Creedence Clearwater Revival #162

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

FRÅN BLUES TILL TRÄSKPOP

Creedence Clearwater Revival - John Fogerty. foto: Lars-Erik Örthlund
foto: Lars-Erik Örthlund

Hur Creedence Clearwater Revival skapade sitt unika sound

Creedence Clearwater Revival började som lokalt coverband och tog sig till en internationell berömmelse som har varat över tiden (drygt 40 år!). Deras musik har uppskattats av flera generationer lyssnare världen över. När Proud Mary och Born On The Bayou klättrade som bäst på topplistorna 1969 hade ingen av bandmedlemmarna besökt södern. Trots detta målade bandets ledare och centralfigur John Fogerty upp en övertygande och färgstark bild av the Deep South

John Fogertys intresse för de djupa rötterna i södernmusiken bidrog till att skapa ett sammanhållande tema och sound. Creedence Clearwater Revivals jordnära rock ’n roll (som redan den var en blandning av blues, rhythm & blues, rockabilly och en skvätt country & western) omvandlades till något annat. Det blev en bild av södern som gjorde att Creedence Clearwater Revival inte bara blev ett namn, utan en identitet. Det var hela tiden John som kom med idéer, skrev låtar, arrangerade och producerade. Skivbolaget Fantasy gav honom tidigt fria händer. Men låt oss börja från början och studera vad som så starkt influerade John Fogerty.


MUSIK OCH ARTISTER SOM INFLUERADE HELHETEN
John Cameron Fogerty föddes den 28 maj 1945 i El Cerrito, California. John var en av fem bröder i en familj där musik spelade en central roll. Jim Fogerty, den äldsta brodern, lyssnade mycket på R&B och John blev inspirerad av hans skivor. John lyssnade flitigt på radio och tog mycket intryck av vissa artister. Carl Perkins blev Johns första idol och han följdes snabbt av Roy Orbison, Elvis Presley, Scotty Moore och Howlin’ Wolf. Det var alltså mycket musik inspelad i Sam Phillips studio i Memphis, Tennessee som gjorde intryck på den unge John Fogerty. 

John lyssnade ofta på radiostationen KWBR i Oakland som spelade mycket blues och R&B. Det var där han upptäckte Smokestack Lightnin’ och Moanin’ At Moonlight, två låtar med Howlin’ Wolf som blev hans favoriter. Några andra bluesmusiker som John säger ha påverkat honom är Charley Patton, Muddy Waters och Lightnin’ Hopkins. När det gällde själva gitarrspelet var James Burton den kanske största influensen. James Burton föddes 1939 och växte upp i Shreveport, Louisiana.

John Fogerty berättade 1969 i en intervju i tidskriften Guitar Player: ”Sure, bayou music is one of the things I’ve been hung up on for the last 10 years, but it’s flavoured by a little blues and a little country. What you’re really talking about is rock ‘n roll.”

Johns mamma gillade folkmusik och spelade själv gitarr. Hon uppmuntrade musikintresset som John och hans fyra år äldre bror Tom Fogerty hade. John och Tom fick samsas om en Silvertone elgitarr som köpts på avbetalning. Hans mor och bror Tom var ett tydligt stöd i början men tyvärr så bidrog fadern inte med särskilt mycket. Han kämpade med sitt alkoholberoende vilket ofta gick ut över familjen. När John var åtta år gammal separerade föräldrarna och han hyste länge en bitterhet mot fadern. Något som kan noteras i några av hans tidiga kompositioner.

Tom Fogerty (född 9 november 1941) spelade 1958 först i bandet The Playboys innan han gick över till Spider Webb and the Insects. Samtidigt bildade John tillsammans med sina vänner basisten Stu Cook (född 25 april 1945 i Oakland, California) och trumslagaren Doug Clifford (född 24 april 1945 i Palo Alto, California) instrumentalgruppen The Blue Velvets. Redan när John gick i nionde klass fick han och de andra två i bandet börja göra studiojobb.

Ett år senare, 1959, kom storebror över till gruppen som namnändrades till Tommy Fogerty and the Blue Velvets. De spelade på skolfester och liknande evenemang. Låtmaterialet var mycket blues, R&B och rock ’n roll. 1963 började John arbeta på skivbolaget Fantasy där han packade skivor som sändes ut till distributörer och återförsäljare. Givetvis lockade den egna karriären som artist och John bad att få spela in en egen platta med sina bandmedlemmar. Skivbolaget sa att det var OK om man ändrade gruppens namn till The Golliwogs, något som bedömdes vara mer kommersiellt gångbart i en tid då brittisk popmusik flödade in i USA. Den första singeln kom 1964 och följdes av ytterligare några stycken men det blev ingen större succé. The Golliwogs spelade både eget material och covers.

1966 blev John och Doug inkallade till militärtjänstgöring. När de kom tillbaka knappt ett år senare hade musikscenen ändrats och de psykedeliska banden i San Francisco betraktades som det coolaste man kunde lyssna på. Dessa grupper hade ofta långa och spännande namn som Big Brother & the Holding Company, Country Joe & the Fish, Grateful Dead, Jefferson Airplane och Quicksilver Messenger Service. Då funkade det inte längre med något fånigt, brittisktinspirerat namn som the Golliwogs. Man klurade på olika namnförslag och enades om Creedence Clearwater Revival. John hade nu rollen som sångare, gitarrist, kompositör och arrangör.

DE GYLLENE ÅREN
I januari 1968 skrev Creedence Clearwater Revival kontrakt med Fantasy Records och kort därefter kom den första singeln Porterville med Call It Pretending på baksidan. Första LP-skivan med titeln Creedence Clearwater Revival kom i juli och tog sig till en respektabel plats på försäljningslistorna. Det var ett tyngre sound än tidigare. Förutom flera utmärkta egna låtar som The Working Man, Get Down Woman och Porterville innehåller albumet fina tolkningar av I Put A Spell On You (Screamin’ Jay Hawkins), Suzie Q (Dale Hawkins) och Ninety Nine And A Half (Won’t Do) (Steve Cropper-Eddie Floyd-Wilson Pickett). Skivbolagets ägare Saul Zaentz producerade det första albumet.

Bayou Country
I februari 1969 kom albumet Bayou Country som visade att nu hade Creedence Clearwater Revival definitivt hittat sin egen identitet. Här var det förstklassig träskpop som levererades i otroligt fina låtar av John Fogerty. Låtarna på Bayou Country visade att John Fogerty var en av de finaste kompositörerna någonsin. Proud Mary har blivit en odödlig klassiker. John Fogerty sa i en intervju i New York Times den 21 september 1969 när han berättade hur låten kom till: ”The words are my own fantasy, a fantasy I had all through my childhood. My greatest musical love has always been all the old Sun Records people – Carl Perkins, Roy Orbison, Elvis …and they all seemed to come from Memphis or New Orleans. That part of the country seemed an alternative to where I was living. And so I could do anything I wanted with how I imagined it.”  Det inledande spåret på albumet, Born On The Bayou, har ibland kallats för staten Louisianas nationalsång! Flera låtar är baserade på ett ackord med ett hypnotiskt riff av typ Howlin’ Wolf. Bootleg, Graveyard Train och Keep On Chooglin’ är exempel på sådana. Den sistnämnda framfördes ofta live i långa versioner där John visade att han även kan hantera ett munspel. Förutom de egna kompositionerna fanns en rykande version av Little Richards Good Golly Miss Molly. Albumet blev snabbt en storsäljare och Proud Mary blev bandets första guldsingel. Från och med Bayou Country tog John Fogerty på sig rollen som producent.

Green River
Framgången fortsatte och i april 1969 kom Bad Moon Rising med Lodi på baksidan som blev bandets andra guldsingel. I juli släpptes Green River med Commotion som B-sida och blev den tredje guldsingeln. I september kom albumet Green River som snabbt blev en storsäljare. Albumet Green River innehåller vid sidan av de nämnda singelspåren flera andra utmärkta låtar som Tombstone Shadow, Wrote A Song For Everyone och Cross-Tie Walker. En cover finns med och det är en urtuff version av The Night Time Is The Right Time, en låt som man långt tidigare hade spelat live inspirerade av att ha hört Ray Charles inspelning. Sammanfattningsvis kan man säga om albumet Green River är att det fortsatte i samma utmärkta tradition som Bayou Country men med lite mer influenser av country & western. Många är de versioner som C&W-musiker har gjort av Lodi där texten berättar om en något desillusionerad sångare som önskade att han hade fått en dollar för varje sång han sjungit för en påstruken publik.

Willy And The Poorboys
Gruppens fjärde album kom i december 1969 och hade titeln Willy And The Poorboys. Soundet var lite annorlunda mot tidigare, lite öppnare och med en mer akustisk klangbild.

leadbelly lpAlbumet föregicks av singeln Down On The Corner med Fortunate Son på baksidan som släpptes i oktober. Down On The Corner har ett calypso beat och en smittande refräng. Icke förvånande blev den bandets fjärde guldsingel. Några av låtarna har sparsam akustisk instrumentering där bl a munspel, tvättbräda och gut bass (d v s en galvaniserad tvättbalja, kvastskaft och ett snöre) nyttjas. Texterna på flera låtar på albumet Willy And The Poorboys vittnar om ett djupare socialt engagemang utan att vara några protestsånger. Det är dock fråga om en tydlig skärpning av budskapet jämfört med tidigare.  John Fogerty ville sätta fingret på svagheter i samhället som behövde åtgärdas. Det handlade också om att visa respekt för de som gör det verkliga jobbet. Allt levererat på ett smakfullt sätt med värme och en gnutta humor som i It Came Out Of The Sky. Den mest kritiska texten finns i Fortunate Son och den låten ska vi titta närmare på längre fram i artikeln. På albumet finns två spår som inte är skrivna av John Fogerty, det är Cotton Fields och en oerhört smakfullt arrangerad version av The Midnight Special. Dessa båda låtar är ursprungligen gjorda av Huddie Ledbetter, mer känd som Leadbelly.

Trots att gruppen vid det här laget sålde massor av skivor så var det förvånansvärt få som visste så mycket om den. På grund av sitt sound och det återkommande temat i många låtar trodde många att gruppen kom från södern. Folk trodde att vi var ett band från Louisiana, berättade Doug Clifford med ett skratt.

Cosmo’s Factory
I januari 1970 kom en ny singel med Travelin’ Band, en hårdsvängande rocklåt, på framsidan och den fina balladen Who’ll Stop The Rain på baksidan. Ni gissade rätt, det blev gruppens femte guldsingel! I april gav sig Creedence Clearwater Revival iväg på sin första turné i Europa och det blev givetvis succé överallt. Den fräscha rockmusik som utgjorde gruppens repertoar stod i kraftig kontrast till all den droginfluerade rock och pop som var populär vid den tidpunkten. John Fogerty har sagt: ”Good music is just that, good music. It has nothing to do with sex or drugs. Any musician who thinks he can consistently perform better stoned is really fooling himself.”  Droger har aldrig intresserat pojkarna i Creedence Clearwater Revival utan det har varit ett måttfullt pilsnerintag som gällt.

Up Around The Bend / Run Through The Jungle blev nästa singel och även den blev guldsäljare (bandets sjätte). I juli kom albumet Cosmo’s Factory som förutom de tidigare nämnda singelspåren innehöll ytterligare en guldsingel Lookin’ Out My Back Door  / Long As I Can See The Light . Vi bjöds dessutom på fina versioner av Before You Accuse Me (Bo Diddley), Ooby Dooby (skriven av Moore-Penner och ursprungligen framförd av Roy Orbison), My Baby Left Me (Arthur ’Big Boy’ Crudup) och I Heard It Through The Grapevine (Whitfield-Strong). Ett som helhet lysande album som av många anses som gruppens främsta. Ytterligare en gigantisk turné i USA genomfördes hösten 1970.

VÄGEN UTFÖR
Pendulum
Det hårda tempot med skivinspelningar och långa turnér började ta ut sin rätt men det var framförallt John Fogertys auktoritära ledarstil som gjorde att de andra bandmedlemmarna började tröttna. Hursomhelst, i december 1970 kom albumet Pendulum som var gruppens sista som kvartett. Soundet var återigen tyngre och John Fogerty spelade även orgel på några spår. I januari 1971 släpptes singeln Have You Ever Seen The Rain / Hey, Tonight och den blev bandets åttonde guldsingel.

I februari lämnade Tom Fogerty gruppen för att påbörja en solokarriär. Det var främst stridigheter med brodern John som fick honom att ta beslutet. Tom, och de andra bandmedlemmarna, hade börjat kräva mer kreativt utrymme. De ville bidra med egna kompositioner och sjunga solostämman. Inget av detta accepterades av John som (med rätta) ansåg sig att stå för gruppens kreativitet och sound. John har alltid varit en perfektionist som hela tiden hade finslipat varenda detalj i varenda låt till perfektion. Inget hade lämnats åt slumpen, John hade hela tiden en klar bild i sitt huvud av vad som skulle åstadkommas. Nåväl, när Tom väl hade lämnat gruppen började man fundera på hur man skulle fortsätta. Det ryktades om att erbjuda Donald ’Duck’ Dunn att bli gruppens basist och att Stu Cook skulle ta över kompgitarren.

Mardi Gras
Efter långa diskussioner beslutade man sig för att fortsätta som trio. Stu Cook och Doug Clifford skulle få bidra med egna kompositioner och sång. I juli 1971 kom en singel där John sjunger Sweet Hitch-Hiker på framsidan och Stu Cook sjunger sin egen komposition Door To Door på baksidan. I augusti gav sig gruppen ut på en ny turné i USA som i september avlöstes av gruppens andra turné i Europa. Tony Joe White med komp var förband under Europaturnén 1971. Tony Joe White, som är en riktig swamp rocker, gjorde mycket bra ifrån sig. Jag kommer ihåg hur imponerad jag blev när jag hörde spelningen i Stockholm den 21 september 1971. I februari 1972 startade gruppen en turné i Fjärran Östern och strax efter att turnén avslutats kom gruppens sista singel Someday Never Comes / Tearin’ Up The Country. Den senast nämnda låten komponerades och sjöngs av Doug Clifford.

Mardi Gras, gruppens sista album, släpptes i april 1972. Till skillnad från gruppens samtliga tidigare album så togs det inte väl emot av kritikerna. Mardi Gras sålde ändå hyfsat vilket kan bero på att albumet trots allt inte var så dåligt och många lojala fans ville säkert ha det även om det inte på något sätt nådde upp till gruppens tidigare alster. I oktober 1972 upplöstes gruppens officiellt. Samtliga bandmedlemmar fortsatte på olika sätt sin musikaliska bana men det ligger utanför den här artikelns omfattning. Vi ska istället studera vad som gjorde Creedence Clearwater Revival till det fantastiska band det var under sin storhetstid.

SÅNGSTILEN OCH DET UNIKA SOUNDET
Creedence Clearwater Revival hade både en distinkt stilmässig inriktning och ett unikt sound.
Musiken har ofta karaktäriserats som swamp rock (träskpop) vilket beror på de tidiga influenserna från blues, rockabilly, rock ’n roll och country & western såväl som de berättelser som finns i många av John Fogertys texter.

Johns sätt att sjunga är oerhört influerat av svarta artister. Han har berättat att han redan från början visste precis hur han ville låta. När han som tolvåring började sjunga tyckte han själv att han lät som en vit medelklassunge. I början hade han inget PA (sånganläggning) och började skrika ut texterna på scenen och det började hända saker med rösten. John berättade vidare:”I was only 23 and people would say, ’I thought you were this really old black guy.’” Han hade uppnått sin strävan att låta som Howlin’ Wolf. Även Little Richard var en stark influens när det gäller sång. Uttal och grammatik hör definitivt hemma i södern trots att John är född och uppväxt i El Cerrito som ligger nära universitetsstaden Berkeley, California. Det märks tydligt hur han har studerat förebilderna och lärt sig söderndialekten så väl att det låter helt naturligt för honom att sjunga på det sättet. Han lägger in åtskilliga y’all i texten precis som man gör där nere. Många som bara hade hört Creedence Clearwater Revival på radio trodde att det var en svart grupp.

Creedence Clearwater Revival skapade sitt unika sound genom att kombinera många olika fabrikat av utrustning. I början av sin karriär använde han en Silvertone gitarr och sedan en Fender Mustang innan han skaffade sig en Rickenbacker 325. Denna Rickenbacker är den gitarr som primärt förknippas med hans gitarrsound. Den har tre mikrofoner av typ humbucker. Rickenbackers humbuckers har inte lika stark signal och fett ljud som de humbuckers som tillverkas av Gibson. Johns Rickenbacker är också försedd med svajarm av fabrikat Bigsby. John började senare även använda en solid body Gibson Les Paul och även den var försedd med Bigsby. Johns båda gitarrer var försedda med kort hals.

John, såväl som Tom Fogerty och Stu Cook, använde sig av förstärkare av fabrikat Kustom. Det var en ny typ av transistoriserade förstärkare med inbyggd reverb (rymdklang), tremolo (vibrato) och fuzz (distortion). Produkterna från Kustom hade en lite speciell yttre design och tillverkades av det innovativa företaget Ross, Inc. i Chanute, Kansas. Både John och Tom använde högtalare av fabrikat Kustom. Basisten Stu Cook använde sig av två stycken Kustom 400 watts förstärkare och fyra högtalarlådor av fabrikat Sunn, vardera bestyckad med två Altec högtalare. Utrustningen var noga utvald för att ge gruppen precis det sound John eftersträvade.

John använde sig av de inbyggda effekterna i förstärkaren och hanterade på ett skickligt sätt feedback (exempel på detta finns i Keep On Chooglin’ och The Night Time Is The Right Time). John använde gärna effekten tremolo (vibrato) på förstärkaren. Han brukade lyssna på gospel som spelades i radio varje söndagskväll och blev speciellt förtjust i gitarristen Roebuck ’Pops’ Staples i The Staple Singers. Pops Staples använde gärna funktionen tremolo (vibrato) i sin förstärkare när han kompade sin familj på elgitarr. John har sagt: ”Pops, and the gospel sound in general, is a great influence on me. So if you get any of that feel in my records, I am very proud.”  På rätt många låtar använde sig John av en nedstämd gitarr, strängarna var stämda D, G, C, F, A, D. Han säger själv att han inte kan spela långa flödande solon som Eric Clapton utan valde en enklare, mer ackordsbaserad spelstil. Detta uttalande kan betraktas som lite väl ödmjukt när man lyssnar på honom när han levererar lysande, bluesiga gitarrsolon. John gjorde ofta pålägg på inspelningarna som flera gitarrstämmor och nyttjade ibland även andra instrument som dobro, munspel, orgel och saxofon.

Tom spelade kompgitarr med rent, odistorerat ljud. Tom använde sig oftast av en halvakustisk Rickenbacker med två mikrofoner eller en halvakustisk Guild Starfire. Basisten Stu Cook använde sig huvudsakligen av en Fender Precision Bass.

ANALYS AV NÅGRA ENSTAKA KOMPOSITIONER
John Fogerty säger att han lärde sig betydelsen av en cool titel från killar som Duane Eddy som gjorde instrumentala låtar. Det var helt enkelt så att om en titel kan betyda så mycket utan text så måste titeln vara viktig. Om du har en cool titel som Forty Miles Of Bad Road, Heartbreak Hotel, Honky Tonk eller Bad Moon Rising till att börja med så har du ett bra utgångsläge.

John Fogerty har alltid varit mycket skicklig som låtskrivare. Han har haft en oerhörd förmåga att leverera hits som har varit små mästerverk. Hans flitiga radiolyssnande tidigt i ungdomen gjorde honom väldigt inriktad på att skapa hitsinglar. Vi ska titta närmare på några av hans kompositioner.

Born On The Bayou
Denna låt är kanske det allra bästa exemplet på swamprocksoundet. Redan introduktionen där John plockar en oemotståndlig sekvens över ett E7-ackord (ett öppet C7 i femte positionen) sätter karaktären. Låten började som ett jam när man testade de nya Kustom-förstärkarna. Riffet kom före texten. John berättar: ”I had this riff for a song … so I screamed at Stu, ’Play these notes on the bass. Doug play this beat. Tom, strum the back beat. Everyone stay in E.’ I was hammering this riff, screaming nonsensical vowels (I write a lot of songs that way). The feeling was great… The feeling was definitely southern with a ’swampy’ vibrato guitar.”  Nästan allt är baserat på ett E7-ackord men ackorden D och A i refrängen bryter upp på ett snyggt sätt. Den vokala insatsen av John är intensiv och sången förmedlar känslan av en mytisk barndom, fuktig tryckande värme och den fjärde juli. Det hela utspelar sig i en träskmiljö som John ännu inte hade besökt när han skrev låten. Texten skrev han vid köksbordet i sin lilla lägenhet i El Cerrito, California.

Born On The Bayou satte tonen för resten av albumet Bayou Country, och resten av John Fogertys karriär, då låten så väl uttrycker känslan av södern.  Han krediterar dysterheten och mörkret, både musikaliskt och textmässigt, till Bo Diddley och har berättat: ”People sometimes associate me with spooky, almost voodoo imagery. If there’s any one place that comes from, it’s (the album) Bo Diddley on Checker. Bo Diddley was just the master of that primitive thing.”

Proud Mary
Gruppens första jättehit och en låt som starkt bidrog till gruppens stilmässiga identitet, swamp rock var Proud Mary. En låt där allt blev rätt; de inledande ackorden, det gungande kompet och den fina texten:

Left a good job in the city,
Workin’ for The Man ev’ry night and day,
And I never lost a minute of sleepin’,
Worryin’ ‘bout the way things might have been.
Big wheel keep on turnin’,
Proud Mary keep on burnin’,
Rollin’, rollin’, rollin’ on the river.

Cleaned a lot of plates in Memphis,
Pumped a lot of ‘pane down in New Orleans,
But I never saw the good side of the city,
‘til I hitched a ride on a river boat queen.
Big wheel keep on turnin’,
Proud Mary keep on burnin’,
Rollin’, rollin’, rollin’ on the river.

Rollin’, rollin’, rollin’ on the river.

If you come down to the river,
Bet you gonna find some people who live.
You don’t have to worry ‘cause you have no money,
People on the river are happy to give.
Big wheel keep on turnin’,
Proud Mary keep on burnin’,
Rollin’, rollin’, rollin’ on the river.
Rollin’, rollin’, rollin’ on the river.
Rollin’, rollin’, rollin’ on the river.

Lyssna på hur John uttalar burnin’, han säger boinin’, något han plockat upp från Howlin’ Wolf. I andra versen sjunger han ’pane vilket syftar på propan (propane). Gitarrsolot efter två verser är mycket melodiskt och smakfullt uppbyggt. John säger själv att det är influerat av Steve Cropper.

Graveyard Train
Låten är uppbyggd runt ett ackord och ett riff som upprepas med hypnotisk effekt. Vi känner igen detta från Johns stora förebild Howlin’ Wolf. Doug Clifford har kallat Graveyard Train för Johns hyllning till Howlin’ Wolf. Texten är dyster och ödesmättad.

Green River
Texten är inspirerad av en camp som sköttes av en avkomling till Buffalo Bill Cody. Platsen är belägen nära Winters, California. Green River är uppbyggd med ”call and response” som är vanligt i blues där sångfraserna (call) besvaras av gitarrlicks (response). Det mesta är baserat runt ett E-ackord men varje vers (16 takter lång) innehåller en snygg ackordsföljd E, Em7, C, A, E, Em7, E. Enkelt och effektivt. Glöm inte att lyssna på den snygga introduktionen som spelas med plektrum och fingrar innan han börjar sjunga:

Well, take me back where cool water flows, y’all,
Let me remember things I love,
Stoppin’ at the log where the catfish bite,
Walkin’ along the river road at night,
Barefoot girls dancin’ in the moonlight.

Lodi
En ballad som beskriver hur det kan vara att turnera och spela på barer i småstäder. I början av sin karriär spelade Fogerty på många småställen och texten är baserad på en verklig upplevelse när bandet spelade på en liten sylta i Lodi, California. Publiken bestod av åtta-nio personer, de var alla lokala stamkunder, de var alla rejält påstrukna och de sa hela tiden åt bandet att skruva ner volymen. Jag väljer att citera sista versen:

If I only had a dollar, for ev’ry song I’ve sung.
Ev’ry time I’ve had to play while people sat there drunk.
You know, I’d catch the next train back to where I live.
Oh Lord, stuck in Lodi again.
Oh Lord, stuck in Lodi again.

Den fina melodin och det medryckande kompet står i stark kontrast till den melankoliska texten. Freddie King har gjort en cover på Lodi som han kallade för Lowdown In Lodi. Freddies version är tyngre och hårdare än originalet.

Fortunate Son
Albumet Willy And The Poorboys innehöll några av de mest samhällskritiska texter som John Fogerty skrivit. Fortunate Son är kanske den allra hårdaste:

Some folks are born made to wave the flag
Ooh, they are red, white and blue.
And when the band plays “Hail to the chief”,
ooh, they point the cannon at you, Lord.
It ain’t me, it ain’t me
I ain’t no senators son, son.
It ain’t me, it ain’t me
I ain’t no fortunate one, y’all.

Some folks are born silver spoon in hand.
Lord, don’t they help themselves, y’all.
But when the tax man come to the door,
Lord, the house looks like a rummage sale, yeah.
It ain’t me, it ain’t me
I ain’t no millionaire son, y’all, y’all.
It ain’t me, it ain’t me
I ain’t no fortunate one, y’all.

Some folks inherit star sprangled eyes,
Ooh, they send you down to war, y’all.
And when you ask them,“How much should we give?
Oh, the only answer More! more! more! y’all.
It ain’t me, it ain’t me
I ain’t no military son, son, son.
It ain’t me, it ain’t me
I ain’t no fortunate one, one.
It ain’t me, it ain’t me
I ain’t no fortunate one, y’all, y’all, y’all.

John använder sig av power chords som fyller upp ordentligt. John har också lagt på en gitarrstämma där han använder sig av både plektrum och fingrar för att separera bastonen från de två diskanttonerna.

Don’t Look Now
Låten är till sin karaktär lättsam rockabilly men texten har ett allvarligare budskap. John berättade om hur den kom till: “There were things going on in the country that upset me, but having grown up in the ‘hippie’ generation, there were a lot of things about my own generation that upset me as well. The song ‘Don’t Look Now’ was trying to address that.” Några rader ur texten:

Don’t look now, someone’s done your starvin’;
Don’t look now, someone’s done your prayin’ too.

Who will make the shoes for your feet?
Who will make the clothes that you wear?
Who’ll take the promise that you don’t have to keep?
Don’t look now, it ain’t you or me.

Travelin’ Band
Hård och svängig rock ‘n roll som för tankarna till Little Richard får vi höra i Travelin’ Band. Vid sidan av Howlin’ Wolf är nog Little Richard den artist som mest präglat John Fogertys sångstil. Till formen är Travelin’ Band en vanlig treackordslåt med drivande boggiekomp.

Vid sidan av Fogertys egna kompositioner har de oftast funnits någon eller några covers på varje album. De har oftast varit låtar som under lång tid ingått i gruppens repertoar. Flera av dem härstammar redan från tiden innan gruppen antog namnet Creedence Clearwater Revival. Jag har nedan försökt välja ut några för att påvisa olika stilmässiga influenser.

Ninety Nine And A Half (Won’t Do)
Wilson Pickett hade kontrakt med Atlantic Records men man lyckades inte få till något som lät bra i New York.  Jerry Wexler (producent) var otroligt imponerad över hur man gjorde inspelningar hos Stax i Memphis och han har sagt: ”Four guys come to work … and hang up their coats and start playing music in the morning, and then the beautifully crafted records that came out of this! God, can I get some of this, ‘cause this is the way to go.”  I maj, september och december 1965 flög Wexler och Pickett ner till Memphis.  Nio låtar spelades in där nere, bl a In The Midnight Hour, 634-5789 och Ninety Nine and a Half (Won’t Do). Det här var musik som tilltalade John Fogerty och de andra grabbarna i bandet. Musik från Stax utgjorde en stor del av det material man framförde tidigare i karriären och till det första albumet valde man att spela in Ninety Nine And A Half (Won’t Do). Gruppens version följer troget originalet (fast det finns inget blås) men gitarrsolot är typiskt Fogerty med inslag av väl kontrollerad feedback. John ger allt i sången, det låter oerhört tufft och övertygande.

Midnight Special
Leadbellys Midnight Special var en låt som man spelade långt innan John Fogerty började skriva egna låtar. Man kan förstå att det var en låt som grabbarna i the Blue Velvets fastnade för när man lyssnar på originalversionen med Leadbelly. Mycket fin text, tuff sång till ett medryckande boogiekomp på tolvsträngad gitarr. När John Fogerty arrangerade om den för gruppens fjärde album börjar låten med ett recitativ där John lägger ackord med tremolo såsom Roebuck ’Pops’ Staples brukade göra i tidiga låtar med the Staple Singers. Läckert!

VÄRLDENS BÄSTA ROCKBAND - NEJ BARA NÄST BÄSTA
Som tidigare nämnts blev Creedence Clearwater Revival en oerhört framgångsrik grupp. Tyvärr gjorde de interna stridigheterna det omöjligt att fortsätta. Trots all framgång förblev medlemmarna ödmjuka personer. De hade gått den långa vägen till framgång och hade lärt sig från grunden vad som krävs. Otaliga spelningar på småställen, tusentals timmar som studiomusiker redan från tonåren, dagliga schemalagda repetitioner samt en ständig strävan efter perfektion och precision gav resultat.

John och de övriga medlemmarna i gruppen har alltid varit mycket förtjusta i instrumentalgruppen Booker T & the MG’s från Memphis, som också var kända för perfektion och precision. Gruppen var vid ett flertal tillfällen förband till Creedence Clearwater Revival. Det förekom även en del jam men vad jag vet aldrig på scen utan i mer informella sammanhang. Vid något tillfälle när Creedence Clearwater Revival blev tillfrågade om hur det känns att vara världens bästa rockband lär de ha svarat: ”We are only the second best, Booker T & the MG’s are number one.”

Det var länge sedan Creedence Clearwater Revival existerade som grupp. John Fogerty har fortsatt att göra skivor och han har inte glömt rötterna till sin musik. Han har på olika sätt försökt ge något tillbaka till de personer och miljöer som gav honom den ursprungliga inspirationen. 1991 gav han ett avsevärt bidrag till Charley Pattons gravsten som restes nära Holly Ridge, Mississippi. Orkanen Katrina härjade i augusti 2005 och stora delar av Mississippideltat översvämmades. New Orleans drabbades hårt och ungefär 80 % av staden stod under vatten. Den 20 september genomfördes en stödgala i New York där John deltog tillsammans med artister som huvudsakligen kom från New Orleans.

SKIVTIPS
Gruppens hela produktion finns tillgänglig på CD i många versioner. För den flyktigt intresserade kan det säkert räcka med något eller ett par samlingsalbum där de största hitsen finns med. Personligen kan jag inte tänka mig att avstå från något av de fem första albumen. På dessa finns det nästan bara kanonlåtar och de är sekvenserade som John Fogerty hade bestämt från början. Under 2008 började Fantasy att ge ut originalalbumen försedda med några bonusspår vilket kan vara intressant men kanske inte helt nödvändigt. Det finns också en box som innehåller gruppens hela produktion inklusive det material som gavs ut under namnet the Golliwogs.

EN PERSONLIG REFLEKTION
Musik var från början inget större intresse för mig. Detta ändrades över en natt när jag hörde Proud Mary på radio. Jag började aktivt lyssna på musik, köpa skivor och läsa om musik. Det tog inte lång tid innan jag började söka rötterna till Creedence Clearwater Revivals musik och på det viset kom jag i kontakt med blues. Jag läste att John Fogerty hade lyssnat på Lightnin’ Hopkins, Howlin’ Wolf, m fl Vilka var de? Vad var det för musik som hade inspirerat John Fogerty? Jag gillade det jag hörde och började lyssna alltmer på blues. Lyckades hitta tidningen Jefferson och när jag såg att Claes Hedman (dåvarande redaktören) bodde i Uppsala kontaktade jag honom. Sedan blev jag snabbt involverad i produktion och distribution av Jefferson. Vi (Claes Hedman, jag och några andra) bildade senare även Uppsala Bluesförening som ordnade många oförglömliga konserter med olika bluesartister från USA

Kent Ersson / Jefferson #162

Taggar: Internationella artister

Skriv ut