay Free. Det var en trio, som hämtat mycket från Jimi Hendrix och bluesig rock.

Vi lyssnade på ZZ Top och liknande. Sånt som jag trodde var blues. Men när jag hörde Rock Bottom på en av hans turnéer i Norge, och han introducerade mig i 50-tals-stilen, det klassiska sättet att spela blues på, då slutade jag upp med det andra. Jag fastnade helt för den stilen.

Rock Bottom

Rock Bottom är en nyckelfigur i Vidars liv. Denne man, vars egentliga namn var David Clark York, var en amerikansk munspelare, sångare, gitarrist och bandledare, som turnerade mycket i Europa under 80- och 90-talet – bland annat med sitt band The Cuttaways - fram till sin död 2001. Han var kraftigt överviktig och blev bara 53 år. Jag såg honom på en konsert i Malmö ca 1993, och minns honom som en duktig munspelare och stor scenpersonlighet; rund som en boll.

Att Vidar kom att ingå i hans band var en tillfällighet:

1986 skulle han turnera i Norge. Men samma år, strax innan, inträffade Tjernobyl-olyckan, och det blev mycket tal om den i USA. Rocks ordinarie gitarrist fick för sig att hela Europa var nersmittat med radioaktivt avfall, och vågade inte följa med. Så då fick Rock komma utan gitarrist. Det var sedan meningen att en arbetskamrat till pappa, som spelade gitarr, skulle vara med i Rocks band när de framträdde i Telemark. Men han kunde inte, och föreslog i stället mig, för han visste att jag kunde spela. Det blev min inträdesbiljett till att visa upp mig i större sammanhang!

Rock blev imponerad av unge Vidars gitarrspel.

Efter turnén ville han ha med mig till staterna, och det var ju häftigt. Men eftersom jag bara var knappt 16 år gammal så följde pappa med. Han var kvar där i 2 veckor för att kolla så att allt gick rätt till, innan han åkte hem igen. Och så var jag då fast gitarrist i Rocks band. Jag bodde hemma hos honom, i Florida. Han blev lite som en pappa för mig. Jag var kvar i Florida i 5 år, ända tills jag var 20 år. Först 1991 flyttade jag tillbaka till Norge.

Vidar trivdes bra i USA, och spelningar saknades inte:

Det var en sorglös tid. Allt du behövde tänka på var att komma till spelningarna. Vi var hela tiden på turné, och led ingen nöd. Vi hade jobb från onsdag, torsdag, fredag, lördag och så var det jam session på måndag. Rock blev min mentor. Han har lärt mig allt om hur man ska klä sig, hur man ska föra sig på scen, hur ett klassiskt blues-sound ska vara, om hur approachen på gitarr ska vara: det ska inte vara för slickt, det ska vara ”edgy”.

Rock Bottom kunde dock vara fodrande som bandledare, och många är historierna om hans dominerande och excentriska ledarstil.

Han var väldigt seriös när det gällde ”band business”, så det var lätt att få sparken. Om du inte levde upp till hans krav så gavs ingen pardon. Jag kommer ihåg en trummis, som Rock hade anställt, och som kom ända från Boston, där han hade lirat med The Cars och var en stjärna: han dök upp i Bermuda-shorts till spelningen hos oss. Han fick sparken av Rock innan ens konserten börjat! Det gick inte an att se ut som en strand-nisse på ett gig hos Rock Bottom! –”He fired me right on the spot” utropade trummisen helt perplex efteråt.

Vidar uppförde sig till belåtenhet, men slutade ändå som sagt efter 5 år.

Jag mötte en tjej i Norge, på en Norge-turné med Rock, och blev tok-förälskad, och så tyckte jag att jag ändå spelat med Rock i 5 år, så nu jag fick lust att kolla Oslo-scenen, för att se om det var något för mig. Och jag fick jobb där, i samarbete med artister som Jørn Hoel. Han är en slags pop-artist, liknande som er Tomas Ledin ungefär. Det gick bra, och jag fick spela på stora scener, men efter en tid tröttnade jag på det. Jag var ju bara freelance-musiker, och det är för opersonligt, tyckte jag, så jag slutade med det, 1996.

Vidar uppmärksammades under denna tid bland annat med det s.k. ”Smuget-priset” år 1994.

stompinfeetcd

True Believers

1996 bildade Vidar sitt kända band Vidar Busk & His True Believers. Här ingick förutom Vidar på sång och gitarr, Arne Kjeld Rasmussen munspel, Rune Endal bas (Rune är tillika redaktör för norska tidskriften BluesNews!), Dag Yri piano och Martin Windstad trummor (bandet har samma sättning även nu). Repertoaren var en mix av swing, jump och rockblues, med mycket ”västkust”-stuk, inspirerat av bl.a. The Fabulous Thunderbirds. True Believers debut-platta Stompin’ Our Feet With Joy (1997) rönte stor framgång och blev bl.a. belönat med Notodden Bluesfestival’s bluespris samma år. Plattan har blivit lite av en kult-skiva i blueskretsar, och har nu, i samband med True Believers reunionturné 2011, återutgivits – remastrad - och med ett par tillagda, nyskrivna bonus-spår.

Den trycktes ursprungligen bara i 8000 ex, och jag hade den inte ens själv; jag hade tappat bort den för länge sen. Det var väldigt många som frågade efter den, och så fanns den inte att få tag på! Men det har rättats till nu.

Vidar hade inte haft mycket kontakt med Rock Bottom under åren som freelance, men när han började med True Believers så kom kontakten tillbaka (en kontakt som sedan varade fram till Rocks död).

Jag var på väg över till Florida för att spela in ”Stompin’ Our Feet With Joy” där med hjälp av Rock – och vi hade skrivit alla  låtarna ihop på den – men så dog min mamma, så jag måste tillbaka. Jag fick spela in den i Norge, och då blev det upp till oss härhemma, att tänka sig, hur Rock skulle gilla den. Jag var väldigt spänd på hur han skulle ta emot den, för det var ju egentligen han som skulle ha producerat musiken, och så blev det inget av. Men när han sedan fick den, och hade hört den, så var det bara: -”Yes, man! That’s exactly what I’m talking about”. Det var härligt. Det blev min ”Svenne-pröven”, mitt gesäll-prov inför min mentor, Rock Bottom.

Plattans och bandets popularitet gjorde att man fick kontrakt hos Warner Music Group. Det var lyckosamt, för nu fick de en mycket större budget att röra sig med, och chans till att spela in i en stor studio. Även blåsare anlitades. 1998 kom platta nr 2 ut: I Came Here To Rock. Den hade mer storbands-stuk än första skivan, och fick även den ett gott mottagande av kritikerna, och Vidar blev samma år kårad till årets artist under ”Spellemansprisen”, motsvarigheten till svenska Grammisgalan. Många betraktade honom nu som en stor förebild för bluesgitarrister, inte bara i Norge utan även i Skandinavien i stort.

Redan 1999 var det dags för platta nr 3, Atomic Swing, också den producerad av Warner. Den hade ännu mer storbands-sound, med mycket blås, men var samtidigt även en hyllning till tidig rock’n’roll á la Bill Haley. Vidar & His True Believers turnerade mycket under dessa år, både i Europa och i USA, men år 2000 lades bandet likväl tills vidare ner.

Warner ville att jag skulle göra något ”contemporary”, så jag sa ok, jag kan göra lite film-musikaktigt; musik för folk som vill sitta hemma och lyssna. Så jag gjorde 3 skivor, som var mer som soundtracks, chill outs, stämningsmusik, som hade sin helt egen stil. Det hade inte direkt med blues att göra; det var mycket r&b i det. Själva idén var att göra stämningsmusik.

Många förvånades över Vidars ändrade musikinriktning, men plattorna slog an i vida kretsar. På den första av dessa solo-plattor – Venus Texas (2001, Warner) - dominerade mjukt soulig och funkig pop/r&b. Den andra – Love Buzz (2003, Rhino Rec.) – hade liknande upplägg, men med lite fler tillsatser, bl.a. medverkade ett par rappare på den.

Alltihop var väldigt populärt! Jag fick ett ”Spellemans-pris” 2003 för Love Buzz.
Nu var jag som en riktig pop-artist, som var med på musik-galor och fick priser!

2004 fick han Telemark fylkekommunes kulturpris. Även den tredje plattan, Starfish (2005, Rhino Rec.) fick stor spridning, långt utanför blues-sfären. Samma år utgavs även en platta med Vidar ihop med Kid Andersen och Junior Watson, som hette Guitarmageddon (Grappa Music Group). Denna var dock i huvudsak bluesbaserad.

Ytterligare en platta kom ett par år senare, Jookbox Charade (2007, Blue Mood Rec.), utgiven under namnet Vidar Busk & The Voo Doodz. Där blandade Vidar en lång rad stilar i en något spretig kompott. Men nu hade Vidar börjat tröttna.

Det kom en dag när jag tröttnade fullständigt på det, och drog mig tillbaka, och det gick flera år när jag egentligen bara har ”coolat” och tagit det lugnt. Jag har gift mig också! Jag var en popstjärna. Det var ett osunt liv för mig, med mycket festande och mycket alkohol och droger. Jag var tvungen att helt dra mig ur det livet, för att inte försvinna i det. Nu har jag funnit mig själv, och jag har funnit kärleken, och gift mig. Fått ny kraft. Och nu är jag tillbaka till utgångspunkten, med den här reunion-turnén med True Believers! Och jag är tillbaka till rötterna, för det är där man får näring. Jag var på ”safari” kan man säga, men har återvänt, klokare av erfarenheterna jag gjort.

Han har också fått hjälp att samla ihop sig av sin nya manager, som tagit hand om allt praktiskt, så att Vidar kan fokusera helt på sin musik.

Vidar-Busk-Notodden-foto-Roald-JungardBubble of Trouble (foto till höger: Roald Jungård)

2010 bildade Vidar tillsammans med Ole Evensen (bas) och Alexander Pettersen (trummor) en trio, vid namn Vidar Busk & His Bubble of Trouble. Med denna tävlade han i Berlin på International Blues Challenge år 2011, som Norges representant. Intentionen med bandet är att vara en hyllning till den amerikanska gitarrmusiken, och är speciellt inspirerad av band som Stray Cats och The Paladins. Bubble of Trouble’s sound kanske dock passade mindre bra på tävlingen i Berlin:

Det var roligt att vara med, men det här bandet har ju mer rock’n’roll-energi än blues. Det är mer den klassiska rocken. Så det var väl egentligen fel band att ha med på en bluestävling, och det visste jag på sätt och vis, men det gör inget. Jag fick ju vara med på en happening, och träffa mycket bransch-folk där. Men om jag ska vara med igen i framtiden, så ska jag ta med mig True Believers i stället! Och då ska vi slå stort!

Vidar Busk och Daniel Eriksen

Nyligen har Vidar även bildat en duo med slide-gitarristen Daniel Eriksen, i ett projekt de  kallar Backporch Society. Inriktningen är deltablues, lite rock’n’roll och soul, men även gospel. Vidar har efter sin nedgångsperiod med allt festande som pop-stjärna fått ett ökat intresse för andliga ting.

Jag är inte religiös så att jag går i kyrkan, utan jag har min egen syn på det. Men jag är religiös på grund av erfarenhet, kan man säga. Det har mognat fram allt mer. Vi musiker, vi upplever ofta ting, som är magiska. Många människor, som har vanliga jobb, verkar ha mist tron på det magiska. Men i och med att jag haft så starka upplevelser av magi, så vet jag att den finns. Och då vet jag också att det finns en gud, för det är en väldig, gemensam kraft, som skapar den magin. Så jag har upplevt Gud via musik. Man känner att det är något utomjordiskt när man upplever fantastisk musik; den går rätt in i en. Det blir som en ny dimension, som efter hand börjar berätta något för dig. Så jag tror på Gud. Jag tror också på mänskligheten, och på bluesen!

 

Förebilder

Vidar har olika influenser till sitt gitarrspel och sin sång:

Först så var det ju Elvis musik jag fastnade för, och sen Chuck Berry, med den stilen han har. Som tonåring blev det mycket Jimi Hendrix, och sen mötte jag ju Rock Bottom, och då är vi inne på 80-talet. Där inspirerades jag även av Fabulous Thunderbirds, Anson Funderbergh, Ronnie Earl och Duke Robillard för att nämna några. Och senare har man ju grävt mer, och fattar att Albert King är den kanske djupaste solisten som finns. Och du har Albert Colllins också, den mest funky solisten. Och det är ju ”signaturen” som egentligen är det viktigaste, för att nå briljans. Klarar du att göra ett litet eget musikalisk uttryck, som bara låter dig, som en signatur – och signatur kommer före briljans – så är det nummer ett för mig. Artister med signatur, som King och Collins, är mina förebilder! En annan sak med legender som Albert King och Albert Collins är att de inte använde plektrum, något jag själv heller inte gärna gör. När du använder fingrarna känner du strängarna, du känner mer feeling. Du känner dig tom med plektrum. Om jag bara ska spela komp är det en annan sak - där går det bra med plektrum - men till solon är fingertopparna bäst. Förr spelade jag alltid med plektrum, men så tröttnade jag på det, och de senaste 3 åren har jag spelat med fingrarna.

Vit gutt från Telemark

Vidar betonar dock att han inte försöker efterlikna, eller vara som en svart bluesartist.

Om jag ska vara ärlig, så kommer jag - oavsett vad jag prövar –  aldrig att bli Eddie Kirkland eller en svart kille. Jag kommer alltid att vara en vit kille från Telemark, som gillar blues, och det är det enda jag kan vara. Och om jag ska komma med ett ärligt musikuttryck i anslutning till det, så är jag tillbaka till Elvis, som också älskade svart musik, men längre än så kommer vi inte. Det är väl bara Sven Zetterberg här i Skandinavien vad jag vet, som kan låta som en svart snubbe från Detroit när han sjunger. Vi andra dödliga, vi får nöja oss med att ge vår hyllning till bluesmusiken, och det tycker jag är väl så viktigt!

Webbsidor: www.vidarbusk.no, www.myspace.com/vidarbusk

Lyssnartips:

, i en utsökt personlig tolkning av Jimi Hendrix’ Little Wing

Text:  Birgitta Larsson. Foto: Torsten Ståhlberg och Roald Jungård / Jefferson 170

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut