Arnold, Billy Boy #111

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Billy Boy Arnold
Sångaren och munspelaren Billy Boy Arnold från Chicago kom häromåret ut med sin första amerikanska utgåva på närmare trettio år. Plattan heter Back where I belong och är utgiven på välkända Chicagobaserade bolaget Alligator. Plattan togs emot mycket väl och har nu följts upp med ännu en Alligatorutgåva. Eldorado Cadillac. Även undertecknad tycker att Billy Boy later bra på de nya plattorna och sången är till och med ett strå vassare än på de gamla VeeJay-klassikerna från femtiotalet.

Billy Boy Arnold är kanske mest känd som munspelaren som vid 12 års ålder lärde känna, och fick munspelslektioner av legendariska Sonny Boy Williamson I (dvs John Lee Williamson) kort före dennes död 1948. Han har emellertid själv utgjort en stor influens för bl a den brittiska bluesboomen på sextiotalet, och skapade tidigt en egen profil på sitt låtmaterial. Han använder det Sonny Boy-inspirerade munspelet på sitt eget sätt tillsammans med den melodiska ofta lite mollbetonade sångstilen. Hans mest kända lät / wish you would från 1955 ingår i många bluesbands repertoar och har spelats in i åtskilliga versioner.

Undertecknad och R.K. "Palle" Paulsson från norska Radio Vestland träffade Billy Boy i augusti 1995 för en intervju, (tack Palle!) och Billy Boy visade sig vara mycket väl insatt både i dagens bluesscen, och den historiska. Hans minne och detaljkunskaper inom bl a den klassiska Chicagobluesen är imponerande. I nedanstående artikel har jag också använt mig av tidigare publicerat material i diverse bluestidskrifter och litteratur.

William "Billy Boy" Arnold föddes år 1935 i Chicago kort efter det att hans föräldrar flyttat upp från Georgia, som näst äldst av sexton syskon. Av syskonen är också Jerome Arnold bluesmusiker. (Har bl a spelat bas med Howlin' Wolf och Paul Butterfield.) Familj en kom att bo långt ned på Chicagos sydsida.

Inspirerad av Sonny Boy Williamson (I)

Billy Boy ArnoldBilly Boys mor var mycket förtjust i John Lee "Sonny Boy I" Williamsons musik och Billy Boy fick tidigt lyssna till dennes skivor. Billy Boy började snart själv med munspel och försökte lära sig från Sonny Boys skivor. Sonny Boy blev hans stora idol och när han så småningom lyckades lokalisera var Sonny Boy bodde, besökte han honom i hans hem.

Billy Boy förklarar: "Jag bodde inte alls granne med Sonny Boy som många har tyckts tro. Jag bodde mycket längre ned på South Side". När Billy Boy knackade på hos Sonny Boy blev han väl mottagen. I bostaden befann sig också pianisten Johnny Jones (med vilken Billy Boy långt senare skulle komma att spela in live på klubben The Fickle Pickle.) Billy Boy fick här sin första lektion direkt från idolen. En kort tid senare kom han tillbaka. Sonny Boy höll då på att repetera till kvällens klubbspelning och Billy Boy var överväldigad över att fä höra mästaren sjunga och spela. Den lyckligaste dagen i mitt liv , kommenterar Billy Boy.

"Last time I saw Sonny Boy"

'Det sista jag sedan såg av Sonny Boy, var när han steg in i en taxi till spelnngen. Nästa gång jag kom till hans hem fick jag höra att han var död - mördad. Det har skrivits mycket om Sonny Boys död. Billy Boy säger nu att troligen gick Sonny Boy till en spelhall senare den där kvällen. Han vann en del pengar och blev sedan förföljd och nedslagen på väg hem på natten. Munspelsgeniet Little Walter, som också var mycket influerad av Sonny Boy, gick ett liknande öde till mötes 20 år senare.

Billy Boy fortsatte trots den tragiska händelsen att utveckla sina musikaliska talanger. I början av femtiotalet blev Little Walter och Junior Wells stora influenser for Billy Boy. Han träffade första gången Junior Wells och bröderna Louis och Dave Myers i samband med ett pantbanksbesök 1951, då Junior skulle köpa några munspel. Både Little Walter och Junior Wells gjorde klassiska inspelningar i eget namn åren 1952 och 1953 och munspelet blev sedan definitivt det populäraste instrumentet på Chicagoscenen för ett antal år framåt.

Samarbete med Bo Diddley

År 1951 träffade Billy Boy också Bo Diddley (som då framträdde under sitt riktiga namn Ellas McDaniel) och de började spela tillsammans ute i gathörn och på talangtävlingar. Billy Boy ville så småningom göra en skiva, men det var inte Bo Diddley intresserad av vid den här tidpunkten. Genom pianisten Blind John Davis försorg fick Billy Boy kontakt med Logan Bennets bolag Co Ben och spelade 1953 in ”Hello stranger” byggd på Sonny Boys låt Mattie Mae och egna låten ”I ain 't got no money” på etiketten Cool. Plattan gav dock ingen framgång.

Backningen utgjordes av Bob Carters orkester och den jazziga bakgrunden var helt fel för Billy Boy. Det var för övrigt i samband med Coolplattan som han fick smeknamnet Billy Boy. Vid den här tiden fick Billy Boy också sina första professionella klubbengagemang. (Han har sedan dess utom vissa perioder försörjt sig på musiken.) Han spelade några gigs med Johnny Temple, Johnny
Shines och Otis Rush.

Billy Boy ArnoldFrån Chess till Vee-Jay

År 1954 spelade han på klubbar med Bo Diddley och någon gång i slutet av året gjorde Billy Boy och Bo en (home recorded) demo, som de gick runt med till States, VeeJay och slutligen Chess. Chess nappade och Billy Boy och Bo Diddley provspelade vintern 1955. Första låten kallade de ”Dirty mother fucker".

Billy Boy erinrar sig: Leonard Chess sade att texten måste ändras och jag föreslog namnet ”Bo Diddley” på låten. Leonard förstod inte vad som menades med detta och jag förklarade att det bara var en kul grej. Så blev det och både artist och låt fick namnet Bo Diddley. Inspelningen skedde nästa dag. I övrigt tycker jag att Leonard Chess var rätt OK som person. Han var visserligen inte särskilt intresserad i min musik utan mest i Bos, men lät mig ändå göra några låtar efter sessionen med Bo Diddley. Dessa var ”Sweet on you baby” och ”You got to love me”. Låtarna förblev i bandarkivet ända till 1975 då engelska Red Lightnin' gav ut dem på LP:n Blow the back off it.

Låten Bo Diddley blev en hit och Billy Boy och Bo fick mycket jobb. Billy Boy hade också skrivit en låt benämnd ”Diddy diddy dum dum”. Leonard Chess hörde ett klubbframförande av låten vid ett tillfälle och ville att Bo skulle spela in den och inte Billy Boy. Billy Boy gick då till Vee-Jay-bolaget tvärs över gatan från Chess högkvarter och fick ett kontrakt med dem. Efter vissa ändringar och nyskriven text spelades låten in i maj 1955 som ”I wish you would" och skulle bli Billy Boys mest kända och säljande låt.

Låten sålde till en början väldigt bra, men försäljningen avtog efter att Leonard Chess fått bort den från bluesradioprogrammen eftersom han såg en konkurrens med Bo Diddley. Den andra låten var ”I was fooled". På inspelningen medverkade Jody Williams, gitarr, Henry Gray, piano. Milton Rector, bas, och hustrummisen Earl Phillips.

Sessionen var historisk såtillvida som att det var första gången elbas användes vid en Chicagobluesinspelning. Vid de påföljande sessionerna vaxades bl a mästerverket ”Don't stay out all night" och andra fina låtar som ”! ain 't got you”, ”You got me wrong” och ”Kissin att midnight”. Fram till slutet av 1957 gjorde Arnold cirka 14 sidor for VeeJay. Bland övriga musiker som medverkade på Vee-Jay-sessionema märks gitarristen Syl Johnson, gitarristen Odell Cambell och basisten Mac Thompson samt trumslagaren Fred Below. Många av låtarna förenar det traditionella med ett påfallande modernt och mycket markerat elektriskt sound, ofta åt latinabeathållet (medan Bo Diddleys material av Iiknande ursprung drogs mera åt det rockiga, utom vid den första sessionen).

Framgången med ”I wish you would” gav mycket spelningar for Billy Boy. Han framträdde nu också vissa specialkvällar med Little Walter och Junior Wells med respektive band. Det måste ha varit något alldeles extra! Billy Boy berättar att ”de uppträdde under samma kväll på klubben, men att det inte blev några harmonica-battles, åtminstone inte när Billy Boy var med. Ingen vågade gå upp i ett battle mot Little Walter vid den här tiden." Billy Boy nämner på tal om andra munspelare också Forrest City Joe som var en mycket duktig Sonny Boy-munspelare och Henry Strong, som var en mycket nära vän till Little Walter. Efter Strongs död gjorde Little Walter klassikern ”Last night".

Album på Prestige m m

I slutet av 1957 lämnade Billy Boy Vee-Jay och fortsatte att spela på klubbar och turnera. År 1960 gjorde han några (närmast) demotaper som det inte blev något av. Inte förrän 1963 arrangerades en skivinspelning för Prestige med bl a brodern Jerome på bas. Skivan blev ingen större framgång. Samma år spelades Billy Boy in live på klubben The Fickle Pickle tillsammans med pianisten Johnny Jones. ”Jag hade ingen aning om att det hela spelades in och att det så småningom skulle hamna på skiva. Det var en ren tillfällighet att jag spelade med Johnny Jones den där kvällen. Jag kände honom väl, men vi brukade aldrig spela tillsammans."

Fyra fina låtar i Sonny Boy I:s anda gavs ut i England på Flyright först år 1980. År 1966 spelade Billy Boy in några låtar med bl a Jody Williams på gitarr. Materialet gavs ut på märket Testament och har nyligen tillsammans med tidigare outgivet (ganska dåligt tyvärr) material återutgivits på CD. Vid den här tiden hade intresset for Chicagoblues allmänt avtagit i USA och Billy Boy började med att dagjobba för sin försörjning. Han fortsatte dock att framträda och kunde senare återuppta musiken på heltid. År 1970 gjorde han en rad fina inspelningar för Vogue, som också 1976 gavs ut på engelska Red Lightnin-skivan Sinners prayer.

Europaturnéer

Arnold hade när Sinners prayer gavs ut redan gjort succé vid sina Europaturnéer 1975 bl a i England. Hans goda rykte var redan grundmurat sedan flera brittiska grupper tagit upp hans låtar på 1960-talet. Billy Boy: ”Jag tycker nog att jag fått credit for detta. Det har hjälpt min karriär." Vid en englandsturné år 1977 spelades det in en platta med engelskt komp. Plattan gavs ut av Red Lightnin' under titeln Checkin it out. Några ytterligare spår kom senare på en Red Lightnin' mini LP som delades med Little Walter material och på EP:n It s great to be rich på samma bolag. Billy Boy ansåg att de engelska musikerna var OK. Plattan spelades in på tvä dagar, men det funkade. Det var heller inga problem med låttitlar som Dirty mother fucker. Sådant är bara problematiskt i USA. Senare kom också en platta för franska Blue Phoenix, som förresten lär ha återutgivits i USA nyligen.

Billy Boy fortsatte att framträda under 1980-talet och 1990-talet, men hade inte speciellt mycket klubbjobb. Han har god koll på dagens munspelare och menar att flera överglänser de från den äldre generationen och syftar på t ex Kim Wilson och James Harman. Han nämner också Chicagomunspelare som Carey Bell, Billy Branch och den personlige Sugar Blue som duktiga musiker. Billy Boy spelar själv förresten också gitarr och bas och har så gjort under lång tid.

"Back where I belong"

Det stora lyftet i Billy Boys 90-tals karriär kom med hans möjlighet att spela in en ny platta på ett större bolag. Han berättar att han flera gånger träffade folk på västkusten som munspelaren Mark Hummel, med vilken han gjorde lite material, och senare Randy Shortkoffoch det ordnades en inspelningssession med lokala västkust-musiker. Randy träffade sedan avtal med Bruce Iglauer på Alligator i Chicago och plattan Back where I belong kom ut och renderade mycket fina recensioner. Billy Boys karriär tog nu verkligen fart och han har turnerat flitigt på sistone. En ny Alligatorplatta inspelad i Chicago med andra musiker, bl a gitarrveteranen James Wheeler, har nu utkommit betitlad Eldorado Cadillac. Bitvis mycket bra, men för hög trummixning och för överstyrt munspelssound ibland! Hur som helst är det roligt att en veteran som Billy Boy på gamla dar får den uppmärksamhet och det erkännande i en större krets som han förtjänar. Han är och förblir en viktig stilbildare och har medverkat i att skriva Chicagobluesens historia!

Taggar: Internationella artister

Skriv ut