1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)
Blind Lemon Jefferson

Photo by Janne B studio Loftet

 

The Complete 94 Classic Sides Remastered
JSP Records 7706 A-D
(275 minuter)
Blind Lemon Jefferson var en av de första countryblues-artisterna som blev berömd och kommersiellt framgångsrik. Hans sång och spelstil kom att få ett stort inflytande på bluesens fortsatta utveckling. Jefferson influerade artister som Leadbelly, Lightnin' Hopkins och T-Bone Walker, bluesgiganter som i sin tur på ett eller annat sätt influerat de flesta efterföljande bluesartister.

Det finns inte så mycket man med säkerhet vet om Blind Lemon Jefferson. Han levde i en tid då det inte ansågs vara viktigt att dokumentera svarta entertainers. Den enda bild av honom som finns bevarad är ett hårt retuscherat ateljéportätt från 1927 som visar en kraftig ung man i kostym redo att spela på en enkel postordergitarr med trapetsstall. Höger hand håller han i countrybluesens typiska "klogrepp" med tre fingrar stadigt förankrade på gitarrlocket och pekfingret böjt och redo för melodispel på diskantsträngarna. Ett tumplektrum visar att han visste vad som krävdes för att göra basen hörd under primitiva inspelningsformer.

Utöver detta foto är det mesta man känner till om honom baserat på hörsägen och ibland motsägande anekdoter. Till exempel lär han ha varit känd för att vara noga med sina pengar. Han spelade bara så länge drickspengarna klirrade in och så småningom blev han en välbärgad man med bankkonto, två bilar och chaufför. Å andra sidan lär han ha varit en riktig röjare som struntade i pengar och spelade för ersättning i sprit och damer. Andra hävdar att han var varm och vänlig, att han var religiös och inte spelade på söndagar om han så blev erbjuden tvåhundra dollar för det. Han lär även ha haft en karriär som brottare och det sägs att han gick omkring beväpnad och att han inte drog sig för att skjuta skarpt. Dessa anekdoter bygger upp myten om blueslegenden, men säger kanske inte så mycket om personen Blind Lemon Jefferson.

Troligen föddes han 1897 (eller tio år tidigare) i östra Texas. Antagligen var han blind från födseln. Hur han lärde sig spela är inte känt, men när han 1917 flyttade till Dallas var han redan en känd gatuartist som kunde tjäna 150 dollar en bra dag. Förutom blues spelade han även spirituals och folksånger, det gällde att ha ett brett register om man ville vara populär på gatan. Han reste mycket för att hitta bra speltillfällen, inte bara i Texas utan även till Memphis och i Deltaområdet. Under sina resor träffade han många andra bluesmusiker såsom Robert Wilkins och Son House.

Jefferson kanske skulle ha fortsatt sin karriär som gatumusiker om inte RT Ashford, en musikhandlare i Dallas, 1925 såg en möjlighet att tjäna pengar på att sälja skivor med Jefferson till hans många beundrare i Dallas. Ashford kontaktade Paramount som hade etablerat sig som det ledande race record-bolaget. De hade specialiserat sig på att ge ut skivor billigare än sina konkurrenter till en ny, stor och musikhungrig svart, men inte särskilt köpstark publik. En rad nya artister fick på detta vis tillfälle att möta en publik. Nackdelen med lågprispolitiken var att man tummade hårt på kvaliteten. Paramount spelade in med ökänt dålig utrustning och använde sekunda material i skivorna, något som trots alla försök till remastrande av skivorna är plågsamt tydligt än idag.

Uppenbarligen trodde inte skivbolaget riktigt på bluesens kommersiella potential, eftersom man valde att spela in två religiösa sånger där Jefferson lanserades under namnet Deacon J Bates. Efter denna något excentriska "marknadstest" bestämde sig Paramount för att ändå våga satsa på bluesen, och spelade in Booster Blues/ Dry Southern Blues under Jeffersons riktiga namn. Försäljningen var tillräckligt god för att man i maj 1926 skulle ge ut ännu en skiva, Got The Blues/Long Lonesome Blues, vilken blev en hit som raskt sålde i sexsiffriga belopp och som kom att bli Jeffersons stora genombrott.

Vad var det då som gjorde att Jefferson blev så populär? Troligtvis var det en kombination av flera saker. Han hade en stark och genomträngande tenorstämma som med lätthet rörde sig mellan två oktaver. Texterna handlade om sådant som berörde hans publik, allt från järnvägar, våld, sprit och heta damer till fattigdom och fängelser. Ofta behandlades ämnena både originellt och inlevelsefullt. Jeffersons gitarrspel var unikt; han kombinerade fritt blues och ragtime. På de olika tagningarna av exempelvis hans hit Match Box Blues hör man hur han improviserar och varierar sig. På ett fantasifullt sätt blandade han i sina låtar basgångar med höga ackord samt vävde kontrapunktiska melodistämmor samman med sången. Allt detta skulle ha varit speciellt i vilken musikstil som helst och inom countrybluesen var det helt unikt. Jefferson spelade inte bara låtar, han hade ett eget sound som det inte gick att kopiera. För första gången blev artisten viktigare än låtmaterialet.

Under de följande åren spelade han in flera framgångsrika skivor för Paramount, och han fick en Ford värd över 700 dollar av skivbolaget. Detta kan tyckas flott, men det var ett vanligt knep under bluesens första kommersiella storhetstid att distrahera framgångsrika artister från att kräva de mångdubbelt större royaltybelopp de egentligen skulle ha. Mot slutet av sin korta karriär bodde Jefferson i Chicago, hans stjärna var i dalande och på de sista inspelningarna låter han trött, hans gitarrspel går på halvfart och är inte längre lika innovativt. I december 1929 gick han ur tiden på blueslegendvis; han hittades död i en snödriva med gitarren liggande bredvid sig. Det spekulerades i att han hade gått vilse efter en spelning och frusit ihjäl, alternativt att han hade fått en hjärtattack och övergivits av sin chaufför, vem vet?

JSP Records har gjort ett imponerande arbete med att ställa samman de 94 låtarna på denna box om fyra CD-skivor. De medföljande texterna är informativa och välskrivna. Däremot är själva boxen i tristaste laget, fantasilöst layoutad och drabbad av Photoshopförbannelsen med klåfingrigt "förbättrade" bilder och en sörja av disparata typsnitt. Efter att ha lyssnat igenom boxen kan man fråga sig om man verkligen måste ha alla låtarna. Sammanställda på detta vis blir många av dem ganska lika och magin försvinner en smula. Dessutom, med tanke på det knastriga och brusiga "Paramountsoundet", hade jag nog nöjt mig med ett representativt urval som varit hälften så omfattande.

 


Hans Birkolz / Jefferson 136

 


This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

 

www.jeffersonbluesmag.com

 

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut