1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

EB Davis


Image

Bluesman i Berlin

När jag var i Berlin hösten 2004, ville jag en kväll gå ut och lyssna på blues. Jag letade i nöjesguider och på Internet, men Berlin är ingen bluesstad. Efter ett tag upptäckte jag ändå ett namn som återkom, EB Davis. Jag blev nyfiken, en svart amerikansk bluesman i Berlin med rötterna i Memphis 1960-tal. Jag kontaktade honom och fick till min stora glädje möjligheten att träffa honom. Efter att ha intresserat mig för blues i över 20 år lyssnar jag allt mer sällan på de stora legenderna. Det som mer och mer intresserar mig är artisterna som aldrig riktigt lyckats slå igenom, men som med stor kärlek till musiken fortsätter uppträda. EB Davis är för mig en sådan artist. Han är förvisso inte helt okänd i Sverige, Han har uppträtt på Mönsterås bluesfestival och ett par av hans skivor har recenserats i Jefferson, men jag kände inte till honom tidigare. Efter att ha pratat med honom och framförallt efter att ha sett EB Davis & the Superband spela live kan jag varmt rekommendera alla Berlinresenärer att se dem. De är samspelta och har en bra show, där kontakten med publiken hela tiden står i fokus. För mer information om EB Davis kan ni besöka hans hemsida, http://www.ebdavis.com.

Du föddes i Arkansas?
Ja, inte långt från Memphis, i Elaine nere i Arkansasdeltat. När folk hör att du är från deltat tänker de bara på Mississippi, men en stor del av deltat ligger också i Arkansas. Men jag växte i stort sett upp i Memphis. Memphis var den stora staden och när jag växte upp på 1950/60-talet var Memphis en riktig bluesstad. Nu säger man att Chicago är bluesens hemstad, men då var det Memphis som gällde. Det var en spännande tid för mig. Jag hade tur som växte upp där. Artister som Junior Parker, Bobby Bland, BB King, Roscoe Gordon, Gatemouth Moore, Ike Turner… Du kunde se dem varje helg. På Beale Street, i Handy Park, var det ett öppet jam på helgerna och många av de stora namnen brukade komma och jamma med andra musiker. Jag kunde inte komma in på klubbarna eftersom jag var för ung. Men i Elaine och Helena, Arkansas, brukade jag stå utanför och lyssna, på många av ställena kunde du se rakt in genom fönstren. Ibland på lördagar i Elaine, det fanns en järnväg som gick rakt igenom staden, körde de in en öppen tågvagn genom staden och hade en föreställning på den. Det var egentligen väldigt intressant som de lade upp det. Rälsen delade upp i stan i en vit och en svart del och eftersom tåget stannade i centrum såg de vita uppträdandet från ett håll och de svarta från det andra hållet. Det var under en sådan här show som jag först såg Sonny Boy Williamson. Jag blev fascinerad att någon kunde ta upp ett litet munspel ur fickan och göra så mycket med det. Sonny Boy kunde ta munspelet och stoppa in det helt i munnen och fortsätta spela! Jag hade aldrig sett något liknande. Sonny Boy var en stor man med stora fötter och så, men en av de största männen jag sett var Howling Wolf. Han var stor! Han var nästan två meter lång. Albert King var en annan stor man. Deras musik har påverkat mig djupt. De kunde kommunicera med publiken, det var nästan som en gudstjänst. Det är svårt att förklara. Jag försöker själv alltid upprätta en kontakt med publiken.  Om du inte får någon kontakt, blir de uttråkade av dig. Men min främsta förebild är Bobby Bland. Under sin långa karriär har han gjort en del fantastiska saker. Han har en nästan 60 år lång skivkarriär!

Jag började spela i skolan Det fanns riktigt bra musikprogram i skolan och några av mina klasskamrater var väldigt duktiga musiker. Jag sjöng också i kyrkan som liten. En gång sjöng jag i skolan och jag tyckte om reaktionen från flickorna!  Dessutom brukade jag hänga runt de gamla bluesgubbarna. Jag har alltid älskat blues och soul och när jag blev äldre försökte jag få in lite av varje i det jag själv gjorde. Det är inte ren blues eller ren soul. Jag försöker få det till något eget. Andra får kategorisera det som de vill. Som du sade tidigare, vita bluesfans vill få in allt i små lådor med tydliga etiketter på. Kanske är det detta som en del upplever som det svåra med mig; de vet inte vilken etikett min låda ska ha. Men allt jag gör är bluesbaserat. Jag tycker om blåssektionen i musiken. I Memphis har soul- och bluesmusikerna spelat ihop så länge att det är svårt att riktigt säga vad som är vad – och de har alla blås.. Även blueslirarna som inte hade pengar nog till eget blås försökte få använda de mer framgångsrika soulartisternas blåsare ibland. Blåset var en viktig del av musiken.

Hörde du någon riktigt downhome blues, som Junior Kimbrough, RL Burnside och Otha Turner, när du växte upp?
Jodå, det kanske är svårt att föreställa sig nu, men det finns fortfarande sådan blues kvar på en del ställen i Mississippi. Du kanske måste åka till en liten stad med 600 invånare eller något, men det finns fortfarande klubbar där du kan höra den här typen av blues på. Otha Turner är död, men hans dotter eller barnbarn, hon försöker hålla traditionen vid liv. Jag hoppas hon lyckas. Alla de här kulturella traditionerna, när något från en kultur dör, är det borta.

Efter Memphis, någon gång på 1960-talet, flyttade du till New York och startade ett soulband, Soul Groovers
Det hade mycket med kommersialism att göra. Jag hade ett band med åtta musiker och om du ska kunna betala så många måste du tjäna mycket pengar. Hade jag spelat bara blues hade jag inte fått ihop tillräckligt. Vi kompade många andra musiker, Millie Jackson, Rufus Thomas, The Manhattans, Wilson Pickett. Oftast var det kul, men att spela med Wilson Pickett var inte lätt. En gång spelade vi på Apollo Theatre. Jag uppträdde före honom och då började några typer skrika: ”När är du klar! Vi har betalat för att se Wilson Pickett!” Pickett var en stor stjärna då, att sjunga före honom var alltid svårt. Men på senare år har det även hänt åt andra hållet. Känner du till Bobby Byrd? Han var med i James Browns and the Famous Flames. Han var i Berlin och jag uppträdde före honom. När vi var klara började folk klä på sig och gå.

I Living Blues (# 147, september/oktober 1999) tog du upp fenomenet imitatörer under den här tiden
Förr i tiden var det helt normalt. De flesta av skivbolagen höll på med det här. Jag arbetade med en kille som brukade göra James Brown, han håller på fortfarande, men nu som sig själv. Han såg ut som James Brown och hade samma show som James Brown. På den tiden hade du inte den här omedelbara igenkännbarheten som nu finns med tv och tidningar. Fanns det någon som lät som Sam Cooke kunde han skickas ut på turné som Sam Cooke. Det kunde finnas sex Sam Cooke ute samtidigt! Jag har gjort Sam Cooke, men skivbolagen har aldrig försökt sälja mig som honom.

EB Davis spelade med Soul Groovers fram till 1975. De släppte också en skiva Get Your Business Straight, Musicor LP 4091. Efter det fortsatte han spela med olika band när tillfälle gavs, men discovågen gjorde det svårt för många artister att överleva genom att spela blues och soul. Under en tid sjöng EB med en variant av The Drifters. 1980 kom de till Europa och EB Davis fick kontakt med tyska musiker och blev erbjuden om att spela med Bayou Blues Band. EB stannade i Berlin och 1985 startade han sitt eget band, EB Davis & The Superband.

I Berlin har du börjat spela mer Chicago Blues
Det är vad publiken här vill ha. Men de kommer aldrig att höra mig spela Sweet Home Chicago! Det händer ofta att folk frågar: ”Varför spelar du inte Sweet Home Chicago?” Jag har gjort över 20 skivor och det mesta av materialet har jag skrivit själv. Varför skulle jag behöva sjunga Sweet Home Chicago? Ibland säger jag till dem som frågar att jag sjunger Sweet Home Chicago om de ger alla bandet i 100 dollar!

Skulle du vilja åka tillbaka till USA eller vill du stanna i Berlin?
Jag tänker inte på det så mycket. Jag är i Staterna varje år, men jag tycker om Berlin väldigt mycket. Jag tycker om det så mycket att jag till och med har gift mig här. Men jag stannar inte av bara det skälet. Min fru, Nina Davis, är också musiker och hon spelar i mitt band. Hon är en utmärkt musiker och skulle kunna jobba var som helst.

Du var i Chicago under bluesfestivalen 2004, men du spelade inte?
Jag spelade på Buddy Guy´s. Det var en speciell upplevelse, under mitt set kommer Buddy in. Jag antar att han tyckte om vad vi gjorde för han kommer bara upp på scenen om någon spelar blues som han tycker om. Jag borde väl vara stolt över det och det var kul att han kom upp, men… Tänk dig det här: Du står på scenen och gör din grej och plötsligt blir publiken alldeles vild och du tänker: Det här går ju bra! Då tittade jag bakom mig och där stod Buddy Guy och väntade på att jag ska ge honom mikrofonen…

I september 2005 ska jag åka till USA igen. VI ska göra spelningar i Chicago, Memphis, Arkansas och Mississippi.

Hur är bluesscenen i Berlin?
Det finns många som spelar blues, men de får inte så många tillfällen att göra det. Berlin är ingen bluesstad. Det finns några bra ställen, som det här där vi gör intervjun, Badenscher Hof. Det är litet ställe men ägaren arbetar hårt för att få det att gå runt och han har ett gott rykte bland musikerna. Sedan finns det scener som Yorkschlössen och en liten klubb i Prenzlauer Berg, Speiche´s. De här ställena är de enda som har blues regelbundet. Det finns andra klubbar, men de har bara blues ibland. Jag har haft tur, jag kan leva på det [att spela blues].

Du kanske är den bästa bluesmannen i Berlin!
Jag är den enda [skratt]! Nåja, här finns också Guitar Crusher, en annan amerikan. Vi kanske är de enda bluesartisterna i stan. När jag står på scen representerar jag en amerikansk konstform. Jag uppträder som en amerikan och pratar bara engelska på scen.

Du spelar inget instrument?
Jag spelar munspel. Jag gör det beroende på vilket program vi gör. Om vi kör en soulshow passar inte munspelet så bra, men om vi gör mer blues spelar jag munspel.

Lite som Bobby Rush?
Just det. Han spelar det ibland i de mer bluesiga numren.

Jag såg en livedvd med Bobby Rush nyligen, Live at Ground Zero. Är det en typ av show som du skulle kunna göra?
Det är intressant, men jag skulle inte göra en sådan show. Jag har en annan publik, de skulle aldrig acceptera det. Bobby Rush kom hit för några år sedan, men efter ett par spelningar ställde de in turnén. Folk tyckte inte om det. De kunde inte ta det alls. Det är en särskild sorts humor, men om du inte förstår det kommer du inte att tycka om det. Det är som en komedirutin. Bobby Rush spelar en särskild sorts karaktär.

Du sa i Living Blues att det är stor skillnad att uppträda inför en vit och en svart publik…
Tyvärr är det så fortfarande. När du spelar inför en helvit publik är de flesta av bluesfansen lite yngre. Spelar du blues för en svart publik är de vanligtvis lite äldre. Det gör att en svart publik är mer intresserade av sången och den yngre vita publiken älskar gitarren. Du måste hitta balansen där. När du har en vit publik måste du ge gitarristen ett större utrymme och när du har en svart publik måste du koncentrera dig mer på sången. Det kommer från kyrkan. Den enda skillnaden jag ibland hittar mellan blues och gospel är orden. Både formerna utgår från att det måste uppstå en kontakt mellan dig själv och någon annan. Vad lyssnarna än tycker, det kan vara både bra och dåliga saker, måste du försöka använda den känslan och då kan det hända att du och publiken tillsammans kan uppnå ett tillstånd av förståelse. Det här går tillbaka långt i tiden. Det finns en djupare mening med det, djupare än jag kan förklara här och nu. Men kontakt med publiken är något jag alltid strävar efter. För om du har en publik som har betalat dyra pengar för att se dig och du inte når fram till dem, kunde de lika gärna ha kastat ut pengarna genom fönstret.

Du klär upp dig och satsar på din show…
Ja. Om jag har betalat för att se någon vill jag inte att han står där framför mig i slitna gymnastikskor, för jag kanske också har det. Jag vill att han ska se annorlunda ut än mig! Det här är en av de sakerna de gamla bluesmännen lärde mig. Jag började klä upp mig redan som liten eftersom de alltid var snyggt klädda. De berättade att när någon kommer för att lyssna på dig har de inte lämnat sina ögon hemma. Du kan ge dem allt du har för örat, men de behöver lite ögongodis också. Det du ser påverkar det du hör! Det kan vara så att ibland när jag går och ser någon låter de inte så bra, men om de ser bra ut kan jag tycka att det låter bra ändå! En person kan vara hemma och spela på stereon och du kan aldrig låta så bra på scen. Du måste ge dem något mer.

Det händer ganska ofta att folk kommer fram till mig och säger: ”Du, när jag kom mådde jag riktigt dåligt, men nu känns det lite bättre”. Det är bra! Ibland kan du se på folk att de verkligen har kul. Men det finns alltid någon bland åskådarna som inte tycker om det du gör, och dem är det bara att ignorera. Ibland kan jag titta på en kille och han ser på mig så här: ”Jag är bara här för min frus skull! Jag vill inte vara här!” Jag försöker därför alltid skapa kontakt med männen först, för om du försöker nå kvinnorna på en gång, kan männen bli dina fiender. Du vill inte att de ska vara dina fiender, eftersom de kan påverka kvinnorna. Så om du får männen på din sida, blir det bra, eftersom du redan har de flesta kvinnorna ändå. När jag går upp scen försöker jag skapa intrycket av att jag inte är farlig för någon, då kan alla vara mina vänner istället. Det är inte lätt, det kräver en hel del erfarenhet.

Var står du nu i din karriär? Har du några framtidsplaner?
Jag har egentligen inte någon karriärplan. Om jag hade en plan skulle det vara att bara fortsätta med det jag gör nu, uppträda, spela in, skriva sånger. Vad jag skulle vilja göra är att producera andra bluesartister. Det har alltid varit något av en dröm. Jag tycker om att göra saker i studion med andra människor. Men jag producerar aldrig mina egna skivor, jag tror det är mycket bättre om andra producerar det du gör, för de kan vara helt objektiva. Jo, jag skulle också vilja göra en skiva med ett storband, med upp till 35 personer.

Du skriver egna låtar?
Ibland skriver jag musiken först och sedan kommer texterna och ibland blir det tvärtom. Min fru kan också ge mig idéer när det gäller musiken. Jag har så många texter, när någon ger mig musik, kan jag alltid hitta en text som passar. Jag skriver om allt! Allt som har att göra med att vara människa, men oftast blir det något som handlar om män och kvinnor. För mig är ämnet det mest intressanta du kan skriva om. Du skulle kunna leva i miljoner år och ändå komma på nya saker.

Har du några favoritsånger just nu?
Ja, vi ska börja förbereda en ny cd, men som det ser ut nu blir den nog inte färdig förrän under 2006. Det finns en hel del sånger av Junior Parker jag skulle vilja göra en cover på. Han har alltid varit en av mina favoriter. Han är en av dem få som spelade munspel med stora orkestrar.

En sista fråga: Hur ser du på bluesens framtid?
Bluesen är en av den där sakerna som så länge det finns människor, kommer att finnas kvar i en form eller annan. Den återföds var tionde år. Folk säger att bluesen har dött, men den är inte död. Den har bara gått runt ett varv till. Plötsligt kommer det någon ny och bluesen lever igen.

Tommy Jansson foto: Hauke Fehr / Jefferson #145

 



This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.


Site maintained & designed by Jefferson

Taggar: Internationella artister

Skriv ut