1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

ERIC BIBB

Eric Bibb. Foto Lars-Erik Örthlund
Eric Bibb. Foto Lars-Erik Örthlund

Folkmusik med afro-amerikanska rötter

Eric Bibb är mannen från USA, som lite slumpvis hamnar i Stockholm, blir förälskad i vårt land, etablerar sig här som sångare och gitarrist, och stannar i 20 års tid, med ett avbrott på fem år då han är tillbaka i USA. Många svenskar har nog sett honom uppträda, speciellt ihop med Cyndee Peters, hans mångåriga musikaliska kompanjon. Bibb har gjort sig känd för en personlig blandning av akustisk folkblues och gospel, och är vad man brukar kalla en singer/songwriter. Nu bor han i England, och är i full färd med en internationell karriär. Turnéerna avlöser varandra, och skivsläppen kommer regelbundet. Som enda ställe i Sverige under en Europaturné sommaren 2007 framträdde han i Pildammsparken i Malmö – endast ett stenkast från där jag bor! Alltså ett behändigt tillfälle för en intervju. Under intervjun framkom bilden av en mycket sympatisk, enkel men seriös man, som verkligen vill något med sin musik. Eric Bibb är lite av en musikens ”missionär”. En man med visioner.

Uppväxt i musikalisk miljö

När är du född och hur var din uppväxt?
Jag är född 1951, i New York, där jag bodde tills jag var 19 år. Jag föddes in i musiken, kan man säga. Min pappa, Leon Bibb, är sångare, och han blev känd under 60-talets folkmusikrörelse, som hade ett blomstrande fäste då i området kring stadsdelen Greenwich Village. Vi bodde i Queens, men det var på några klubbar i Greenwich Village, som hela musikscenen fanns, och där var min pappa aktiv. Till kollegor hade han artister som Pete Seeger, Odetta, Josh White och sådana människor. Dessa fick jag följa med och höra på, och många av dem blev också nära vänner till familjen. Så jag blev exponerad för en myckenhet av underbar folkmusik under min uppväxt: musik som blues, spirituals, gospel, work songs, Leadbellys musik, Woody Guthries musik och mycket mer. Många av dessa artister känns nu som legendariska, men de dök ofta upp i mitt hem. Pappa var också släkt med den mycket kände John Lewis, kompositör och jazzpianist i Modern Jazz Quartet. Det var hans farbror. Och Paul Robeson, den store sångaren, var min gudfar.

Jag har hört att du som barn också fick bekanta dig med Bob Dylan. Berätta!
Ja, det var på en fest, som min pappa hade för sina kollegor, där Bob Dylan också var inbjuden. Det dröjde länge, men till slut dök han upp. Jag var elva år då, och fick komma ner i min pyjamas. Det var mitt i festen, men vi började prata, om gitarrer. Jag sa att jag spelade gitarr, och då gav han mig följande råd: ”Keep it simple., forget all that fancy stuff”.

Har du följt det rådet?
Mja… ja, till en viss grad.

Har du fått goda råd från andra artister också?
Nej, inte direkt. Och det var jag heller inte särskilt intresserad av. Det jag ville var att gå på konserter och festivaler. Uppleva musik. Jag hörde Son House till exempel på Newport Folk Festival, och fick också träffa honom.

Det var inte första gången du hörde blues väl?
Nej, nej, nej. Men det var första gången jag var så nära en sån legendarisk figur som Son House. Jag blev helt häpen. Han var fullkomligt fantastisk. Reverend Gary Davis hörde jag också. Han var enastående. Många andra som inte är så kända fanns i en krets av äldre bluesmusiker, som dök upp för andra gången i sin karriär, då de blev kända igen efter att ha vistats en tid i bakgrunden så att säga. Jag fick rikliga tillfällen att uppleva dem.

Var Son House var den bluesartist, som gjorde det starkaste intrycket på dig?
Ja, det kan man säga, av dem jag hörde live. Han var nog den mest spännande och mäktiga bluesartist jag upplevde då. Jag lyssnade förstås mycket på skivor också. Hela dagar i sträck.

Kommer du ihåg första gången du hörde någon blues?
Nej, det kan jag inte säga. Och för mig har det aldrig handlat så mycket om kategorier av musik. Den musik jag hörde hemma tillhörde ”musikens stora familj”, och när jag var så pass ung, gällde det bara: är det bra? Tycker jag om den här sången? Vill jag lära mig den och sjunga den själv?

Så du fastnade inte för någon speciell stil som ung, då?
Nej, utan mest av allt gällde det nån som sjöng och spelade gitarr. Som kompade sig själv. Det var min grej. Jag ville också stå upp där på scen, och sjunga och spela.

Hur gammal var du när du kände att du ville ägna ditt liv åt musik?
Åtta år.

Och har du hela tiden sen dess känt samma övertygelse?
Ja, faktiskt har jag det.

Vilka mer än Son House och Reverend Gary Davis har influerat dig?
Alla från Sam Cooke till Leadbelly, Mahalia Jackson, Mavis Staples, Chet Atkins, Bill Monroe… det går inte att räkna upp alla. Men Taj Mahal vill jag också nämna. Han har varit en stor inspirationskälla.

Odetta också väl?
Odetta, o ja. Hon var en av mina första hjältar. Hon hade ju en bred repertoar som täckte blues, gospel och ballader och allt detta tilltalade mig mycket. Efter min far Leon var Odetta min kanske första, största inspiration.

Så din far var din första stora hjälte?
Ja, han var min första hjälte. Absolut. Och jag har alltid satt honom högt. Nu under senare år har jag till och med spelat in två skivor ihop med honom.

Hade du aldrig någon upprorisk konflikt med honom?
Jo. O, jo. Men ingen allvarlig; det var ganska ”smooth” mellan oss. Och de senaste tio åren har det varit en riktigt blommande historia, där vi också tänkt tillbaka och kunnat uppskatta allt som vi upplevt ihop, även när jag var mycket ung. Han tog mig ofta med till repetitioner och konserter, för han visste hur intresserad jag var av det. Och han uppmuntrade mig på det sättet, inte så mycket att ”du ska vara på scen som mig, och gå i mina fotspår”. Men han gjorde det lätt för mig att hålla den där passionen brinnande, genom att presentera mig för sina kollegor, och ta mig med på all möjlig fin musik.

Ut i världen

Du lämnade USA redan som 19-åring.
Ja, jag åkte till Paris. Jag ville känna hur det var att stå på egna ben, i Europa. Jag hade varit där tidigare, med familjen, men ville liksom bevisa att jag kunde överleva, som konstnär, i Paris. Så jag spelade i Metron där och lite här och var.

Kom du i kontakt med några särskilda artister där?
Ja, en fantastisk gitarrist, Mickey Baker. Den berömde Mickey Baker, som är känd för sina inspelningar med Ray Charles och andra. Han var jazzgitarrist, men hade också några pophits med en grupp som hette Mickey & Sylvia. Han skrev en låt med Bo Diddley, som heter Love Is Strange, som blev en stor hit även för Dolly Parton, för inte så många år sen.

Spelade ni ihop där?
Jadå, en del, och nu har jag efter många, många år åter tagit kontakt med honom, så vi får se. Han är äldre nu, men vi får se, det kanske blir nånting.

Eric Bibb. Foto Lars-Erik Örthlund
Eric Bibb. Foto Lars-Erik Örthlund

Hur länge var du i Paris?
Ett år. Och sen fick jag några vänner, som var från Stockholm, och de bjöd mig att komma dit, och där upptäckte jag en underbar sommaridyll, ett paradis, som lockade. Jag stannade, och gjorde bland annat bekantskap med Björn Hamrin, munspelaren, som hade en fantastisk skivaffär på 70-talet, Early Bird Music. Vi blev nära vänner och han kunde stödja mig med sin förnämliga skivsamling. Där dök jag ner i mycket prewar-blues. En del hade jag hört förut, men hans samling var så pass stor, att jag upptäckte nya musiker som blev inspirationskällor för mig.

Du bildade familj i Stockholm?
Ja, och min äldsta son Rennie Mirro, som är 35 år, har blivit artist liksom mig och min far. Han är dansare och sångare. Just nu har han huvudrollen i Singin’ in the Rain.

Du var två perioder i Sverige.
Ja, jag var först i Stockholm i tio år, fram till 1980. Sen åkte jag tillbaka till New York och bodde där i cirka fem år, innan jag åter kom till Stockholm, och var där tio år till. Sverige har det varit mycket av i mitt liv. Man kan säga att jag mestadels tillbringat mitt vuxna liv i Sverige. De senaste tio åren har jag rest ganska mycket. Det har blivit många turnéer.

Medan du bodde i Sverige turnerade du mycket med Cyndee Peters.
Ja, det gjorde jag, och vi har kontakt fortfarande. Vi har haft en vänskap, som spänt över så där 35 år, och vi har alltid varit nära varann musikaliskt. Vi har gjort mycket tillsammans: skrivit låtar och spelat in, turnerat och uppträtt på många platser.

Nu bor du i England. Varför lämnade du Sverige?
Jag upptäckte att mitt turnéschema var så hektiskt att det kändes lättare att vara baserad i England. Dels för att det är lite närmare resten av Europa, och lättare att komma till USA och Australien och så där, men också för att min manager bor i närheten av där jag bor nu, och vi behöver kommunicera mycket. Och så älskar jag England också. Jag tycker England är en fantastisk grön ö. Det är inte bara London, som lockar, utan det är framför allt landskapet jag tycker om.

Du har flera barn i Sverige.
Ja, jag har haft flera äktenskap, och det är flera barn inblandade, men vi är alla goda vänner och jag har tät kontakt med både familjen och vänner i Sverige. Det är ju bara två timmars flygresa från England hit, så det är inga problem.

Internationell karriär

Hur kom din internationella karriär igång?
Jo, det var efter ett framträdande på London Blues Festival, i april 1996. Göran Wennerbrandt följde med mig dit och medverkade på slidegitarr. Det blev succé direkt. Allting lossnade och plötsligt hade jag en manager och kunde turnera internationellt på ett sätt jag inte hade gjort tidigare. Göran var även med på Vancouver Folk Music Festival ett par månader senare, och det blev också en stor framgång..

Du vill inte flytta tillbaka till USA?
Nej. Jag turnerar där ofta, men jag trivs i England och som sagt, jag är nära det mesta som jag har kontakt med här i Europa. Så England får bli min hemplanet ett tag till.

Det verkar som om du ändrat inriktning lite i din musikstil; som om gospel och blues kommit lite i bakgrunden? Är det så?
Nej, det skulle jag inte vilja säga. Men jag är intresserad av att utveckla dessa musikstilar och skapa en ny sorts musik med dem. Jag vill bidra med nya låtar till hela blues- och gospelrepertoaren. Jag tycker att det behövs. Därför har mitt låtskrivande tagit en central plats. Jag kör fortfarande ganska mycket traditionella gospellåtar och blueslåtar, men jag är faktiskt mest intresserad av att skriva nya låtar. Nya, men influerade av de där äldre traditionerna. Min senaste platta Diamond Days är en provkarta på det.

Jag har läst att du med Diamond Days velat samla alla de sound du gillat, på en och samma cd.
Ja, fast det är klart att det inte blivit en helt komplett samling. Men meningen var att jag skulle presentera nånting som låter bra ihop, och inkluderar mycket av de influenser och sounds som jag tycker hör ihop, och som jag fastnat för under årens lopp

Livsåskådning

Textmässigt verkar du förklara din livsåskådning på den plattan också.
Ja, just det. Jag ville åstadkomma ett musikaliskt självporträtt.

Du är en troende man?
Ja, o ja. Javisst.

Hur vill du närmare beskriva din livsåskådning och syn på musik?
Den musik som jag är väldigt intresserad av är folkmusik överhuvudtaget, oavsett varifrån den kommer, men särskilt afro-amerikansk musik. Jag tycker att den här musiken äger mycket mer än att bara underhålla. Att vara underhållande. Den har nånting som driver fram en känsla av hopp och ja, om en bättre värld. Genom att förenas med musiken och verkligen ta hand om varandra skulle vi så småningom kunna nå en bättre värld. Jag tycker att många texter i den här musiktraditionen handlar om just det, vare sig man är religiös eller ej. Det finns i den ett budskap som gäller broderskap och kärlek till varandra, som jag tycker är jätteviktigt, och som utgör en väldigt stor del av vad jag vill säga med min musik.

Vad har du slutligen för framtidsplaner?
Jag tänker fortsätta med mitt ständiga spelande och turnerande, och jag håller även på med en ny platta som kommer ut så småningom. Sen skulle jag väldigt gärna vilja träffa och arbeta mer med de, som betyder mycket för mig – Mavis Staples kanske, och Taj Mahal. Det finns många tänkbara konstellationer med olika artister, som verkligen lockar.

Lycka till.


Eric Bibbs hemsida är: www.ericbibb.com

Text Birgitta Larsson / Jefferson #154

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut