Avantgardejazzen och bluesen #169

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Avantgardejazz

Avantgardejazz, Free Form, Loft Jazz eller Modern Creative beskrivs ofta som en brytning med de populärmusikaliska rötterna och den dominerande mittfåran inom jazzen. Detta är naturligtvis sant så till vida att de musiker som slöt sig till denna musikrörelse var trötta på underhållningsbranschens begränsningar och liksom målande konstnärer kände sig instängda i brödarbeten som porträttmåleri och sköna landskapsskildringar.

Emellertid betydde reaktionen inte att man förkastade traditioner. Såsom de framfördes och bevarades höll de på att mögla. Det var dags att befria musiken. En musikalisk revolution även framvärkt av erfarenheter av segregationens öppna sår.

Nya grepp inom en specifik genre har alltid varit känsligt inom musiken så även inom jazzen. Frijazzen hade föga stöd hos traditionalisterna.

”…p snobs who condemned avant-garde jazz made comments that were not only uninformed and narrow minded but sometimes, their attacks on jazz´s ”new thing”…were even mean-spirited and hateful. Such bop-snobs loved to ridicule and mock the spirituality that characterized a lot of modal and avant-garde jazz: they treated it like a joke and a fad.” (Alex Henderson, AllMusicGuide to Jazz, sid 833).
The southern connection
Avantgardejazzen är liksom blues, soul och jazz skapad av svarta amerikanska musiker. De nämns sällan i blues-sammanhang men faktum är att flera av dem är födda i sydstaterna och använde sig av den sydstatskultur de fått med modersmjölken. Flera av dem kom också, senare i sin karriär, att spela in bluesalbum. Några av de vita musikerna med ursprung i landsorten har motsvarande kopplingar till countrymusiken. Såsom allmänt i musikhistorien har de svarta utövarna en lutning mot New Orleansgenrens kollektiva improvisationer, blues, soul och funk och de vita mot country och klassisk/konstmusik. Avantgardejazzen sprängde många av dessa gränser men höll sig, lika ofta, kvar i sina kulturella rötter och gav dem sina personliga tolkningar. Musiken hade struktur, men sin egen struktur.
Ornette Coleman (sax.) kom från Texas liksom Horace Tapscott (p), John Carter (kl), Prince Lasha (s, fl), Julius Hemphill (s), Jason Moran (p) och Glen Velez (perc.)
Herman ”Sun Ra” Blount (p) härstammar från Alabama. Sam Rivers (s, fl), Pharao Sanders (s) och Amina Claudine Myers (p) från Arkansas. Marion Brown (s) från Atlanta. Ed Blackwell (tr) och Alvin Batiste (cl) föddes i New Orleans. Från Louisiana kommer även Fred Anderson (s). James ”Blood” Ulmer (g) från South Carolina. Joe McPhee (trumpet, s) från Miami. Frank Lowe (s) från Memphis, Don Pullen (p) från Virginia, Frank Wright (s) och Cassandra Wilson (sång) från Mississippi.
Flera av avantgardemusikerna har startat traditionellt. Ornette Coleman, Frank Wright och Julius Hemphill började som R & B- musiker. Albert Aylers (s) karriär börjarde i marching bands och kyrkan.
McCoy Tyner (p) turnerade med Ike och Tina Turner efter sin session med John Coltrane. Sonny Simmons (s) spelade med Lowell Fulsom och Amos Milburn och är den enda freeformartisten vilken spelat in en platta på Arhoolie- Manhattan Ego, 1970. James ”Blood” Ulmer spelade med Big John Patton, Muhal Richard Abrams (p) med Ruth Brown, Kalaparush Maurice McIntyre (s) med JB Hutto och Little Milton, Henry Threadgill (s) med gospelsångaren Jo-Jo Morris, Amina Claudine Myers med Gene Ammons och Sonny Stitt. Don Pullen (p) ackompanjerade Big Maybell och Ruth Brown. Sonny Sharrock (g) var än gång doo-woopsångare. Byard Lancaster (s) spelade med Memphis Slim i Paris. Av de vita musikerna är det intressant att notera att Charlie Haden (b) sedan barnsben sjöng med sin familj The Haden Family på landsortsmarknader och väckelsemöten runt Shenandoah. Familjen var nära vänner med The Carter Family, med vilka de också jämfördes, och hade en egen radioshow. Eugene Chadbourne (banj, g) spelade pop och country på landsbygden och Kershavan Maslak (s) ingick i Motowns turnerande revy under sextiotalet. Roswell Rudd (tromb.) var dixiemusiker. Noteras bör också att Wayne Horvitz (keyboard) stora idol och influens är Otis Spann.
Befriad jazzmusik
Avantgardistiska tongångar och nyskapande grepp med jazzinslag kan spåras till Igor Stravinsky, Ragtime transcriptions for piano och Edgar Varése, Ionisation for 13 percussionists, redan på 20-talet. Lennie Tristano (p) slår i slutet på fyrtiotalet an en delvis annorlunda ton och inspirerar Warne Marsh och Lee Konitz vilka bägge var intresserade av alternativ improvisationsmusik. Jimmy Giuffrie (s, kl) skapar en, på femtiotalet, jazzbetonad konstmusik och Bud Powell (p) och Thelonius Monk (p) sätter, under samma tid, en ny prägel på bopen. Kanske även Art Blakeys ohämmade attacker på batteriet och Charles Mingus intensiva bas-spel varit en kraftfull språngbräda för unga innovatörer. Personligen, med avantgardemusikernas bakgrund i minnet, tror jag inte heller att Big Jay McNeelys, Frank ”Floorshow” Culley eller Sam ”The Man” Taylors ohämmade, knästående, frustanden gått freeformfolket förbi.
Musikhistoriker är dock nästan helt eniga om att de första free form-inspelningarna är Ornette Colmans Something Else ,1958 och The Shape Of Jazz To Come 1959 samt John Coltranes (s, fl) My Favoruite Things, 1960. Ohämmat blås och bas och trummor bröt sig loss från att huvudsakligen hålla rytmen.
Liksom bluesmusikerna, genom tiderna, vandrat norrut och gjorde gemensam sak med sina bröder och systrar i Chicago och New York gällde detta även för jazzens nyskapare. Trumpetaren Bill Dixon samlar 1964 fyrtio jazzrevolutionärer på The Cellar Manhattan Café i New York och revolutionen är i gång på allvar.
”Both white and black intellectuals got involved in the civil-rights movement, but their musical correlates were of a wildly different nature. The musical reaction of white intellectuals was the generation of folksingers such as Bob Dylan, emerging mainly from the Greenwich Village of New York. The musical reaction of black intellectuals was the generation of free jazzmusicans who reinterpreted Coltrane´s and Colemans innovations in a politicized context…White folksingers were preaching, focusing on words. Black free-jazz musicians were not using words at all, just extreme instrumental music.”
(Piero Scaruffi, Free Jazz, The Apostles, sid. 7, www.scaruffi.com).
Den politiska atmosfären freeformartisterna stod för väckte dock en politisk medvetenhet även hos delar av den vita publiken.
Vissa som Sam Rivers och Archie Shepp (s) nådde en bredare publik då de blandade upp free form med r&b och blues och Don Cherrys Mu-1969 blev med sitt närmande till, vad vi idag kallar, world music delvis uppmärksammad på den psykedeliska rockmarknaden. Andra var mer kompromisslösa och fick få lyssnare, som den universitetsutbildade Cecil Taylor (p). Samtidigt med Bill Dixons initiativ bildades i Chicago The Association for the Advancement of Creative Musicians, AACM, helt utanför det stela klubbsystemet. Svart musik skulle inte längre vara ghettots musik. Svart tradition blandades med europeiska avantgardistiska kammarinfluenser och tog sig helt nya uttryck. Mest spektakulära var Art Ensemble of Chicago med soul-blues-gospel-fantasten Lester Bowie (tr), tillika gift med soulsångerskan Fontella Bass, vilken också deltog i gruppens manifestationer av traditionell musik, New Orleans-pastischer och teater, allt i freejazzformat. En motsvarighet till AACM bildades i St Louise under namnet Black Artist Group med Julius Hemphill (s) som stark pådrivare.
Loft-jazz begreppet är kanske mest förknippat med New York. Det var nära nog omöjligt för de nya jazzmusikerna att bli anlitade av etablerade klubbar och man tvingades använda sig av övergivna byggnader, vindsvåningar och privata lägenheter för nå ut med sin musik, inte helt olik den tidiga discorörelsen. Längst köer lär det ha varit till The Environ, driven av pianisten John Fisher, vars huvudnummer var de mer etablerade Steve Lacy (s) och Arthur Blythe (s) men även tricksters som Peter Brötzman (s). The Brook i Chelsea drevs av skådespelerskan Meryl Streeps bror Harry och latinopianisten Frank Ferucci. Där kunde man bevittna shower där Charles Tyler (s) och Walada Leo Smith (trump.) improviserade till Harrys dansnummer. På Piano Magic spelade Frank Lowe , Olu Dara (tr) och Don Pullen och på La Mama hölls free-jazz-gudstjänster, på söndagarna, med saxofonisten Luther Thomas. Betalning för musikerna uteblev dock ofta och i Chicago användes begreppet ”Chic-gigs” då publiken på flera spelningar endast bestod av musikernas flickvänner varav en arbetade i dörren.
Free-jazzen som enhetlig, politisk rörelse kom av sig 1977. De politiska inslagen samt ovanan att närma sig kultur med delvis europeisk intellektuell kulturtradition medförde antagligen att musiken, i USA, inte fick den önskade breda uppslutningen.
”That it didn´t survive here in the states is, I think, partly because we tend to be very conservative politically. No real movement like that which began in the 60´s could really take root in this country”
(A dialogue with Archie Shepp, 1990 av Scott Cashman, www.archieshepp.net)
En anekdot som beskrivs i detta sammanhang lär ha varit när Sam Rivers och Stanley Crouch, 1977, ordnade varsin free-jazzfestival delvis med samma artister samma dag. Det hela slutade med att Rivers tilldelade Crouch en uppercut vilket sägs vara anledningen till att Crouch aldrig mer tyckte om free-jazz.
Lågan hålls levande
Musikformen började därefter förgrena sig än mer. Flera av de svarta avantgardisterna fick lärartjänster på universitet och konservatorier med säkrare inkomster medan scenerna fick ett större inslag av vita musiker. Nya svarta inspirationskällor blev Miles Davis (trump.) elektriska omvändning och James ”Blood” Ulmers ambition att erövra jazz-rocken från de vita vilket 1975 fick sitt genombrott i Ornette Colemans jazz-funkexperimentella grupp Prime Time. I Chicago håller Fred Andersson dock den revolutionära lågan vid liv på klubben The Velvet Lounge, vilken han öppnar 1982. Trumslagaren Michael Zerang ser till återväxten och på 90-talet finns klubbarna The Empty Bottle och Lunar Cabaret i Chicago och The Knitting Factory i New York som spännande mötesplatser.
På 90-talet får den moderna kreativa musiken se mer av kommersiella framgångar tack var det NewYork-baserade M-Base Collective med främst saxofonisterna Steve Coleman och Greg Osby och sångerska Cassandra Wilson vilka framförde free-funk. I Chicago blandar gruppen Tortoise rock och free-jazz och blir upphov till begreppet post-rock. I LA håller unge vite gitaristen Nels Cline öppet hus för free-jazzimprovisationer på The Alligator Lounge och blir upphov till en relativt blomstrande alternativscen.
Men ekonomin kom även att spela en roll för den nya generationen.
”The dot com industry caused much chaos for Bay Area musicians. Greedy or just plain practical landlords felt no shame at kicking musicians into the street if there was a potential to triple the rent by bringing in a computor company”
(Eugene Chadbourne-West Coast Jazz, AllMusicGuide to Jazz sid. 1118).
The Coastal Jazz and Blues Society fick också känna av den ekonomiska realiteten. Som arrangör av en av världens största jazzfestivaler i Vancouver gav de stort utrymme åt free jazz. De var dock, till stor del, sponsrade av tobaksindustrin och ny anti-tobakslagstiftning tog bort delar av den möjligheten vilket betyder att man måste förlita sig på intäkter från mer publikdragande artister.
”..somebody has forgotten about the West Coast jazz scene and all those cool boppers smoking cigarettes”
(Chadbourne sid. 1119).
Det närmaste man kommer nyskapande svart musik efter sjuttiotalet är rapen. En sorts motsvarighet till den vita punkvågen vad gäller enkelheten att utöva musiken vilket därmed åstadkommer mängder av utövare långt utanför etablerade musikkretsar. Men rap är inget avantgarde och blir sällan anarkistiskt frisläppt eller har någon uttalad konstnärlig agenda. Den har egentligen inte heller några intellektuellt inriktade ledare vilka kan föra musiken längre ut än topplistorna.
”I question, not the validity of rapping, but it´s limitations. It is primarily designed for commercial consumption, interests, popular tastes, though the people who do it accept willingly that they are accomplices to their own exploitation…So, rap, though it comes to us in much that is commendable, it also has many built-in limitations, some of which I would consider even racist or chauvinistic because these youngsters are never encouraged to go outside what sells”
(Archie Shepp, www.archieshepp.net)
Music is stronger than politics
Musiker utanför free-jazz kollektivet, men som naturligtvis måste nämnas i dessa sammanhang, är de bluesbaserade avantgardisterna Jimi Hendrix (g) , Captain Beefheart (s, munspel, sång) och Don ”Sugarcane” Harris (fiol, sång)”. Samtliga gjorde epokgörande improvisationsmusik vilka låg långt utanför de gängse underhållningsramarna, men slog an hos rockpubliken.
”…there was the ultimate identity test: the music industry, which was in turn the creator and a reflection of the audience. It was the record industry that labeled music. Jimi Hendrix was a ”rock” musician because it was labeled ”rock” by his record label. He had been labeled “jazz” he would have still been a revolutionary musician, but of a completely different kind: a hard-rocking jazz musician, instead of a improvising rock musician. An artist who recorded for a company specializing in jazz was a “jazz” artist. Many artists might as well recorded for rock or blues or classical companies…It was the loop from the industry to the audience back to the industry that was, ultimately, responsible for the consolidation of musical genres.
(Scaruffi, A History of Jazz Music, sid 5)
Hendrix är ett högst intressant musikaliskt exempel. Han var, under en tid, en av världens högst betalda livemusiker, kategoriserad som rock och eftersom rock var att betrakta som vit drabbades han därmed av den svarta befolkningens kulturella preferenser. Han uttryckte-
”Music is stronger than politics. I feel sorry for the minorities, but I don´t feel part of one…
(Record Collector, nr. 380, sid. 55).
Detta var, naturligtvis, politiskt inkorrekt och fick till följd att Black Panthers kallade honom en kokosnöt, svart på utsidan men vit på insidan. Att han samtidigt menade att han både ville återvända till bluesen och, tillsammans med Miles Davis, ville uppfinna en ny typ av jazz gavs ringa uppmärksamhet. Samarbetet med Davis var långt framskridet men föll på Davis skyhöga ekonomiska krav för inspelning. Ett jazz-blues fusion-album med Gil Evans (p) blev heller aldrig av på grund av Hendrix tidiga död. Evans fick ge ut ett album med Hendrixmusik på egen hand. Hendrix utforskande av Sun Ras musik är närmast okänt i bredare kretsar.
Hendrix betraktades som ointressant, han var till och med relativt okänd, hos majoriteten av svarta musiklyssnare och hans musik spelades aldrig på svart R&B-radio. Därför bestämdes att Hendrix, mot slutet av sitt liv, skulle göra en spelning i Harlem. Hendrix själv var förhoppningfull,
”Sometimes when I come up here, people say, ´He plays white rock for white people, what´s he doing here?´Well, I want to show them that music is universal-that there is no white rock or black rock…besides I used to play up here myself at Small`s”
(Record Collector, nr. 380, sid. 56).
Femtusen personer hade slutit upp för att först se Sam and Dave, Maxine Brown, JD Bryant och Big Maybelle. När Hendrix klev på scenen hade bara några hundra stannat kvar. Några av dem häcklade Hendrix och kastade ägg.
Detta är musiklivets realiteter. Man skall tydligen hålla sig på sin kant. Det gjorde inte Hendrix och definitivt inte Free-form-folket.
Kilar av hopp
Avangardets gärning är att de dels skapar något nytt men också tar fram existerande traditioner och genres själ, dess ursprung. De var, och är, inställda på att engagera sina lyssnare. Ge dem bestående upplevelser bortom, vad de ansåg, den ytliga underhållningen. Där underhållningsindustrin söver vill avantgardisterna väcka, spränga bojorna som kjättjar kreativiteten, slå in kilar av hopp i den mekaniska vardagslunken och hindra oss från att somna om. Man sliter, helt enkelt, av oss den blöta, om än varma mainstreamfilten.
Då freeformartisterna presenterar blues kan grunden vara takten men lika mycket betonas desperationen, förtvivlan och revanschlustan i årtionden av shouting, howling, groaning och honkin´. Budskapet tar över där takten inte längre räcker till. Komedi och teatrala excesser är heller inte främmande. Genrepoliser må ha svårt att orientera sig (många har ju till och med svårt att acceptera att Lemmy hävdar att Motorhead är ett bluesband) men freeformartisterna spelar blues så putsen lossnar från väggarna och hjärtat studsar i bröstkorgen.
Låt oss se vad freeform-innovatörerna åstadkom, och åstadkommer, i form av blues från de absolut yttersta gränserna till det mer traditionella. Jag ger några skivförslag.
Brobyggare
Mitt förslag att börja botaniserandet i avantgardet är med The Lennie Tristano Quintet, Live In Toronto, 1952 med, förutom, den mästerlige, Tristano på piano, Warne Marsh (t-s), Lee Konitz (a-s), Peter Ind (b) och Al Levitt (trummor). Med cool jazzen som grund tar kvintetten oss med i improvisationer en bit utanför de, för tiden, gängse jazznormerna och ger en god vink om vad som komma skall.
Kanske är ändå föregångarna, pionjärerna djärvast. Coltrane och Ayler. Dels därför att de är först med ett så skoningslöst uttryck dels därför att man så tydligt hör den desperata viljan till fred och försoning. En religiös musik där såväl Coltrane som Ayler söker sig in din själ. Bluesen fanns där. Archie Shepp har sagt att han gärna spelade med Coltranes vapendragare Elvin Jones och McCoy Tyner därför att de har en grundläggande förståelse för bluesen.
När Ayler ger ut New Grass 1968, med elektrifierat band, anses det av vissa vara en kommersiell flirt, Aylers “sell-out”. Ett begrepp använt av genrepuritaner när en artist vill pröva nya grepp. Men New Grass är ännu en spirituell skiva från Ayler. ”We must restore universal harmony! Woh! Woh! Unto the false prophet…” Denna gång håller sig dock rytmsektionen inom ramarna medan Ayler ensam får ta ut svängarna rejält. New Grass är en utmärkt brobyggare mellan freejazz och freefunk.
En god introduktion till Sun Ra från femtiotalet och framåt är samlingsskivan Greatest Hits, Easy Listening for Intergalactic Travel, 2000. De tidiga inspelningarna är inte direkt avantgardistiska men sticker tydligt ut från sin tids mainstream. Det är svårt att sitta still och Ra tar oss med till annan dimension men så var han ju också född på Saturnus.
Den avantgardistiska bop-bluesens bästa representanter är nog Prince Lasha (vilkens få skivor är svåra att få tag på och jag har sett priser på upp mot 1000 kronor för en platta) och Sonny Simmons. Att rekommendera är också Michelle Rosewomens Guardian Of Light , 2000. En liveinspelning från Sweet Basils med rötter i Rosewomens M-base-engagemang. Bop, en aning stride och pumpande akustisk funk.
Free-form i grundarnas anda
Avantgardejazzen utvecklas till en egen freeformestetik som antingen väller ut och attackerar sin publik, en plågsam frigörelse, eller med ett lågmält konverserande med tysta partier och pauser. Ett analytiskt och intellektuellt allvar. Men lika gärna självdistanserat burleskt och komiskt som jazzmusikens ”tricksters”, det vill säga som någon som är med i gudaskaran, respekterar den och respekteras men spelar en närmast blasfemisk roll.
Köp Fred Andersons Dark Night/Live In Verona, 1979. Andersons mystika berättande och basisten Steven Palmores ritualistiska upprepningar ger ett filmiskt helhetsintryck. En mörk bop utan intentioner att bryta ljudvallen.
Archie Shepp fortsatte brobyggandet mellan jazz och funk, efter Ayler, med gettots estetik och marxistisk 68-aggresivitet. Lyssna på Blasé, 1969 rå blues med Chicago Beauchamps och Julio Fins munspel , sentimental psalmsång och saxofonaggitation.
Exempel på mer samtida avantgarde får man på Third Stone From The Sun, 1993, där flöjtisten Robert Dick presenterar märkliga utflykter i det okända lite i stil med Popul Vuh, spöklika stråksektioner, laidback jazz-blues och två flöjthyllningar till Hendrix Purple Haze (solo) och Voodoo Child.
John Zorns Spillane, 1987, är en mästerlig storstadssymfoni. Kompromisslös och hårdkokt som deckarförfattaren verket döpts efter. Kvinnoskrik, mörka Mike Hammer-citat, Hitchcockstråkar, hård kakafonisk rock, honky-tonksaxar, cool jazz och bluespower med The Iceman Albert Collins och organisten Big John Patton.
Trumpetaren Steven Bernsteins band Sex Mob blev framröstat som New Yorks bästa band år 2000. Utan repetitioner och låtlista (liksom Greatful Dead) blev man kända genom att jamma, vecka efter vecka, på The Knitting Factory till stort publikjubel, ”the only rule being that the song had to have such a strong melody that it could withstand serious deconstruction.” (www.allmusic.com) På debutalbumet Din Of Inequity, 1998, pendlar man friskt mellan Ellingtons Come Sunday, Macarena, House Of The Rising Sun och James Bond-teman. En läcker jazz och bluesbaserad hotch-potch.
Free Form Funk
Avantgardistisk funk lutar sig mot tung funk och hård rock. Gärna med fet orgel för att excellera i freeformsolon. Vissa artister, som Elliot Sharpe, har förmågan att fånga en sorts filmisk David Lynch-stämmning. En specifik rootrock och skräckfilmsmix. Välj Do The Dont, 2008, för en stökig urladdning bluesrock.
Tidiga pärlor är Pharoha Sanders Black Unity,1971, och Joe McPhees Nation Time med långa, politiskt färgade stycken utan minsta dödpunkt.
En bra sammanfattning av freeform-funkgenren är Funky Donkey Vol 1And 2, sjuttiotal, med musikgerillan Human Arts Ensemble och altsaxofonisten och predikanten Luther Thomas. Härligt långa jam (+20 minuter) med hård freeform och svettiga groove i stil med tidiga Kool and the Gang. Thomas predikande och snuskblues har även uttryckts i en sorts hillbillie-avantgarde tillsammans med Eugene Chadbourne och hans banjo i några särdeles egenartade konserter. Klipp finns på nätet.
En alldeles särskild tung ljudmatta av bergsprängarbasgångar, extatiskt trummande , amfetaminöverdoserad saxofon och ”Hendrix-goes-Ayler”-gitarr presenteras av Last Exit. Bill Laswell, Ronald Shannon Jackson, Peter Brötzman och Sonny Sharrock. Någonstans i bottenplattan på detta freeform-metalbygge skönjer man bluesen hos, exempelvis, låtar som Ma Rainey och Blind Willie. Lyssna på vilken av deras skivor som helst, alla är lika bra, men man måste ha ett särdeles starkt hjärta för att klara av denna berg-och-dalbanetur med full gas, osmorda bromsskivor och halsbrytande loopar. Gruppen drog stor publik bestående av såväl heavy metal-fans som europeiska freeform-intellektuella. En liknande publiksammansättning sågs senast för ett par månader sedan på Peter Brötzmans Chicago Ten på ett knökfullt Fasching.
Respekt för traditionen
En av grundarna till avantgardefunken är James Blood Ulmer vilken de senaste åren blivit en soloartist. En man med gitarr. En traditionell sådan med en akustisk bluesrepertoar, dock ingen songster. Vare sig det är frågan om covers eller nyskrivet material är det Ulmers närvaro i nuet som gör skivorna speciella. En personlig styrka att jämföra med Johnny Cash sista inspelningar. Melodierna lyfts till en högre nivå utan att man riktigt förstår varför. Birthright, 2005, måste vara en av 2000-talets bästa akustiska bluesplattor hittills.
Till Ulmers skara har även trumpetaren Olu Dara sällat sig. In The World: From Natchez To New York, 1998. Modernt närmande till vad man brukar kalla country-blues. Gitarren är bärande men Dara tar även fram kornetten och lyfter skivan ytterligare med en elegant soul-touch.
Nästan helt traditionell är Amina Claudine Meyers Bessie Smith-skiva Salutes Bessie Smith, 1980. Lågmäld bas och trummor tillsammans med Meyers piano ger oss en respektfull hyllning till svunna tider men där Meyers själfulla röst lotsar budskapet in i moderna tider.
Väl värd pengarna är också Frank Zappas Burnt Weenie Sandwich, 1970, där Sugar Cane Harris får fria händer att tänja på bluesens gränser på större delen av sidan 2 i numret Little House I Used To Live In.
Roots-experimentalister
Gitaristerna Charlie Hunter och Bill Frisell skulle jag vilja kalla rootsexperimentalister. Instrumentalt men ändå med tydligt berättande. Jag brukar hävda att möjligheterna till musikalisk nydaning , liksom en oljekälla, sinade i början av åttiotalet. Men frågan är om inte Hunter och Frisell i sina arrangemang presterar något högst personligt. Gamla standards blir som nya melodier med andra innebörder och/eller förstärkta känslor.
Charlie Hunter-Bobby Prevites Come In Red Dog, This Is Tango Leader. 2003, är en duo-cd med Hunter på åttasträngad gitarr och Previte på elektroniska trummor och diverse samples. Previte är en av de få vilken lyckas få en varm, icke-mekanisk, ton i electronica och Hunters spöklika sound får de åtta strängarna att såväl spela gitarrmelodin som basakompanjemanget. Om southern soul är nutidens folkliga blues är Hunter andra sidan av myntet av nutida blues. Avkopplande funky och en sorts intelligent roots-lounge
På den andra sedan av myntet får även Bill Frisell plats. East/West, 2005, är inspelad på Village Vanguard och Yoshis med sättningen gitarr, bas, trummor. Jazzkryddad blues och country i långsamma, hjärtskärande arrangemang. I Heard It Through The Grapevine, Shenandoah, A Hard Rain’s A-gonna Fall, Goodnight Irene, People och Crazy har faktiskt aldrig låtit vackrare.
Back to basics
Låt oss till sist gå in för landning i folkliga melodier och lantlig ro och Charlie Haden. Hadens bakgrund har nämnts ovan, från hillbillie till det mest revolutionerande avantgarde. Med sin nuvarande familj har Haden återskapat sin barndoms toner på Ramblin’ Boy, 2008. Haden kan verkligen locka fram det oemotståndeligt vackra och psalmskivan Steal Away, 1994, med Hank Jones lämnar inget öga torrt.
Om denna artikel haft med en CD med musikexempel skulle den ha avslutats med bluesen Elvins Guitar Blues, 1968, med, tro det eller ej, Elvin Jones på akustisk gitarr. Avantgardejazz + Blues = Sant
-Peter Nyström

Avantgardejazz, Free Form, Loft Jazz eller Modern Creative beskrivs ofta som en brytning med de populärmusikaliska rötterna och den dominerande mittfåran inom jazzen. Detta är naturligtvis sant så till vida att de musiker som slöt sig till denna musikrörelse var trötta på underhållningsbranschens begränsningar och liksom målande konstnärer kände sig instängda i brödarbeten som porträttmåleri och sköna landskapsskildringar. Emellertid betydde reaktionen inte att man förkastade traditioner. Såsom de framfördes och bevarades höll de på att mögla. Det var dags att befria musiken. En musikalisk revolution även framvärkt av erfarenheter av segregationens öppna sår.

Nya grepp inom en specifik genre har alltid varit känsligt inom musiken så även inom jazzen. Frijazzen hade föga stöd hos traditionalisterna.

”…bop snobs who condemned avant-garde jazz made comments that were not only uninformed and narrow minded but sometimes, their attacks on jazz´s ”new thing”…were even mean-spirited and hateful. Such bop-snobs loved to ridicule and mock the spirituality that characterized a lot of modal and avant-garde jazz: they treated it like a joke and a fad.”
(Alex Henderson, AllMusicGuide to Jazz, sid 833).

The southern connection

Avantgardejazzen är liksom blues, soul och jazz skapad av svarta amerikanska musiker. De nämns sällan i blues-sammanhang men faktum är att flera av dem är födda i sydstaterna och använde sig av den sydstatskultur de fått med modersmjölken. Flera av dem kom också, senare i sin karriär, att spela in bluesalbum. Några av de vita musikerna med ursprung i landsorten har motsvarande kopplingar till countrymusiken. Såsom allmänt i musikhistorien har de svarta utövarna en lutning mot New Orleansgenrens kollektiva improvisationer, blues, soul och funk och de vita mot country och klassisk/konstmusik. Avantgardejazzen sprängde många av dessa gränser men höll sig, lika ofta, kvar i sina kulturella rötter och gav dem sina personliga tolkningar. Musiken hade struktur, men sin egen struktur.

Ornette Coleman (sax.) kom från Texas liksom Horace Tapscott (p), John Carter (kl), Prince Lasha (s, fl), Julius Hemphill (s), Jason Moran (p) och Glen Velez (perc.)

Herman ”Sun Ra” Blount (p) härstammar från Alabama. Sam Rivers (s, fl), Pharao Sanders (s) och Amina Claudine Myers (p) från Arkansas. Marion Brown (s) från Atlanta. Ed Blackwell (tr) och Alvin Batiste (cl) föddes i New Orleans. Från Louisiana kommer även Fred Anderson (s). James ”Blood” Ulmer (g) från South Carolina. Joe McPhee (trumpet, s) från Miami. Frank Lowe (s) från Memphis, Don Pullen (p) från Virginia, Frank Wright (s) och Cassandra Wilson (sång) från Mississippi.

Flera av avantgardemusikerna har startat traditionellt. Ornette Coleman, Frank Wright och Julius Hemphill började som R & B- musiker. Albert Aylers (s) karriär börjarde i marching bands och kyrkan.

McCoy Tyner (p) turnerade med Ike och Tina Turner efter sin session med John Coltrane. Sonny Simmons (s) spelade med Lowell Fulsom och Amos Milburn och är den enda freeformartisten vilken spelat in en platta på Arhoolie- Manhattan Ego, 1970. James ”Blood” Ulmer spelade med Big John Patton, Muhal Richard Abrams (p) med Ruth Brown, Kalaparush Maurice McIntyre (s) med JB Hutto och Little Milton, Henry Threadgill (s) med gospelsångaren Jo-Jo Morris, Amina Claudine Myers med Gene Ammons och Sonny Stitt. Don Pullen (p) ackompanjerade Big Maybell och Ruth Brown. Sonny Sharrock (g) var än gång doo-woopsångare. Byard Lancaster (s) spelade med Memphis Slim i Paris. Av de vita musikerna är det intressant att notera att Charlie Haden (b) sedan barnsben sjöng med sin familj The Haden Family på landsortsmarknader och väckelsemöten runt Shenandoah. Familjen var nära vänner med The Carter Family, med vilka de också jämfördes, och hade en egen radioshow. Eugene Chadbourne (banj, g) spelade pop och country på landsbygden och Kershavan Maslak (s) ingick i Motowns turnerande revy under sextiotalet. Roswell Rudd (tromb.) var dixiemusiker. Noteras bör också att Wayne Horvitz (keyboard) stora idol och influens är Otis Spann.

Befriad jazzmusik

Avantgardistiska tongångar och nyskapande grepp med jazzinslag kan spåras till Igor Stravinsky, Ragtime transcriptions for piano och Edgar Varése, Ionisation for 13 percussionists, redan på 20-talet. Lennie Tristano (p) slår i slutet på fyrtiotalet an en delvis annorlunda ton och inspirerar Warne Marsh och Lee Konitz vilka bägge var intresserade av alternativ improvisationsmusik. Jimmy Giuffrie (s, kl) skapar en, på femtiotalet, jazzbetonad konstmusik och Bud Powell (p) och Thelonius Monk (p) sätter, under samma tid, en ny prägel på bopen. Kanske även Art Blakeys ohämmade attacker på batteriet och Charles Mingus intensiva bas-spel varit en kraftfull språngbräda för unga innovatörer. Personligen, med avantgardemusikernas bakgrund i minnet, tror jag inte heller att Big Jay McNeelys, Frank ”Floorshow” Culley eller Sam ”The Man” Taylors ohämmade, knästående, frustanden gått freeformfolket förbi.

Musikhistoriker är dock nästan helt eniga om att de första free form-inspelningarna är Ornette Colmans Something Else ,1958 och The Shape Of Jazz To Come 1959 samt John Coltranes (s, fl) My Favoruite Things, 1960. Ohämmat blås och bas och trummor bröt sig loss från att huvudsakligen hålla rytmen.

Liksom bluesmusikerna, genom tiderna, vandrat norrut och gjorde gemensam sak med sina bröder och systrar i Chicago och New York gällde detta även för jazzens nyskapare. Trumpetaren Bill Dixon samlar 1964 fyrtio jazzrevolutionärer på The Cellar Manhattan Café i New York och revolutionen är i gång på allvar.

”Both white and black intellectuals got involved in the civil-rights movement, but their musical correlates were of a wildly different nature. The musical reaction of white intellectuals was the generation of folksingers such as Bob Dylan, emerging mainly from the Greenwich Village of New York. The musical reaction of black intellectuals was the generation of free jazzmusicans who reinterpreted Coltrane´s and Colemans innovations in a politicized context…White folksingers were preaching, focusing on words. Black free-jazz musicians were not using words at all, just extreme instrumental music.”
(Piero Scaruffi, Free Jazz, The Apostles, sid. 7, www.scaruffi.com).

Den politiska atmosfären freeformartisterna stod för väckte dock en politisk medvetenhet även hos delar av den vita publiken.

avantgarde shepp avantgarde

Vissa som Sam Rivers och Archie Shepp (s) nådde en bredare publik då de blandade upp free form med r&b och blues och Don Cherrys Mu-1969 blev med sitt närmande till, vad vi idag kallar, world music delvis uppmärksammad på den psykedeliska rockmarknaden. Andra var mer kompromisslösa och fick få lyssnare, som den universitetsutbildade Cecil Taylor (p). Samtidigt med Bill Dixons initiativ bildades i Chicago The Association for the Advancement of Creative Musicians, AACM, helt utanför det stela klubbsystemet. Svart musik skulle inte längre vara ghettots musik. Svart tradition blandades med europeiska avantgardistiska kammarinfluenser och tog sig helt nya uttryck. Mest spektakulära var Art Ensemble of Chicago med soul-blues-gospel-fantasten Lester Bowie (tr), tillika gift med soulsångerskan Fontella Bass, vilken också deltog i gruppens manifestationer av traditionell musik, New Orleans-pastischer och teater, allt i freejazzformat. En motsvarighet till AACM bildades i St Louise under namnet Black Artist Group med Julius Hemphill (s) som stark pådrivare.

Loft-jazz begreppet är kanske mest förknippat med New York. Det var nära nog omöjligt för de nya jazzmusikerna att bli anlitade av etablerade klubbar och man tvingades använda sig av övergivna byggnader, vindsvåningar och privata lägenheter för nå ut med sin musik, inte helt olik den tidiga discorörelsen. Längst köer lär det ha varit till The Environ, driven av pianisten John Fisher, vars huvudnummer var de mer etablerade Steve Lacy (s) och Arthur Blythe (s) men även tricksters som Peter Brötzman (s). The Brook i Chelsea drevs av skådespelerskan Meryl Streeps bror Harry och latinopianisten Frank Ferucci. Där kunde man bevittna shower där Charles Tyler (s) och Walada Leo Smith (trump.) improviserade till Harrys dansnummer. På Piano Magic spelade Frank Lowe , Olu Dara (tr) och Don Pullen och på La Mama hölls free-jazz-gudstjänster, på söndagarna, med saxofonisten Luther Thomas. Betalning för musikerna uteblev dock ofta och i Chicago användes begreppet ”Chic-gigs” då publiken på flera spelningar endast bestod av musikernas flickvänner varav en arbetade i dörren.

Free-jazzen som enhetlig, politisk rörelse kom av sig 1977. De politiska inslagen samt ovanan att närma sig kultur med delvis europeisk intellektuell kulturtradition medförde antagligen att musiken, i USA, inte fick den önskade breda uppslutningen.

”That it didn´t survive here in the states is, I think, partly because we tend to be very conservative politically. No real movement like that which began in the 60´s could really take root in this country”
(A dialogue with Archie Shepp, 1990 av Scott Cashman, www.archieshepp.net)

En anekdot som beskrivs i detta sammanhang lär ha varit när Sam Rivers och Stanley Crouch, 1977, ordnade varsin free-jazzfestival delvis med samma artister samma dag. Det hela slutade med att Rivers tilldelade Crouch en uppercut vilket sägs vara anledningen till att Crouch aldrig mer tyckte om free-jazz.

Lågan hålls levande

Musikformen började därefter förgrena sig än mer. Flera av de svarta avantgardisterna fick lärartjänster på universitet och konservatorier med säkrare inkomster medan scenerna fick ett större inslag av vita musiker. Nya svarta inspirationskällor blev Miles Davis (trump.) elektriska omvändning och James ”Blood” Ulmers ambition att erövra jazz-rocken från de vita vilket 1975 fick sitt genombrott i Ornette Colemans jazz-funkexperimentella grupp Prime Time. I Chicago håller Fred Andersson dock den revolutionära lågan vid liv på klubben The Velvet Lounge, vilken han öppnar 1982. Trumslagaren Michael Zerang ser till återväxten och på 90-talet finns klubbarna The Empty Bottle och Lunar Cabaret i Chicago och The Knitting Factory i New York som spännande mötesplatser.

På 90-talet får den moderna kreativa musiken se mer av kommersiella framgångar tack var det NewYork-baserade M-Base Collective med främst saxofonisterna Steve Coleman och Greg Osby och sångerska Cassandra Wilson vilka framförde free-funk. I Chicago blandar gruppen Tortoise rock och free-jazz och blir upphov till begreppet post-rock. I LA håller unge vite gitaristen Nels Cline öppet hus för free-jazzimprovisationer på The Alligator Lounge och blir upphov till en relativt blomstrande alternativscen.

Men ekonomin kom även att spela en roll för den nya generationen.

”The dot com industry caused much chaos for Bay Area musicians. Greedy or just plain practical landlords felt no shame at kicking musicians into the street if there was a potential to triple the rent by bringing in a computor company”
(Eugene Chadbourne-West Coast Jazz, AllMusicGuide to Jazz sid. 1118).

The Coastal Jazz and Blues Society fick också känna av den ekonomiska realiteten. Som arrangör av en av världens största jazzfestivaler i Vancouver gav de stort utrymme åt free jazz. De var dock, till stor del, sponsrade av tobaksindustrin och ny anti-tobakslagstiftning tog bort delar av den möjligheten vilket betyder att man måste förlita sig på intäkter från mer publikdragande artister.

”..somebody has forgotten about the West Coast jazz scene and all those cool boppers smoking cigarettes”
(Chadbourne sid. 1119).

Det närmaste man kommer nyskapande svart musik efter sjuttiotalet är rapen. En sorts motsvarighet till den vita punkvågen vad gäller enkelheten att utöva musiken vilket därmed åstadkommer mängder av utövare långt utanför etablerade musikkretsar. Men rap är inget avantgarde och blir sällan anarkistiskt frisläppt eller har någon uttalad konstnärlig agenda. Den har egentligen inte heller några intellektuellt inriktade ledare vilka kan föra musiken längre ut än topplistorna.

”I question, not the validity of rapping, but it´s limitations. It is primarily designed for commercial consumption, interests, popular tastes, though the people who do it accept willingly that they are accomplices to their own exploitation…So, rap, though it comes to us in much that is commendable, it also has many built-in limitations, some of which I would consider even racist or chauvinistic because these youngsters are never encouraged to go outside what sells”
(Archie Shepp, www.archieshepp.net)

Music is stronger than politics

Musiker utanför free-jazz kollektivet, men som naturligtvis måste nämnas i dessa sammanhang, är de bluesbaserade avantgardisterna Jimi Hendrix (g) , Captain Beefheart (s, munspel, sång) och Don ”Sugarcane” Harris (fiol, sång)”. Samtliga gjorde epokgörande improvisationsmusik vilka låg långt utanför de gängse underhållningsramarna, men slog an hos rockpubliken.

”…there was the ultimate identity test: the music industry, which was in turn the creator and a reflection of the audience. It was the record industry that labeled music. Jimi Hendrix was a ”rock” musician because it was labeled ”rock” by his record label. He had been labeled “jazz” he would have still been a revolutionary musician, but of a completely different kind: a hard-rocking jazz musician, instead of a improvising rock musician. An artist who recorded for a company specializing in jazz was a “jazz” artist. Many artists might as well recorded for rock or blues or classical companies…It was the loop from the industry to the audience back to the industry that was, ultimately, responsible for the consolidation of musical genres. (Scaruffi, A History of Jazz Music, sid 5)

Hendrix är ett högst intressant musikaliskt exempel. Han var, under en tid, en av världens högst betalda livemusiker, kategoriserad som rock och eftersom rock var att betrakta som vit drabbades han därmed av den svarta befolkningens kulturella preferenser. Han uttryckte-

”Music is stronger than politics. I feel sorry for the minorities, but I don´t feel part of one…
(Record Collector, nr. 380, sid. 55).

Detta var, naturligtvis, politiskt inkorrekt och fick till följd att Black Panthers kallade honom en kokosnöt, svart på utsidan men vit på insidan. Att han samtidigt menade att han både ville återvända till bluesen och, tillsammans med Miles Davis, ville uppfinna en ny typ av jazz gavs ringa uppmärksamhet. Samarbetet med Davis var långt framskridet men föll på Davis skyhöga ekonomiska krav för inspelning. Ett jazz-blues fusion-album med Gil Evans (p) blev heller aldrig av på grund av Hendrix tidiga död. Evans fick ge ut ett album med Hendrixmusik på egen hand. Hendrix utforskande av Sun Ras musik är närmast okänt i bredare kretsar.

Hendrix betraktades som ointressant, han var till och med relativt okänd, hos majoriteten av svarta musiklyssnare och hans musik spelades aldrig på svart R&B-radio. Därför bestämdes att Hendrix, mot slutet av sitt liv, skulle göra en spelning i Harlem. Hendrix själv var förhoppningfull,

”Sometimes when I come up here, people say, ´He plays white rock for white people, what´s he doing here?´Well, I want to show them that music is universal-that there is no white rock or black rock…besides I used to play up here myself at Small`s” (Record Collector, nr. 380, sid. 56).

Femtusen personer hade slutit upp för att först se Sam and Dave, Maxine Brown, JD Bryant och Big Maybelle. När Hendrix klev på scenen hade bara några hundra stannat kvar. Några av dem häcklade Hendrix och kastade ägg.

Detta är musiklivets realiteter. Man skall tydligen hålla sig på sin kant. Det gjorde inte Hendrix och definitivt inte Free-form-folket.

Kilar av hopp

Avangardets gärning är att de dels skapar något nytt men också tar fram existerande traditioner och genres själ, dess ursprung. De var, och är, inställda på att engagera sina lyssnare. Ge dem bestående upplevelser bortom, vad de ansåg, den ytliga underhållningen. Där underhållningsindustrin söver vill avantgardisterna väcka, spränga bojorna som kjättjar kreativiteten, slå in kilar av hopp i den mekaniska vardagslunken och hindra oss från att somna om. Man sliter, helt enkelt, av oss den blöta, om än varma mainstreamfilten.

Då freeformartisterna presenterar blues kan grunden vara takten men lika mycket betonas desperationen, förtvivlan och revanschlustan i årtionden av shouting, howling, groaning och honkin´. Budskapet tar över där takten inte längre räcker till. Komedi och teatrala excesser är heller inte främmande. Genrepoliser må ha svårt att orientera sig (många har ju till och med svårt att acceptera att Lemmy hävdar att Motorhead är ett bluesband) men freeformartisterna spelar blues så putsen lossnar från väggarna och hjärtat studsar i bröstkorgen.

Låt oss se vad freeform-innovatörerna åstadkom, och åstadkommer, i form av blues från de absolut yttersta gränserna till det mer traditionella. Jag ger några skivförslag.

Brobyggare

Mitt förslag att börja botaniserandet i avantgardet är med The Lennie Tristano Quintet, Live In Toronto, 1952 med, förutom, den mästerlige, Tristano på piano, Warne Marsh (t-s), Lee Konitz (a-s), Peter Ind (b) och Al Levitt (trummor). Med cool jazzen som grund tar kvintetten oss med i improvisationer en bit utanför de, för tiden, gängse jazznormerna och ger en god vink om vad som komma skall.

Kanske är ändå föregångarna, pionjärerna djärvast. Coltrane och Ayler. Dels därför att de är först med ett så skoningslöst uttryck dels därför att man så tydligt hör den desperata viljan till fred och försoning. En religiös musik där såväl Coltrane som Ayler söker sig in din själ. Bluesen fanns där. Archie Shepp har sagt att han gärna spelade med Coltranes vapendragare Elvin Jones och McCoy Tyner därför att de har en grundläggande förståelse för bluesen.

När Ayler ger ut New Grass 1968, med elektrifierat band, anses det av vissa vara en kommersiell flirt, Aylers “sell-out”. Ett begrepp använt av genrepuritaner när en artist vill pröva nya grepp. Men New Grass är ännu en spirituell skiva från Ayler. ”We must restore universal harmony! Woh! Woh! Unto the false prophet…” Denna gång håller sig dock rytmsektionen inom ramarna medan Ayler ensam får ta ut svängarna rejält. New Grass är en utmärkt brobyggare mellan freejazz och freefunk.

En god introduktion till Sun Ra från femtiotalet och framåt är samlingsskivan Greatest Hits, Easy Listening for Intergalactic Travel, 2000. De tidiga inspelningarna är inte direkt avantgardistiska men sticker tydligt ut från sin tids mainstream. Det är svårt att sitta still och Ra tar oss med till annan dimension men så var han ju också född på Saturnus.

Den avantgardistiska bop-bluesens bästa representanter är nog Prince Lasha (vilkens få skivor är svåra att få tag på och jag har sett priser på upp mot 1000 kronor för en platta) och Sonny Simmons. Att rekommendera är också Michelle Rosewomens Guardian Of Light , 2000. En liveinspelning från Sweet Basils med rötter i Rosewomens M-base-engagemang. Bop, en aning stride och pumpande akustisk funk.

Free-form i grundarnas anda

Avantgardejazzen utvecklas till en egen freeformestetik som antingen väller ut och attackerar sin publik, en plågsam frigörelse, eller med ett lågmält konverserande med tysta partier och pauser. Ett analytiskt och intellektuellt allvar. Men lika gärna självdistanserat burleskt och komiskt som jazzmusikens ”tricksters”, det vill säga som någon som är med i gudaskaran, respekterar den och respekteras men spelar en närmast blasfemisk roll.

Köp Fred Andersons Dark Night/Live In Verona, 1979. Andersons mystika berättande och basisten Steven Palmores ritualistiska upprepningar ger ett filmiskt helhetsintryck. En mörk bop utan intentioner att bryta ljudvallen.

Archie Shepp fortsatte brobyggandet mellan jazz och funk, efter Ayler, med gettots estetik och marxistisk 68-aggresivitet. Lyssna på Blasé, 1969 rå blues med Chicago Beauchamps och Julio Fins munspel , sentimental psalmsång och saxofonaggitation.

Exempel på mer samtida avantgarde får man på Third Stone From The Sun, 1993, där flöjtisten Robert Dick presenterar märkliga utflykter i det okända lite i stil med Popul Vuh, spöklika stråksektioner, laidback jazz-blues och två flöjthyllningar till Hendrix Purple Haze (solo) och Voodoo Child.

John Zorns Spillane, 1987, är en mästerlig storstadssymfoni. Kompromisslös och hårdkokt som deckarförfattaren verket döpts efter. Kvinnoskrik, mörka Mike Hammer-citat, Hitchcockstråkar, hård kakafonisk rock, honky-tonksaxar, cool jazz och bluespower med The Iceman Albert Collins och organisten Big John Patton.

Trumpetaren Steven Bernsteins band Sex Mob blev framröstat som New Yorks bästa band år 2000. Utan repetitioner och låtlista (liksom Greatful Dead) blev man kända genom att jamma, vecka efter vecka, på The Knitting Factory till stort publikjubel, ”the only rule being that the song had to have such a strong melody that it could withstand serious deconstruction.” (www.allmusic.com) På debutalbumet Din Of Inequity, 1998, pendlar man friskt mellan Ellingtons Come Sunday, Macarena, House Of The Rising Sun och James Bond-teman. En läcker jazz och bluesbaserad hotch-potch.

Free Form Funk

Avantgardistisk funk lutar sig mot tung funk och hård rock. Gärna med fet orgel för att excellera i freeformsolon. Vissa artister, som Elliot Sharpe, har förmågan att fånga en sorts filmisk David Lynch-stämmning. En specifik rootrock och skräckfilmsmix. Välj Do The Dont, 2008, för en stökig urladdning bluesrock.

Tidiga pärlor är Pharoha Sanders Black Unity,1971, och Joe McPhees Nation Time med långa, politiskt färgade stycken utan minsta dödpunkt.

En bra sammanfattning av freeform-funkgenren är Funky Donkey Vol 1And 2, sjuttiotal, med musikgerillan Human Arts Ensemble och altsaxofonisten och predikanten Luther Thomas. Härligt långa jam (+20 minuter) med hård freeform och svettiga groove i stil med tidiga Kool and the Gang. Thomas predikande och snuskblues har även uttryckts i en sorts hillbillie-avantgarde tillsammans med Eugene Chadbourne och hans banjo i några särdeles egenartade konserter. Klipp finns på nätet.

En alldeles särskild tung ljudmatta av bergsprängarbasgångar, extatiskt trummande , amfetaminöverdoserad saxofon och ”Hendrix-goes-Ayler”-gitarr presenteras av Last Exit. Bill Laswell, Ronald Shannon Jackson, Peter Brötzman och Sonny Sharrock. Någonstans i bottenplattan på detta freeform-metalbygge skönjer man bluesen hos, exempelvis, låtar som Ma Rainey och Blind Willie. Lyssna på vilken av deras skivor som helst, alla är lika bra, men man måste ha ett särdeles starkt hjärta för att klara av denna berg-och-dalbanetur med full gas, osmorda bromsskivor och halsbrytande loopar. Gruppen drog stor publik bestående av såväl heavy metal-fans som europeiska freeform-intellektuella. En liknande publiksammansättning sågs senast för ett par månader sedan på Peter Brötzmans Chicago Ten på ett knökfullt Fasching.

Respekt för traditionen

En av grundarna till avantgardefunken är James Blood Ulmer vilken de senaste åren blivit en soloartist. En man med gitarr. En traditionell sådan med en akustisk bluesrepertoar, dock ingen songster. Vare sig det är frågan om covers eller nyskrivet material är det Ulmers närvaro i nuet som gör skivorna speciella. En personlig styrka att jämföra med Johnny Cash sista inspelningar. Melodierna lyfts till en högre nivå utan att man riktigt förstår varför. Birthright, 2005, måste vara en av 2000-talets bästa akustiska bluesplattor hittills.

Till Ulmers skara har även trumpetaren Olu Dara sällat sig. In The World: From Natchez To New York, 1998. Modernt närmande till vad man brukar kalla country-blues. Gitarren är bärande men Dara tar även fram kornetten och lyfter skivan ytterligare med en elegant soul-touch.

Nästan helt traditionell är Amina Claudine Meyers Bessie Smith-skiva Salutes Bessie Smith, 1980. Lågmäld bas och trummor tillsammans med Meyers piano ger oss en respektfull hyllning till svunna tider men där Meyers själfulla röst lotsar budskapet in i moderna tider.

Väl värd pengarna är också Frank Zappas Burnt Weenie Sandwich, 1970, där Sugar Cane Harris får fria händer att tänja på bluesens gränser på större delen av sidan 2 i numret Little House I Used To Live In.

Roots-experimentalister

Gitaristerna Charlie Hunter och Bill Frisell skulle jag vilja kalla rootsexperimentalister. Instrumentalt men ändå med tydligt berättande. Jag brukar hävda att möjligheterna till musikalisk nydaning , liksom en oljekälla, sinade i början av åttiotalet. Men frågan är om inte Hunter och Frisell i sina arrangemang presterar något högst personligt. Gamla standards blir som nya melodier med andra innebörder och/eller förstärkta känslor.

Charlie Hunter-Bobby Prevites Come In Red Dog, This Is Tango Leader. 2003, är en duo-cd med Hunter på åttasträngad gitarr och Previte på elektroniska trummor och diverse samples. Previte är en av de få vilken lyckas få en varm, icke-mekanisk, ton i electronica och Hunters spöklika sound får de åtta strängarna att såväl spela gitarrmelodin som basakompanjemanget. Om southern soul är nutidens folkliga blues är Hunter andra sidan av myntet av nutida blues. Avkopplande funky och en sorts intelligent roots-lounge

På den andra sedan av myntet får även Bill Frisell plats. East/West, 2005, är inspelad på Village Vanguard och Yoshis med sättningen gitarr, bas, trummor. Jazzkryddad blues och country i långsamma, hjärtskärande arrangemang. I Heard It Through The Grapevine, Shenandoah, A Hard Rain’s A-gonna Fall, Goodnight Irene, People och Crazy har faktiskt aldrig låtit vackrare.

Back to basics

Låt oss till sist gå in för landning i folkliga melodier och lantlig ro och Charlie Haden. Hadens bakgrund har nämnts ovan, från hillbillie till det mest revolutionerande avantgarde. Med sin nuvarande familj har Haden återskapat sin barndoms toner på Ramblin’ Boy, 2008. Haden kan verkligen locka fram det oemotståndeligt vackra och psalmskivan Steal Away, 1994, med Hank Jones lämnar inget öga torrt.

Om denna artikel haft med en CD med musikexempel skulle den ha avslutats med bluesen Elvins Guitar Blues, 1968, med, tro det eller ej, Elvin Jones på akustisk gitarr. Avantgardejazz + Blues = Sant

Peter Nyström Jefferson #169

Taggar: Internationella artister

Skriv ut