1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Bäck Group

Lennart Bäck Photo Bengt Nordborg

Gotlands bluesveteraner

Lennart Bäck är skådespelare i Bryggeriteatern och musiker, född i Visby 1960. Han är kanske mest känd för undertecknad som bluessångare, men är också sångare/gitarrist i roots-bandet Bacchi Bröder. Yours Truly har känt Lennart i många år och det var en förnöjelse att få se honom spela igen efter alla år, dels med Bacchi Bröder och inte minst med Bäck Group på Effes i Visby. Denna lilla intervju blev till i källaren på Hedbergs Musikafé i samma stad.

Man kan väl inte kalla Lennart Bäck för en blueskung, det låter väl lite dumt för en gute, eller hur?
Engentligen är det Uffe Johnson som har lärt mig lira blues. Han tjatade alltid i början om att få spela blueslåtar. Vi har hållit igång i 22 år nu med Bäck Group, men det är bara Uffe och jag som är kvar från orginalbandet. Vi känner varandra helt sedan sandlådan. Basisten, Uffe Kahl har varit med i tolv år.

Varför just blues?
Vi kom igång med egen musik, ganska fusionaktigt, influerat av Gong. Sedan gick det över på covers av Free, Bad Company, Led Zeppelin. Det var 80-talsvågen man fick mest jobb på. Men bluesen började vi digga redan när vi var 15-16 år, jag och Uffe. Och det var tack vare band som Creedence, Led Zeppelin och Yardbirds. Man såg på dom inom den genren: Willie Dixon, vem är han? Det var så det gick till och sen kom Uffe med en Hound Dog Taylor-platta han hade fått av sin mamma. På den vägen var det, man upptäckte sångens enorma utspel från Lightning Hopkins och Elmore James, jag var väl en 18-19 år då och tänkte, men gud, dom här sjunger ju 100 gånger bättre än någon rocksångare. Det här var real life, det var vuxenmusik och man blev imponerad av det där.

Repertoaren i går var dominerad av Chicagoblues. Har det alltid varit så?
Basisten Uffe Kahl vill få in lite mer Memphis och akustisk blues, mer influerad av tidig 20-30-40-talsblues. Gitarr-Uffa är väl lite tvär än så länge. Men vi har kört Texasblues förut, mycket skitig Texasblues, Stevie Ray, Winter och sånt. Men nu är vi nog inne på Chicagobluesen där det finns mycket mer utrymme för gitarristen, men som sångare tycker jag det är hemskt kul att lyssna på den gamla bluesen. Vår basist är ett levande lexikon med 100-tals plattor, han och Uffa har plattorna. Det är lite svårt att få tag på plattor om man inte letar.

Som skådesåelare har jag hemskt lätt för att lära mig, jag härmar inte, men jag lyssnar på det dom sjunger. Det är härligt med bluesen, det blir aldrig riktigt färdigt. Hör på någon liveartist, ta Howlin' eller Sonny Boy Junior, så kanske det är bara en mening kvar från orginaltexten. Jag gillar det där, det verkar vara dagsformen som avgör.

 

Vi snackar om två Uffar nu, men ta Uffa Johnsson, han är inte så speciellt bunden av att plagiera något originalsolo. Han kör bara sin egen stil. När han var ung försökte han att plagiera Beck, Clapton, Page och dom där, men han tyckte det var så tråkigt så han la ned det där. Många gitarrister har ju plockat helet kittet liksom, men han kör sitt eget, det har han alltid gjort.

Uffe Kahl står hemma mycket och lirar på sin kontrabas. Sen vi började med ståbas har vi fått ett helt annat sound. I och med att han trängde in mer i bluesen tyckte han att det passade bättre att spela ståbas. Men det är ju jobbigare naturligtvis, det tar emot mer. En vanlig kontra ska man inte prata om, det är väl ännu jobbigare. Uffe presenterade inte den här basen från början, han hade den hemma. Han ville inte ta med den förrän han kände sig någorlunda säker och det är ju klokt. De första gigen han gjorde var på en Fender Precision elbas.

I går var det ett relativt hårt tempo hela tiden.
Vi har slow blues också men vi var lite stressade av att vi skulle lägga ned så tidigt och bara köra ett set. Det känns skönare när vi kan bygga upp långsamt, köra två set, eller tre. Vi har coola låtar också men vi kör ju aldrig samma repertoar, utan vi ändrar från gång till gång. Det skulle bli tråkigt i längden att köra samma set hela tiden. Även om det skulle bli väldigt tight. Vi har väl nu en 70-80 låtar att välja emellan, men naturligtvis blir det ju dom senaste vi har repat in som alla vill köra. Jag speciellt har börjat säga; "Nej, nu måste vi byta ut några låtar". "Varför det"? säger dom som lirar. Det är skillnad på att bara sjunga och att spela instrument. Jag kan bli lite uttråkad av vissa låtar ibland. Den enda låten vi har kört varje gång är Little Walters I Gotta Go. Den brukar dyka upp i slutet.

Det har väl varit flera generationer i Bäck Group i löpet av 22 år? Från början du och Uffa, men ni byggde ju på med trummor o.s.v
Från scratch var det kille som heter Thomas Harlevi på trummor och en jazzinfluerad basist som heter Bosse Nitz. Då gjorde vi bara egen musik i några år. Jag skrev texterna och grabbarna gjorde musiken. Sen försvann Bosse till fastlandet och då kom en lång rad av basister. En som hette Björn Johnsson, han är död nu. Dom andra heter Hasse Thulin, Stickan Vestlund och Magnus Johnsson, innan finally, vår nuvarande basist Uffe Kahl kom med. Under 80-talet var det hemskt roligt. Jag var ju yngst i bandet och var smickrad av att få spela på ställen som Munken, Engelen och Dojan i Göteborg. Men det var mycket covermaterial, det här tråkiga hits-tänkandet. Men hela tiden fanns baktanken att få in lite mera blues. Visserligen körde vi en hel del ZZ Top då , men det är ju inte riktig blues, mera en form av heavy.

Det var första generationen och då var väl Jensa Österholm med som vikarie på trummor?
Han var med i ett tidigare band som Uffa Johnson och jag startade. Men där körde vi blueslåtar också, en del Elmore James. Det bandet fanns redan 1976 och hette "III-e", så vi är snart uppe i nästan 30 år totalt…

Nytt för mig är tilläggen med keyboard och munspel, hur länge har ni haft det?
Keyboardisten kom med samtidigt med den nya trummisen. Thomas Harlevi slutade efter 16 år för att ägna sig mer åt filmskapande. Vi hade kört fast i någon slags rock'n'roll och kom inte vidare. Då beslöt vi att nu skulle basisten sadla om till ståbas. Då föreslog den nya trummisen Jocke Jante, som bara var 20 år när han kom in, att ta med kompisen Johan Carlgren på keyborad. Uffa Johnson var trött på att vara ensam solist efter att ha kört det här klassiska Jimi Hendrix-trioformatet, gitarr, bas och trummor. Det blev lite tråkigt i längden. Med keyboard fick vi ett mycket större område och ska man spela blues är det ju mycket som bygger på piano/orgel som alltid finns bakom gitarren. Sen kom ju munspelaren Björn Linder från Hallstahammar med 2001.

Det finns ju också en man på osynligt munspel.
Det är ju jag det. Det körde jag mer förr och det var faktiskt Josefin Nilsson i Ainbusk Singers som lärde mig det där. Sen har jag utvecklat tekniken. Hon sa: "Lennart, du klämmer åt med fingrarna runt "nasen" åsså nynner man". Men man kan inte göra det så bra akustiskt. Man behöver en mick och man kupar händerna runt micken för att få fram soundet. Jag brukade använda den tekniken till sången ibland, för att få det där gamla soundet. Det var faktiskt många i publiken som trodde att det var munspel. "Men var gjorde han av munspelet"? Det är "luft-munspel", skulle man kunna kalla det. Man jobbar med in-och utluften i näsan.

Du presenterar gärna låtarna med en god dos historik om artister och upphovsmän.
Många säger bara namnet: "Här kommer en låt av Sonny Boy Williamson". Dom flesta vet inte att det fanns två Sonny Boys. Jag tycker att det är kul att kunna "spread the mission". Jag är själv intresserad av musikhistoria, men jag kan långt ifrån allt, både du och Uffe Kahl kan mycket mer. Tommy Johnson känner jag till, Blind Lemon Jefferson, Charley Patton. Jag tycker det är kul att bygga upp en bakgrund om en låt. Det gjorde jag inte förut, det var bara "Är ni med, mår ni bra" o.s.v. Jag kanske inte skulle våga mig på det om jag spelade för en massa blueskännare. Man kanske hamnar på någon bluesfestival med bluesens riktiga freaks. Ibland stämmer inte allt det man har läst, det finns många skrönare. Jag brukar kasta in en eller annan lögn om mitt eget liv, detta hände mig eller Uffa. Men dom ljög ju själva som hästar travar. Jag har märkt det speciellt med äldre musiker som minns tillbaka på ett liv, när myten och legenden levs vidare. Man vet inte riktigt vad som är sant. Hände det här dom själva eller har dom läst eller hört om någon annan musikant? Vad är sanningen om Robert Johnson, den klassiska gamla sagan om spelmannen som säljer sin själ o.s.v. Den myten kanske är 1000-tals år gammal, eller 100-tals i alla fall. Den kan till och med vara afrikansk.

Ni har ju hållt på länge, mest här på Gotland. Finns det andra, kanske Kraxen?
Det är Krax och det finns ett underbart band från Sudret, med Göran Westerlind på trummor, som heter Delta Cats. Dom kör Hound Dog Taylor, Elmore James-stuket på piano, gitarr och trummor, mycket slidegitarr. Nu har dom fått med en basist, men det var ganska charmigt innan, med akustiskt piano, elgitarr och sång. Vi har också Björn Persson Bluesband, alltså en tre-fyra band som är igång här på ön. Förr fanns ju också Peoples People, det vet ju du Palle.

Men det var länge sedan vi var över på fastlandet. Jag har ju varit över med Bacchi Bröder, mitt andra band, men det skulle vara roligt att komma över med Bäck Group. För det första blir det ganska dyrt, man märker att arrangörerna backar lite. Båtresan kostar, det blir omständligt att ta ledigt flera dagar från jobbet. Man måste iväg redan på torsdagen om man ska hinna med två gig en helg. Bor man på fastlandet är det bara att sätta sig i bilen och dra iväg. Här är det båtresan, vi är sex i bandet, det blir en större apparat. Och det är ingen i bandet som riktigt ännu har orkat ta tag i det där. Vi har varit lata, men vill gärna komma iväg på bluesfestivaler. Jag är inte beredd att åka över för att spela på en krog någonstans, det tar emot. Ska man åka över måste det vara en rolig spelning. Åka över på en vanlig pub uppe i tjotahejti, det tar emot. Ska det vara, så ska det vara en liten turné på flera dagar. Det är tråkigt att de flesta bluesklubbarna har dött ut.

Så här brukar du sitta på Hedbergs Musikafè och lyssna på dina bluesfavoriter och kanske smittas av jazzen?
Jag har blivit jazzdiggare på gamla dar. Det var en gitarrist som tog mig med hit, så jag jag fick höra Charlie Parker och blev helt såld. Och nu har det breddats till mycket annat: Davis, Monk. Jag gillar speciellt jazzen mellan 1945-46 och 1960. Nu senast har jag spanat in Coltrane och Sonny Rollins lite grand. Folk frågar ofta: "Hur kan du digga det"? Det ena utesluter inte det andra, jag gillar folkmusik också, instrumental klassiskt också, bara det är lite blues i det. Det finns mycket blues i Parkers jazz, det går bara lite fortare och har lite mera volym i stämningen.

När man sitter med bluesvänner rappar man upp namnen; "Oh, Blind Lemon Jefferson, Charley Patton och Tommy Johnson, du vet. Big Bill Broonzy och Lightning, Homesick, Honeyboy Edwards! Man kan sitta och rabbla namn och visst är i det kul att man lär. När man var ung kom man inte ihåg skillnaden, men nu hör man ju faktiskt att alla har ett speciellt sound. Du kan höra att det där är Rice Miller på sättet han sjunger, eller på det sättet någon bänder en sträng. Det tar tid att öva upp sig och lära sig det. Det kunde man inte riktigt när man var ung. Speciellt som skådespelare uppfattar jag vad som är i uttrycken och vad som ligger bakom texterna. Förr var det bara gitarrsolot och sången som gällde, men nu är det "all these things going on behind". Basisten eller munspelet, pianisten som ligger och broderar där bak". Nu lyssnar jag mer och mer på bakgrunden. Jag älskar speciellt Junior Wells. Han har en otrolig attack i sin inlevelse, med en underbar humor, trots en vemodig låt. Son House är en annan jag har lyssnat mycket på.

OK, det är din story i stora drag, det finns säkert en massa mer detaljer.
Det finns en massa historier och anekdoter. Jag träffade Eddie Boyd när han var här och spelade på Gotland med ett gotländskt kompband. Jag satt som ung grabb, kanske 23-24 år "Hur var det att spela med Jimi Hendrix, med Peter Green"? Han har ju lirat med alla men sa bara: "Lennart, dom är ju bara människor". Det här var på en efterfest och det lärde mig mycket. "Eddie Boyd, hur ska jag bli en bra bluessångare"? Han sa några visdomsord jag aldrig glömmer: "Always be a gentleman, be kind to people and you would be a great blues singer". Och det ligger något i det, har man blivit så gammal och nått en sån aktning, beror det på att kunna vara så schyst som möjligt. Det går ju inte alltid, men man kan komma långt med de råden.

 


Tips till festivalarrangörer som läser detta, tveka inte att boka in Bäck Group till arrangemangen. Det är ett mycket habilt bluesband.

 

Text Krister Palais (aka Palle Paulsson). Bilder Bengt Nordborg / Jefferson 142



This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

 

www.jeffersonbluesmag.com

 

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut