Belmondo, Joey #169

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Joey Belmondo

Ung komet på Jimi Hendrix-stil

Gillar man Jimi Hendrix kommer man att gilla unge Joey Belmondo. Han trakterar sin gitarr som vore han Hendrix själv (liknar denne också till utseendet!), och väckte stort uppseende när han framträdde på Åmåls Blues Fest 2011. Att han förärades årets ”Åmål Junior Blues Prize” framstod som ett självklart val.

Vi har inte så många unga svenskar som gett sig på att spela Hendrix-stil, åtminstone inte som gör det så fullfjädrat som Joey. I den något äldre generationen har vi Clas Yngström, men annars är det ganska barskrapat. Jag blev därför förvånad över Joeys uppenbarelse på den svenska arenan. Det visade sig – åtminstone delvis – ha att göra med att Joey (född i Frankrike) bott 10 år i USA innan han som 15-åring kom till Sverige, år 2006. Jag fick en trevlig pratstund med Joey i Åmål, där han berättade om sin bakgrund, och om sin stora kärlek till Hendrix – men även kärlek till en lång rad andra musiker.

Joey föddes alltså i Frankrike, 1991. Hans ursprung är av blandat slag:

Jag är grek, afrikan, italienare och fransman. Jag är en mix av allt detta. Dessutom har jag bott i USA 10 år, och nu sen närmare 6 år i Sverige. Det känns som om jag hör hemma överallt. Visserligen är jag född i Frankrike, men bodde där bara tills jag var lite mer än 4 år.

En förklaring är på sin plats: att han är grek kommer sig av att hans mormor är grekinna, att han är afrikan av att hans morfar – jazz-saxofonisten Jo Maka – är från Guinea, att han är italienare av att hans pappa – som är jazz-trumpetare - är från Italien, och att hans mamma – den internationellt kända jazz-sångerskan Elisabeth Kontomanou – är från Frankrike.

Liksom Joey bor mamman numera också i Sverige, liksom hans halvbror Gustav Karlström, pianist, sångare och arrangör. Joey har även en halvbror som bor i Paris, Donald Kontomanou, som är trummis. Många musiker i släkten!

Jag är uppväxt med musik runtomkring mig. Min mamma har fostrat oss med musik, och nu, när vi bröder är stora nog, har hon tagit in oss i sitt band. Donald har spelat med henne i ca 10 år, Gustav i ca 5 år, och jag, som är yngst, har spelat med henne i några år. Första gången jag medverkade i en konsert med mamma var när jag var 16. Det var på Casino de Paris och det var en stor konsert. Nu när jag är äldre och kan spela bättre är jag hennes gitarrist. Donald är hennes trummis och Gustav hennes pianist. Gustav sjunger också, vid sidan av mamma, och han gör arrangemang för hennes sånger. Därutöver tillkommer andra musiker.

Mamma är jazz-sångerska, men hon skriver sin egen musik. Utgångspunkten är jazz, men det finns inslag av blues, och även gospel och r&B. Afro-amerikansk musik, som satts samman.

Belmondo omnämner sin mor med stor respekt och kärlek:

Hon är min största influens. Hon har alltid stött mig och gett mig goda råd. Utan henne hade jag inte varit där jag är nu. Och nu får jag alltså spela med henne också. Vi framträdde bl.a. i svensk TV förra året. Det var jag, mamma och jazz-pianisten Pelle Karlström, Gustavs far. Och om några dagar ska jag åka till Frankrike för att spela gitarr på mammas nya skiva, som ska spelas in där.

Elisabeth Kontomanou är särskilt känd i Frankrike, där hon fått flera fina utmärkelser. Hon har också gett ut en rad uppmärksammade skivor. I Sverige är hon ännu inte så känd, mycket beroende på att hennes skivor inte fått tillräcklig distribution här.

1995 flyttade hon med Joey, samt de två äldre sönerna, till New York, för att i jazzens eget hemland pröva sin lycka som jazzsångerska. Familjen bodde där i ca 10 år, mestadels på olika ställen i Harlem. Det var en ofta besvärlig tid, med återkommande ekonomiska problem och med en ständig närvaro av våld och droger i det nära grannskapet. Joey lärde sig tidigt att tillvaron var ytterst osäker i Harlem. Han ger ett exempel:

Jag skulle ut en dag för att spela basketboll i Harlem. Jag hade en ny basketboll med mig. Inte så lyckat. Om du går omkring med nya saker i Harlem, bara sådär, är det stor risk att folk dyker upp och stjäl från dig. Och mycket riktigt, ett gäng dök upp och spöade upp mig och stal min basketboll.

Efter det blev jag rädd för att gå ut, så jag stannade mycket inomhus. Det var faktiskt så jag kom igång på allvar med att spela gitarr, för jag hade inte mycket annat att hitta på.

Joey hade redan som 13-åring fått en akustisk gitarr i julklapp av sin mamma, men han hade ingen som visade honom hur man skulle spela på den. Han försökte sig då och då på att frambringa toner och ljud på den som lät bra: slog på den med händerna som på en trumma, och använde en telefon som en slide, som han drog över strängarna. Så småningom fick han en lektion av en vän till mamman, en gitarrist vid namn Tony Lucca. Denne visade honom blues-skalan, och det blev den mest värdefulla gitarrlektion Joey nånsin fått. Nu kunde han börja spela saker utgående från denna skala. Grunden var lagd till det som komma skulle.

Dock, intresset svalnade efter en tid, och gitarren sattes åt sidan. Något år senare fick Joey sin första el-gitarr och det var ju häftigare än en akustisk. Men intresset för basketboll var en kraftfull konkurrent, och han spelade bara lite halvhjärtat på den. Tills hans nya basketboll stals, som sagt. Då blev det fullt fokus på gitarrspelet, och han har nu spelat helhjärtat i 6 år.

Joey BelmondoJimi Hendrix

Joey var 8 år gammal när han först hörde Hendrix på skiva. Det kom att bli av genomgripande betydelse för honom; en av hans livs största stunder.

0En grabb hade med sig en musik-cd till skolan jag gick på i Harlem. Vår musiklärarinna hade nämligen sagt åt oss att vi skulle ta med musik till skolan, för att dela musikupplevelser med klassen. Han satte på skivan, och den första sången var Purple Haze, med Jimi Hendrix. När jag hörde den låten var det som en explosion inne i mitt huvud. Och det konstiga var att det kändes som om jag hört det gitarrsoundet tidigare, någon annanstans. Grabben som hade med den cd:n vet fortfarande inte om att det ändrade mitt liv. För det gjorde det verkligen! Kanske skulle jag ändå ha hört Hendrix senare, men just då, vid den tidpunkten, var det uppenbarligen ett perfekt ögonblick för mig att höra honom på. Efteråt sprang jag hem från skolan och ropade till mamma: ”Mom, I heard this guy, Jimi Hendrix, he is totally amazing! You have to buy me a cd with him”. Och det gjorde hon; hon köpte en kompilation av hans mest kända låtar, som heter ”Experience Hendrix”. Det var 20 låtar med på den och jag lyssnade på dem om och om igen. Och jag fortsatte att lyssna på dem år efter år. Och till slut började jag spela, och sjunga dem, själv, efter mycket tränande på egen hand. Så började det.

Det är en sak jag måste berätta om hur det var när jag började träna mig på hans låtar: på kvällarna, när jag satt där och försökte lära mig, brukade han komma till mitt fönster, och undervisa mig. Och efter det flög han iväg. Det är sant! Jimi i egen hög person! Han spelade för mig och sen flög han bort… Det kändes som det åtminstone. En mycket stark känsla.

Andra förebilder

Jimi Hendrix är Joeys främsta idol och förebild, men han omnämner engagerat en lång rad andra musiker och musikstilar:

Jag älskar blues, all blues. Min favorit är nog Son House. Och Lightnin’ Hopkins. De är på samma höga nivå. Men jag älskar också Muddy Waters, BB King, John Lee Hooker. Och Leadbelly. Idag hörde jag en bluesgitarrist som heter Reverend Gary Davis. Det var super. Jag gillar även Freddy King mycket. Och Robert Petway, en riktigt gammal bluesman. Han är en underbar gitarrist.

Jag älskar många jazzmusiker också: John Coltrane och hans band, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Billie Holiday … Även om jag inte spelar mycket jazz själv, så har jag det i mig, för jag lyssnar mycket på det. Jag är uppväxt med det, och alla i min familj spelar jazz. Det har influerat mig mycket. Andra som jag gillar är Django Reinhardt, den franska zigenaren, Charles Mingus, Duke Ellington, Thelonius Monk … Jag kan nämna hur många som helst.

I klassisk musik är mina främsta favoriter Maurice Ravel, Wagner och Chopin. Och bland folkmusik älskar jag Simon & Garfunkel, Bob Dylan, Joan Bayez, Joni Mitchell. Jag spelar folkmusik själv också. Vad gäller soul och r&b gillar jag särskilt Stevie Wonder, James Brown, Curtis Mayfield och Donny Hathaway. Och så förstås Chuck Berry, Little Richard och Ray Charles. Jag framförde en Ray Charles-låt idag, förresten, What’d I Say. Så jag spelar inte enbart Jimi Hendrix-låtar.

Milton Nascimento

Den som gjort allra mest intryck på Joey – vid sidan av Hendrix – är dock den mycket kände sångaren och gitarristen från Brasilien, Milton Nascimento. Joey berättar att han lustigt nog är född 26 oktober 1942, nästan samtidigt som Hendrix, som föddes 27 november 1942. Han tillägger:

Milton lever fortfarande. Min mamma lyssnade mycket på honom när jag växte upp. Jimi var min första stora idol, men de senaste 3 åren har jag börjat lyssna mer på Miltons musik än på något annat. Det är inte blues, inte heller jazz. Det är hans egen unika stil. Han är min favoritsångare nr 1. Hans musik är annorlunda än min – det är en helt annan värld; jag spelar ju blues och rock – men jag upplever det som att vi har samma”spirit” inombords.

Jag fick chansen att spela ihop med honom för en tid sedan. Min pappa, som bor i Frankrike, skulle spela in en platta ihop med honom, och sedan hade de en konsert på en stor fransk festival, som heter ”Jazz in Marciac”. De spelade inför 6000 personer, och en hel filharmoni-orkester medverkade. Då fick jag hoppa in och ackompanjera Milton i några låtar! Jag kan fortfarande inte fatta att jag fick denna chans! Det var fullkomligt hänförande och är nog det mest oförglömliga ögonblicket i mitt liv. Han sjunger de mest underbara ord, och han är i sitt utryck och sin känsla lik Jimi Hendrix. Men han spelar akustiskt, så där är de olika. Miltons musik påminner om djungel-ljud; brasiliansk, du vet, med mycket rytmer.

Efter denna konsert har jag haft kontakt med Milton. Vi skriver till varandra och han ger mig goda råd. Han spelar stor roll i mitt liv. Förhoppningsvis kan jag åka och hälsa på honom i Brasilien, och lära mig av honom. Jag är ännu inte redo att spela hans musik, men när jag blir det, kommer jag att göra det.

Joey BelmondoBlues Guitar Summer Camp

Joey deltog i juni 2011 i ett blues-läger som hette Blues Guitar Summer Camp i Stjärnsund utanför Hedemora i Dalarna. Han var en av flera lärare – bl.a. även Clas Yngström och Bottleneck John - som skulle lära ungdomar mellan 10 och 20 år att spela bluesgitarr. Annaleena Wilhemsson höll i detta projekt, med stöd från Studiefrämjandet.

Lägret varade en hel vecka, och det var den roligaste veckan i mitt liv. Det var 15 ungdomar som vi skulle undervisa, och vi var ihop med dem hela tiden och blev riktigt goda vänner. Clas Yngström var där 1 dag, och jag lyssnade till allt han sa, och sedan jammade jag med honom. Jag har spelat ihop med honom en gång förut, på en hyllningskonsert för Jimi Hendrix förra året här i Åmål, och jag kommer säkerligen att spela ihop med honom igen. Han är en verkligt bra gitarrist, och en som jag ser upp till.

Joey tycker att lägret var ett mycket lovvärt initiativ, och han talar sig varm för bluesen, och levande musik över huvud taget, till skillnad från konstgjord musik:

Jag önskar att fler unga människor fick uppleva bluesen. För blues är en genuin, ursprunglig musik, där rötterna till amerikansk musik finns. Det är bedrövligt att nutida musik mer och mer avlägsnar sig från den äkta varan. Nu har man datorer till hjälp för att skapa musik, och man kan stämma om rösten på olika sätt när man sjunger, och det har blivit cirkus av alltihop. Men det riktiga sättet att framföra musik är att verkligen spela, att verkligen sjunga, och att verkligen uttrycka sig. Datorer uttrycker ingenting, till skillnad från blues, och all annnan musik, som kommer från en levande människa. I bluesen handlar allt om känsla, ”expression”. Jag önskar att fler unga människor förstod detta. Det är otroligt mycket bättre att uttrycka sig själv än att programmera något på en dator. Så för mig, som är en ung människa, ser jag det som en uppgift att få andra ungdomar att vilja lyssna på blues, och inse att det är värdefull musik.

En massa man hör på radio eller TV är bara skit, det är inte ens musik. Lady Gaga, t.ex., det är skräp. Men om bluesen ska kunna fortleva, måste den få fotfäste bland ungdomarna. Det är enda sättet för den riktiga musiken att kunna överleva. Genom ungdomen. Detta är mycket viktigt!

Avslutningsvis framhåller Joey att han mycket uppskattade sina två medmusikanter i Åmål, Johan Hansén-Larson på bas och Marcel Nunez på trummor. Det var första gången han spelade ihop med dem, och han ser fram emot att få spela mer med dem framöver. Ja, det skulle kunna bli en topp-trio, som kanske kan åstadkomma en revival för Jimi Hendrix-stil. De har förutsättningar för det; otroligt duktiga musiker alla tre. Och, som Joey och jag är överens om: ska man spela Hendrix måste man göra det till 100 %; inga halvmesyrer.

Du kan inte göra det halvvägs. Du måste göra det fullt ut. Om du inte har känslan i dig till max, kan du inte få fram det rätta soundet.

Joey kommer, som det ser ut nu, att stanna i Sverige under överskådlig tid. Han trivs mycket bra med vår fina natur – han är just i färd med att flytta ut på landet, till Rinkesta utanför Eskilstuna - och han uppskattar tryggheten i vårt samhälle, fjärran från det våld som hemsöker Harlem.

Av Birgitta Larsson Jefferson #169

 

 

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut