Bakgrund till en musik - en tillbakablick på bluesens uppkomst #69

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 1.00 (1 Vote)

Slavery

NEGRO HISTORY
A ship,
A chain,
A distant land.


A whip,
A pain,
A white, man's hand.


A sack,
A field of cotton balls,
The only thing Granpa recalls.

-Jimmy Sherman (Watts)

För att rätt förstå varför USA:s svarta befolkning kunnat utveckla en egen musikkultur, skild från den vita, måste man börja några hundra år tillbaka i tiden. Därför blir denna inledning ganska lång.

De första svarta människorna fördes till Nordamerika som slavar för att arbeta på de stora jordbruken på kontinentens sydöstra del. Dessa svarta förde naturligtvis med sig sin egen afrikanska kultur och sitt eget språk. Eller för att vara mer exakt: sina egna kulturer och sina egna språk. Slavarna hämtades nämligen inte från en enda stam eller nation i Afrika, utan från flera olika som hade sinsemellan helt skilda språk, musikstilar etc. Ur slavägarens synvinkel var detta förhållande en fördel. Genom att hans slavar kom från olika delar av Afrika och talade olika språk, tvingades de att lära sig engelska mycket snabbt för att ö h t kunna kommunicera med varandra. På så sätt kunde slavägaren och hans uppsyningsmän förstå allt vad slavarna sa, vilket naturligtvis var alldeles utmärkt ur säkerhetssynpunkt. Risken för att slavarna på sitt eget, för de vita, obegripliga språk skulle förbereda uppror och andra otrevligheter var minimal. Dessutom underlättades naturligtvis arbetsfördelning, ordergivning etc av att slavarna talade och förstod engelska.

De svartas kulturmönster bröts alltså sönder vid ankomsten till Nordamerika, inte bara genom att de förvandlades från fria människor till en handelsvara, utan också genom att de inte kunde göra sig förstådda ens med varandra på sitt eget språk och genom att deras musikaliska och konstnärliga arvegods inte längre var gemensamt, utan i stort sett förvandlades till varje importerad slavs privata kunskaper eller färdigheter, utan relevans för de övriga slavarna. Därtill kommer det förhållandet att slavägarna aktivt motarbetade de rester av afrikansk kultur som ändå visade tendenser att överleva. I den mån slavarna ville sjunga och spela hänvisades de dessutom till västerländska instrument - såvida de inte tillverkade egna. Men inte heller hemgjorda instrument var identiska med de afrikanska, då slavarna dels var egendomslösa och alltså hade svårigheter att skaffa material till instrumentbyggandet, och dels att detta material inte var detsamma som i Afrika. Nordamerikas flora och fauna är ju annorlunda än Afrikas. I regel sökte slavägarna förhindra uppväxten av en afroamerikansk musik, då de - med viss rätt -fruktade att en sådan skulle kunna ge de svarta en gemensam identitet, en egen kultur, ett självmedvetande, som kunde resultera i tankar på bättre levnadsförhållanden och uppror.

The Black Code i Mississippi förbjöd sålunda slavar att spela trummor och blåsinstrument. Dessa kunde nämligen användas till att frambringa hemliga signaler och för att kommunicera på hemligt språk plantagerna emellan, ungefär som tam-tam-trummorna i Afrika.

Arbetssånger

Viss musik tillät man dock slavarna att framföra -man t o m uppmuntrade dem. Detta gällde bl a arbetssånger, s k work songs. Skälet var uppenbart. Work songs befordrade helt enkelt slavarnas produktivitet. Om man arbetar tillsammans i ett lag och utför identiska rörelser, t ex med hackor, släggor o dyl, är det lättare att arbeta effektivt om det sker i en jämn rytm. Denna rytm bestämdes av en försångare, som sjöng en versrad. De övriga arbetarna föll in och upprepade raden, ibland med någon liten variation, och den av försångaren bestämda rytmen markerades av verktygen. Denna typ av sånger sjöngs av de svarta redan i Afrika och liknande sånger finns eller har funnits i de flesta kulturer där man arbetat i lag där resultatet är beroende av att de enskilda arbetarna samtidigt utför en viss rörelse eller när det krävs en viss regelbundenhet i rörelserna. I Sverige hade t ex rallarna en del sånger av liknande typ.

De första rapporterna om slavarnas musik härstammar från 1830- och 40-talen. De talar bl a om work songs. Dessa har levt kvar på Söderns stora straffarbetsläger eller koncentrationsläger, för att använda ett annat ord, som brukar vara populärt som beteckning för liknande företeelser i Sovjet. Parchman Farm, Angola Prison Farm, Cummins Prison Farm, Joliet Penitentiary ar några namn på dylika inrättningar som vi känner igen från bluestexter. Till dessa döms ofta unga människor, mestadels svarta, alltid fattiga, för alla möjliga brott och förseelser. Ofta får de ett straff som innehåller en minimi- och en maximitid, T ex ett till tre år. Detta innebär att de kan börja söka benådning när de avtjänat ett år. En ansökan som givetvis kan avslås om det är fråga om en duktig arbetare, om fängelsefarmen för tillfället har ont om arbetskraft, dvs fångar, eller om fängelsedirektören eller guvernören är på dåligt humör. Maximistraffet anger den tid de måste avtjäna om de inte benådas. Låt mig i detta sammanhang förklara en ganska vanlig bluesvers:

Six month aint no sentence
One. year ain 't no time
Me am my buddy got one to
ninetynine

Dvs:
Sex månader inget straffarbetsläger¨
Ett år är ingen tid
Jag och min kompis har fått
ett till nittionio

Sångaren har alltså fått det kanske mest nedbrytande straffet: han kan börja ansöka om benådning efter ett år, men om de ansvariga så önskar kan han bli sittande i nittionio år - dvs resten av livet.

Negro spirituals

De tidiga observatörerna av de svartas musik på 1800-talet fäste sig vid den överväldigande religiösa naturen hos slavarnas sånger. Och religiösa sånger, s k black hymns eller spirituals, dvs andliga sånger, var en annan form av musik som slavägarna tillät och tom uppmuntrade hos de svarta. Förutom språket försökte man nämligen redan från början komma tillrätta med slavarnas religion. Då kristendomen predikar ett fogligt sinnelag och lovar den som tåligt bär lidanden och umbäranden en behaglig tillvaro i himmelriket efter döden, var detta naturligtvis en idealisk religion för slavarna, åtminstone ur plantageägarnas synpunkt. Och religiösa sånger - hoppades man - höll slavarnas tankar borta från idéer om uppror och andra farligheter.

I stort får man väl säga att detta var en korrekt analys från de vitas sida; men det höll inte helt. De svarta anammade snabbt bibeln, men fascinerades framför allt av en del gammaltestamentliga partier, t ex avsnitten i moseböckerna som behandlade den egyptiska och babyloniska fångenskapen. De svarta såg en parallell mellan judarnas historia och sin egen situation som samma, dvs fångar i ett främmande land. Även tanken på ett himmelrike uppfattades lätt symboliskt av slavarna; det var inte alltför svårt att identifiera det bibliska himmelriket med USA:s nordstater, där slaveriet var förbjudet.

Många spirituals är också utformade så att det är svårt att avgöra om sångaren avser en bättre tillvaro efter döden, eller om han uppmanar till flykt norröver. ”I'm gonna cross the river of Jordan one of these days” är ett exempel. I synnerhet som norra delen av Mississippifloden och Ohio River utgjorde gränsen |mellan Nord och Syd, mellan slaveri och frihet. Man bör också i detta sammanhang hålla i minnet att åtskilliga svarta frihetskämpar såväl tidigare som i modern tid har haft, re1igionen snarare än politiken som bas för sitt budskap. Baptistpredikanten Martin Luther King är ett välkänt exempel, likso Malcolm X

Underhållningsmusik

Lördagkväll var i regel arbetsfri för slavarna, liksom större delen av söndagen. Söndagen ägnades åt gudstjänst, men lördagskvällen ägnade man åt mer världslig avkoppling. Man anordnade – danser, sjöng och spelade. Detta gjordes även för att underhålla de vita. Detta var således den tredje typen av musik bland slavarna som godkändes och uppmuntrades av de vita. Duktiga musiker försågs med instrument av de vita och användes på de vitas egna danser. Detta betydde att de svarta tvingades lära sig sådan musik som de vita ville höra. Så var ju inte fallet med work songs och spirituals, eftersom dessa inte utfördes för att behaga en vit publik.

Det vita inflytandet i dessa musikformer var naturligtvis inte helt obefintligt - själva kristendomen och de kristnas psalmer var ju påprackad från de vita - och work songs sjöngs på de vitas språk, engelska. Men i den rena underhållningsmusiken blev den yita påverkan mer märkbar. Slavägarna var ofta invandrare från England, Irland och Skottland, eller ättlingar till dessa, och dessa folkgruppers ballader och danslåtar såsom jigs och reels fick de svarta musikerna lära sig.

Ett inslag av franskättlingar fanns också bland slavägarna och även fransk folklig musik kom. att tillföras de svarta. Det afrikanska inslaget var emellertid minimalt, av skäl som tidigare redogjorts för. De s k jug bands som var mycket populära i slutet av 1920- och början av 1930-talet kan sägas vara. en sentida avläggare till dessa dansband bestående av slavar, som spelade såväl för svart som för vit publik. Även instrumentationen med dess blandning av riktiga stränginstrument såsom gitarrer, banjos, mandoliner och fioler och hemmagjorda instrument som rep- och kvastskaftbasar, jugs, kam och toalettpapper etc var ungefär densamma under slavtiden.

Slaveriets upphörande

Under första hälften av 1800-talet ökade motsättningarna mellan de delstater som ville avskaffa slaveriet och de som ville bevara det. Slaveriet var förbjudet i Nordstaterna, men tillåtet i Sydstaterna. Det var där de stora plantagerna fanns som fordrade mycket manuell arbetskraft, en arbetskraft som man inte ville ha rörlig - plantagerna låg ju där de låg. Naturligtvis ville man även ha sin arbetskraft så billigt som möjligt. Eftersom det var lantbruk man sysslade med och man således i stor utsträckning var självförsörjande på livsförnödenheter, var det naturligtvis utmärkt med ett system som innebar att arbetskraften avlönades med mat, bostad och kläder istället för pengar; att slavarna utfordrades som de andra djuren. Sydstaterna var i grund och botten ett jordbrukande godsägarsamhälle av feodal typ, liknande de som dominerade Europa från 1500 till 1800. Även i Europa höll man ju lantarbetarna i ett slags slaveri i flera länder - den ryska livegenskapen, det danska vornedskabet etc.

1 Nordstaterna sysslade man mer med handel och köpenskap och det var också här den begynnande industrialismen fick sitt fotfäste på den amerikanska kontinenten. Industrialismen ställde andra krav på sin arbetskraft än godsägarväldet. Eftersom en enskild industri inte själv framställde mat, kläder osv, utan ofta endast en produkt, som kanske dessutom inte var direkt användbar som ersättning till den arbetande, föredrog industrialisterna s k fri arbetskraft, dvs arbetskraft som avlönades med pengar. För dessa fick de själva anskaffa mat, kläder, bostad etc bäst fan de ville, utan att industriägaren hade något som helst ansvar för detta. Dessutom ville man ha en rörlig arbetskraft som kunde flyttas hit och dit allteftersom industrin växte till sig; gamla företag slogs ut eller lades ner av andra orsaker och nya kom till istället. Detta krävde också "fria arbetare" i den betydelsen att de formellt inte kunde ägas av en enskild person och därvid bindas vid ett speciellt område. Detta är de främsta orsakerna till att man i Nordstaterna inte tillät slaveriet.

Allteftersom industrialismen växte och krävde mer billig arbetskraft, växte också tankarna på att försöka förbjuda slaveriet i hela nationen, Alla humanitära bevekelsegrunder för slaveriets upphävande tror jag man i stort sett kan förvisa till avdelningen propaganda, vare sig den kom från präster, författare eller politiker. Därmed inte sagt att många av slaveriets motståndare uppriktigt trodde på denna propaganda, men den var inte den verkliga grundorsaken till slaveriets upphävande. Orsaken var helt enkelt samhällsutvecklingen och den teknologiska utvecklingen. Eller utvecklingen av produktivkrafterna, för att tala med Karl Marx.

Kolonisationen av västra Nordamerika ledde till att nya stater bildades som upptogs i USA. Frågan om slaveriets vara eller icke vara i de nya staterna ledde till motsättningar mellan Syd och Nord. 1850 hade motståndarna till slaveriet fått majoritet, i och med att Kalifornien blev slavfri delstat i Unionen. Motsättningarna hade länge funnits latent och import av nya slavar hade formellt
förbjudits redan 1808, men 1859 importerades faktiskt det största antalet slavar någonsin. Ett annat skäl till motsättningar mellan Syd och Nord var tullfrågan. Sydstaternas största inkomstkälla kom från export av bomull till den engelska textilindustrin. Därför hade man intresse av låga tullar. Industriägarna i Nordstaterna ville se sina produkter skyddade av höga tullar. Med valet av slaverimotståndaren Abraham Lincoln till president blev motsättningarna mellan Sydstaternas feodalism och Nordstaternas växande kapitalism akut och Sydstaterna lämnade Unionen och bildade Amerikas Konfedererade Stater. I april 1861 utbröt inbördeskriget. 1865 slutade det med Nordstaternas kapitalister som segrare över den föråldrade feodalismen. Slaveriet förbjöds i hela USA.

Åtskilda men lika

De stora plantagerna styckades upp och förvandlades till små och medelstora jordbruk. Lagarbetet försvann och därmed också work songs. Dessa fortlevde dock ett tag på järnvägsbyggen och ända in i våra dagar på de tidigare nämnda prison farms, som ju fortfarande drivs efter feodala principer. De svarta blev under kriget lovade ett par mulor och ett stycke land i samband med befrielsen. Detta löfte infriades aldrig. De svarta tog anställning som lönearbetare på de fåtaliga plantager som kunde fortleva efter slaveriets upphävande, eller inom stål- och oljeindustrin som dikesgrävare, järnvägsbyggare, timmerhuggare i terpentinlägren och andra tunga, smutsiga och dåligt betalda arbeten som de vita helst inte ville ha. Många blev share croppers, dvs de fick tillgång till dragdjur och redskap och fick utsäde av en storbonde mot att de gav honom en viss del av skörden, ofta en så stor del att de endast vid mycket goda år fick ett eget överskott att sälja. I regel fick de istället låna av storbonden om de behövde köpa t ex nya kläder. Denna skuld skulle de betala genom att ge storbonden en ännu större del av skörden. En maskerad form av slaveri med andra ord, som i något modifierad form lever kvar än idag i Sydstaterna.

Något tiotal år efter inbördeskriget hade de svarta hunnit upptäcka att de blivit lurade. Segregationen hade börjat genomföras. Enligt USA:s grundlagar var alla människor fria och lika. I Sydstaternas delstatslagar infördes finurliga paragrafer om "åtskilda men lika", som i praktiken innebar att man skar av möjligheterna för, de svarta att utnyttja politiska och sociala rättigheter. De svarta stängdes ute från de vitas USA socialt, ekonomiskt och kulturellt. De tvingades odla en egen kultur. En genuint amerikansk svart kultur uppstod. Den överväldigande majoriteten av de svarta var födda i USA och talade endast engelska. De skapade bl a egna skolor och en egen musik. I musiken var förebilderna vad som överlevt av slavmusiken. Inte work songs - plantagerna fanns inte längre och work songs var ingen underhållnings-musik, ingen musik för fritiden. De var en del i en viss bestämd typ av arbete, lagarbetet. De var egentligen ett arbetsredskap, jämförbart med en hacka eller kanske snarare med gaspedalen på en bil. Spirituals fanns naturligtvis kvar, men även här var det fråga om en musik som hade en specifik funktion: de tillhörde söndagarnas gudstjänster och var alltså inte underhållningsmusik i egentlig mening. I de svarta kyrkorna fortsatte spiritualen att utvecklas mot, den moderna gospeln - de vitas kyrkor fick de svarta inte besöka. Åtskilda men lika var parollen.

String bands och field hollers

Under slavtiden hade de svarta tagit upp en del av de vitas mus i k, främst ballader av b anglosaxisk typ. Nu började de som fria, stolta människor skapa egna ballader om sina egna hjältar och hjältinnor. Vid slutet av förra seklet föddes sånger som "Frankie and Johnny", "Ella Speed", eller balladen om rallaren John Henry som arbetade,ihjäl sig när han tävlade mot en maskin.
Ett mycket viktigt skäl till att de svarta kunde utbilda en egen livskraftig kultur först som fria människor och inte som slavar, är att de som fria arbetare fick en lön, som de kunde spendera på
t ex underhållning. En livskraftig musikkultur förutsätter att en del människor kan beredas möjlighet att åtminstone delvis försörja sig på sin konst. Slavarna hade: helt enkelt inte ekonomiska möjligheter att försörja egna underhållare eller konstnärer. Därför hade de heller ingen utvecklad kultur, vare sig inom musiken eller inom något annat område.

Som fria arbetare fick de dock denna möjlighet och blev därmed även intressanta såsom en potentiell marknad för vita affärsmäns produkter och naturligtvis även för de fåtaliga svarta affärsmän som började dyka upp. På 1890-talet började svarta kompositörers alster publiceras i notform och framförallt som pianorullar. I och med det självspelande pianot kom just pianokompositioner att bli oerhört populära och nya stilar utvecklades. Scott Joplin och en del andra svarta pianister skapade ragtimestilen. I .New Orleans började jazzen ta sina första stapplande steg som en svart utveckling av stadens traditionella marschmusik.

Den string band-musik som slavarna hade roat sig själva och sina herrar med på lördagskvällarna levde också kvar och.utvecklades. Det fanns också många vita string band - föregångare till1900-talets bluegrass och country & western. Ett av de första stringbands man känner namnet på var Razzy Dazzy Spasm Band och var verksamt på New Orleans gator någon gång på 1870-talet. Det bestod av vita ungdomar och man spelade delvis på hemgjorda instrument. Redan vid denna tid började dock de svarta banden utveckla en egen repertoar, skild från de vitas, då de inte längre var tvungna att spela de vitas musik för att roa sina herrar. De var ju istället utestängda från de vitas underhållningsställen genom Söderns segregations!agar. Denna svarta string band-repertoar levde delvis kvar långt in på 1900-talet. Memphis Jug Band som gjorde en rad skivinspelningar åren runt 1930, är ett bra exempel på detta.

Minstrel shows var små kringresande tältshower som framträdde för Sydstaternas svarta befolkning. De första uppstod redan på 1880-talet. Under de första decennierna av 1900-talet hade de stor betydelse för att föra ut de svarta artisternas konst till sin publik. Showerna presenterade i regel ett band, några sångare och sångerskor, komiker, och., dansare. Inga mikrofoner fanns. Främsta kravet på en sångare var en stark röst som hördes över bandet. Ida Cox, framstående bluessångerska, började uppträda i minstrel shows redan som 14-åring, dvs 1903.

På landsbygden kunde man inte längre höra arbetslagen stämma upp några work songs. Istället kunde man få höra en ensam svart jordbrukare stämma upp en sk field holler under sitt arbete. Kanske för att roa sig själv, få tiden att gå lite fortare, eller för att kalla på någon, människa eller boskap. El ler kanske för att meddela familjen därhemma att han snart tänkte komma hem, att det var dags att sätta på middagen. Man kan delvis jämföra funktionen av dessa field hollers med våra gamla svenska vall-låtar. Innehållet i en field holler kunde vara vad som helst som råkade dyka upp i jordbrukarens 1huvud. Något som bekymrade honom eller någon trevlig händelse han varit me-om eller, hoppades vara med om.

Dags för bluesen

1895 påstods Buddy Bolden i New Orleans ha improviserat någonting som benämndes en blues på sin kornett. Antagligen spelade han något slags field holler. 1903 såg W.C. Handy på järnvägsstationen i Tutweiler, Mississippi, en gitarrist som hade sitt instrument över knäna och spelade med en kniv, samtidigt som han sjöng "Goin' where the Southern cross the Dog", dvs han skulle bege sig till den plats där Southern Railways korsade Yazoo & Mississippi Valley Road - en mindre järnvägslinje.

Temat och melodin använde Handy ungefär tjugo år senare som grund för sin komposition "Yellow Dog Blues". Kring 1910-1915 skrevs det en hel del om amerikansk folkmusik i olika tidskrifter och då och då behandlades negrernas "knife songs". En del texter citerades tom och här återfinner vi bl a "Poor Boy" och en del andra textteman vi känner igen från bluesen. Beteckningen blues som namn på en speciell sorts musik eller sånger är dock ännu okänd. Beteckningen finns bara såsom benämning på en känsla av ensamhet och melankoli, "to have the blues".

Majoriteten av de svarta bodde fortfarande kvar i Södern vid denna tid. Kring sekelskiftet bodde 4/5 på landsbygden. Av återstoden bodde 3/4 i Sydstaternas städer. 1850 fanns det ca 300 svarta i Chicago. 1900 hade antalet tiodubblats. 1920 fanns där 109.000 svarta. Därav var över 90.000 födda i Södern. I synnerhet under krigsåren 1914-18 hade det skett en stor inflyttning, då immigrantstoppet ledde till en akut brist på arbetskraft inom industrin i norr. Denna omflyttning ledde till att städerna blev allt viktigare som kulturcentra för USA:s svarta befolkning under 1900-talet. Och det är först nu bluesen börjar växa fram som en självständig musik ur ballader och field hollers, med inspiration från spirituals, New Orleans' jazzmusik, pianisternas ragtime, med svaga reminiscenser av slavtidens work songs och med viss fortsatt kontakt med de vitas musik.

Den första sång med ordet blues i titeln spelades in 1920 med den unge varietésångerskan Clara Smith kompad av ett jazzband. Titeln var "Crazy Blues" och plattan blev en stor succé bland den svarta befolkningen. Några år senare, 1924, började man spela in mer lantliga, oftast manliga artister. Dessa var födda på 1800-talet och således betydligt äldre än Clara Smith och hennes gelikar och representerade ett tidigare stadium i bluesens utveckling. Den förste av dem, Papa Charlie Jackson, var förmodligen född före 1880. Man märker på dessa äldre artister att de spelar en musik som de antagligen själva varit med om att skapa. Deras föräldrar kan utan vidare ha varit den första generationen bluessångare.

Charlie Patton föddes 1885 och sjöng såväl ballader som religiösa sånger vid sidan av blues. Han kom från Mississippi och är av de äldsta sångarna den kanske "bluesigaste", vilket tillsammans med andra exempel leder oss till slutsatsen att Mississippi kan vara en av de stater där bluesen utvecklats först. Leadbelly, som ju också sjöng allt möjligt, föddes ungefär samtidigt. Banjoisten och jugbandledaren Gus Cannon var två år äldre. Även han höll sig med en mycket blandad repertoar.

Peg Leg Hovell kom från Atlanta, Georgia, och var född 1888. Han och andra artister från samma region har mycket starka drag av ballad även när de sjunger blues, vilket visar att bluesen utvecklades senare där än i Mississippi och Texas. Faktum är att de flesta av denna generation svarta folkliga artister egentligen var songsters, dvs balladsångare. Bluesen var ännu så ny att ingen specialiserat sig på den och sjöng uteslutande den sortens sånger. Det är först med artisterna födda strax före 1900 vi ser de första renodlade bluessångarna - och samtidigt de sista songsters. T ex Mance Lipscomb och John Hurt, båda födda runt 1895, är kvarlevor från ett tidigare stadium i de svarta amerikanernas musik.

Hur mötet mellan den nya bluesen och en annan äldre musiktradition, field hollern, kunde låta är Texas Alexander ett utmärkt exempel på. Field hollern sjöngs utan ackompanjemang och av en ensam person. Det ställdes inga krav på en bestämd ters-längd. Även harmoniföljden var fri. Balladen, det andra huvudelementet inom bluesen, sjöngs i regel till ackompanjemang av något instrument, ofta gitarr eller banjo. Den hade en fast vers- och stroflängd för varje låt, liksom en bestämd ackordföl jd. Vanligen innehöll den tre eller fyra ackord - precis som arvtagaren bluesen - och stroferna var ofta tolv eller åtta takter långa - precis som i blues. De svarta favoriserade septima-ackord framför de rena durackorden. Häri låg den främsta skillnaden mellan svarta och angloamerikanska ballader.

Texas Alexander sjöng en oregelbunden form av blues som låg field hollern mycket nära. Han ackompanjerade sig inte själv på något instrument. Renodlade bluesartister klarade inte av att kompa honom, inte heller balladsångare begrep sig på hans oregelbundna sång. Men ett fåtal gitarrister kunde spela allt från blues och ballader till jazz på sitt instrument. Som Lonnie Johnson. Eller Eddie Lang.

Förut nämndes Papa Charlie Jackson. Han var en songster som råkade bli den förste svarta folksångaren som hamnade på skiva. Detta hände som sagt 1924 och låten hette "Papa's Lawdy Lawdy Blues". Jackson spelade banjo, ett instrument som lär bygga på afrikansk förebild, men redan i slutet av 1800-talet hade den börjat ersättas av gitarren, som var ett mångsidigare instrument. Bluessångarna kom att föredra gitarren, då bluesen ofta byggdes upp som ett slags fråga-svar mönster med rötter i work songs. Den sjungna textraden motsvarade försångaren i arbetslaget, den påföljande gitarrfrasen motsvarade arbetarnas svars-sång. I synnerhet i Mississippi ville bluessångarna härma en människoröst med sitt kompinstrument och till det var gitarren med sina mjukare, längre toner lämpligare. Att spela med kniv, metallrör, en benbit eller en flaskhals var också en idealisk teknik för att uppnå en sådan effekt och denna teknik gav ett mer tillfredsställande resultat på gitarr än på banjo. En sak överförde bluesmännen dock från banjospelet: de många olika öppna stämningarna som är så vanliga bland bluesgitarrister - speciellt slidegitarrister - men som nästan aldrig används av gitarrister i andra musikformer. Att stämma sitt instrument till ett öppet ackord var sedan gammalt vanligt bland folkliga banjo-spelare, såväl svarta som vita.

HEREIN I PROTEST
Out of a continent
Into the bondage
Slavery exists

Out of, a reconstruction
Into the ghetto
Slavery exists

Out of, a prejudiced alienation
Into the integration
Slavery exists

Out of, an inequality
Into the democracy
Slavery exists.

Selena Crump
(Cleveland)

Källor:

Paul Oliver, The Story of the Blues, Meaning of the Blues, (BLues Fell This Morning)

Goodrich-Dixon, Blues & Gosple Records

Poemen är hämtade från Blacktown, USA, av Frank L. Keegan (Little, Brown and company, 1971).

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut