1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)
PEPE AHLQVIST - 200 SPELNINGAR PER ÅR OCH MER
Pepe Ahlqvist - picture by Ben PennanenUngefär 50 mil från Stockholm finns en bluesmusiker som har spelningar i snitt var tredje dag och ibland oftare. Kan han bo i Göteborg? Nix. Pepe Ahlqvist bor strax utanför Helsingfors i Finland. Redan i Jefferson nr. 71 omnämndes han som "en fruktansvärt bra munspelare". I Jefferson nr. 73 kom så en intervju som täckte in de första 20 åren av Pepes blueskarriär, vilken började som 10-åring.
 
I somras på min semester i Ekenäs i Finland såg jag ett litet handskrivet pappersark med "Santa Fé - Pepe Ahlqvist" + ett datum uppsatt på ett plank. Jag gnuggade mina ögon. Kan Finlands mest berömda bluesmusiker uppträda på en liten pub med denna typ av marknadsföring? Jag gick dit och visst var det han. Han uppträdde med ett längs vägen hopsamlat band av musiklärare. Han hade varit i Åbo och skulle hem till Helsingfors. Ekenäs ligger längs vägen varför han passade på att ta denna spelning. Alltsammans var helt osannolikt. Kunde det bli mer "Earl Hooker"? Men i den lilla puben satt en trogen skara om ca 40 personer från början till slut av Pepes framträdande, och han gjorde dem inte besvikna. Jag pratade med Pepe och vi beslöt att det var dags att belysa den efterföljande 20-årsperioden av hans liv.

Vad har hänt sedan 1986 och Jefferson nr. 73?
Artikeln slutade med Pepe Ahlqvist Band om jag minns rätt. Det var då jag flyttade permanent från Lahtis till Helsingfors. Och det var det band jag hade efter flyttningen, egentligen fanns det i två sättningar. Gitarrist var i huvudsak Kurt Tulikallio. Vi gjorde inga skivor, men vi hade regelbundna spelningar. Någon gång - 86 eller -87 började Kurt och jag spela in en skiva som hette "Sunset Boulevard". Den var lite speciell, eftersom den hade en experimentell inriktning. Vi använde till och med sampling och maskiner, men den var ändå bluesbaserad som alla mina skivor. Skivan kom sedan ut 1988. På skivan medverkade olika musiker, men för spelningarna satte jag ihop ett band som jag spelade med i ett år. Det var mycket experimentellt.
 
Veteran- trummisen Oiling Boiling fanns med i bandet som solist. När "Sunset Boulevard" kom ut började jag glida ur bandet. Skivan fick ett riktigt skapligt mottagande. Ungefär 1989 startade jag ett band som hette H.A.R.P. Och det bandet hade jag fram till 1995. Vi gjorde fem album. För Fazer-Finlevy och Warner.. H.A.R.P. blev ett populärt band. Vi hade förresten en riktig hit, Back To The River. Jag åkte till New Orleans för att göra en video. Egentligen en video eller ett TV-program med sex låtar. Den visades i TV3 som då var en helt ny kanal i Finland. Avsnitten med bandet gjordes dock i Helsingfors. Med H.A.R.P turnerade vi i Tyskland, Österrike, Holland, Belgien m.m. Några av våra skivor kom ut där. Rolling Tumbleweeds föregående skiva, "Tigerbeat" har nu kommit till England och Irland på bolaget Elite Prestige. Men det är så nytt att jag för tillfället vet just inget om hur det går. Vår nya skiva med Rolling Tumbleweed, "The Bridge", kom ut nu i höst.

Vid skiftet mellan 80- och 90-tal började jag även göra duospelningar med Jarkka Rissanen. Jarkka spelar idag i mitt band Rolling Tumbleweed. Medan vi var på Fazer-Finlevy gjorde vi en Maxi EP, "Mercedes Benz", och en LP, "Good Act". Efter duospelningarna med Jarkka uppträdde jag ett tag med Baby Boy Varhama. Jag spelade också med Henry Ojutkangas. Med Jarkka har jag nu spelat i duosammansättning i över tio år.

Sedan har jag också uppträtt med storband allt sedan 90-talets början. Vi spelade in med Oulunkylän Big Band på Fazer-Finlevy. Även spelningarna med storband är bluesbaserade. Vi arrangerade t.ex. gamla James Cotton-låtar till något som föreställde funkblues. Men också Bobby "Blue" Bland-låtar hade vi med.

När startade du Rolling Tumbleweed?
Bandet grundades 1995 på våren. H.A.R.P hade inriktning mot rockfunk. Det var inget renodlat bluesband. Och jag ville pröva mig fram då kring 90-talets början. Rolling Tumbleweed var en återgång till det gamla. H.A.R.P var ett ganska stort band. Sedan kom lågkonjunkturen och schlagern fick nytt liv. H.A.R.P var under de omständigheterna ett för stort band. Bandet liksom somnade in. Alla hade annat att göra. Då beslöt jag mig att starta ett riktigt bluesband med ursprung i Deltat och Chicago. Och det blev alltså Rolling Tumbleweed. Stilmässigt är bandet mycket mångsidigt. Vi har influenser från många olika håll. På senaste skivan har vi också med jazzharmonier samt reggae och soulintryck. Jarkka Rissanen behärskar helt deltastilen på National gitarr. Vår andra gitarrist, Ykä Putkinen, är lärare vid Oulunkylän Pop-/Jazzkonservatorium. Han kan alla jazzharmonier. Det kommer mycket idéer från alla när vi arrangerar låtarna och gör dem. Vi experimenterar även en hel del för att åstadkomma något nytt. Det må vara lyckat eller ej, det är vårt problem och förstås lyssnarnas. I Rolling Tumbleweed finns ett koncentrat av vad vi lärt oss under tidigare år. Vi gör i största möjliga utsträckning egna låtar. Men allt baseras på blues och alla de insikter jag fått under 30 år som bluesmusiker.

Rolling Tumbleweed - picture by Jani Mahkonen

Har din spelstil förändrats under åren?
Stilen förändras hela tiden. Mitt första instrument var gitarr och under de senaste åren har jag åter börjat spela gitarr allt mer. Där ligger nya utmaningar. Jag har alltid spelat elgitarr och gillar 50- och 60-talens stjärnor som B.B. King, Buddy Guy och Otis Rush. Och dessa har jag kanske tagit till mig än mer idag. Med akustisk gitarr spelar jag deltablues i öppen stämning på en National gitarr.

Vad beträffar munspel har jag alltid ett vanligt diatoniskt munspel. Men på 80-talet spelade jag med kromatiskt munspel. Jag åkte ända till Los Angeles för att träffa George Smith och åka runt med honom där. Där träffade jag också Rod Piazza och William Clarke. Tyvärr har det kromatiska spelandet kommit lite i bakgrunden nu. Det bluesmunspel jag har nu, det spelar jag rakt av på. Jag övar inte längre eller försöker hitta på nya saker. Förr lyssnade jag mycket på Little Walter, Sonny Boy Williamson och de andra munspelarna. Numera tänker jag på blues som ett helhetsbegrepp. Jag är sångare och instrumentalist och så komponerar jag också. Jag har alltsedan tidig ungdom på 60-talet varit en "band-människa". Det har alltid funnits ett band. "Vårt band". I bandet gör vi allting tillsammans. När vi gör låtar, även om det är min låt eller någon annans, arrangeras den tillsammans. Vilken instrumentering vi ska använda bestäms gemensamt. Vi är tre gitarrister med mig. På skivinspelningar använder vi även blåsare. Vi ser på varje låt för sig.

Jag gör väldigt mycket spelningar under året, omkring 200, och sedan även gästspelningar. De senare har karaktären av jamsessions. Vi spelar då gamla standards och liknande. I Rolling Tumbleweed är allting mer uttänkt, mer som ett helhetskoncept. Det är kanske mer konceptet som utvecklas än något annat. Idag lyssnar jag mycket på gammal blues, men med mogna öron. Jag lyssnade även mycket som ung. Jag började som tio- elva-åring lyssna på Mississippi- och Chicagoblues med den tidens alla storheter. Jag tycker bäst om bluesen från de 50 första årtiondena, upp till 50-talet. Tills jag själv började spela på riktigt alltså. Jag lyssnar faktiskt mer nu än för t.ex. tio år sedan. Jag har lättare att ta till mig musiken nu.

Texterna i våra förebilder, de klassiska blueslåtarna, reflekterar en tid och ett samhälle som nog är väldigt främmande för oss. Hur undviker man att det låter konstigt med dagens värderingar när man skriver nya låtar.?

Ibland skriver jag texter, ibland inte och ibland med andra. Men det går bra att skriva om dagens företeelser. På senaste skivan finns på många stycken referenser till idag. Sedan kan man också göra blues med helt vanliga "hejsan-svejsan"-texter. Det beror helt på låten, det är inte alltid den behöver vara djup. Det fungerar även med bluesklichéer. Men jag försöker faktiskt skriva texter utifrån dagens situation, oavsett om det är utifrån ett globalt eller lokalt perspektiv.

Ibland undrar jag om vår publik överhuvudtaget tar till sig av texterna? Att texterna bara är en del av ljudkulissen? I det svarta samhället var ju texten en del i kommunikationen mellan artist och publik.

Så är det nog idag. Men sedan 50-talet har bluesen blivit internationell, blivit nästa världsmusik. Bluesen kom till Europa. Men den baseras på det afroamerikanska ursprunget. De vita i Europa liksom de vita i USA måste ju använda de svarta förebilderna. Och det är dessa stycken man övar på och spelar. Många blueslåtar har en tidlös text och de går bra att framföra idag. Även om de har sitt ursprung i Mississippi före kriget. Om det inte är så att de är väldigt personliga med händelser och orter. Fast dessa kan man ändra på.

Har du någon gång tänkt spela munspel och gitarr samtidigt, som Jimmy Reed?

Pepe Ahlqvist - picture by Jani MahkonenDet har jag nog funderat på och som ung även prövat. Men aldrig på scen. I princip skulle det gå. Men jag uppträder nästan aldrig ensam. Så det har inte behövts.

På vilket sätt har ställningen för blues förändrats i Finland under de år du varit aktiv?
Det har blivit mycket bättre. Speciellt vad beträffar spelmöjligheterna. Det finns många festivaler här. Järvenpään Puistoblues, Jyväskylä Blues Live, sedan nya som Lahti Blues. I Lahtis ordnas till och med två festivaler. Rovaniemi Roots And River Blues. Sedan har vi alla vinterhändelser i Lappland såsom Ylläs Jazz-Blues, Tunturi Blues och alla andra. Så har vi alla jazz- och rockfestivaler. Det finns massor av speltillfällen. Sedan finns det förvånansvärt många små ställen, i nästan varje by finns en pub som även bokar bluesband. När jag började på 70-talet fanns bara Pori Jazz och Ruisrock. Mitt gamla band Chicago Overcoat uppträdde på den första Puisto Blues i Järvenpää. Vi var på första Provinssirock. Det var då festivalerna kom. Sedan kom även klubbarna. Det har blivit mer stabilt. Samma gäller även musikerna. Det finns många duktiga musiker idag, många är riktigt bra fastän inte så många känner till dem.

Men man måste beakta att bluesen är en marginalmusik. Den syns inte speciellt mycket i media. Därför förblir den för många musiker endast en hobby. Men det finns många som lever på bluesen, t.ex. Jussi Raulamo i Groovy Eyes, som är ett alldeles lysande band. Av äldre killar finns sådana som Henry Ojutkangas. Sedan finns det ett lysande hobbyband som J Leino Bluesguys. Där spelar äldre killar som jag. Så finns det en ung förmåga som gitarristen Tomi Leino med sitt band. T. Leino Bluesgroup. Han är även en bra munspelare.

Bluesen har befäst sin ställning. Blues News kommer ut. Den är ju lika gammal som Jefferson, världens två äldsta bluesmagasin i denna ända av världen. Det är inte illa. Enda problemet är att bluesen inte syns i medierna, men det är inte bara en finskt företeelse. Det är ett globalt problem. Det är lite märkligt i Finland där vi har stora bluesfestivaler som besöks av 10 000-tals människor. De lyssnar på och ser internationella stjärnor liksom lokala förmågor. Ändå bryr sig inte medierna. Fast vi har ju en bluestimme i radion varje vecka. Vad som förvånar ännu mer är att det säljs så litet bluesskivor här.

Vi träffades på Santa Fé i Ekenäs i somras. Är detta ställe en typisk spelplats (50-60 platser)?
De allra flesta ställen är små. Förutom festivalerna förstås. Jag har hållit på så länge att jag fått en trogen publik var jag än uppträder. Oavsett om det är i Lappland eller i Helsingfors ser jag samma ansikten. Det är som en fanklubb.
Varifrån kommer namnet Rolling Tumbleweed?
Tumbleweed är de där stora bollarna av torrt gräs vilka rullar runt på prärien. Namnet har egentligen många betydelser, närmast av symbolisk karaktär. "Rullande Gräsboll". "Pepe och de Rullande Gräsbollarna". Vi är som de. Ibland stannar vi upp innan vi fortsätter färden. Själv är jag bondson från Harava by i Nastola. Där fanns inte tumbleweed, men jag var med på höängen. Det är där namnet har sitt ursprung. Någon tanke kom även från låten Rolling And Tumbling.
Har du lyckats erövra Estland?
Jag har varit två gånger i Estland. Första gången var för tio år sedan med H.A.R.P. Vi hade en spelning i en konserthall som hette Linnahalli. På samma konsert var Ultima Tule, ett estniskt band. Och så denna sommar på en bluesfestival med några yngre killar från Pieksämäki, vilka kallade sig Tap Jelly Bluesband. De hade gjort en EP som jag medverkade på som gästartist. Jag var deras gästartist på festivalen i Haapsalu. Den höll på i några dagar. Platsen var mycket vacker inne bland gamla slottsruiner. Det var bra stämning. Jag vet inte vilka andra som spelade där. Vi var där bara för vår spelning, tyvärr.

Ser du någon skillnad mellan kontinentala bluesband och de nordiska?
De nordiska banden håller hög klass. Även på global nivå, också om man tar med USA och Kanada. Vi har alltid tänkt på brittisk blues, men jag vet inte om den engelska bluesen har någon framträdande ställning längre. Jag uppskattar John Mayall, och att han orkar hålla på. Eric Clapton gör sina helt egna saker. Peter Green är tyvärr vad han är idag. Peter Green är den ende av de engelska bluesmusikerna som jag lyssnat på. Jag vet inte om man kan göra skillnad mellan vad som spelas i USA och här.
 
Det är jämt med Norden. Egentligen är det upp till varje artist vad han lyckas få ut av bluesen eller lyckas tillföra som ny inspiration. Ett sätt att försöka utveckla bluesen är att blanda friskt och experimentera. Man kan alltid gå tillbaka till det gamla. Jag tror nog att grundinställningen är densamma oavsett om du kommer från Norden eller USA. Du måste gå igenom samma grunder. Du måste lyssna på Little Walter och Sonny Boy Williamson. Det är när du har kunskap och förmåga som du själv förmår ge dig iväg på egna vägar. Bluesen är nästan som en livsstil. Den blir bara bättre ju äldre man blir.

Vad krävs för att finska band ska kunna erövra Sverige, eller svenska band Finland?
Det finns inget management som tar hand om bluesbanden. Det är besvärligt att få iväg banden härifrån ut i världen om det sedan är frågan om Sverige eller Europa. Det måste finnas något slags programbyrå som tar hand om detta. Artisterna kan och måste göra det själva och hänga på. Men själv har jag inte tid att hålla på och boka mig själv internationellt. Jag turnerar här och så har jag en familj att umgås med. Det finns inte tid. Dessutom skulle nog musiken bli lidande om man inte gjorde något annat än levde för den.

Av svenska band har Knock Out Greg & Blue Weather varit här ofta på senare tid. Och Sven Zetterberg har varit här med Wentus. Det tycks vara ett problem även för er där. Men det är inte så mycket jag kunnat se eftersom jag turnerar själv. Vi borde har fler som Robban (Robban Hagnäs i Wentus). Han ordnar spelningar, tar hit gästartister samt har en egen bluesfestival. Det borde finnas flera som han.

Framtiden?
Det är att fortsätta ett stadigt turnerande. Jag ska tillsammans med Dave Lindholm och Heikki Silvennoinen spela i ett halvår. Det blir mest rockblues. Men det är engångsföreteelse. Sedan ger vi oss iväg åt var sitt håll igen. I mars ska jag göra min årliga Lapplandsturné. Sedan har jag mina duospelningar med Jarkka. Och så finns jag som gästartist här och där i olika band. Jag gör som Sven Zetterberg nu för tiden.
Hur länge orkar du hålla på? Du är som B.B King en gång i tiden med över 200 spelningar per år.
Jag orkar så länge jag orkar. Jag är flitig att turnera. Jag trivs med att spela dels på små ställen, men även på stora festivaler. Både halvakustiskt som med stort band och däremellan med mitt eget band. Att spela levande musik är det bästa jag vet. Ibland blir det faktiskt mer än 200 spelningar per år. Men det är inte så farligt som det låter. Det är sällan numera som det är frågan om långa turnéer. För det mesta är jag ute från onsdag till lördag, och då är söndag, måndag och tisdag lediga. Jag bor ca 30 km utanför Helsingfors och då kan jag röra mig inom en tio-milsradie och ändå vara hemma på dagarna. Jag har fru och två barn. En pojke på fyra år och en flicka på sex. Så jag har även mycket tid över för familjen. På så sätt har tiderna förändrats i detta land. För tio år sedan gjorde vi långa turnéer. Under de "feta" åren kunde vi göra 30 spelningar i rad, en hel månad med bara någon ledig dag. Men de försvann i samband med lågkonjunkturen. Vår enda långa turné idag är vår tvåveckors turné i Lappland under skidsäsongen.

Något ställe kan ha jamsessions på söndagar, annars är spelningarna från onsdag till lördag. Jag har märkt att i Sverige finns en hel del föreningar, kulturorganisationer och liknande som ordnar bluesspelningar. De börjar klockan åtta på kvällen och det är slut klockan elva. Det tycker jag är utmärkt. Något sådant finns inte i Finland. Men i Finland finns överallt ställen som bokar band. Det kan finnas någon krog eller disco alldeles i din närhet som ordnar något.

Men det finns få ställen för ett band som Rolling Tumbleweed, som jag gärna skulle turnera mer med. Vi är ju fem. Antingen kan de inte ta in tillräckligt med publik för att få det att gå ihop, eller så vill de inte betala. När jag gör större saker med stort band är det för festivaler.

Du heter Ahlqvist, har du svenska rötter?
Det måste jag ha, men jag kan knappt någon svenska. Mina föräldrar och förföräldrar hette alla Ahlqvist och kunde bara finska. De bodde i en liten bondby. "Pepe Ahlqvist" mexikanskt - svenskt namn, men från en helfinsk omgivning. Mitt smeknamn i dag, det som alla kallar mig, är "Grizzly".

Då så. Jag får tacka för att du tog dig tid.
Text Anders Lillsunde  Jefferson #130

This page and all contents are © 1996-2001 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut