1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Lurrie Bell (foto: Kjell Wikström)


Lurrie Bell – Född till att spela blues!

I höstas gjorde den amerikanske bluesstjärnan Lurrie Bell tillsammans med sitt band en spelning på Söderports Café i Kalmar i samband med deras Europaturné. Spelningen var den enda i Skandinavien under turnén. Som arrangör för spelningen stod Bluesföreningen Crossroads. Bandet tillbringade ungefär en och en halv dag i Kalmar och då passade jag naturligtvis på att göra en intervju med Lurrie.

Lurrie Bell knows the blues. He was born into the blues. Raised by the blues. He lives the blues. He is the blues”. Ja, så skriver Jim Feeney i texthäftet till Lurrie Bells cd 700 Blues, som kom på skivbolaget Delmark 1997. För min del tycker jag det är en väldigt träffande beskrivning av bluesmannen Lurrie Bell. Under mitt samtal med Lurrie framgick det också tydligt att även han själv tycker att han har ett ansvar för att föra bluesarvet vidare efter de stora blueslegendarerna.

Lurrie C. Bell föddes den 13 december 1958 i Chicago. Som son till den berömde bluesmunspelaren Carey Bell (som f.ö. även han spelat i Kalmar på ett Crossroadsarrangemang) föddes Lurrie bokstavligen talat in i bluesen. Under hela hans uppväxt fanns bluesen närvarande hemma hos familjen Bell, där otaliga bluesmän i Chicago samlades för att jamma, äta, dricka och umgås. Det var en något kaosartad uppväxt i en stor familj (Lurrie har många syskon, varav en del av dessa också spelar blues), och Lurrie leddes tidigt in i bluesmusiken:

— Jag var omgiven av bluesmusik redan som liten. Jag och min familj bodde på West Side i Chicago och många bluesmusiker kom hem till oss för att öva och jamma tillsammans med min pappa. Musiker som Eddie Taylor, Roy Johnson [Royal ”Roy” Johnson var en gitarrist som ett tag spelade i Careys band], Joe Harper [en basist som spelat i Jimmy Dawkins band] och Robert Nighthawk var ofta hemma hos oss och jag brukade lyssna när dom spelade. Jag var ungefär fem år när jag började att spela gitarr. Till en början var det förstås svårt, men jag var väldigt förtjust i att spela och gjorde snabba framsteg. Det var ingen speciell person som lärde mig att spela – i stort sett är jag självlärd – men jag fick förstås inspiration från de gitarrister som brukade komma hem till oss, speciellt från Eddie Taylor och Roy Johnson. Det var en gåva att vara omgiven av blues och så duktiga musiker.

När Lurrie var sex–sju år skickade hans föräldrar ner honom till Careys faster och farbror i Macon, Mississippi:

— På den tiden [i mitten av 60-talet] var det oroligt och till och med farligt i Chicago. Jag tror att min mamma och pappa tyckte att det var säkrare för mig att flytta till Mississippi och bo där istället. Efter några år hos pappas faster och farbror flyttade jag till Lisbon i Alabama och bodde hos släktingar på min mammas sida. Under tiden som jag var nere i Södern gick jag ofta i kyrkan och jag var också med och spelade gitarr och sjöng i kören.

När Lurrie var i fjortonårsåldern ville hans föräldrar att han skulle komma tillbaka till Chicago och så blev det också. Där fortsatte han att spela blues och att utvecklas som musiker. Lurries talang att spela gitarr upptäcktes tidigt och han och Carey brukade ofta spela tillsammans. Ibland var även några av Lurries bröder med och spelade. Förutom att själv spela lyssnade också Lurrie gärna på radio och skivor:

— Jag lyssnade på olika slags musik. Det var soul, gospel och så blues förstås. Jag gillade James Brown, Aretha Franklin, The Temptations, The Five Blind Boys of Alabama, The Sensational Nightingales… Bland bluesartisterna lyssnade jag på B.B. King, Lowell Fulson, Albert King, T-Bone Walker… Alla dessa artister har påverkat mig som musiker.

Redan som tonåring fick Lurrie spela och turnera med kända bluesartister som Eddie C. Campbell, Willie Dixon, Lovie Lee, sin far Carey och Koko Taylor, och dessutom medverka på skivinspelningar. De första skivinspelningarna som Lurrie medverkade på ägde rum 1977, då Heartaches And Pain med Carey Bell och King Of The Jungle med Eddie C. Campbell spelades in. Samma år rekryterades också Lurrie till gruppen Sons Of Blues (S.O.B.) tillsammans med bl.a. Billy Branch och Freddie Dixon, för att spela på Berlin Jazz Festival och där visa upp att återväxten var god inom Chicagobluesen. Det nybildade bandet turnerade sedan i Europa och väckte stor uppmärksamhet bland Europas bluesvänner. S.O.B. spelade också in en skiva, Chicago’s Young Blues Generation, som gavs ut på det tyska skivbolaget L+R 1982. S.O.B.medverkade också på Alligator-antologin Living Chicago Blues volume 3. Lurrie spelade även gitarr bakom sin far Carey på Living Chicago Blues volume 1.

Ett annat viktigt steg i Lurries karriär togs då han blev medlem i Koko Taylors band:

— Jag brukade spela på Theresa’s nere på South Side i Chicago och en kväll kom Koko Taylors man, Pops Taylor, dit och lyssnade. Han gillade tydligen vad han hörde för han frågade om jag ville bli med i Kokos band. Jag tror det var 1979, eller i alla fall i slutet av 70-talet, som jag började spela i hennes band. Sedan spelade jag med henne till och från i ungefär fem år.

Lurries karriär pekade rakt upp och han spåddes en lysande framtid som bluesmusiker, men vägen till framgång skulle visa sig bli betydligt krokigare än beräknat. Lurrie började nämligen tidigt få problem med sin mentala hälsa, något som också förvärrades av att han började nyttja diverse droger. Dessa problem ledde till att Lurrie missade spelningar, planerade turnéer blev inte av och hans utstakade musikkarriär började helt enkelt att stanna av:

— Tidigt på 80-talet började jag att må psykiskt dåligt och jag fick läggas in på sjukhus. Jag hamnade också i fel sällskap och började att ta droger. Du vet, det är svårt att förklara vad jag gick igenom... Allting blev väldigt kaotiskt för mig och jag slutade till och med att spela ett tag.

Lurries problem innebar dock inte att hans musikaliska förmåga försämrades; det finns otaliga rapporter om spelningar under 80-talet och det tidiga 90-talet där han dykt upp på klubbar i Chicago, ofta oannonserat, och genomfört makalösa spelningar. Trots sina problem medverkade ändå Lurrie på en del skivinspelningar under 80-talet. Bland annat spelade han in Son Of A Gun, som gavs ut på Rooster Blues 1984 med både Carey och Lurrie Bells namn på omslaget, och i slutet på 80-talet spelade de båda in albumet Dynasty! på engelska JSP. Dynasty! var i stort sett en familjeangelägenhet där också tre av Lurries bröder medverkade. Sin skivdebut som soloartist gjorde Lurrie 1989 med albumet Everybody Wants To Win på JSP.

— Mina bröder spelar fortfarande blues. Steve och jag spelade tillsammans på Chicago Blues Festival i år. Han bor i Mississippi numera. James spelar trummor och bor i Peoria, Illinois och Tyson spelar bas och bor i Chicago.

Lurrie Bell /foto: A Erlandsson

Tyvärr blev det under 80-talet och det tidiga 90-talet alltmer sporadiska bokningar för Lurrie; hans opålitlighet och ibland bisarra beteende gjorde att många arrangörer inte vågade boka honom. Lurrie hade nu nått botten, tidvis saknade han både bostad och gitarr, och ibland när han spelade på klubbar var det med en lånad gitarr. I texthäftet till cd:n Blues Had A Baby berättas om att han en gång dök upp på klubb med en gitarr som endast hade tre strängar, men när han väl avslutat giget satt alla i publiken mållösa av förundran och beundran över hans spel.

Periodvis lyckades han dock samla ihop sig och i mitten av 90-talet fick han ett skivkontrakt med Delmark Records i Chicago. Mellan åren 1995 och 1999 spelade Delmark in fyra album med Lurrie, där samtliga håller hög klass. Titlarna på skivorna är Mercurial Son, 700 Blues, Blues Had A Baby och Kiss Of Sweet Blues. Alla låtar på dessa skivor håller inte toppklass, men jag anser att några av dem är milstolpar inom den moderna bluesen. Lurries kraftfulla men samtidigt känslofyllda sång och lysande gitarrspel kryper på dessa låtar in under huden på mig på ett sätt som ingen annan nutida bluesartist lyckats med. Hans gitarrspel är intensivt, innovativt och oförutsägbart, samtidigt som hans ton och känsla för frasering är makalöst bra.

— Jag spelade in totalt fyra album för Delmark, sedan tyckte jag att det räckte. Jag kände killarna som producerade plattorna [fyra olika producenter] och de ville hjälpa mig till att få spela in skivor igen efter de stora problem jag haft.

Sakta började Lurries liv åter att börja peka uppåt. Till stor del var det bluesfotografen Susan Greenbergs förtjänst. När Lurries liv i stort sett låg i spillror träffade han i början på 90-talet Susan på Rosa’s Lounge i Chicago, där Susan jobbade som servitris. Lurrie hade egentligen tidigare aldrig haft någon att anförtro sig åt, men han och Susan började att samtala och deras vänskapsrelation utvecklades med tiden till ett kärleksförhållande. Lurries mentala problem kvarstod, men i och med att han började medicinera regelbundet blev hans mentala tillstånd allt bättre. Till slut hade han efter många års kaotiskt leverne börjat få lite stabilitet i tillvaron. I början på 2000-talet hade Lurrie tämligen regelbundna spelningar på olika klubbar i Chicago. År 2000 spelade han också in en platta, Cuttin’ Heads, på Vypyr Records (i Europa utgiven på Isabel Records). Skivan är bra, men kanske inte helt i klass med Delmark-plattorna.

Cory Casteller var producent på Vypyr Records och han hjälpte mig till att få ett skivkontrakt med Vypyr. Jag spelade faktiskt in två plattor på Vyper, men jag kommer inte ihåg namnet på den andra plattan [förutom Cuttin’ Heads]…
[Jag har inte funnit några andra uppgifter om att det existerar ytterligare en cd med Lurrie utgiven på Vypyr. Det kan vara så att det finns ytterligare material inspelat som var avsett för utgivning, men att dessa inspelningar aldrig getts ut på skiva].

När Lurrie äntligen fått lite ro och harmoni i sitt liv drabbades han inom loppet av några år av en rad personliga tragedier som kunde ha knäckt även den mest psykiskt stabila person. År 2002 födde hans sambo Susan tvillingar, men båda barnen, som var för tidigt födda, dog efter flera månaders vistelse på sjukhus. Men Lurrie och Susan gav inte upp, utan 2005 födde Susan ännu ett barn, en dotter som döptes till Aria. Tyvärr blev inte familjelyckan långvarig då Susan året efter diagnosticerades med cancersjukdomen lymfon. I januari 2007 avled Susan efter knappt ett års kamp mot sjukdomen och Lurrie var nu ensam med dottern. Fyra månader efter Susans bortgång dog också Lurries far Carey. Året innan Carey dog spelade far och son f.ö. in en liveskiva med namnet Gettin’ Up Live, vilken gavs ut på Delmark.
Trots alla personliga tragedier knäcktes inte Lurrie, vilket med tanke på hans förflutna är närmast mirakulöst:

— Det var musiken som hjälpte mig. Det kändes som om min värld rasade samman men tack vare musiken kunde jag gå vidare. Jag var stolt över att vara musiker. Kärleken till min dotter Aria har naturligtvis också hjälpt mig. Hon är fyra år nu och har det bra.

De senaste har åren har varit Lurries mest intensiva och framgångsrika period hittills inom musiken. Med hjälp av familjen Greenberg har Lurrie startat ett eget skivbolag, Aria B.G. Records (döpt efter hans dotter), och har på detta bolag gett ut sin senaste platta Let’s Talk About Love, som kom 2007. Utgivningen av plattan ledde till att Lurrie 2007 blev framröstad av bluestidskriften Living Blues kritikerpanel som ”Most Outstanding Guitar Player”. Även 2008 och 2009 fick Lurrie f.ö. samma utmärkelse. Dessutom utsågs han av Living Blues läsare till ”Blues Artist of the Year (male)” 2008.

— Jag jobbar nu på att spela in en ny cd som ska ges ut på Aria B.G. Records. Den kommer att bli mer av en gospelplatta. Jag har alltid gillat och lyssnat på gospel och nu vill jag själv spela in en platta med gospellåtar.

Sedan Lurrie blev professionell musiker på 70-talet har naturligtvis blueslivet i Chicago genomgått stora förändringar:

— Det är stor skillnad. På den tiden fanns enormt många bluesmusiker i Chicago. Det är så många stora artister som dött sedan dess. Men blueslivet är fortfarande starkt i Chicago. Du kan lyssna på liveblues varenda dag året om i Chicago. Det finns fortfarande många bra bluesartister som är kvar i livet: Jimmy Johnson gillar jag starkt, Lil Ed’ från Lil’ Ed & The Blues Imperials är en av de bästa slidegitarristerna…

Bland dessa fina Chicagoartister ska definitivt också Lurrie Bell räknas. Lurrie är ingen musikalisk förnyare av bluesen; hans roll är i stället att förvalta arvet efter de stora Chicagoartisterna. Det innebär att Lurrie inte skriver särskilt många egna låtar, utan han plockar oftast ut både kända låtar och ibland mer obskyra låtar som han sedan sätter sin egen musikaliska prägel på. Detta gäller både på skiva och på scen.
Lurries gitarrspel har med tiden förändrats en aning. Numera är han lite mer återhållsam och kanske inte riktigt lika innovativ och oförutsägbar i sitt spel som han var tidigare. Det känns som han nu lägger större vikt vid varje enskild ton istället för att fyra av flyhänta tonkaskader. Om förändringarna i hans gitarrspel beror på hans numera strikta medicinering och/eller att han mognat och blivit äldre är svårt att säga. Hans ton och känsla i gitarrspelet är dock fortfarande helt enastående.

Att Lurrie kommer att vara trogen sin blues och föra arvet vidare efter de stora mästarna råder det ingen tvekan om:

— Så länge som Gud vill och jag andas och lever kommer jag att fortsätta spela blues!

Lurrie Bell’s Chicago Blues Band
Lurrie Bell – sång, gitarr
Melvin Smith ¬– bas
Daryl Coutts – keyboard
Kenny Smith – trummor

Källor:
Intervju med Lurrie Bell 4 november 2009 i Kalmar
Chicago Blues: Portraits and Stories, David Whiteis
Blues Revue nr 111
Living Blues nr 193
Texthäften i diverse cd-skivor

Taggar: Internationella artister

Skriv ut