Ace, Frank #151

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)


Frank Ace Photo Lars-Erik Örthlund
Frank Ace Photo Lars-Erik Örthlund

 

Hooters gästartister börjar bli allt mer spännande. Frank Ace som var här i mitten på hösten 2006, var för mig en tidigare helt okänd artist. Men det var ingen som efter pensioneringen tagit upp en sedan länge nedlagd musikerkarriär när försörjningen var tryggad. Frank är ett gammalt proffs som hela sitt liv haft band eller spelat i andras. Han kom igång i 60-talets början och spelade länge tillsammans med soulsångaren Vernon Garrett, en av många artister som åkte runt på the Chitlin Circuit utan att nå de högsta höjderna, men som idag har kultstatus i soulkretsarna. Sedan har Frank också hållit ihop med soulsångaren Frankie Lee också med ett förflutet alltsedan 60-talet och som han känt ända sedan dess. Franks riktiga namn är Frank Lee Wallace. Intervjun gjordes på Stampen den 22 oktober 2006.


Bakgrunden

Jag är född den 5 september 1941 i Arkansas. Mina föräldrar var inte engagerade i musik, men i familjen fanns alltid en gitarr i ett hörn. Min farfar och farmor spelade på den, farmor bättre än farfar. När han spelade brukade hon be att få gitarren och visa hur det skulle spelas. De spelade gammal blues, blues med ett ursprung långt innan Muddy Waters. Jag uppskattade inte den musiken då.

 

Min mamma skiljde sig från min pappa och gifte om sig med en stövel- och sadelmakare som hette Walter Jones. Han jobbade med att reparera cowboystövlar på ett varuhus i Albuquerque, New Mexico. Vi flyttade dit. En dag kom det in en cowboy med en gitarr och lämnade den i pant för sina stövlar. Han tog sina stövlar och det var det sista vi såg av honom.

 

Gitarren blev där. Jag hade lärt mig litet av min farmor. Dessutom fanns det barn i kvarteren runt omkring som hade gitarrer. Jag brukade sitta tillsammans med en liten kille från andra sidan gatan och han visade mig hur man skulle spela. När cowboys kom in och hämtade sina stövlar kunde de se mig med gitarren och då brukade de visa mig litet countrylåtar. Efter ett tag, när jag var 11–12 år, spelade jag countrymusik. Jag sjöng låtar av sådana som Hank Williams, Eddy Arnold och Tennessee Ernie Ford. Chet Atkins var min idol. Han spelade både med fingrar och tumme. Tittar du på mig, ser du en ”thumb picker”. Det plockade jag upp från honom.

 

Min mamma och styvpappa skiljde sig och vi flyttade. Alla mina vänner hade varit spanjorer eller svarta och jag kunde prata litet spanska. Jag älskade latinomusik. Vi flyttade till Eloy, som var en segregerad stad. En järnväg gick genom staden och avdelade den. Svarta, mexikaner och vita bodde i olika delar. Jag hade inte mexikanska vänner längre och skolan jag gick i var för enbart svarta. Jag hade aldrig tidigare gått i en helsvart skola. Jag hade aldrig tidigare gått på en bio, där de svarta måste sitta på balkongerna, medan de vita satt på parkett. Albuquerque var inte segregerad

 

Första gången vi gick på bio där visste jag inte om ordningen. Jag gick in på parkett och såg inte en enda av mina svarta vänner. Jag satte mig bredvid en mexikansk kille och pratar litet med honom på spanska. I pausen när ljuset tändes, hör jag mitt namn ropas. Jag tittar mig omkring och ser mina vänner uppe på balkongen som viftar och ropar upp mig. Fantastiskt tyckte jag, jag får sitta på balkongen. I Albuquerque fick barn inte sitta på balkongen som var ansågs vara fin och för vuxna. Där uppe satt alla svarta. Det var där, när jag sedan tittade ner, som jag förstod vidden av segregering. Mexikaner och vita fick sitta nere, medan de svarta var hänvisade till balkongen.


Karriärstarten

Jag kom egentligen ”fel” väg in i musiken via min farmor och country and western. När jag gick i high school, mellan 14 och 16 år, blev musiken mer på allvar. Jag träffade skolkamrater som kunde spela och vi satte ihop ett band. Det fanns ett tv-program som hette It’s Wallace, som mitt efternamn. Där presenterades tonårsband. Dit blev vi inviterade. Som en följd av det började vi få bokningar runt i stan. Äldre musiker hjälpte oss en hel del, de pratade om oss och vi fick följa med och se dem spela för att vi skulle lära oss. Även klubbägare lät oss komma in och lyssna. Men vi fick inte dricka sprit eftersom åldersgränsen är 21 år. Vi var då bara 16–17.

 

Vi spelade rock ’n’ roll i vårt band, låtar av Chuck Berry, Elvis, Jerry Lee Lewis och andra som just då kom i ropet. Innan spelade vi schlagers från hitlistan. Men rock ’n’ rollartisterna fick oss att tänka om. Vi ville också uppträda vilt och hämningslöst. Vi kom igång precis när allt detta startade. Vi lärde oss massor under denna period.

 

Jag träffade senare en tjej vars kusin, Hamp Simmons, spelade bas för Bobby ”Blue” Bland. Wayne Bennett spelade då gitarr för honom. Varje gång Bobby ”Blue” Bland kom till Tucson och Phoenix fick jag sitta mellan Simmons och Bennett i Joe Scotts orkester och titta på. Det var så man fick gåshud att sitta mellan dem och se dem spela. Då hade jag blivit intresserad av blues. Rock ’n’ roll var för barn. Vi hade vuxit upp och blues var coolt. Jag gillade Wayne Bennett och så jazzgitarristen Wes Montgomery och många andra. Även T-Bone Walker och Freddy King var tidiga förebilder. Managern John Fullbright fick då tag på oss. Han påstod att han hittat Nat King Cole, men han kände massor av musiker och hade mycket kontakter. Han tog oss till Los Angeles. Det var underbart med alla musiker och tjejer. Man kunde på gatan stöta på Wilson Pickett eller Marvin Gaye. En kväll såg jag Albert King med två tjejer och sin gitarr utan att veta vem den jättelika killen var. Han gick till ett litet ställe på en sidogata där han spelade. Det var mindre än de ställen vi rörde oss på och spelade. Bluesartister var inte så stora då. De arbetade! Vi låg närmare en r&b liknande Wilson Pickett, James Brown, Bobby Bland, Marvin Gaye, Otis Redding, Temptations o.s.v. Det var vår musik. Jag såg Jimi Hendrix när han spelade med Otis. Han var grym. När han gick över till rock tog det mig hårt som musiker. Jag tyckte han sålde sig, men han blev en stor stjärna.


Karriären

Jag spelade in en 45’ år 1964 med två instrumentaler. B-sidan gick i jazzstil. A-sidan var mer Top 40. Den stal James Brown och använde för sin låt Bring It Up. Bobby Bennett fick några exemplar av skivan och han gav ett exemplar till James. James har aldrig pratat med mig om detta. Den blues vi gjorde då var big band blues. Vi hade ingen dragning mot gitarr- och munspelblues. Runt 1968 fick jag en kassett med Jimmy Reed med ett stort band med stråkar. Det var den mest underbara musik jag hört. Då började jag lyssna mer på äldre blues och uppskatta den allt mer. På den här tiden sjöng jag inte utan spelade bara gitarr. Gränserna mellan musikstilarna fanns inte då. Allt var rhythm & blues. Senare började man dela upp den i kategorier som rhythm & blues och blues o.s.v.

 

Frank Ace cdPå 60-talet hade vi en blandad publik av svarta och vita. Vårt band hade både svarta och vita medlemmar. Jag har alltid haft blandade band. På min första 45’ var trummisen vit. I mitt allra första band var två mexikaner och tre svarta. Jag har spelat yrkesmässigt nästan hela tiden. Jag hade ett avbrott på ett år, då jag hade jobb som butiksföreståndare i en skobutik i Kansas City 1980. 1964 kom jag med i Vernon Garretts band. Sedan hans fru dog har vi spelat sporadiskt och idag har han nästan dragit sig tillbaka. Men fortsättningsvis har vi gjort saker tillsammans. Jag gjorde ett gospelalbum för honom förra året. Jag skrev alla låtar, producerade och satte musiken. Han sjöng. Albumet heter God In My Heart. Han säger det säljer bra.

 

Idag när jag spelar hemma gör jag ingen 50-tals rock ’n’ roll. Men här känner man till mer 50-tals rock’n’roll än 50-tals, 60-tals eller 70-tals blues. Hemma gör jag Buddy Guy, B.B. King, Albert King och mycket uptempo, förutom massor av mina egna låtar. Med mitt band hemma gör jag mest låtar från mina skivor. Med ett annat band är det annat. Ber man om La Bamba gör jag den. Jag har även en jazztrio, där vi har bas, trummor och piano programmerat på synt. Där ligger vi i en soft stil. Jag kan massor av låtar, säkert 1 000.

 

Jag har alla typer av publik hemma, i alla åldrar. B.B. King fick in vita i bluesen. Äldre svarta i min ålder gillar Motown och Temptations. Unga vita vill höra bluesrock.

Jag slutade visa mina kompositioner då James Brown stulit min låt. Först 1998 började jag tänka på att spela in mina egna låtar. Här kan jag inte göra så många av mina låtar eftersom bandet inte kan dem. Vi har inte haft tid att repetera in dem. Det är litet svårt. Jag har gjort tre cd:n . På två har jag riktiga original, men på den tredje är det bara stulet material. Låtarna hade bandet övat in. Jag ville ha ut en skiva fort, varför jag beslöt göra de låtar de kunde, men ändrade litet här och där och satte andra titlar. Annars skulle jag aldrig ha fått ut den.


Nya artister värda uppmärksamhet

Sherman Robertson är en artist jag gillar mycket. Det är obegripligt att han inte får mer uppmärksamhet. Det är inte så många kvar egentligen. De har alla dött. Jag spelade på en festival. Det kom fram en kille som bar min gitarr, hjälpte mig upp på scenen och sedan följde mig till bilen och tackade för allt jag nu lärt dem. När han gick sade min fru att det var Chris Duarte. VA, CHRIS DUARTE!!! Jag stannade sedan och lyssnade. Han är fruktansvärt bra. Dave Herrero är även mycket duktig. Ge honom tio år till skall ni få se.

 

D C Bellamy från Kansas City är även mycket bra. Han har min låt Bury The Bone på sin senaste cd.


Epilog

Ace kommer från den sista stavelsen i mitt efternamn. 1960 var det tillåtet i Arizona att använda tre bokstäver från ditt efternamn som artistnamn eller företagsnamn. Jag tog bort ”Wall” och kallade mig Frank Ace. John Fullbright gillade det så mycket att han föreslog att han skulle lansera mig som Johnny Aces första kusin. Varför inte? Han gav mig alla detaljer om var jag var född, vad jag gjort m.m. för att jag skulle vara trovärdig. Men jag är inte släkt med Johnny Ace.

 

Efter denna brutala turné skall jag åka hem och jag borde vila i ett år minst. Jag har aldrig jobbat så hårt i mitt liv, men jag visste vad jag gav mig in på. Jag är en gammal man, 65 år. Hooter är storartad som gör ett jobb ingen annan vill göra. Jag har aldrig träffat någon som han. Han ger oss gamla killar en chans att få komma hit.

 

Text Anders Lillsunde / Jefferson #151

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut