Johnson, Jimmy #163

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

 

Jimmy Johnson

Jimmy Johnson - Chicagostjärna inom blues och soul

Jimmy Johnson är en av de få betydande blues- och soulartisterna av den äldre stammen som fortfarande är aktiv. Han är känd för sin höga, soulfärgade sångstämma och sitt stilfulla, välutvecklade gitarrspel med jazzingredienser. Jag intervjuade honom i samband med att han uppträdde på Copenhagen Blues Festival 2009, och han hade en intressant historia att berätta: hur han på 60-talet inriktade sig på soul, för att på 70-talet vända blickarna mot blues och lite senare få sitt internationella genombrott. Han var en synnerligen pigg och pratglad herre, och hans energi lite senare, på scen – efter en lång och hektisk dag med repetitioner med kompbandet, TV-inspelning och intervjuer – var beundransvärd.

Men så ser han också till att sköta hälsan exemplariskt, ett kärt ämne han ofta återkom till under min timslånga intervju. Han uppehöll sig också med starkt patos vid de fattigas villkor i Afrika, och fick kämpa med tårarna vid minnet av ett besök han gjort där. Det blev en blandad intervju, där han hann utveckla sin syn på många ting; inte minst hur man blir en duktig svetsare – hans yrke innan han vågade satsa helt ut på musikerbanan.

Jimmy föddes 1928 och växte upp i Holly Springs, Mississippi. Det är en liten stad på ca 8000 invånare, som ligger drygt sex mil sydost om Memphis. För de bluesintresserade är Holly Springs känt för att R.L. Burnside och Junior Kimbrough bott där en stor del av sina liv. Jimmy var ett av tio syskon. Två av hans yngre bröder skulle också komma att bli kända musiker: Syl (egentligen Sylvester) och Mac. Familjens efternamn var Thompson, men Syl – liksom Jimmy – bytte i vuxen ålder namn till Johnson i stället.

Som så ofta med blivande musiker var det mycket musik i deras omgivning. Pappa Thompson spelade gitarr och munspel, och flera farbröder spelade fiol eller banjo. Det blev mycket country & western och blues. I hemmet fanns även en radio:

– Vi hade ingen elektrisk radio, utan vi fick sätta in ett batteri i den. Det var inte mycket blues man fick höra. Jag kommer ihåg att det bara var ett 15-minutersprogram, en gång i veckan! Men då satt jag klistrad vid radion må du tro. Jag hörde Arthur ”Big Boy” Crudup, Sonny Boy Williamson, den förste, och jag hörde Muddy Waters, BB King och John Lee Hooker. Arthur Crudup var den förste gitarrist jag hörde.  Den andre var John Lee Hooker.

Jimmy hade ingen speciell favorit bland gitarrister, och har inte heller haft någon särskild favorit-musikstil.

– Jag gillar all sorts musik! All musik som är bra, vill säga. Det finns egentligen bara två sorters musik: bra eller dålig. När jag växte upp älskade jag musik. Men det mesta jag lyssnade på var faktiskt country & western.

Det fanns väl gospel också i Holly Springs-området?

– O, ja, du milde, det vill jag lova! Gospel fanns det gott om. Jag var med i en kyrkokör som ung grabb. Det var min debut som sångare. Lite senare var jag med i en mindre gospelgrupp också, som bestod av fem killar. En kvintett kallas det visst. Och min pappa var en mycket duktig gospelsångare.

Jimmy lärde sig så småningom spela piano.

– Mitt första instrument var piano. När jag gick i high school hade de ett piano på skolan, och det fick jag lära mig på. Min pappa hade inte råd att köpa ett piano. Men tack vare skolan kunde jag ändå bli duktig på piano. Jag spelar fortfarande piano, och även orgel, av och till. När jag var grabb ville jag gärna ha en gitarr, men det fick jag aldrig.

Hans första inblick i gitarrspel fick han av Matt ”Guitar” Murphy, som han lustigt nog bodde granne med, där i Holly Springs.

– Vi gick i skola ihop, och vi hängde ihop på fritiden också. Då brukade vi jaga tjejer ihop! Och vi jobbade också tillsammans; vi plöjde, med mulor. Detta var innan man hade traktor.

– Matt hade en gitarr, och jag brukade titta på när han spelade. Man kan inte lära sig att spela gitarr om man inte äger en, så att man kan träna hela tiden. Men jag snappade upp lite grann i alla fall, genom att studera hur han gjorde.

När Jimmy var 16 år kändes stugan för trång, och han flyttade till Memphis. Han stannade där i tre år, och var bland annat med i en gospelgrupp som hette The United Five.

Chicago

Men Chicago kallade. Jimmy hade en farbror som slagit sig ner där redan på 20-talet.

– Han hette James, liksom jag egentligen heter. I själva verket är jag döpt efter honom. Han såg till att jag kom till Chicago. Det var år 1950 eller 1949; jag kommer inte ihåg så noga. Då var tiderna goda, och det fanns gott om jobb. På 30-talet, under depressionen, skrev James till oss om de svåra tiderna, men från mitten av 40-talet hade alla jobb. Redan när jag kom till Chicago hade James ordnat jobb åt mig. Det var som assistent åt en svetsare. Företaget han jobbade på hade 20 svetsare; den jag var assistent åt var den ende färgade av dem. Han var mycket duktig, och jag studerade noga hur han bar sig åt när han svetsade. Jag lärde mig snabbt, och när han tog raster brukade jag smyga åt mig hans svetsutrustning och prova på att svetsa. När han kom tillbaka och såg vad jag hade gjort spärrade han upp ögonen: ”Wow, har du gjort det”? Han förvånades storligen, och berättade det till slut för sin boss, som kom och tittade. ”Har du aldrig gått i skola och lärt dig svetsa?”, sa han häpet. Han erbjöd mig direkt jobb som svetsare. På bara ett år hade jag blivit färdiglärd, utan skola. Vi hade en fackförening, som kom och bedömde svetsare med jämna mellanrum, och jag fick allt högre klassning i skicklighet. Till slut hade jag licenscertifikat A, som var det högsta.

Jimmy JohnsonJimmy ger mig nu en ingående beskrivning i vad för slags svetsarbeten som han utförde – på varmvattenberedare i källare till exempel – och hur han gick tillväga, och att han är stolt över sina yrkeskunskaper är inte att ta miste på.

Svetsandet fortgick under tio år. Redan tidigt hade han sett till att hämta upp sin mamma och sina yngre syskon till Chicago. Syl, som var född 1934 och alltså sex år yngre, slog sig ganska omgående på musikerbanan i Chicago. Han hade lärt sig spela gitarr och munspel, och hade en förnämlig sångröst, som med tiden gav utdelning i form av en rad R&B-hits, och han blev en uppburen soulsångare. Jimmys andre lillebror Mac slog sig på att spela bas. Han var ungdomskamrat med Magic Sam, som de bodde granne med i Chicago, och kom att under många år ingå i Magic Sams band som basist. Det var för övrigt Mac som hittade på Sam Maghetts artistnamn, Magic Sam.

Men Jimmy var försiktig av sig. Han skaffade sig en gitarr och var med i olika gospelgrupper i Chicago på fritiden – bland annat The Golden Jubilaires – men inte förrän 1959 kände han sig manad att bli professionell musiker. För säkerhets skull jobbade han parallellt som svetsare också första året. Sen vågade han släppa taget, särskilt som han inte hade någon fru eller familj att försörja. Då hade han gått en sex månaders utbildning på Boston Music School College, och han tog också privata gitarrlektioner. Den förste gitarrläraren han hade – en vit man – lärde honom spela polkor och valser [Jimmy spelar nu uppsluppet en valssnutt och en polka för mig]. ”Du är en duktig lärare och kan göra utsökta ting med gitarren”, sa jag till honom, ”men jag tror jag måste sluta nu. Det här är inte min bag”. I stället sökte han upp en annan gitarrlärare, som lärde honom spela jazz. Samme lärare undervisade även Matt ”Guitar” Murphy” och Fenton Robinson.

Jimmy spelade gärna blues, men var inte så nogräknad med musikstilar.

– Jag spelade ALLT, men mest blev det blues. Den 4 juli 1959 var mitt första gig. Det gick inte bra, så jag fick sparken. Men det var bara att gå hem och träna ännu mer, och sen gick det bättre. De första åren spelade jag mycket med en munspelare som hette Slim Willis. Han kallades Harmonica Slim. Vi brukade hålla till på West Side. Jag gjorde också en del gig med Freddie King och Magic Sam, och var med på en turné med Earl Hooker.

Soul

Fram emot mitten av 60-talet blev det allt svårare att försörja sig på att spela blues, och Jimmy siktade då in sig på soul i stället.

– Bluesen var i stort sett död. Ingen kunde försörja sig på det. Stora artister som Buddy Guy och Junior Wells fick lägga av. Buddy Guy fick jobba med att köra ut kol med lastbil! Men jag ville fortsätta vara musiker, och då fick jag anpassa mig till den nya musikmarknaden, och det var soul. Jag var tillräckligt bra på gitarr för att klara det, och kände mig inte begränsad till blues. Det blev en gyllene tid jobbmässigt: jag brukade spela sex–sju kvällar i veckan. De svarta – vårt eget folk – ville höra oss. De ville inte höra blues längre.

Jimmy blev bandledare för olika husband på South Side och West Side och backade artister som Otis Clay, Denise LaSalle, Bobby Rush, Garland Green och Tyrone Davis. Under flera år var han också med i The Lucky Hearts, som han och trummisen Bobby Little drev ihop och där tidvis sångaren Ricky Allen ingick.

– Ricky Allen var en ”nice cat” och en verkligt bra sångare. Vi spelade på ett ställe som hette The White Rose och på några andra ställen också. Vi tog med oss honom dit. Men det var inte bara Ricky som sjöng; vi sjöng allihop: jag, Bobby Little, Johnny Hi-Fi och Bob Walton. Vi sjöng mycket roots-låtar. Men Johnny Hi-Fi sjöng bara lite grann. Han var gitarrist. Bob Walton var vår basist.
 
Vi var det första bandet i Chicago som hade två gitarrister. Det väckte sensation! Folk kom och tittade på oss, och sen började alla kopiera oss. Men de förstod sig inte på vad två gitarrister kan åstadkomma. Man måste göra något extra av det. Den ene kan inte spela på samma sätt som den andre. De måste ha olika approach, annars blir det inte bra.

Bobby Little och jag har fortfarande kontakt. Han bor i Alabama. Han har varit som en zigenare och åkt runt, men nu är han bofast. Jag för min del har bott i mitt hus i Chicago i 37 år och har kvar har samma telefonnummer, så det är lätt för honom att ringa mig. Han ringer minst en gång om året och vi träffas ibland. Bob Walton dog för två år sedan. Johnny Hi-Fi lever fortfarande, men jag har inte träffat honom på 30 år.

1968 fick Jimmy spela in några låtar med The Lucky Hearts som kompband, på skivmärket Stuff Records. Fyra av dem är med på en samlings-cd från 2004 som heter Funky, Funky Chicago, utgiven på Funky Delicacies Records. Cd:n omspänner perioden 1968–1977 (det står felaktigt 1973–1978 på skivomslaget). Jimmys låtar är instrumentalerna Let's Get A Line, Work Your Thing Out och Get It. Let’s Get A Line är med i två olika versioner; den ena med dansinstruktioner. Alla låtarna är funkiga i sitt anslag; Jimmy och The Lucky Hearts kryddade gärna upp sitt soulsound med funk, som börjat bli på modet vid den tiden. [För den som vill läsa mer om medlemmarna i The Lucky Hearts och hur det var på den tiden, kan Anders Lillsundes intervju med Bobby Little i nr 133 (2002) av Jefferson rekommenderas, liksom hans reseberättelse ”Chicago 2003”  i nr 137, där han träffar Ricky Allen, Bobby Little och Jimmy Johnson.]

Runt 1970 ändrade Jimmys bror Syl plötsligt namn till Johnson i stället för Thompson. Då passade Jimmy på att byta efternamn, han också.

– Syl var känd, men inte jag. Inte tillräckligt i alla fall. Jag tänkte att jag kunde rida på hans namn. Folk skulle kunna säga: ”Det här är Syls bror, ge honom ett gig också!” Syl blev ju känd innan mig.

Men Mac ville inte ändra sitt namn.

– Mac sa: ”Jag är en Thompson och tänker förbli en Thompson”. Mac hade ett fint jobb hos Magic Sam, men han var en ensamvarg och höll sig mycket för sig själv. Han drack kopiöst. Du skulle sett! Min mamma, Syl och mina systrar sa åt honom att han skulle dö om han inte slutade, men han blev bara arg och struntade i vad de sa. Han var kedjerökare också. Jag sa inget åt honom – för jag visste ju hur han var – förrän på slutet. Då kom han en gång på ett av mina gig, och såg ut att ha ena foten i graven. Jag kunde inte hålla mig: ”Men Mac, dricker du fortfarande en massa?” Han var i sällskap med sin flickvän Deitra Farr, och de lämnade genast stället. Deitra sa sen till mig att han blivit rasande. Ett litet tag därefter kollapsade han på scen under ett framträdande. Det visade sig att han hade cancer i matstrupen. Det gick att operera honom, men doktorn sa till honom efteråt att nu var det slut med drickandet och rökandet, men det kunde han förstås inte hålla, och så dog han, 1992. Själv slutade jag röka på 80-talet, och har alltid varit återhållsam med alkohol. Men de flesta av mina musikerkollegor drack för mycket. Min gamle vän Matt ”Guitar” Murphy till exempel var alkoholist. Jag är också mycket noga med att äta hälsosam mat.

Jimmy ger nu en längre utläggning om vilken sorts mat som är hälsosam. Jag lyssnar tålmodigt, men för sen samtalet tillbaka 60-talet och soul-eran.

– Det gick bra i många år för oss mindre band, som spelade soul och R&B, men sen tog det plötsligt slut. Nu var det stora högtalare som gällde, så att man fick det att låta som en hel orkester. Det tog död på de små banden. Sen var det också ett par andra tråkiga saker som hände. Jag tycker inte om att tala om negativa ting, men så här var det: vi spelade inte bara för de svarta, utan även på vita klubbar. Matt ”Guitar” Murphy, vi och en massa andra gjorde det, för vi fick nämligen tre gånger så bra betalt där som på de svarta klubbarna. Jag säger inte att det var rätt eller fel, men jag ville gärna ha gig med tre gånger så mycket betalt, så jag spelade på vita klubbar. Det fanns i och för sig en baksida: vi färgade artister fick hålla till i omklädningsrummet när vi inte var på scen. Eller, om det inte fanns något omklädningsrum, sitta vid ett särskilt bord. Vi skulle inte beblanda oss med gästerna var det tänkt. Ok, men jag brydde mig inte så mycket om det; allt jag tänkte på var att få det höga gaget.

Jimmy JohnsonBack to the Blues

Detta utspelade sig under Svarta pantrarnas framväxt. De kämpade som bekant för afroamerikanernas rättigheter, och fick stöd hos en stor del av den svarta befolkningen. Detta medförde att allt färre svarta artister fann sig i särbehandlingen på de vita klubbarna:

– En del av de svarta artisterna var rebelliska och vägrade att sitta undangömda längre. Och de dansade till och med öppet med vita tjejer! Så – boom! – då blev det slut med svarta artister på vita klubbar, och vi hade ingenstans att spela längre; i alla fall inte på ställen som gav något betalt att tala om! Jag ville inte göra som rebellerna; allt jag ville var att få ordentligt betalt, men det gick om intet. Så vad skulle jag göra nu? Det gick tydligen inte att köra soul längre. Men Junior Wells, Buddy Guy och James Cotton; de tre fick gig numera. Varför då? Jo, för att de hade skaffat en agent, och för att de hade börjat spela blues på ”den vita marknaden” (”the white circle”). Det var det enda sättet de kunde tjäna pengar på. Så jag sneglade på dem och tänkte: ”Kan jag göra samma sak, börja spela blues”? Det var tufft för mig att sadla om till blues igen efter perioden med soul och R&B. Men jag körde igång med det. Till att börja med spelade jag med The Aces för att få upp ångan och bli känd igen. Ingen kände ju till mig på bluesscenen längre! Sen spelade jag en period med Sunnyland Slim också. Men det gick rätt trögt.

Det hela tog dock en positiv vändning när Jimmy slog sina påsar ihop med Jimmy Dawkins och blev hans rytmgitarrist. Detta var 1974. Det blev ett första break. De turnerade ihop en hel del och Jimmy var även med på ett par av Dawkins studioplattor. Nu blev han uppmärksammad. Än mer när han 1975 fick turnera med Otis Rush i Japan som dennes rytmgitarrist. Han medverkade på Rushs kända album, inspelat i Japan: So Many Roads: Live in Concert (inspelad 1975, utgiven 1978).

Skivbolag hörde av sig; först från Frankrike, lustigt nog. Franska MCM  Records enrollerade honom för skivinspelning, och plattan Jimmy Johnson & Luther Johnson Jr: Ma Bea’s Rock spelades in 1977, på baren Ma Bea’s Lounge på West Side i Chicago. 1978 kom en uppföljare på MCM i form av Jimmy Johnsons första egna fullängdare, med titeln Tobacco Road. Alligator Records och Delmark Records var inte sena att hänga på. Redan 1978 medverkade han på fyra omtalade spår på Alligators Living Chicago Blues-antologi, volym 1, och 1979 kom så Johnsons’s Whacks på Delmark, följt av North/South, också på Delmark (1982). Plattorna fick fin kritik: han omnämndes som en träffsäker, mogen låtskrivare, som på ett originellt sätt tillförde element av jazz, soul och funk i sin bluesstil. Med utgåvan av Bar Room Preacher på Alligator (1983) befästes hans genombrott definitivt – och han hyllades som en progressiv förnyare av bluesen. Jimmy, alias ”Bar Room Preacher”, som blev hans epitet, var nu 55 år gammal, hade sitt eget band sen flera år och var nu äntligen känd, även om det låtit vänta på sig i USA (Red anm: Alligator köpte rättigheterna till musiken på Bar Room Preacher för utgivning i USA. Originalalbumet heter Heap See, och hade tidigare varit utgivet i Europa både på Blue Phoenix och Black & Blue).

– Jag blev känd i Europa innan jag blev känd i USA. Så nu kunde jag turnera i Europa och bli någon, och tjäna pengar. Europa ville ha mig innan USA ville det, och gav mig mer respekt. Och det var lite bittert. Men, det är som med att spela kort: man får en viss hand, och den får man spela med. Man får vackert rätta sig efter omständigheterna. Folk säger: ”Men Jimmy, så är det inte mer”. Nej, men det var det DÅ. Men, trots allt; jag är en man som alltid älskat mitt fosterland, och skulle aldrig vilja bo någon annanstans än i USA.

Svarta personer i USA säger ibland att det var bättre i Afrika, där våra förfäder kom ifrån, för där var alla lika värda. Lika värda i Afrika?? Vilket nonsens! Jag gjorde ett besök i Västafrika en gång, och chockades av förhållandena där. Jag är glad att mina förfäder kom till USA! God bless America! Jag är djupt tacksam för att jag inte behövde växa upp i Afrika. För vad jag såg där kommer jag aldrig att glömma och jag vill aldrig nånsin återvända dit, såvida jag inte kan ha med mig en stor summa pengar att dela ut. Eftersom mina förfäder kom därifrån kände jag samhörighet med det stackars folket där.  Jag såg tiggande, svältande barn; i trasor, utan skor, utan framtid. Jag är ingen rik man, men delade med mig av det lilla jag hade; jag gav alla tiggarbarn jag stötte på en slant, men det var ju en droppe i havet. Afrika är bortglömt; av FN, av alla. Jag kommer särskilt ihåg en mamma, som bodde med sina utsvultna fem barn direkt på marken, under ett träd. Barnen var som benrangel, med stora magar.

Jimmy börjar gråta och måste nu göra en paus, men fortsätter sen att berätta om andra olyckliga levnadsöden han stötte på där, och om omvärldens nonchalans; det skriande behovet av att få hjälp till självhjälp mot förorenat vatten och ofruktbar mark, etc. Han får ibland avbryta när han överväldigas av rörelse.

Han har personligen råkat ut för en tragisk olycka; kanske han därför känner så starkt för andras olyckor. Den 2 december 1988, när han stod på topp i karriären, var han och bandet ute på turné. I delstaten Indiana körde deras turnébil av vägen, och bandets basist Larry Exum och dess keyboardist James Bryant dog. Jimmy satt vid ratten. Denna tragedi, plus att Jimmy själv blev skadad, gjorde att han drog sig tillbaka från artistlivet i flera år därefter. 

Jimmy och hans fru – de gifte sig 1963 och har tre barn – ägnade sig under denna tid bland annat åt att driva motell. Det var dock svårt att få lönsamhet i det, och Jimmy berättar suckande om alla pålagor från myndigheter, som gjorde att han gav upp till slut.

1994 var han i alla fall tillbaka på musikbanan igen, med plattan I’m a Jockey, utgiven på Verve Records, och 1999 kom Every Road Ends Somewhere, på tyska Ruf Records. Därefter följde fram till år 2004 utgivningar av inte mindre än fem album, på olika skivmärken. Jimmy var het igen. Särskilt intressant bland dessa är det album han spelade in ihop med sin bror, Syl, med den fyndiga titeln Two Johnsons Are Better Than One (utgivet 2002, på Evidence Records). Det är nämligen första gången de spelat in ihop. Här blandas blues och soul av två – var för sig – lysande artister, även om Syl är den mest namnkunnige av de två, med ett par megahits i bagaget, främst Take Me To The River, som nådde nr 7 på Billboards R&B-lista 1975.

Jimmy har efter sin comeback även turnerat flitigt, såväl i USA som Europa. Men på senare år har han nu varvat ner. Han tycker resandet är slitigt, och får lätt kramp i benen om han måste gå långa sträckor, på flygplatser till exempel. Därför blir det inga långa turnéer. Han är dock 81 år. Spelningen i Köpenhamn var hans enda framträdande i Europa denna gång. Hans 18-åriga barnbarn Shaunte sköter hans promotion och hemsida. Att hon är hans ögonsten går inte att ta miste på; han talar om henne med största förtjusning, och ger mig stolt hennes visitkort när vi skiljs åt.

Diskografi:

 Jimmy Johnson & Luther Johnson Jr: Ma Bea’s Rock (MCM Records, 1977)
Tobacco Road (MCM, 1978)
Living Chicago Blues, vol. 1, 4 spår (Alligator Records, 1978)
Johnson's Whacks (Delmark Records, 1979)
North/South (Delmark, 1982)
Bar Room Preacher (Alligator, 1983)
I'm a Jockey (Verve Records, 1994)
Every Road Ends Somewhere (Ruf Records, 1999)
Jimmy Johnson Featuring John Watkins (Black & Blues Records, 2000)
Pepper's Hangout (Delmark, 2000)
Heap See (Black & Blue, 2002)
Two Johnsons Are Better Than One (Evidence Records, 2002)
Funky Funky Chicago, 4 spår (Funky Delicacies Records, 2004)
Jimmy Johnson & The Chicago Dave Blues Band: Brothers Live (Brambus Records, 2004)

Av Birgitta Larsson / Jefferson #163

Taggar: Internationella artister

Skriv ut