Allen, Ricky #128

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)
Ricky Allen


 

Inte fullt så så okänd längre

 

Första numret jag ringde en natt för att kolla var det rätta. En dam som visade sig vara hans fru svarade, men Ricky var inte hemma. Jag frågade litet försiktigt om denna Ricky var identisk med sångaren - OH YEAH, och så rabblade hon upp det flesta av hans låttitlar. Jag trodde jag skulle svimma. Att det trots allt skulle vara så lätt. Intervjun nedan kommer från två långa telefonsamtal jag haft med Ricky. Den skall ses som ett komplement till Sebastian Danchin’s biografi i J:127. En del går igen, men då det är fråga om centrala händelser i Rickys liv, får man ha förståelse. Susan Greenberg, som vi fått att fotografera Ricky, har lagt ned ett jättejobb på detta. Hon tog Ricky till Mama Rosa’s där Billy Branch spelade. Ricky gjorde några låtar, men Susan tyckte bandet spelade för högt för Rickys stil. Det var inte så många som tycktes veta vem han var. Hon har också tagit bilder hemma hos Ricky och i sin studio.


Familjen


Min mamma dog 1993. Jag var enda barnet. Min pappa träffade jag aldrig. Jag gifte mig med min fru, Earlie, redan 1965. Jag skev en låt för henne, Early In The Morning. Vi har hängt ihop hela tiden. Vi fick tvillingar som dog 1965. Sedan fick vi två barn till, Brenda född 1965 och James 1969. Brenda som har två barn och ett barnbarn, bor hos mig. Jag arbetar på ett hyrverk. Min fru Earlie är en sköterska och hon har en liten skönhetsbutik där Brenda hjälper henna på helgerna. Vi jobbar alla och röstar!

Den vita bilen som finns på bilden (J:127) är en Chrysler Newport -78.Jag köpte den för 75 dollar och fick bogsera hem den. Nu har jag en Cadillac -85, en Chevy -91 samt en Chevy Van - 89. Inga nya bilar, bara begagnat. Min fru har en bil från -98 som hon använder när hon åker och handlar. Den kan jag inte köra, hon får hålla den för sig själv.

Vi bor kvar i samma hus som på bilderna Sebastian tog.



Karriären


Jag var skolkamrat med Larry Birdsong och ungdomsvän med Earl Gaines, Roscoe Shelton, Gene Allison och andra i Nashville. Vi brukade uppträda på samma ställen. Inte så att vi var bokade, vi ”satt in” hos andra band och artister. Man kunde få en 8 doller per gång. Inga stora pengar direkt, men alltid något.

När jag åkte till Chicago hade jag fått arbete där. När jag blivit känd spelade jag i Chicago, men turnerade även i Michigan, Winconsin, Mississippi gick bra, Kentucky och Tennessee.

Mitt band var även husband på Big Bills klubb Copacabana. Jag var bandledare och organiserade upp allt. Jag spelade inga instrument, jag var vokalist. Vi var välrepeterade för mina set. Andra artister som var där kunde välja om de ville använde mitt band eller sitt eget. För det mesta kom de utan egna band. De förtjänade mer på det sättet. Vi hade B.B King, Jimmy Reed, Jr. Wells, J.B. Lenoir, Muddy Waters, Jimmy McCracklin. Jag lade mig inte i vad andra artister gjorde.

Mitt band var också husband på en klubb Herbert Turner hade. Han hade också ett eget skivbolag samt var manager för The Marvelows (en av de mest kända soulgrupperna i Chicago under 60-talet, red. anm.). Han höll också litet koll för min räkning. Till hans klubb kom Jackson Five när jag var där. Det var innan de flyttade till Detroit och blev kända. De hade alltid sin pappa med sig som instruerade dem och gav dem råd. Man sade bara ”Låt dem komma upp och göra en låt”. När de gjort det, gick de till något annat ställe. De sjöng och dansade och var riktigt bra. De var där ganska sällan. De hade inga egna låtar, utan sjöng sådant som gjorts av andra populära grupper som The Dutones. Eddie Holland fanns också där. Han var en discjockey från Chicago Heights innan han flyttade till Detroit och Berry Gordy. Folk hade sin jobb, de dök upp på helgerna för att uppträda och sedan vara tillbaka på jobbet på måndag.

Freddy King skrev sin Hideaway. Men Magic Sam hade också en del samma element. De liksom splittrade upp temat och spelade den under olika namn. Och alla gjorde anspråk på den, Jag tror Syl Johnson också hade en variant. När vi spelade in min första låt You’d Better Be Sure, där temat går igen, ändrade vi bara så mycket att vi inte skulle bli stämda. Eftersom alla artister på den tiden använde artistnamn, tog jag McAdoo som namn på upphovsmannen när jag skrev mina första låtar. Det är ett taget namn. Sedan använde jag mitt eget. Vi hade (Mel London) ett litet kontor på West Side där vi brukade skriva våra låtar. Vi skrev mycket tillsammans. Alltid kommer man på något, tar litet lyrik här och litet där. Mel London skrev Cut You A-Loose. Jag kom förbi då och tittade in genom fönstret och såg honom hoppa upp och ned och röra på munnen. Jag var nästan rädd för att gå in. Det var samma sak med The Big Fight. Jag trodde han blivit galen. Cut You A-Loose spelades på vita radiostationer, det var så den blev så stor (den låg även som 126 på Billboards poplista, red. anm.).

It’s Love Baby (24 Hours A Day) på Apogee hade spelats in tidigare av Earl Gaines. Det fanns då bara pengar för två låtar. Den spelades inte på radion, ingenting hände med den. Den spelades in -64. One Way ägdes av Monk Higgins och för honom gjorde jag en singel.

Jag förtjänade inget på mina skivor, ingen royalty. Det var uppträdandena som gav pengar. Även om jag inte blev rik, var jag inte fattig heller. Jag fick ihop det jag behövde. Skivorna innebar att du blev omskriven.

Han som gjorde Walking In the Rain, jag har glömt hans namn (menar han Johnnie Ray? Red. anm) var min manager ett tag.




Avtrappningen


Jag spelade in för VeeJay för Al Smith, men den singeln kom aldrig ut (pärmbilden på J:127 är ett publicityfoto från VeeJay, red. anm.) Sedan var det tal om Mercury, men Al Smith dog. Samma vecka Sam Cooke blev skjuten, ringde han mig för en eventuell inspelning. Han hade Sims Twins då (och skivbolaget SAR, red. anm.).

Jag och mitt band höll ihop. Jag var nog ganska vild på den tiden. Sedan dog mina tvillingar och jag började trappa ned. Jag uppträdde inte så ofta som jag borde ha gjort. Jag höll också på att förlora min fru. Runt 1974 slutade jag helt. Jag skaffade mig ett vanligt arbete. Jag hade tappat intresset. När Mel London dog ville hans farbror att jag skulle ta över verksamheten. Men jag ville inte. Mel hade alla sin masters i studion, ingenting hemma. Jag vet inte vart allt tog vägen. När jag slutade var det som att ställa in sina gamla leksaker i ett hörn. Sedan blir man påmind om dem och tar fram dem igen.. Jag spelade 1982 in en singel Hard Working Woman, men jag kommer inte ihåg på vilket märke. Den började bra, gick bra i södern, men sedan hände ingenting. Jag gjorde ett försök till comeback -83, men gav upp igen. 1993 gjorde jag ett nytt försök. Jag satte ihop en fem manna grupp. Men jag kunde inte få finansiering för en skivinspelning. När jag betalat bandet för våra uppträdanden, var det inget kvar till mig. Jag slutade på nytt. Jag hade en plattform, men den försvann.

För något år sedan var jag på en konsert med Little Milton. Jag satt i publiken ,men efter konserten gick vi till hans turnébuss och mindes gamla tider. Min fru tänkte nog, å nej nu försöker han nog gå igång igen. Jag träffar också Tyrone Davies och Artie White. Artie och jag skulle sätta ihop en show. Men jag fick inte ihop pengar för att starta ett nytt band. Joe Tex var även en god vän. Han dog tidigt i hjärtinfarkt.

Jag gör gärna låtar av Bobby Bland, Junior Parker, Little Johnny Taylor. Jag anser mig vara en soulsångare. Jag vill uttrycka min ord ordentligt när jag sjunger. Jag är ingen ”hii-haa sångare”, ingen ”ooohhh, baaaaby”. Det klarar jag inte av.

Blues finns kvar i Chicago, men inte längre i de rätta delarna, bara på North Side. För 10 år sedan åkte jag till Hawk’s White Rose, huset fanns då kvar. Stället drevs av hans döttrar. Jag går knappt ut längre. Alla mina kontakter är döda. Jag vågar knappt fråga om mina gamla vänner längre. Jag har inte längre de kontakter jag en gång hade. Även om de utnyttjade dig, såg de ändå till att du fanns i rampljuset. Det finns inga discjockeys kvar heller. Det är mest talkshows.

Jag har få av mina gamla skivor kvar. Jag fick en tape på alla inspelningar, men jag kunde inte spela den och nu vet jag inte var jag lagt den.


Återupptäckten


Ni som bor 3000 miles härifrån vet mer om mig än mina grannar. Jag har delat ut Jefferson till dem. Men eftersom de inte kan svenska har jag låtit skriva ut artikeln på engelska från er hemsida. Tänk att ni i Sverige tänker på mig och försöker ge mig erkänsla för vad jag åstadkommit. Det känns bra. Det känns verkligen bra. Susan tog mig till Mama Rosa’s. Det var skönt att stå på scenen igen. Det var länge sedan. Jag har blivit intervjuad förut, men då har man mest frågat om andra artister, inte om mig själv. Sebastian var ju här några timmar 1993. Det skulle vara roligt att komma till Sverige för att uppträda. Om ni tar dit mig skall ni inte behöva ångra er. Jag skall gå på gym och äta litet vitaminer, ha, ha. Jag vet hur man håller ihop ett band.


 


Intervju av Anders Lillsunde. Foto: Susan Greenberg  Jefferson #128

 



This page and all contents are © 2001 by Jefferson, Sweden.

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut