Blues och kultur #160

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 3.50 (2 Votes)

Bokomslag In search of the bluesBlues och kultur

Vi sitter i Karen Wolfes omklädningsrum, Denise LaSalles barnbarn springer omkring och leker och Wolfe som precis kommit in från scen är fortfarande full av adrenalin. Vi försöker intervjua henne och lyckas få en kvart i någorlunda lugn och ro. Mot slutet av vår korta pratstund frågar jag om hon har någon förebild. Då hon varit LaSalles körsångerska under många år väntar jag mig att hon ska nämna henne eller möjligen någon av de äldre sångerskorna vi pratat om som Koko Taylor eller Etta James. Men Karen Wolfe ler stort och säger från djupet av sitt hjärta – Beyoncé.

När jag började lyssna på blues i mitten av 1980-talet var en stor del av fascinationen den att det var en ny främmande kultur. Etniciteten, det exotiska, autenciteten. Sånt lockade en 15-åring. Jag läste på. Såg alla bluesartister som kom till Sverige. Jag visste precis vad blues var. Son House - blues. Josh White - inte blues. Albert Collins - blues. Stevie Ray Vaughan - inte blues. Chicago Express - blues. Tottas Bluesband - inte blues. En bokstavligen svartvit värld. Det var viktigt att det var afrikan amerikanskt. Om än inte i hudfärg så åtminstone i uttrycket. Det var viktigt att det var äkta. Att bluesen varit en rent kommersiell musik - den tanken föresvävade nog mig inte ens.

En gång i tiden var det också självklart att blues var svart kultur. I Jeffersons barndom var redaktör Claes Hedman rak: bluesen – det var det svarta proletariatets musik. Bluesen var, precis som nuvarande redaktör Lillsunde beskrev i Jefferson 159, en politisk fråga. Idag har de självklara rötterna till bluesen som svart musik om än inte försvunnit så åtminstone försvagats. Och då också fascinationen för det exotiska och främmande i den afrikan amerikanska kulturen. Något som var en utgångspunkt för de första generationerna vita blueslyssnare. Traditionell blues är till stora delar numera en vit tradition i en vit blueskultur. Frågar du unga musiker idag om deras förebilder är det snarare Junior Watson och Carlos del Junco än Freddie King och James Cotton som namndroppas. Svarta bluesartister har i sin tur anpassat sig till vad som förväntas av dem, slipade efter år av samvaro med den vita bluesvärlden. Nu är det vi som ritar blueskartan.

Två gånger två världar

Memphis 2008
En svart klubb i ett svart område. Hudfärg spelar roll. Jag som är van vid att känna mig trygg på blueskonserter. Att höra fem sekunder av en artist och genast kunna klassa honom/henne. Jaha. BB King med ett stänk Otis Rush. Gäsp. Istället sitter jag med en Budweiser i handen och försöker förstå koderna. Plötsligt rusar alla kvinnorna upp på dansgolvet och kör en perfekt synkroniserad linedans. Jag fattar ingenting. Håller hårt i min ölburk. Vi är bara gäster här. Hur många bluesböcker jag än läst. Hur många skivor jag än lyssnat på.  Publiken ställer fram medhavda helrör med Absolut vodka på borden. Det är fest. En helsvart publik. Vi tittar på varandra i pausen, vodkaflaskorna börjar bli tomma. Folk rejält glada. Vi reser oss upp och lämnar byggnaden för att ta oss tillbaka till tryggheten i hotellet.

Jag intervjuar Mr Sam några dagar senare. Frågar om han ser sig som en bluessångare. Han ler. Inte van att prata med vita bluesjournalister. – Jag är inte så mycket för blues. Muddy Waters? Kan inte det där. När jag omformulerar mig och frågar om Tyrone Davis, Johnnie Taylor och Bobby Rush slappnar han av lite och pratar om hur han alltid försöker se Bobby Rush när han kommer till Memphis. Och när jag frågar om J Blackfoots hit Taxi från 1983, som jag dagen innan sett i en skivaffär, skrattar han till, blir nostalgisk och börjar sjunga refrängen och vi får någon slags kontakt. Men det är uppenbart att vi inte riktigt har koll på hur vi ska bete oss. Det säger något om musikens makt att vi trots allt försöker.

Bokomslag Urban BluesDen vita världen: Memphis 2008 – hotellobbyn
Det är ett eldorado för bluesföreningarna. De kommer från hela USA. Tar i hand med varandra, utbyter skrönor om artister som jag känner till. Det känns tryggt. Föreningsvärlden är sig nog lik i hela den västeuropeiska världen. Stadgar. Möten med fast dagordning. Det kunde lika gärna vara frimärken eller fåglar som blues som avhandlas. Jag blundar och byter ut Lurrie Bell mot ett frimärke från Belgien. RJ Mischo mot en hackspett. Ämnena är utbytbara. Föreningslivet är den fasta punkten. Det är vänliga människor som trycker medlemsblad och visitkort i mina händer. –Åh Sverige. Jag är från Oregon. Vi hoppas mycket på vårt band i tävlingen. Det är naturligt att de går runt på Beale Street och kollar in sina vänner. Ställena på Beale Street känns bekanta för dem. Och för mig - de är som en pub i Södertälje. Enda skillnaden är att musiken förmodligen är bättre hemma i Sverige. De enda som verkar besöka det svarta Memphis är européerna. Några av oss bär fortfarande på en längtan efter det annorlunda och har tillbringat timmar med att luska fram detaljer om spelningar som inte annonseras någonstans.


Tillbaka i Sverige: Linköpings jazz- och bluesfestival 2009

Jag gäspar. Det är svårt att få något grepp om utbudet. Bluesbanden spelar i små lokaler som snabbt blir fulla. Vi tittar på Domestic Bumblebees i foajén istället. De är duktiga, men verkar spela mer för sig själva än för publiken. Kanske är det spelstället. En stimmig öppen plats där folk rör sig fram och tillbaka inbjuder inte till en dialog med publiken. Inte för att jag heller anstränger mig. Jag står som vanligt långt bak i lokalen med händerna i fickorna. När jag ser Candye Kane blir det betydligt mer intressant. Hon jobbar hårt med publikkontakten. Arbetar medvetet. Efter festivalen läser jag en recension i lokaltidningen om spelningen. Recensenten tycker inte om henne. Hon var för amerikansk. Antar att hon menar att det blev show. Poserande. Bluesen ska vara äkta. Riktiga känslor. Inget clowneri. Det finns ett autencitetskrav. Det är en del av våra regler för bluesen. Den ska vara på riktigt.

En form av musik vi kallar för blues

Det finns en form av musik vi kallar för blues. Efter 80 års skivutgivning går det att få en överblick och börja dela in musiken i kategorier, olika stilar. Det blir lättare så. Men det blir problem när något inte passar in. Bluesen har stängts in, artbestämts. Tidningar som Jefferson har definierat fältet. En del bryr sig inte om sammanhanget. Blues eller rock. Sak samma bara det svänger. För andra är det viktigt med knappologin. Det jag har märkt väcker mest irritation hos blueslyssnarna nuförtiden är inte om ZZ Top och Cream kan kallas bluesband. Det är inte intressant längre. Inte heller den en gång så förhatliga sextiotalssoulen förargar. Den är kartlagd och infogad och godkänd. Gott så. Men att hävda att den musik som en svart publik idag kallar blues – att det är en form av blues. Det väcker ilska hos många. En ryggmärgsreaktion. Vi känner inte igen oss. Inte i musiken och inte i kulturen. Bruce Iglauer är rak där. Han tycker inte om southern soul. Han är inte intresserad av om det är en svart musik eller inte. Lätt skadeglatt ser han också att allt fler artister i stilen börjar spela mer traditionell blues. Då kan musiken åtminstone avfärdas eller uppskattas efter gängse tolkningsmodeller. Men jag är övertygad om att det egentligen inte är vad de spelar som är det som oroar en vit bluesvärld. Det är att det finns en blueskultur som vi inte kan kontrollera. Vi får inte vara med! Vi som alltid haft rätten att komma in och ta för oss. Och nu är vi inte ens tillfrågade.

För min del har cirkeln på något sätt slutits i och med att jag började lyssna på southern soul. Bluesen har blivit en exotisk kultur igen. Jag förstår inte alla koderna. Fattar ofta inte ens vad de sjunger om. Musiken är full av referenser som jag missar. Jag försöker lära mig, ställer dumma frågor. Försöker greppa, kartlägga. Medveten om att jag vill göra kulturen till min, behärska, men känner också att jag är nöjd med att bara befinna mig i utkanten. Nöjd med att inte längre behöva ha alla svaren.

Informationsdisken Norrköpings stadsbibliotek våren 2009

Jeffersons bokrecensent Thomas Almqvist nämner i förbifarten att det ska komma en ny biografi om Robert Johnson. Ännu en! Vad är det med Johnson? Då slår det mig. Det är inte Robert Johnson som är intressant. Inte heller USA 1935. Robert Johnson blir ett verktyg för att förstå vår kultur och vår värld. Han är en slö kniv som gör att vi i trygghet kan skrapa fram vår längtan.

Tommy Jansson / Jefferson #160

Taggar: Internationella artister

Skriv ut