Westerberg, Dennis #150

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Dennis Westerberg

 

Dennis Westerberg. Foto: Branko Madunic
Dennis Westerberg. Foto: Branko Madunic

 

Klurig blues på skånska

 

Dennis Westerberg tar publiken med storm med sina humoristiska och underfundiga låtar, framförda på den bredaste skånska man kan tänka sig. Att han är haj på såväl munspel som gitarr, och har en röst som passar förträffligt till texterna, samt rent allmänt är en livfull scenpersonlighet, bidrar kraftigt.

 

Är Dennis en ny sorts Peps? Njae, vissa kanske tycker han tar efter Peps, eftersom han med förkärlek använder gamla dialektala, skånska uttryck, men det finns avsevärda olikheter dem emellan också. Dennis har mer humor i sina texter. De är också alltid originalkompositioner, och inte, som i Peps fall, ofta översättningar av klassiker. Dennis är också en betydligt mer verbal kommunikatör på scen – ”knattereporter” på Barnjournalen på TV redan i unga år, som han var.

 

Dennis hör sen ca tio år hemma i Skånebandet Bloosblasters, tidigare ”Pelle Lindberg & Bluesblasters” (man bytte nyligen namn). Pelle Lindberg, med sin innerliga approach på sologitarren, och Dennis är ett perfekt radarpar, och de ser ut att trivas verkligt bra ihop på scen. Spelglädjen är påtaglig. Detta kännetecknar för övrigt även resten av bandet. De har kul, och så har publiken.

 

Bandet har hittills gett ut tre plattor: Go Afton Blues (1998), Måndag Igen! (2002) och nu senast Sidd Ente Ena (2006). För den som inte är så bekant med skånska, kan upplysas att det betyder ”Sitt inte ensam”.


Men nu ska vi gå Dennis lite djupare in på livet.

 

 

Bakgrund

 

När och var är du född?

Den 25 juni 1970, i Lund. Jag har en syster som är tre år äldre. Jag bodde första året i Lomma och sen flyttade vi till Furulund utanför Lund, där jag bodde tills var jag 19–20 år. Då träffade jag min blivande fru, och vi flyttade till Påarp utanför Helsingborg. Vi har två pojkar på 13 och 14 år ihop. Just nu ligger jag dock i skilsmässa och har flyttat till Landskrona. En stad som jag trivs riktigt bra i.

 

Vad jobbar du med?

Jag är utbildad grundskolelärare, och har jobbat som svensklärare för flyktingbarn i flera år. Men sen hoppade jag på en treårig utbildning till IT-projektledare, och jobbar nu som utbildningsledare på en skola. Det är ungefär som att vara en biträdande rektor. I tjänsten ingår också att upphandla lärartjänster – vi har nämligen inga fasta lärare på skolan – och om att ta fram nya utbildningar. Nu senast har jag skapat en utbildning till ”eventkoordinator”. Med det menas professionella arrangörer: alltså sådana som arrangerar festivaler, sportevenemang och liknande.

 

Berätta lite om din barndom.

Jag har alltid varit lite av artist, tror jag. Jag var gärna med när det var uppträdanden i skolan. Teater, roliga timmen och sånt. Vi satte ihop band med olika instrument. När jag var tio år började jag spela gitarr i kommunala musikskolan. Men där lärde jag mig inte mycket! Det var meningen att jag skulle spela klassisk musik, men det funkade inte. Jag hade aldrig hört klassisk musik innan, så jag fick inte ihop det. Däremot fick jag lära mig ett blueskomp av min lärare. Det var fingerpicking-stil, och inte helt lätt. Men det gick, och det tyckte jag var jäkligt häftigt. Vilken härlig känsla! Förmodligen var det de blå tonerna som på något vis gick rakt in i mig. Jag använder fortfarande det kompet ibland faktiskt! Men jag blev lite knäckt av drillandet med den klassiska musiken, så jag la gitarren på hyllan. När jag sen tog upp spelandet igen tog det mig många år att lära mig spela gitarr. För det var så många ”inten” som måste övervinnas: man får inte göra si, man får inte göra så. Så gitarr tycker jag är ett jättesvårt instrument. Det är först under de senaste två åren det lossnat rejält och jag känt att ”ja, fan, jag kan nog spela gitarr”.

 

Något jag förmodligen alltid velat, är att synas, och att kommunicera. Det är väl därför jag blivit artist. När jag var 12 år blev jag ”Knattereporter” på Barnjournalen på TV. Jag intervjuade Kiss och gjorde massor med reportage. Jag och några till blev utvalda bland 1000 ungdomar.

 

Sen har jag nog ett konstnärligt och musikaliskt arv efter min farfar. Han spelade munspel; det var gamla visor, och han uppträdde ofta för oss barn. Min pappa spelade också munspel. Så munspel har alltid funnits där. Det har varit ett instrument som alltid intresserat mig och som förknippats speciellt med farfar. Jag har hört att farfar spelade bastuba också. Till yrket var han annars rallare. Men han var även akrobat, och en riktig levnadskonstnär. Tatuerad var han, och krökade. Han var en mycket speciell man, som betytt mycket för mig.

 

Vad hörde du mer för musik när du växte upp?

Min pappa har alltid gillat riktig musik. Riktiga instrument. Så det har jag hört mycket av i hemmet. Där fanns blues och reggae, och där fanns ju Peps skivor. Och så fanns det Fleetwood Mac-plattor, och Chuck Berry. Ofta kunde pappa kalla på mig när det t.ex. var någon B.B. King-konsert på TV: ”Kom här och lyssna!” Blues har alltid funnits där. Jag gillade Peps tidigt i min barndom. Inte bara för att det var blues. Jag fick en härlig känsla nånstans i kroppen när jag hörde honom sjunga, och hans låtar.

 

 

Textskrivande och bluesspel

 

Hur kom du in på att skriva texter?

Jag har alltid gillat språk, och alldeles speciellt svenska språket. Det är antagligen därför jag är svensklärare. Jag har lyssnat mycket på svenska artister. Texterna betydde mycket. Cornelis Vreeswijk var jätteviktig för mig. Hans texter är melodiska, och rim har jag alltid gillat. Fröding läste jag mycket. Ulf Lundell var ju en annan inspirationskälla, även om jag kanske inte vill erkänna det. Jag skrev mycket visor när jag växte upp. Jag har väl skrivit ett 100-tal visor. Det blev mycket dikter också.

 

Det är spännande med svenska språket! Inte grammatiken, men hur man får det till att flyta ihop, hur det låter, hur det känns, och detta att man kan berätta.

 

Nu på senare år, när jag började med bluesen, så är Sonny Boy Williamsons (nr 2) texter nån form av stilbildande för mig.

 

Det handlar ofta om humor, och att få till någon form av knorr, och att dra allt ett steg vidare. Det gör jag i allting med min humor. Alltså: ett steg värre än det egentligen får vara, eller ett steg snuskigare och hemskare eller vad det nu är, men bara precis lite grann. Så att det inte blir så att folk tycker att det är för mycket. Men ett steg mer.

 

När började du spela blues? Du började väl med munspel?

Jag spelade munspel redan som barn, men då var det ju visor jag spelade. När jag var 19–20 år försökte jag spela blues på munspelet, men då gjorde jag det misstag som många gör, att inte spela ”crossharp”. Alltså, man ska inte spela i samma tonart i munspelet som låten går i. Om låten går i e ska man ha a-munspel till exempel. Men så var jag i en musikaffär och där berättade dom för mig hur det fungerade, och då helt plötsligt började jag kunna spela det som jag hörde på skivorna! Jag lånade en massa skivor på stadsbiblioteket i Helsingborg. Det blev mycket med Sonny Terry & Brownie McGhee.

 

En dag läste jag i tidningen att det fanns något som hette ”bluesjam” på en jazzklubb i Helsingborg, och jag gick dit. När jag kom dit satt två stycken där och lirade Sonny Terry & Brownie McGhee-låtar.Det visade sig vara Homesick Mac och en kille som hette Dan Jensen. Och då tänkte jag: ”Va fan, är det fler i världen än jag som lyssnar på den här musiken?” Så jag in där och fram till dem, och sen var det bluesjam. Jag krökade rätt bra på den tiden, så jag drack en del [Anm. Dennis är nu nykter alkoholist sedan elva år tillbaka], och sen var jag uppe och lirade. Det blev jättesuccé. Dom bjöd på öl i baren, och folk kom fram och klappade om oss. Jag hade lirat till många bluesskivor hemma, men aldrig live, så det var en höjdare. Sen var jag där på varje bluesjam.

 

Sen var jag ett tag med i ett band som hette Blues Mission, som jag bildade ihop med två andra killar. Vi gjorde en del spelningar, men repade mest, så det blev inte mycket av det. Så småningom kom jag dock via bluesjammet i kontakt med Sven ”Greven” Törnkvist, som spelade bas hos Pelle Lindberg & Bluesblasters. Sven ville ha med mig i det bandet, och så blev det, och jag träffade Pelle. 1995–1996 tror jag det var. Så jag har varit med i cirka tio år. Det var då jag lärde känna Pelle, och vi blev bästa kompisar. Vi är som bröder, och vi kallar oss för bluesbröder. Pelle är en av de få jag gärna lyssnar till när det är bluesgitarr för han är så otroligt bra: han har en egen stil och har en extremt bra ton.

 

Skånskan

 

Sjöng du på skånska redan från början?

Ja. Så var det även när jag sjöng visor: det var på skånska.

 

Men detta med blues på skånska. Är det inte inspirerat från Peps?

Nej, inte så mycket faktiskt. Jag sjöng det som var mest naturligt för mig. När jag sjungit själv och gjort egna låtar, har det alltid varit på skånska.

 

Du pratar inte så utpräglad skånska som du sjunger …

Jag har pratat mer utpräglat tidigare. När jag växte upp i Furulund. Men sen har jag utbildat mig och bytt miljöer, och språket har anpassats lite efter det. Fast jag har kanske aldrig pratat fullt så brett som jag sjunger. Men i princip är det så att när jag sjunger blues på skånska så låter det så här. Det är helt naturligt för mig.

 

Du har med många väldigt ålderdomliga ord.

Ja, det kommer från min mormor och morfar. De är från Axelvold, utanför Svalöv – Kågeröd. De hade alla de här uttrycken. Så det har jag snappat upp. Och min morfar var en person som berättade om det gamla, så han har berättat extremt många historier från verkliga livet, och då på gammal skånsk dialekt.

 

Men sen är det ju Peps. Han sjunger också mycket med diftonger, och nånstans var det ju naturligt för mig att det kunde låta så. Jag hade ju hört något liknande tidigare. Så det är liksom inget nyskapande i det, utan det är ju en tradition.

 

Publiken

 

Det slår an bra på publiken ...

Ja, det gör det. Och det passar ju med det här. Alltså, jag är ingen sångare annars. Jag är skitkass på att sjunga annan musik om jag ska vara riktigt ärlig, men i bluesen kan man ändra tonerna efter hand, så det till sist blir rätt, och skånskan passar ju in med sina diftonger: ”Auuuooo … så är man rätt”. Och därför funkar det bra. Blues har jag lätt för att sjunga, och på skånska blir det mycket enklare.

 

Det roligaste med detta är det som börjar hända nu: att man kommer till ett gig och det är folk med i publiken man inte känner igen, och som sjunger med i låtarna. Då förstår man att de lyssnat på någon av våra plattor eller sett oss nånstans utan att vi lagt märke till dem. Och när man vet att man gjort låtarna själv – det är ju jättekul. Att vara upphovsmannen. Och alla de andra i bandet tycker det är roligt också. Det skiljer sig från vad de andra i bandet gjort tidigare, för då har de spelat bluesstandards eller covers, men det vi gör här är nästan helt uteslutande egna låtar. Och vi klarar det en hel kväll. Vi blir bokade och folk sjunger med.

 

Jag har hittat min grej: jag gillar att göra låtar, jag gillar att stå på scen, jag gillar att sjunga, spela gitarr och munspel. Jag vill ha hela den prylen.

 

Du är ingen vän av covers alltså.

Nej, bluesen är för mig improvisation, och det personliga uttrycket. Det originella. Jag vill inte göra kopior på mig själv heller. Vissa låtar jag gjort stelnar i formen för att de blivit hits, och det är förstås också kul, men det är inte samma grej… Då låter solot likadant varje gång, och för mig blir det tråkigt. Jag vill egentligen ha en väldigt enkel form och så improvisera inom den, våga chansa lite. Det kan bli fel ibland, men när det blir rätt är det kalas. Det blir tråkigt både för oss och publiken om vi kör likadant varje gång. För oss är det alltså det personliga uttrycket som är det viktiga i bluesen, annars blir det cover ändå även om det är egna låtar.

 

Hur är er publik åldersmässigt?

Vi har spelat på ställen där den yngsta är 60 år. Då spelar vi väldigt lågt och har mycket prat mellan låtarna. Sen har vi spelat på ställen där det är mycket lägre medelålder, och det funkar fint det också. Dom flesta ligger nog på 45 och plus. Och det är mest män; så är det ju inom bluesen. Men jag tror att vi har lite fler kvinnor än det brukar vara. Vi har faktiskt förhållandevis mycket kvinnor. Jag tror det beror på texterna. De handlar ofta om manligt och kvinnligt. De utmanar lite, men med glimten i ögat. Och det brukar gå hem hos såväl män som kvinnor

 

Förebilder

 

Vem mer än Sonny Boy Williamson (nr 2) har du inspirerats av?

Alltså, som bluesartist, eller hela konceptet bluesman, så ser jag Sonny Boy framför mig. Sen ser jag faktiskt också Otis Spann – dog ung, ärrad, fårad, fantastisk pianist och magiskt bra sångare. Dessa två är som bluesen personifierad för mig: ”Så här ser bluesen ut om man tittar på den”.

 

Vad gäller bluesgitarrister brukar jag som tidig förebild nämna Albert King. Jag nämner faktiskt också Peter Green – fruktansvärt bra. Men sen finns det många andra, som påverkat mig i senare stadier. Det är de som har en personlig stil: Albert Collins, Otis Rush, Magic Sam, Jimmy Johnson. Det finns fler.

 

Tar vi munspelare så är det ju så klart Sonny Boy, men James Cotton har betytt mycket också, liksom Junior Wells. Och jag gillar Big Walter Hortons ton. På hemmaplan har vi Peps. Det är svårt att gå förbi honom, när man växt upp i Skåne. Han har betytt mycket, på många sätt.

 

Om vi fortsätter med svenska artister, så är det som sagt också Cornelis och Lundell. Cornelis har haft enorm betydelse för mig. Men den bästa svenska plattan som nånsin gjorts är Jakob Hellmans – den enda platta han givit ut tror jag. Den är fantastisk. Jag gillar också till exempel Roffe Wikström, för han har en egen ton och en egen stil. Just nu lyssnar jag enormt mycket på Timbuktu. Han gör kanonlåtar – texter, melodier, hela uttrycket. För mig är han jättestor. Jag skulle väldigt gärna vilja samarbeta med honom, och vi har faktiskt pratat lite om det, han och jag. Få se hur det kan bli i framtiden. Hoppas det kan bli något.

 

Vilken nu levande bluesartist skulle du vilja uppträda ihop med?

Jag vill uppträda med Sam Myers igen. För om jag får göra det, betyder det att han fortfarande är i livet. Han fick ju strupcancer och har opererat bort hela struphuvudet. Han ligger på klinik nu och har fått insatt en ”voice box” att prata genom. Så han försöker lära sig tala nu. Om jag får uppträda med honom igen blir jag oerhört glad! [Anm. Sam Myers dog tragiskt nog 17 juli 2006, bara några månader efter det att denna intervju gjordes, så denna önskan kunde ej gå i uppfyllelse].

 

Han kommer väl inte att kunna sjunga igen?

Nej. Jag vet inte om han kan spela munspel heller. Han spelade ju munspel i två nummer på King Biscuit-festivalen hösten 2005, men det var innan operationen. Jag var där och hörde det. Sjunga kunde han inte alls då. Det var ett av hans sista framträdanden. Men dom har ordnat ett trumset åt honom i Dallas, för han är ju trummis från början, och spelade med Elmore James. Så kanske han kan uppträda som trummis!

 

Namnbyte och ny platta

 

Varför bytte ni namn från Pelle Lindberg & Bluesblasters till Bloosblasters?

Lite olika anledningar. Det var ett långt namn; svårt att få med i tidningar och på logotyper. Sen blev det ju alltmer jag som syntes i bandet – vissa trodde t.o.m. att det var jag som var Pelle – så Pelle och jag var överens om att byta av den anledningen. Slutligen bytte vi till två oo för att få en skånsk prägel.

 

Berätta lite om nya plattan Sidd Ente Ena.
Vi är jättenöjda med den. Den har bredden, och det hela hålls samman av det skånska och av att det är egna kompositioner. Det är inte bara blues på den. Somligt är rock’n’roll och r&b och lite jazz finns också på den. Den låt som slagit an bäst är inledningslåten I Vår Familj, som är en rock’n’rollare. Själv tycker jag bäst om Jag Har Tur. Det är rock’n’roll-stuk på den också. Den kan jag fortfarande lyssna på utan att tröttna.

 

Vi kör ju inte bara blues. Till skillnad från flera svenska bluesband som spelar på bluesfestivaler och bluesklubbar spelar vi även på vanliga festivaler. Vår repertoar får bli bredare då också. Det blir problem med alltför smal repertoar. Men vi gillar att lira lite rock’n’roll, jazz, soul och funk också. Hade vi inte gillat det, hade vi inte kunnat framföra det. Det måste kännas kul när vi spelar. Har inte vi kul, har inte heller publiken det! Och vi gillar att göra folk glada.

 

Ja, ni ser verkligen ut att ha kul på scen.
Det som är viktigt för mig att säga är att det här bandet inte består av några musiker vilka som helst, som lirar ihop bara för att tjäna pengar – vi har alla vanliga jobb också – utan det är ett sätt att umgås på. Vi är personer som tycker om varann, och vi känner äkta glädje över att få spela ihop. Det finns inga jag hellre lirar ihop med än Pelle, och Laszlo, som spelar trummor, Lena på bas och Erland på orgel/piano!

 

 

Bloosblasters hemsida är http://www.bloosblasters.se

 

 

Artikelförfattare: Birgitta Larsson Foto: Branko Madunic / Jefferson #150

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut